Dimman kvävde London

Medan Rosemary sitter i sitt gömställe känner hon hur det blir fuktigare. Hennes tjocka hår blir vått, och plötsligt ryser hon till. De första dagarna i julmånaden 1952 har varit kalla, men på kvällen den 4 december sjunker temperaturen några extra grader mot fryspunkten.

När Rosemarys mamma kallar in barnen håller diset i det bombade huset på att övergå i en tjock dimma. Inomhus glöder kolen i kaminen, och doften av varm mat sprider sig från köket. Glada och hungriga sätter Rosemary, hennes tre syskon och föräldrarna sig till bords. Allt är fridfullt och idylliskt i hemmet. Det ska snart förändras.

Ögonen svider i smogen

FREDAGEN DEN 5 DECEMBER 1952 KLOCKAN 13: Under natten har temperaturen fallit till under fryspunkten, och en tjock dimma täcker London.

Rosemary pressar ansiktet mot bussfönstret för att försöka se något. En halvtimme tidigare har den unga flickan ­lämnat Catford Central School, där hon pluggar bland annat stenografi och maskinskrivning.

Hon drömmer om att bli sekreterare, men dimman har gjort att lektionerna ställts in efter lunch. Därför sitter Rosemary tidigare än vanligt i dubbeldäckaren på väg hem till Bromley.

Trots att hon sitter tryckt mot rutan, kan hon bara se några meter framför sig. Luften är mörk och gulaktig, inte helt brun eller svart, men tjock och tung. På trottoarerna stapplar människor fram med näsdukar för munnen, medan de kisar med ögonen.

Röken från stadens många miljoner skor­stenar blandas med dimman, och ute på gatan virvlar sotet runt i luften. Smogen tränger även in i dubbeldäckaren, där Rosemary känner hur det bränner i halsen och svider i näsan och ögonen.

Bussen sniglar sig fram och stannar ideligen för att chauffören får ställa sig på bromsen, när ljuset från andra fordon plötsligt uppenbarar sig i den tjocka smogen.

Färden har därför varat mer än de tjugo minuter den vanligtvis tar, när Rosemary kliver ut ur bussen vid hållplatsen på Bromley Road i närheten av familjen Sargents hem.

Efter bara några steg känner hon hur hon får svårt att andas – varje gång hon tar ett andetag känns det som att stå i en kall skorsten, där luften är helt full av sot.

Rosemary känner vägen från hållplatsen till hemmet utan och innan, men först när hon står vid grinden skymtar hon konturerna av familjens lilla hus.

Rosemarys mor Edna är lättad av att hennes äldsta dotter kommit hem välbehållen. När eftermiddagen övergår i kväll har pappan, Albert, emellertid inte kommit hem från jobbet ännu.

Albert Sargent arbetar på en bussverkstad i Camberwell Green, cirka åtta kilometer från hemmet. Han har blivit försenad förr, när decemberdimman täcker staden, men den här gången verkar smogen värre än vanligt.

Efter att familjen Sargent ätit kvällsmat utan honom, märker Rosemary hur mamman börjar bli orolig. Pappan har rökt hela sitt liv och lider av bronkit, så en tvåtimmars promenad genom smogen är absolut inte bra för 42-åringens hälsa.

”Bara han kunde komma hem snart”, tänker Rosemary.

Konstapeln lämnar sin sjuka hustru

FREDAG cirka klockan 19: Dimman är nu så tät i huvud­staden att polisen får ge sig ut på gatorna och dirigera trafiken och upprätthålla lugnet.

Stanley Crichton tittar ut genom fönstret i lägenheten i norra London. Dimman är så tät att de viktorianska gaslamporna i Finsbury Park mittemot liknar små eldflugor. Den nyutbildade 20-årige poliskonstapeln avskyr Londons ”ärtsoppa” – invånarnas namn på vinterns dimma. Han vet att stadens kriminella passar på att begå brott i dimman.

De kommande dagarna kommer att bli hektiska för Stanley Värre än de kriminellas härjningar är dock att hans fru, 22-åriga Maura, lider av astma. Varje gång dimman sveper in huvudstaden blir hon dålig och hostar upp gult slem.

