Folk stimler sammen under bro under den store brand i London

Den stora branden i London: En gnista var nog

En natt år 1666 börjar ett bageri mitt i London plötsligt brinna. En kraftig vind sprider elden till de kringliggande husen. Medan borgmästaren passivt ser på äter branden sig vidare genom London. Hundra tusen invånare tvingas fly ut på gatorna och kan bara se på när deras stad går under.

En natt år 1666 börjar ett bageri mitt i London plötsligt brinna. En kraftig vind sprider elden till de kringliggande husen. Medan borgmästaren passivt ser på äter branden sig vidare genom London. Hundra tusen invånare tvingas fly ut på gatorna och kan bara se på när deras stad går under.

Imageselect

Londons stadskärna innanför de uråldriga romerska murarna är år 1666 en enda stor brandfälla. Trähus med halmtak, stall, vedstaplar samt lager av lin, hampa och tjära ligger sida vid sida med smedjor och öppna eldstäder. Utbyggnader på husens övre våningar betyder att husen nästan möts över gatorna, och det gör det enkelt för en brand att sprida sig. Om olyckan är framme.

Området innanför den gamla stadsmuren är tättbefolkat. Mer än 80000 invånare – cirka en sjättedel av den engelska huvudstadens totala befolkning – trängs på mindre än tre kvadratkilometer. Fattiga människor i hyrda trähus, förmögna i stenpalats och nästan 90 kyrkor samsas i ett myller av smala gator och trånga gränder.

Dryckesvisor hörs genom krogarnas öppna dörrar, medan slaktare, bagare, grönsakshandlare och andra försäljare ropar ut sina varor, och ämbetsmän i fina vagnar rullar förbi barfota tiggarbarn.

Det är i ett av dessa brokiga kvarter som den drygt 50-årige bagaren Thomas Farriner lördagen den 1 september 1666 stänger sitt bageri.

Klockan är mellan 20 och 21, och arbetsdagen vid ugnen i Pudding Lane – en kort och smal gata i närheten av floden Themsen – har varit lång.

Nu är dock dagens uppgifter avklarade, och ett parti skeppsskorpor är klart att fraktas den korta vägen till floden och flottans sjömän. Farriner går till sängs i bostaden ovanför bageriet, och senare på kvällen kontrollerar hans dotter att allt är som det ska i bageriet.

Dag ett: Mer än tusen hus brinner ned

Den store brand i Londons udvikling - dag 1

Under första dygnet förtär branden drygt en kvarts kvadratkilometer av innerstadens totalt knappt tre kvadratkilometer.

© HISTORIE

Pudding Lane, söndag vid ett på natten

Ungefär vid midnatt ser Thomas Farriners dotter Hanna efter om bageriet är stängt och ugnen tömts på aska och glöd.

Stickor att tända med nästa dag ligger på ugnens fortfarande varma stenar. Hanna går till sängs på ovanvåningen, där pappan och husan redan sover. En timme senare väcks Farriners tjänare av tjock rök, som fyller hela bottenvåningen. Tjänaren rusar upp och ruskar liv i Thomas Farriner, dottern och husan.

Den tjocka röken gör att de fyra inspärrade inte kan ta sig nedför trapporna och ut ur bageriet, så i stället rusar de upp på översta våningen.

Farriner ropar ut på gatan efter hjälp, och sömniga grannar i nattkläder samlas snabbt utanför bageriet.

Elden har fått bra fäste i byggnaden, och män­niskorna på gatan försöker släcka elden med hinkar med vatten, öl och mjölk samt genom att skyffla jord och gödsel på den. Det tjänar inget till.

”Branden är inte särskilt allvarlig. En kvinna kan pinka ut den.” Londons borgmästare.

Medan lågorna äter sig uppåt kryper Farriner och dottern ut genom ett fönster och längs takskägget går de armgång över till grannhuset.

Tjänaren följer efter, men husan vågar inte. Hennes höjdskräck gör att hon blir brandens första dödsoffer, när hela bageriet och huset en kort stund senare brinner för fullt.

Pudding Lane, söndag klockan 02.30

I drygt en timme verkar det som branden fått fäste endast i bagarens hus och de närmaste grannarna, men en kraftig östanvind hotar nu att sprida elden till ännu fler trähus.

Eftersom de poliskonstaplar som rusat till platsen inte har rätt att beordra rivningar av hus för att skapa brandgator, väcks borgmästaren sir Thomas Bloodworth.

Borgmästaren har befogenhet att beordra alla nödvändiga åtgärder mot en storbrand. Stadens högste ansvarige vågar emellertid inte ge order om att oskadda byggnader ska rivas utan tillåtelse från husägarna, som ofta bor på andra håll i staden och därför är svåra att få tag i.

Borgmästaren väljer att tona ned situationen och eldens omfattning med de berömda – och ödesdigra – orden:

”Branden är inte särskilt allvarlig. En kvinna kan pinka ut den”. Därefter går Bloodworth hem och lägger sig.

