Hamburg under vatten: Stormflod kräver 315 liv

Fördämningarna är nära att brista

De föregående dagarna har vinden piskat in över storstaden, som ligger vid floden Elbe, cirka elva mil från Nordsjöns kust.

Två dagar innan familjen Karsch lämnade sin lägenhet utfärdade de tyska meteorologerna en stormvarning för Nordsjön. I prognosen talade man om vindbyar på upp till nio på Beaufortskalan, en styrka som motsvarar halv storm.

Dagen därpå skärpte meteorologerna sin varning. Nu prognostiserade de svår storm. Ingen av nyhetssändningarna nämnde dock någon särskild risk för Hamburg.

Nog fick man räkna med högvatten, men det skulle ju fördämningarna längs Nordsjön klara.

När kvällslugnet sänker sig över hemmen fredagen den 16 februari är det därför inte många som oroar sig, trots att stormen har börjat rasa.

Även Monika Genz, en ung kvinna från stadsdelen Neuenfelde vid Elbes södra strand, är lugn. Den här kvällen är hon betydligt mer upptagen av det biobesök som hon har planerat med sin nye pojkvän. Först på hemvägen efter filmen inser hon att något är väldigt fel.

Blåsten som drog fram genom gatorna när Monika Genz gick till biografen har blivit märkbart starkare och gatorna har översvämmats av vatten.

Hemma väntar bekymrade familjemedlemmar, som bestämmer sig för att lämna huset och söka sig mot den högsta punkten i närheten, en stabil väderkvarn uppe på en av fördämningarna som omger Hamburg.

När familjen flyr mot väderkvarnen är det nästan för sent. Vattnet i Elbe har redan nått upp till fördämningens topp. Med växande kraft forsar det över vallen och rinner ner över människorna, som kämpar sig uppför vallen mot väderkvarnen på alla fyra.

”Vi tog oss uppför vallen, men vattnet spolade ner oss igen. Folk skrek och grät och vissa bröt armar och ben”, berättade Monika Genz senare.

Vattnet slår till med ofattbar kraft

Monika är en av de lyckliga som i sista stund hinner sätta sig i säkerhet i väderkvarnen. En kort tid senare, elva minuter efter midnatt, brister fördämningarna vid Neuenfelde, en av Hamburgs västra förorter.

Efter det går det fort. Baksidan av fördämningarna runt Hamburg är inte förstärkta och på flera håll består utfyllnaden av rasmassor från hus som förstördes av andra världskrigets bombningar.

De gamla rasmassorna gör fördämningen instabil och på kort tid brister fördämningarna på över 60 platser.

Vattenmassorna översvämmar snabbt stadens lågt belägna södra delar.

En av de stadsdelar som drabbas först är Wilhelmsburg, där Jürgen Karsch och hans familj bor. Efter att ha blivit väckta av vattnet, som forsar in i lägenheten på nedre botten genom sprickor kring fönstren, söker sig familjen ut på fastighetens trappa.

När de försöker lämna fastigheten ger porten vika med ett brak. Vattnet slår nu även in i trappuppgången.

Familjen springer snabbt uppför trapporna till femte våningen, dit de tar sin tillflykt. Från fönstren kan de se ut på det kolsvarta vattnet, som strömmar förbi likt en flod. Översvämningen är nu så omfattande att vattnet står tre meter högt på flera av stadens gator.

Även stadsdelen Waltershof vid Hamburgs hamn håller på att slukas av vattenmassorna. Där bor omkring 4 000 människor, många av dem hemlösa sedan kriget.

De bor nu i hus i koloniområden och enkla skjul i stadsdelen, som egentligen är en ö förbunden med fastlandet med en enda lågt liggande väg.

Vattenmassorna krossar de sköra husen eller sliter dem med sig i den virvlande malströmmen.

”Vattnet vällde in med ofattbar kraft. Jag glömmer aldrig ropen på hjälp, den ylande vinden och det brusande vattnet”, berättar Johannes Tönnies, en av stadsdelens invånare, som vid tidpunkten var 23 år.

Tönnies beger sig ut i stormen för att rädda sina farföräldrar. Han hittar dem sittande på stolar som ställts upp på köksbordet. Vattnet står högt på golvet.

I sin bil lyckas han i sista stund köra bort både farföräldrarna och sina föräldrar från ön innan vägen översvämmas och Waltershofs återstående invånare får se sin enda flyktväg avskuren.