”Du kan inte gå ut nu – det är vansinne”, utbrister Stanley, när Maura hostande drar på sig sin tjocka vinterrock för att bege sig till jobbet. Hon arbetar som vårdbiträde på Great Ormond Street Hospital.

”Men du ska ju till jobbet, så då kan jag också jobba”, konstaterar Maura bestämt.

”Men jag hostar inte gult”, svarar Stanley.

”Jag ger mig av”, förkunnar Maura envist, innan hon öppnar dörren och kliver ut i smogen.

Stanley tar på sig en rock och ilar efter hustrun. Genom dimman anar han konturen av Maura längre fram på gatan, när han ser hur hon plötsligt sjunker ihop på den kalla trottoaren. Stanley rusar fram och lyfter upp Maura, varpå han bär hem henne.

Han lägger sin hustru på sängen och försäkrar sig om att hon andas. Hustrun ska under inga omständigheter ut i smogen igen, men Stanley är tvungen att ge sig iväg med det samma – han är fortfarande bara provanställd inom Metropolitan Police och kan bli av med jobbet, om han inte dyker upp:

”Stanna här. Jag kommer hem igen om några timmar”, lugnar han henne. Maura nickar bara.

Albert kommer hem från jobbet

FREDAG cirka klockan 20: I Bromley väntar ­Rosemary på att hennes pappa ska komma hem.

När kvällsmaten är uppäten och porslinet diskat och torkat sätter Rosemary sig med sin mamma vid köksbordet. De tre yngre barnen – elvaårige David, åttaårige Malcolm och femåriga Sue – leker obekymrat, medan Rosemary och hennes mamma bara stirrar på den tomma tallriken, som står ensam kvar på bordet.

Plötsligt öppnas ytterdörren, och Albert mer eller mindre stupar in i hallen. Han drar desperat efter andan, och tårar rullar nedför hans kinder. Dimman tränger in och lägger sig i huset även efter att ytterdörren stängts.

Albert hostar kraftigt, medan han försöker få sin andning under kontroll. Promenaden genom Londons dimhöljda gator har tagit hårt på honom.

”Jag vill inte ha något, jag går och lägger mig”, flämtar han, när Edna börjar lägga upp mat åt honom.

Med stort besvär släpar Albert sig uppför den smala trappan till sovrummet. Från vardagsrummet kan Rosemary höra honom lägga sig i sängen med en duns. En sak är säker, hennes pappa mår inte bra.

Stanley möts av ett enda kaos

FREDAG cirka klockan 20.30: Stanley Crichton har sagt farväl till frun och är på väg till stationen.

Ute i dimman förflyttar Stanley Crichton sig gata för gata. En äcklig lukt av ruttna ägg hänger i smogen, men tack vare att Stanley är vid god vigör plågas han inte av hostattacker i lika hög grad som de människor med dåliga lungor som han möter på väg till polisstationen i Hornsey.

Trafiken står nästan helt stilla. Mängder av bilar står övergivna längs vägarna, eftersom ägarna inte vågar köra i dimman. De flesta av stadens röda dubbeldäckarbussar är långsamt på väg mot garagen – guidade av transportarbetare, som går före med kraftiga lyktor.

På polisstationen inser Stanley hur allvarlig situationen är. Telefonerna ringer konstant: Kriminella angriper folk på gatan, rycker damväskor, krossar skyltfönster och plundrar privatbostäder. Det dimhöljda London är rena eldoradot för kriminella, för polisen kan inte jaga dem.

”Vi har gått vilse, vi har gått vilse”, hörs det gång på gång i radion från frustrerade konstaplar.

Patrullbilarna går inte att använda, och i stället får poliserna cykla eller gå till gärningsplatserna. Stanley kan se fram emot åtskilliga krävande dagar i uniformen.

Rosemary blir orolig för sin far

LÖRDAG cirka klockan 15: Albert Sargent har t­­ill­bringat hela dagen i sängen utan att må bättre.

Lördagen har varit allt annat än normal hemma hos familjen Sargent. Dimman omger huset, och barnen hålls inomhus för att inte utsättas för den giftiga luften. Rosemary springer uppför trappan till föräldrarnas sovrum med varm dryck och mat till sin far. Alberts ihållande hosta blir emellertid alltmer ansträngd.

