Isländskt vulkanutbrott kostade franske kungen huvudet

I åtta månader härjar Islands mest förödande vulkanutbrott någonsin. Utbrottet är känt inte bara från Jón Steingrímssons kvarlämnade skrifter, utan även från observationer i många länder.

Askmolnet bredde nämligen ut sig över stora delar av norra hemisfären och spred död och förödelse överallt där det drog fram. För Frankrikes kung skulle naturkatastrofen visa sig få fatala följder.

Isländsk aska orsakade kaos i Europa

Undergångsstämningar var inte något okänt fenomen för Jón Steingrímssons församling. Under Island möts den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan, vilket ofta leder till jordskalv.

Ingen hade emellertid förutsett att de tektoniska rörelserna pingstdagen den 8 juni 1783 skulle skapa en gapande spricka i marken så nära Klaustur.

Snart vällde lava och giftiga gaser upp ur kratrarna i den 24 kilometer långa sprickan, som även delade berget Laki, som utbrottet senare uppkallades efter.

Till skillnad från en klassisk konformad vulkan, som Vesuvius, utgjordes Lakiutbrottet av en rad fristående lavafontäner i ett otillgängligt bergsområde, som sveptes in i svart rök.

Avsaknaden av en stor konformad, lavasprutande vulkan är enligt historikerna huvudanledningen till att Lakiutbrottet i dag är i princip bortglömt, trots att dess förödelse blev så stor.

Lakis mest dödsbringande utflöde var inte lavan, utan de enorma mängder underjordiska gaser som den 8 juni släpptes ut i atmosfären genom sprickorna.

Prästen Jón Steingrímsson antecknade dagligen händelserna i en bok, som senare har blivit känd som Eldskriften. De första dagarna skakade marken, floden Skaftá förångades, nyklippta får frättes av surt regn, aska föll ner från himlen och månen blev röd som blod.

Den 12 juni strömmade lavan enligt Eldskriften fram genom den uttorkade Skaftás flodbädd ”med förskräcklig fart” och det hördes öronbedövande explosioner när lavafloden rann över bräddarna och nådde våtmarker och bäckar.

Den 15 juni besteg en grupp förtvivlade bönder från Klaustur ett berg nordost om orten, varifrån de räknade till 20 aktiva eldfontäner. Alla befarade att lavan snart skulle rinna ner från höglandet och sluka deras hem.

Högt upp i atmosfären blåste samtidigt en östlig polarvind in askmolnet över Europa. På Färöarna frättes gräs och blad av surt regn och från Skottland till Italien lade människor märke till en ovanligt tät dimma som dolde natthimlen.

I den franska staden Le Havre noterade en invånare den 18 juni: ”Vi kunde titta rakt in i solen i två timmar före solnedgången utan att bli bländade, och solen var lika röd som om vi hade betraktat den genom ett sotat glas.”

För att ta reda på varifrån dimman kom besteg den franske botanikern Robert de Lamanon ett 1 900 meter högt berg i Provence, men även där omgavs han av dimma. Alpherdar berättade för honom att de hade sett dimman ända uppe på 3 000 meters höjd.

Dimman stank av svavel och sved i halsen och ögonen.

I England noterade naturforskaren Gilbert White bekymrat den 23 juni: ”På många åkrar har vetets strån blivit gula. Det ser ut som om de har blivit frostbitna.”

Katastrofen drabbade två kontinenter

Samma sommar delade fysikern S.P. van Swinden i Nederländerna Gilbert Whites oro: ”Åkrarna ser väldigt trista ut. Den gröna färgen på träd och växter har försvunnit och marken är täckt av löv. Man skulle kunna tro att det var oktober eller november.”

Den kvävande dimman fick även Europas sommartemperaturer att stiga. I atmosfären ledde en kombination av värme, vulkanisk aska och vattenånga till kraftiga åskväder.

Blixtnedslag dödade djur och människor och gigantiska hagel krossade tak, fönster och fartyg ute till havs, där dimman gjorde att sjömännen inte hade mer än ett par kilometers sikt.

I Europas storstäder var reportage om skräckvädret populära. Den 27 juni kunde tidningen London Packet meddela att den korsikanska staden Saint-Florent ”ödelagts av eld orsakad av en storm av åska och blixtar”.

I Polen hade handelsstaden Świdnica enligt pressen drabbats av ”ett så förödande oväder att det lätt hade kunnat förväxlas med ett jordskalv”.

Den 1 juli hade den torra dimman nått ända till Altaj på gränsen till Mongoliet, 700 mil från Laki. Fortfarande strömmade giftiga gaser ut ur den isländska vulkanen.

Predikan fick stopp på lavaströmmen

Medan katastrofen bredde ut sig över världen hade Laki sedan länge förvandlat södra Island till ett formligt ragnarök. Tätt återkommande jordskalv skakade marken, luften stank av gas och det sötvatten som inte hade förstörts av askan smakade svavel.

Fåglar föll ner från luften och döda fiskar guppade vid havsytan. I sin bok skrev Jón Steingrímsson: ”Under flera dagar gick det knappt ett ögonblick mellan blixtnedslagen.”