Armén ska rädda Hamburg

Situationen är nu så allvarlig att stadens polischef tar initiativ till en improviserad krisinsats. Ettusen femhundra man skickas ut för att ta hand om de tusentals nödställda.

Polischefens kår kommer chockerad tillbaka med berättelser om lik på gatorna, hus täckta av vatten och desperata människor som har klättrat upp i träd och sitter på hustak.

Stormen och vattenmassorna har även slitit ner el- och telefonledningar, så många stadsdelar är helt isolerade från omvärlden. Klockan 03.07 når vattennivån sin höjdpunkt när mätstationen i hamnkvarteret Sankt Pauli visar 5,70 meter över normalt vattenstånd.

Tidigt på morgonen infinner sig Innensenator Helmut Schmidt (delstaten Hamburgs inrikesminister) på sitt kontor.

Trots att grundlagen uttryckligen förbjuder att armén sätts in inom Tysklands gränser inkallar Schmidt genast ingenjörstruppförband och organiserar helikoptrar och räddningsflottar från försvaret.

Dietrich Schmeidler flyger en av de första militärhelikoptrarna som anländer till katastrofområdet.

”På väg mot Hamburg lyssnade vi på nödfrekvensen, där all radiokommunikation skedde. Det stod snart klart för oss att det var väldigt illa”, berättade Schmeidler senare.

När Schmeidler närmar sig staden ser han förödelsen med egna ögon: ”Stadsdelar som fanns på kartan syntes inte längre. Hela området söder om Elbe var översvämmat. Här och där stack någonting upp. Höga fyrvåningshus stod under vatten och bilar flöt omkring i vattnet. Det var en fruktansvärd syn”, berättar Schmeidler, som inte behövde vänta länge innan hans hjälp efterfrågades.

”Vi såg ett litet hus där folk stod på taket. Det höll på att flyta iväg med dem. Det var inget annat att göra än att dyka ner och hämta dem”, berättar piloten.

”Flygande änglar” räddar hundratals människor

Flera uppdrag följer, i många fall till fara för piloten, som i efterdyningarna av stormens starka vindar tvingas navigera mellan träd, hus och högspänningsledningar.

Hundratals människor räddas av ”de flygande änglarna”, som Hamburgs invånare kallar helikopterbesättningarna.

Alla överlever emellertid inte natten. Trehundrafemton personer drunknar eller kläms ihjäl under hus och byggnader som rasar, medan andra fryser ihjäl.

Historiker uppskattar att ytterligare tusentals människor hade dött av sjukdom, köld eller svält om inte räddningspersonalen under de följande dagarna och veckorna kört ut livsmedel och förnödenheter till de många människorna, som fortfarande skars av från omvärlden av vattenmassorna.

Bara från Jenischpark, en av de improviserade helikopterlandningsplatserna, förde helikopterbesättningarna ut 20 000 liter dricksvatten, 5 000 limpor och fyra ton potatis.

Först flera veckor senare börjar staden återgå till vardagen, men för tusentals invånare har livet förändrats för alltid.

Tjugotusen personer har förlorat sina hem och stora delar av staden går inte att rädda. Det gäller bland annat Waltershof.

Där bränns resterna av de kollapsade husen, varefter allt täcks av sand. Platsen görs sedan om till industriområde.

Både Monika Genz och Jürgen Karsch undkommer helskinnade.

Karsch bor hemma hos familjen på femte våningen i två veckor, medan vattnet sakta sjunker undan. Från ett fönster följer han spänt räddningsinsatsen och drömmer om att i likhet med de stora pojkarna kunna anmäla sig frivilligt till tjänstgöring på räddningsflottarna.

Först när han kommer tillbaka till skolan går allvaret upp för honom. I klassrummet står tre tomma stolar. Eleverna som brukade sitta där har drunknat.

Monika Genz gifter sig med pojkvännen som hon gick på bio med den där ödesdigra kvällen. En kort tid senare flyttar det unga paret från Hamburg och bosätter sig två mil därifrån, på Hexenberg, som ligger 39 meter över havsytan.

Stormfloden glömmer hon aldrig.

”Jag drömmer om vatten. Jag drömmer att jag sjunker och att jag spolas ner från vallen”, berättade hon för tv-kanalen NDR.

Helmut Schmidt blev känd i hela landet för sin handlingskraft. År 1974 blev han Västtysklands förbundskansler.