”Mår du bra?” viskar Rosemary till honom.

”Jag har det bra, bara lugn”, svarar pappan leende.

Rosemary tror honom inte. Hon springer ner i köket och delar sin oro med sin mamma, som inte har varit uppe i sovrummet på hela dagen.

”Jag tror inte pappa mår så bra”, stammar hon fram.

”Han klarar sig, ska du se. Ta med det här upp”, avfärdar Edna sin dotter och ger henne en flaska hostmedicin.

Albert tvingar i sig en sked mellan sina hostningar, men medicinen har ingen effekt. Sent på eftermiddagen går mamman för första gången under dagen själv upp till Albert, medan Rosemary väntar på bottenvåningen. Vanligtvis klagar Edna retfullt på sin man, men i dag är hon tyst.

Sjukhussalarna fylls

LÖRDAG cirka klockan 20: Doktor Donald ­Acheson arbetar på Middlesex Hospital i West End, där patienterna bara väller in.

Donald Acheson är frustrerad. Tjugosexåringens läkarstudier har inte förberett honom på den situation han upplever nu. Alla sjukhusets sängar är upptagna, men fler och fler sjuka anmäler sig i receptionen. Många kan knappt andas, och personalen är tvungen att ge patienterna syrgas för att de ska överleva.

”Om du har andningsproblem bör du lämna staden”, har Londons läkare meddelat i en officiell uppmaning, men för många invånare med astma, kronisk bronkit och andra luftrörsproblem har smogen kommit så plötsligt att de inte har hunnit ge sig iväg från staden.

VIDEO – Tower Bridge skymtas genom dimman:

Doktor Acheson rusar fram och tillbaka i korridorerna för att se till patienter, men för varje timme avlider allt fler.

Hans kollegor som fyller i dödsattesterna noterar döds­orsaken som ”akut nedsatt lungfunktion”.

Luftrören täpps helt enkelt till av varet från de lunginfektioner som smogen orsakar.

Inte ens på sjukhuset är det säkert att vistas. Genom fönsterspringor och dörrar sipprar dimman in, så att personalen får ta på sig vita masker för att inte själva andas in de skadliga partiklarna. Smuts och sot fastnar på de vita väggarna, och Acheson ser hur badkar och handfat blir allt gråare.

På grund av smogen råder det kaos på sjukhuset, som är proppfullt, trots att Londons ambulanssystem slutat fungera. Utryckningsfordonen kommer tillbaka utan patienter, eftersom chaufförerna inte hittar i dimman. De sjuka kan inte hämtas i sina hem, utan i stället får de famla sig fram genom de livsfarliga, dimhöljda gatorna.

Doktor Acheson vet att de allra flesta som drabbats stannar hemma och hoppas på det bästa. Han antar därför att ännu fler Londonbor håller på att möta en långsam och kvalfylld död i sina egna hem.

Albert Sargent behöver vård

SÖNDAG cirka klockan 4: Rosemarys far har hostat slem hela natten, och hans tillstånd har förvärrats, när morgonen närmar sig.

Rosemary vaknar med ett ryck. Från föräldrarnas sovrum hör hon sin mamma ropa med panik i rösten:

”Han är blå i ansiktet! Hämta hjälp!”. Medan Edna ropar för full hals bankar hon desperat på den tunna väggen in till grannfastigheten, där familjen Taylor bor.

Rosemary och hennes syskon sitter vettskrämda under sina yllefiltar, medan en av grannarna rusar iväg till närmaste telefonkiosk för att få tag i en läkare.

”Jag måste göra mina besök till fots. Jag kommer, när jag kan”, svarar doktor Walker, familjens läkare.

Vanligtvis går familjen Sargent till kyrkan på söndagar, men i dag ber Rosemary hemma. Medan hennes syskon får vara hos bekanta till familjen, som kan passa dem, sitter Rosemary och tittar rastlöst på klockan, vars sekundvisare i det närmaste går i takt med hennes fars hosta.

Familjen får vänta i nästan tolv timmar, innan doktor Walker, utmattad och med ömma fötter, knackar på.

