Jordskalv i San Francisco: ”Var jag än går ser jag inget annat än förödelse”

Ett kraftigt jordskalv förvandlar i april 1906 San Francisco till ett inferno av död, eld och laglöshet. För att förebygga kaos sätts det amerikanska nationalgardet in. I ett brev till sin far berättar gardisten Elmer Enewold om sina upplevelser i den härjade staden.

Ett kraftigt jordskalv förvandlar i april 1906 San Francisco till ett inferno av död, eld och laglöshet. För att förebygga kaos sätts det amerikanska nationalgardet in. I ett brev till sin far berättar gardisten Elmer Enewold om sina upplevelser i den härjade staden.

Shutterstock

San Francisco, USA, 3/5 1906

Käre far

Det är så förfärligt. Var jag än går ser jag inget annat än förödelse, förödelse, för­ödelse och åter förödelse. Alltihop är så förskräckligt att jag inte finner ord för att beskriva det. Men när det väl har fått fäste i medvetandet, så glömmer man det garanterat aldrig.

Omkring klockan kvart över fem på morgonen den 18 april väcktes jag av att sängen rörde sig fram och tillbaka. Det kändes hemskt, och det verkade som om det aldrig skulle sluta.

När vi skickades ut på gatan marscherade vi längs Geary Boulevard till Market Street och därifrån till Montgomery ­Street.

Precis när vi lämnade Market Street för att marschera uppför Montgomery Street såg vi hur hotellen Palace och Grand började brinna.

På bara några minuter var de väldiga byggnaderna helt uppslukade av lågor. Den rasande elden var en skräckinjagande syn.

Elmer Edmund Enewold

Levde: 1885–1933.

Nationalitet: Amerikansk.

Sysselsättning: Medlem av nationalgardet.

Civilstånd: Gift, två söner och en dotter.

Känd för: Elmer E. Enewold var som medlem av Kaliforniens nationalgarde mitt i händelsernas centrum dagarna och veckorna efter jordskalvet. Han ­beskrev livfullt och ingående sina upp­levelser i brev till sin far, som befann sig långt borta i staden Omaha i delstaten ­Nebraska i mellanvästern.

De modiga brandmännen drog sig tillbaka, steg för steg, kvarter för kvarter, medan de gjorde sitt bästa för att bekämpa den demon som var i färd med att förtära vårt älskade San Francisco. Alla deras ansträngningar var emellertid förgäves.

Trots att de försökte med dynamit kröp elden obevekligt framåt och slukade byggnaden som hyste tidningen Examiner and Chronicle.

Sedan nådde elden Call-byggnaden. Den ser nu ut som ett väldigt monument på en vidsträckt kyrkogård. Elden raserade byggnaden fullständigt, och nu är den bara en sotig hög med bråte.

Elden spred sig nu ytterligare och omslöt domhuset. På några minuter förvandlades byggnaden till en eldpelare. Lågorna sträckte sig högt upp i luften.

VIDEO – Se förödelsen i San Francisco:

Vi började bli en smula nervösa, för endast några få rader med hus stod nu mellan oss och elden. Mina tankar gick till min familj. Jag hade inte sett dem sedan tidigt på morgonen.

Jag funderade på om branden hade nått dem, och hur det var med dem om de, liksom jag, var på flykt från elden.

I rännstenen låg ett stycke papper. Jag plockade upp det och skrev ett par rader till dem därhemma. På så sätt ville jag tala om för dem att jag var vid liv och vid gott mod.

Jag skrev i skenet från elden från bränderna och bad en man att överlämna brevet. Senare fick jag reda på att mor faktiskt hade fått meddelandet, och att det hade gjort henne betydligt lugnare.

Vi gick mot centrum. Elden hade nu förflyttat sig över den stora kullen och omslöt helt det nya Fairmont Hotel. När elden härjat klart var byggnaden helt svart, och dess kontur avtecknade sig skarpt mot himlen.

Vi drog oss tillbaka till Jefferson Square vid Golden Gate-bron och Octavia Boulevard. Där såg vi en skara av omkring 3000 personer. Flyktingarna trängde ihop sig på en yta motsvarande omkring två bostadskvarter.

Under den fruktansvärda natt som följde var det ingen som sov. Det var helt omöjligt. Både hettan och rädslan var alldeles för kraftig.

Omkring klockan fyra på morgonen fick hälften av vår bataljon order att bege sig till Golden Gate-bron för att ta hand om de människor som sökt tillflykt där.

De satt och huttrade i tält gjorda av lakan, mattor eller filtar – vad som helst som kunde erbjuda skydd från den kyla och dimma som – som du ju vet – lägger sig över staden på kvällen.

Några dagar senare hade jag vakttjänstgöring, och stationerades bland ruinerna vid slutet av Third Street.

Medan jag satt och höll vakt fick jag syn på en man. Han befann sig några meter från mig och stod böjd över något som låg på marken. Jag ropade till honom att han skulle ge sig av, men han låtsades som om han inte hörde mig. Jag reste mig därför upp och avlossade ett skott i riktning mot honom.

Naturligtvis träffade jag inte mannen, men skottet måste ha skrämt honom, för han började springa.

Jag gjorde mig klar att skjuta igen, när ett skott avlossades från andra sidan gatan, och mannen stupade.

Skottet hade avlossats av en menig soldat, som hade sett mannen springa efter att jag hade skjutit mot honom.

När vi kom fram till mannen såg vi att kulan hade gått genom halsen, och att han var stendöd. Vi såg även att han var svart. En officer kom förbi och beordrade oss att kasta in liket bland ruinerna, som fortfarande brann. Det gjorde vi.

Människor letar efter sina ägodelar bland bråten efter jordskalvet. En del försöker öppna burkar för att se om de innehåller något ätbart.

© Shutterstock

Sedan gick vi tillbaka för att se vad mannen hade letat efter. Vi undersökte platsen och fann liket av en man till hälften begravd under tegel.

Vi grävde fram honom och lade honom tillsammans med de omkring tjugo döda från ett kollapsat pensionat.

Höga skorstenar står kvar lite överallt. De ser ut som minnesmärken på en kyrkogård.

Men till slut kom jag fram till Market Street. Åh, det gör ont i hjärtat att se de stora byggnader som jag känner till från den tid då vi hade en butik. Nu är de bara ruiner.

Överlevande letade dagarna efter skalvet igenom ruinerna på jakt efter sina ägodelar.

© Mary Evans/Royston Leonard/Ritzau Scanpix

Till råga på allt är det så att ingen av alla byggnaderna i området från Market Street och ner till färjeläget kan betraktas som säkra att vistas i. Därför kommer de hus som har överlevt branden snart att rivas av hänsyn till människors säkerhet.

Alla våra offentliga byggnader är borta. Även rådhuset är bara en stor hög med bråte, och även det kommer snart att ha försvunnit helt.

Epilog

Trots den enorma förödelsen byggdes San Francisco upp igen på rekordtid.

Redan 1915 hade staden i stort sett återfått sin ursprungliga form och storlek. Varje år hedras offren med en ceremoni vid Lotta’s Fountain, ett monument som de överlevande använde som samlingsplats dagarna efter skalvet.

År 1989 drabbades staden på nytt av ett kraftigt skalv. Det uppmättes till 6,9 på richterskalan och krävde 63 människoliv.