Seething Lane, söndag klockan 03.00

Samuel Pepys arbetar som ämbetsman i marinministeriet och bor med hustrun Elizabeth drygt 400 meter nordost om Pudding Lane.

Hans första dagboksanteckning om katastrofen beskriver situationen mitt i natten:

”Några av våra tjänsteflickor satt uppe länge i natt för att få allting förberett för vår fest i dag, och vid tretiden på morgonen väckte Jane oss för att berätta om den stora eldsvåda som de kunde se i City. Jag klev upp, tog på mig min nattrock och gick bort till hennes fönster och såg att det nog var bortåt Mark Lane; men eftersom jag var ovan vid den typ av eld­svådor som den som följde ansåg jag att branden var betryggande långt borta, varför jag gick till sängs och lade mig att sova igen”.

Precis som borgmästaren är Samuel Pepys inte särskilt bekymrad. Snart kommer han dock att inse allvaret.

Towern, söndag morgon

Klockan sju går Pepys upp. Han tittar ut genom fönstret och tycker att branden verkar ha falnat under natten – det verkar även som om den nu är längre bort.

”En stund senare kom Jane och sade att hon hört att mer än 300 hus bränts ned av den eldsvåda vi såg, och att hela Fish Street vid London Bridge nu brinner. Då gjorde jag mig genast redo att promenera bort till Towern, där jag kom upp på en av de högre platserna”.

Från sin utsiktspunkt kan Pepys tydligt se att i synnerhet området väster om London Bridge står i lågor. Fylld av onda aningar går ämbetsmannen vidare till kommendanten för fästningen Towern, som kan berätta att branden började tidigt på söndagsmorgonen i hovbageriet i Pudding Lane.

Pepys beslutar sig för att titta närmare på eldhavet. Han går ned till Themsen och hyr en roddbåt.

Themsen, söndag morgon

I båten på Themsen sitter Samuel Pepys på första parkett för att se branden och kan bevittna hur lågorna härjar flodens norra strand strax väster om London Bridge.

Ildebrand ved Themsen

Under den stora branden i London i september 1666 sökte invånarna sig till Themsen för att evakuera sig själva och sina ägodelar i de farkoster som fanns till hands.

© Imageselect

”Alla försökte rädda sina ägodelar och kastade dem i floden eller lastade dem i de pråmar som låg där. De fattiga stannade kvar i sina hus ända tills elden nästan slickade dem, och då rusade de ned i båtarna eller kröp från den ena trappan ned till floden till den andra”, noterar Pepys.

Bestört konstaterar han att flygande duvor får vingarna svedda och störtar till marken. Pepys ser dessutom ”elden rasa i alla riktningar”, utan att någon verkar försöka släcka den – alla invånare försöker rädda så många av sina ägodelar som möjligt och överlåter resten åt elden.

Efter en tim­me har Pepys fått nog. Han ros in till stranden och ger sig iväg till det kungliga slottet Whitehall.

Genom sitt ämbete i amiralitetet (örlogsflottans administrativa och militära ledning) är Samuel Pepys en högt skattad rådgivare åt kungen, Karl II, och de följande dagarna blir han regentens ögon och öron i den katastrofdrabbade staden.

Whitehall, tidigt på söndag förmiddag

Utanför kungens privata gemak i slottet Whitehall drygt två kilometer väster om London Bridge omringas Pepys av människor som vill höra om branden. Efter en stund kallas han in till regenten, som denna dag har besök av sin yngre bror James – hertigen av York:

”Jag berättade för kungen och hertigen av York vad jag sett, och om inte Hans Majestät gav order om att hus skulle rivas, skulle inget kunna hejda elden”.

Kungen och hans bror oroas av Pepys besked:

”Säg åt borgmästaren att inte skona något hus, utan låt dem riva överallt, innan elden når fram”, säger kungen till Pepys, medan James påpekar att borgmästaren mycket väl kan få fler soldater till sitt förfogande under släckningsarbetet. Pepys sätter kurs mot domkyrkan St. Paul’s Cathedral, som fortfarande är orörd av lågorna.

Medan borgmästaren var handlingsförlamad, deltog kungen aktivt i släckningsarbetet.

Bager Thomas Farriner
©

Branden började hos bagaren

Thomas Farriner (cirka 1615–1670) ägde det bageri i Pudding Lane där branden ­började. Bagaren och dottern Hanna över­levde, medan en tjänsteflicka omkom. Farriner förnekade all skuld till branden och fick två år senare lov att bygga upp sitt bageri på samma plats.

© Borgmester Thomas Bloodworth

Katastrofen lamslog borgmästaren

Det dåliga omdöme som borgmästare ­Thomas Bloodworth (1620–1682) gav prov på under brandens första timmar var en väsentlig anledning till att katastrofen ­eskalerade. Efter branden utsattes Bloodworth för hån och kritik, men han behöll sin plats i parlamentet.

Englands konge, Karl 2. Stuart
© John Michael Wright

Kung Karl kavlade upp ärmarna

Karl II (1630–1685) var kung av England, Skottland och Irland. När nyheten om brandens omfattning nådde honom på slottet Whitehall, beordrade han omedelbart att hus skulle rivas. Han och brodern James (hertigen av York) deltog person­ligen i ­ledningen av släckningsarbetet.