”Han måste till sjukhuset, men det är fullt”, konstaterar läkaren efter att ha undersökt pappan med sitt stetoskop.

Familjeläkaren råder Albert att ligga kvar i sängen, medan andra i familjen får hämta det nitroglycerinpiller som han skriver ut ett recept på. Pillret verkar snabbt, och det kommer att lätta bördan på Alberts hjärta.

Medicinen kan hämtas på doktor Walkers egen klinik en halvtimmes promenad från familjens hus. Edna Sargent drar snabbt på sig sin vinterrock och vänder sig till Rosemary: ”Följ med mig”.

Polisen besöker döda människor

SÖNDAG cirka klockan 18: På sitt tredje kvällspass ser konstapel Crichton fler lik än vanligt.

För tredje kvällen i rad har Stanley Crichton varit tvungen att lämna sin astmadrabbade hustru för att gå till jobbet. Det är i det närmaste en spökstad som den unge konstapeln vandrar genom.

Dimman är nu så tjock att Stanley ser endast en meter framför sig, medan han förflyttar sig genom Upper Holloway – ett fattigt område i norra London med små butiker och andra verksamheter.

Stanley passerar allt från tomma slaktarbutiker till skomakare som har bommat igen sina butiker för helgen. Den tjocka dimman betyder nämligen att det inte är lönt att hålla öppet – trots att julmånaden vanligtvis är årets mest hektiska.

Dessutom kan ägarna bara hoppas att just deras butik inte utsätts för skadegörelse eller inbrott, medan smogen håller staden i dvala.

FOTON – Fler bilder av ärtsoppan:

Denna söndagskväll är det emellertid inte tjuvar som Stanley jagar. Som många andra av Londons konstaplar tar han emot meddelanden från stadens läkare, som rapporterar dödsfallen i privatbostäder.

Stanley kontrollerar adressen han har fått en extra gång, innan han bankar bestämt på dörren till en lägenhet på Seven Sisters Road.

En familjemedlem öppnar dörren och ber honom komma in. En läkare hälsar på Stanley, när han kliver in i vardagsrummet, där en äldre herre sitter upprätt i sin fåtölj med öppna, glasartade ögon. Konstapeln tar fram en penna och fyller i en blankett.

Inget tyder på en onaturlig dödsorsak, så Stanley fyller snabbt i de nödvändiga fälten, innan han beklagar sorgen och tar farväl av familjen i det fattiga, sorgtyngda hemmet.

Under helgen besöker Stanley familj efter familj, där människor dött i en stol eller i sängen med täcken över sig. Många har haft problem med luftvägarna, och för varje besök blir Stanley allt oroligare för hur det går med hans Maura därhemma. I värsta fall kommer den astmasjuka hustrun att möta samma öde.

Rosemary och Edna kämpar mot tiden

SÖNDAG cirka klockan 18.30: Rosemary och hennes mamma ger sig av genom de dimmiga gatorna för att få tag i pillret som ska rädda pappans liv.

När Edna och Rosemary lämnar hemmet i Bromley hand i hand är det mörkt utomhus.

Mor och dotter tar sig fram påfrestande långsamt, för kvarteret som de känner så väl har förvandlats till en kuslig labyrint, som är svår att hitta i. Vid varje gathörn stannar de till för att se om de känner igen något, men dimman döljer i stort sett allting, och svedan i ögonen gör det extra svårt att se.

”Vi har gått fel”, utbrister Rosemary efter en halvtimme, när de borde vara framme vid mottagningen.

”Nej, det har vi inte!” fräser Edna, fast hon vet att de förlorat dyrbar tid på att vandra runt i dimman.

Först efter en timme kommer de fram. Edna betalar för nitroglycerintabletten och stoppar den i fickan, innan de ger sig ut i det stinkande mörkret igen. De skyndar hem under tystnad och utan att diskutera, men flera gånger går de fel.

Ännu en timme har gått, innan Rosemary och Edna till slut famlar sig genom sin grind och tar de sista kliven fram till ytterdörren.