De vettskrämda invånarna i prästens socken hade ont om mat och befarade att den växande lavaströmmen, som i början av juli slukat en flock får på en liten ö, skulle nå ända till Klaustur. Somliga flydde till släktingar på andra delar av Island, men de flesta valde att stanna nära sina fastigheter och överlämna sitt öde åt Gud.

Den 19 juli befann sig lavafloden bara tre kilometer öster om Klaustur, där den kvävande röken var så tjock att människor var tvungna att hålla sig inomhus.

Söndagen den 20 juli satte emellertid de fromma invånarna handen för munnen och tog sig mödosamt fram genom åskvädret till kyrkan, där Jón Steingrímsson hade förberett sig inför att hålla vad han trodde skulle bli sin sista gudstjänst. När prästen var klar hade emellertid lavaströmmen enligt Eldskriften stannat: ”Vi lämnade kyrkan gladare än jag kan beskriva och tackade Gud för det mycket synliga beskyddet och den förlösning som han gett oss och sitt hus. Från denna dag vållade elden inte min socken någon större skada.”

I stället för att sluka Klaustur svängde lavaströmmen söderut och rann ut i havet. Även om kursändringen enligt forskarna orsakades av geologiska förhållanden, betraktade islänningarna den som ett mirakel.

Jón Steingrímsson blev vida känd som ”Eldprästen”, som räddade sin socken från undergången. Lakis utbrott var dock långt ifrån över.

Desperationen växte i Frankrike

Dagens forskare uppskattar att vulkanen spydde ur sig totalt 122 miljoner ton svaveldioxid, 15 miljoner ton fluor och sju miljoner ton klor.

De giftiga gaserna påverkade bland annat kommunen Umpeau i norra Frankrike, där traktens präst skrev: ”Patienter plågades av en halssjukdom. Efter 18 dagar hade 40 personer dött. Man tror att dimman som förmörkade solen var ett varsel om denna förbannelse. Må Gud bevara min socken.”

Efter den varmaste sommaren i mannaminne – i Wien uppmättes till exempel 31 grader i september – följde den kallaste vintern på 250 år. Floderna Elbe och Donau frös till is och från Skottland till Österrike berättades det om många fall av människor som frös ihjäl när de vågade sig utomhus.

Till havs observerades isflak ända ner till Mexikanska golfen, och trots att islänningarna för sista gången såg glödande lava i Lakikratrarna den 7 februari 1784 fortsatte vulkanutbrottets efterverkningar. I mars 1784 sjönk temperaturen till minus 33,7 grader i Stockholm, det kallaste som någonsin uppmätts i den svenska huvudstaden.

I Frankrike fascinerades drottning Marie-Antoinette av all snö. Hon åkte bland annat slädturer på gatorna i Paris. Idyllen blev emellertid inte långvarig. När våren kom smälte de stora snömängderna, vilket fick den centralt belägna stadsdelen Île de la Cité, där katedralen Notre-Dame ligger, att svämma över.

För att undvika uppror beslutade hennes make Ludvig XVI att ge ekonomiskt bistånd till stadens översvämningsdrabbade.

I april 1784 hade Laki krävt så många offer på Island att öns överhuvud, danske kung Kristian VII, skickade advokaten Magnús Stephensen till ön för att undersöka skadorna.

Där kunde Stephensen konstatera att bland annat får fått deformerat skelett efter att ha ätit förgiftat gräs och att människor förlorat tungan efter att ha ätit förgiftat fårkött.

Samhället befann sig i upplösningstillstånd och ön härjades av horder av desperata tiggare.

När Stephensen år 1785 publicerade sin omfattande rapport övervägde kungen att flytta Islands befolkning till Jylland. Planerna genomfördes dock aldrig.

Enligt historikerna kostade vulkanutbrottet omkring en femtedel av öns befolkning samt hälften av öns får och nötkreatur livet.

Cirka 9 000 islänningar miste livet, men askdimman över Europa och Nordafrika orsakade betydligt fler dödsfall. Enligt en bedömning dog omkring sex miljoner människor under de följande åren, eftersom det blev missväxt i bland annat Egypten, Indien och Japan.

I Europas folkrikaste land Frankrike medförde Lakis utbrott att 1780-talet präglades av bistra vintrar, kalla somrar och stora regnmängder.

Lakis inverkan på vädret i Frankrike kulminerade år 1788, då torka och hårda sommarstormar avlöstes av en isvinter som var så extrem att pråmar med spannmål frös fast i floderna. På våren 1789 krossade omfattande översvämningar böndernas drömmar om en bättre skörd. Redan i mars hade Frankrike nästan slut på spannmål och mjöl. Priset på bröd sköt i höjden och arméns soldater deserterade, eftersom deras familjer svalt.

När bönder i flera delar av landet protesterade mot regeringen lät Ludvig XVI sina tyska och schweiziska legosoldater patrullera Paris gator. Till slut kunde emellertid ingenting hålla tillbaka de tusentals hungriga parisarna.

Den 14 juli 1789 stormade de fängelset Bastiljen för att skaffa sig vapen – och därmed var franska revolutionen ett faktum. Fyra år senare avrättades Ludvig XVI i giljotinen. Laki hade kostat den franske kungen huvudet.