När de knuffar upp dörren till den lilla hallen hörs det inte ett ljud inifrån huset. Inga hostningar, ingen ansträngd andning – ingenting. På osäkra ben kliver mor och dotter in i vardagsrummet, där grannarna, som sett efter Albert de gångna timmarna, väntar på dem.

”Han är död. Det hände precis”, viskar de.

Edna börjar skrika – ett hjärtskärande ljud, som Rosemary aldrig hört förr. Mamman rusar uppför trappan till sovrummet, där hon tjuter och hulkar. Den chockade Rosemary är kvar på bottenvåningen.

I hennes huvud snurrar tankarna: De reagerade inte snabbt nog! De väntade för länge med att ringa läkaren! De skulle ha gått fortare! Det lilla pillret hade kunnat rädda hennes far! Kanske ...

Nu är det slut. Däruppe ligger Albert, kall och stel. Dimman har dödat Rosemarys far.

Butik rånas mittför näsan på Stanley

MÅNDAG cirka klockan 19: Stanley Crichton har sitt fjärde kvällspass i rad. I skydd av dimman ­passar många av Londons kriminella på att begå inbrott i stadens butiker.

Stanley står lutad med ryggen mot dörren vid ett skrädderi i norra London och sträcker ut armen framför sig. Otroligt nog försvinner handen i dimman, och när konstapeln tittar neråt döljs även hans fötter av dimman.

Den unge polisen är rejält trött på smogen, men samtidigt är han glad att han inte själv plågas så svårt av dimman och sotpartiklarna. Det hjälper även att han kan täcka munnen och näsan med en av de masker som polismyndigheten delat ut.

Därhemma har Maura lyckligtvis varit vid liv varenda natt när Stanley kommit hem. Så länge dimman håller London i sitt grepp och sipprar in i huvudstadens otäta hus genom öppningar och springor, är konstapeln emellertid orolig för sin astmadrabbade hustru.

Medan Stanley står försjunken i tankar hör han ljudet av en ruta som krossas i närheten. I ett par sekunder står han som förstenad, överraskad av ljudet. Stanley återfår dock snabbt fattningen och känner sig fram längs skrädderiets fasad.

Han känner hur rutan har krossats alldeles vid sidan av den dörr där han precis stod!

Först tror konstapeln att någon stackare trillat in i glaset av en olyckshändelse, men strax därpå krossas rutan även i grannbutiken.

En tjuv är i farten! Stanley ser emellertid inget, och han famlar sig fram i dimman med batongen fäktande framför sig.

Stanley vet att han är bara några meter från inbrottstjuven, men han är lika ofarlig som ett barn som leker blindbock. Han stannar och spetsar öronen, men inte ett endaste ljud tränger genom dimman.

Tjuven har sannolikt gett sig av, och den unge konstapeln trevar sig därför fram till närmste larmtelefon, där Londons ”bobbys” kan kontakta kollegorna på po­lis­stationen.

”Skyltfönstren är helt krossade!” ropar han i telefonluren.

”Det kan vi inte göra något åt. Vi noterar att du har rap­por­te­rat det, och så löser vi det efter hand”, lyder svaret från centralen, och Stanley får förlika sig med att smogen gör att inbrottstjuvarna har fritt fram.

Den unge konstapelns rapport om stölden är bara en i raden. Tidningarna beskriver de dimmiga dagarna i december 1952 som en ”orgie i brott”.

Liksom alla andra av Londons poliser drabbas Stanley efter upplevelsen av en känsla av uppgivenhet: Han känner sig fullkomligt värdelös i det dimmiga helvetet.

Hans humör blir emellertid bättre, när han i den tidiga gryningen kliver in i den lilla lägenheten, där Maura fortfarande ligger som fjättrad under täcket.

”Bättre”, försäkrar hustrun honom, när Stanley frågar hur hon känner sig.

Att Maura har hållit sig inomhus i stället för att tvinga sig genom dimman till och från arbetet har troligen räddat hennes liv. Situationen är emellertid ohållbar. Efter de senaste dagarnas mardröm konstaterar det unga paret att en astmatiker lever farligt i huvudstaden.

”Jag kanske kan få en stationering utanför London?” föreslår Stanley för sin hustru.

”Bra”, svarar Maura med ett svagt leende.

Makarna har fått nog av Londons smog.

Liken staplas i sjukhusets kapell

TISDAG cirka klockan 7: Under natten har vinden rört på sig. Den sothaltiga dimman, som i mer än fyra dygn har svept in London, börjar så smått lätta. På Middlesex Hospital går personalen emellertid fortfarande på knäna.

Genom ett fönster skymtar läkaren Donald Acheson för första gången på flera dagar ljus, även om solen ännu inte gått upp helt. Ett par dagar tidigare fick han krypa längs husväggarna för att hitta till arbetet, men nu klarnar det upp.

Inte för att den unge läkaren varit utomhus särskilt mycket medan smogen härjat – han har tillbringat i det närmaste all sin vakna tid på sjukhuset.

Trots att dimman tycks vara på väg att lätta kommer det fortfarande massor med patienter till sjukhuset – framför allt för att ambulanserna nu kan navigera på gatorna igen.

För Acheson är det tufft att betrakta offrens plågor. I brist på plats ligger patienterna överallt: Gamla män hostar och kraxar på förlossningsavdelningen, och dödssjuka rullas in i dissektionslokaler, där de vrider sig i magkramper och febrilt klöser sig på sina svidande halsar.

Många är så illa däran att de inte går att rädda. Det gulsvarta slem som patienterna hos­tar upp är för Acheson beviset för att det är smogen som är dråparen. När patienternas läppar blir blå vet läkaren att de snart kommer att dö av kvävning.

De flesta offren är män över 45 år, men Acheson ser även spädbarn avlida. Deras ömtåliga organ klarar inte av dimmans giftiga partiklar.

Liken hopas på Middlesex Hospital, och Acheson blir tvungen att be personalen att röja ur anatomilokalen i byggnaden. Rummet, som vanligtvis används för undervisning av läkarstuderande, kommer nu att fungera som bårhus. Till och med sjukhusets kapell tas i bruk – inte för böner, utan för att förvara smogens offer i.

Läkaren befinner sig mitt i den största hälsokatastrofen i England sedan första världskriget. På endast fem dygn har 4000 personer mist livet under ”Den stora mördardimman”, som smogen snart kallas.

Under de följande månaderna kommer ytterligare flera tusen att dö till följd av smogen. För Donald Acheson framstår dagarna i början av december som de värsta i hans liv som läkare.

Rosemary är tillbaka i skolan

TISDAG cirka klockan 8: Dimman har lättat så mycket att trafiken i London börjar rulla, medan butiker och skolor öppnar igen.

Rosemary Sargent rör sig som en zombie, när hon kliver in i klassrummet på Catford Central School. Utan ett ord sätter hon sig på sin plats, snurrar fram skrivpapperet i valsen och låter fingrarna slå mot skrivmaskinens tangenter.

”Glad att vara tillbaka i skolan?” säger väninnan Joyce, som sitter bredvid henne, muntert.

Rosemary knattrar tyst vidare i några sekunder. Hon vill inte prata om vad som skett två dagar tidigare, men hon kan inte heller ljuga för sin bästa vän:

”Min far dog i söndags”, svarar hon tystlåtet, och Joyce drar häftigt efter andan.

Väninnan väntar på att Rosemary ska berätta mer, men Rosemary kan inte förmå sig att säga ett enda ord till. Joyce vet inte heller vad hon ska säga. Det slutar med att flickorna sitter och jobbar under tystnad, och det enda som hörs är det knattrande ljudet av skrivmaskinerna.

Dimman över London har lättat, men den har inte släppt sitt tag om Rosemary.

Epilog

Pappans död påverkade Rosemary Sargent under lång tid. Hon kunde inte koncentrera sig på skolan och fick dåliga betyg. Senare skaffade hon dock sin sekreterar­utbildning och gifte sig. Rosemary och hennes syskon pratade aldrig med varandra om dimman 1952

Doktor Donald Acheson lämnade Middlesex Hospital år 1953 för att bli läkare i flygvapnet. Senare blev han ämbetsläkare med folkhälsa som specialitet.

Konstapel Stanley Crichton förflyttades från London. Hans hustru Maura led av astma resten av sitt liv.