Samuel Pepys
© John Hayls

Ämbetsman fick viktig uppgift

Samuel Pepys (1633–1703) bodde i händelsernas centrum och skrev om brandens utveckling och invånarnas kval i sin ­dagbok. Pepys underrättade kungen om utvecklingen och fungerade som ­budbärare mellan regenten och den ­handlingsförlamade borgmästaren.

Canning Street, söndag klockan 11.00

Pepys tar en droska för att komma fram fortare, men längre än till Watling Street i närheten av kyrkan kommer han inte. Trafiken står stilla, för gatorna är proppfulla med människor lastade med sina ägodelar. Sjuka bärs i sina ­sängar. Pepys får fortsätta till fots. På Canning Street möter han borgmästare Bloodworth, som ser eländig ut.

Pepys hinner knappt framföra kungens befallning, förrän Bloodworth får ett hysteriskt anfall:

”Gode Gud! Vad kan jag göra? Jag kan inte göra mer! Ingen lyder mig. Jag har rivit hus, men elden hinner ikapp oss fortare än vi hinner jobba!”

Fler soldater behöver han inte, slår han fast – och nu tänker han gå hem och vila sig.

Pepys beslutar sig för att återvända hem till Seething Lane. Längs vägen ser han att ”människor är helt från vettet”, och att det fortfarande inte görs något för att besegra branden.

Dessutom noterar Pepys att hus och lagerbyggnader är fulla med brandfarliga saker – såsom beck, tjära och olja – som kommer att förvärra läget, om det antänds. Människor är upptagna med att rädda sitt bohag från lågorna och fyller bland annat kyrkorna med kökspinaler.

Themsen, söndag eftermiddag

Efter lunch beger Pepys sig åter ut i staden och kliver ombord på en båt på Themsen. Under tiden har elden spridit sig, och Pepys hyser inga större förhoppningar om att den kan hejdas.

Även kungen och hans bror har gett sig ut på floden i en slup för att beskåda förödelsen, och Pepys slår följe med dem till Queenhithe. Där utfärdar de kungliga bröderna order till de lokala myndigheterna om att så snabbt som möjligt börja riva hus.

Lågor härjar i London

”Efter hand som det blev mörkare syntes det mer och mer, och man såg elden i gathörnen och uppe på kyrkspirorna och bland kyrkor och hus, så långt ögat nådde, upp till krönet i City, i ett kusligt, avskyvärt och blodigt brandsken, väldigt olikt lågorna i en vanlig brand”, skrev ämbetsmannen Samuel Pepys.

© Shutterstock

Samtidigt försöker Londons invånare desperat rädda sina ägodelar med fartyg på Themsen.

”Floden var full av pråmar och båtar, som tog emot saker, och värdefulla föremål flöt i vattnet, och jag lade märke till att det inte var mer än en av tre pråmar eller båtar med gods i som inte hade ett stränginstrument med”, noterar ämbetsmannen i sin dagbok.

Pepys går iland och hämtar hustrun Elizabeth samt ett par vänner i St. James Park, innan seglatsen fortsätter.

”Vi kom så nära elden som röken tillät. Överallt på Themsen där man fick vinden i ansiktet blev man nästan svedd av gnistorna – det är sant – och husen antändes av dessa gnistor och brinnande sotflagor, tre eller fyra, ja fem eller sex hus, det ena antänt av det andra”, skriver Pepys.

Sällskapet lämnar båten och tar sig till en liten krog, där de stannar tills mörkret faller.

På krogen, söndag eftermiddag

Pepys kan konstatera hur branden tilltar i omfattning och styrka:

”Efter hand som det blev mörkare syntes det mer och mer, och man såg elden i gathörnen och uppe på kyrkspirorna och bland kyrkor och hus, så långt ögat nådde, upp till krönet i City, i ett kusligt, avskyvärt och blodigt brandsken, väldigt olikt lågorna i en vanlig brand”.

Pepys blir så berörd av eldhavet att han börjar gråta. Dessutom blir det infernaliska oväsendet för mycket.

”Kyrkorna, husen, som alla brann samtidigt och stod i lågor, och lågornas motbjudande rytande, och knakandet av de hus som kollapsade”.

Samuel och Elizabeth Pepys går och lägger sig, efter att ha gömt pengar och järnskrin i källaren, medan möbler och andra inventarier står i trädgården för att undgå elden.

Dag två: Branden sprider sig norr- och västerut

Den store brand i Londons udvikling - dag 1

Under måndagen fortsätter lågorna i synnerhet västerut – burna av en kraftig östanvind. En fjärdedel av City ligger nu i ruiner.

© HISTORIE

Seething Lane, måndag morgon klockan 04.00

Pepys är tidigt uppe, för familjens silverföremål, kontanter och andra värdeföremål ska lastas på en kärra och köras i säkerhet hos vännen sir Rider, som bor längre norrut. Pepys åker med iförd sin nattsärk.

”Och min Gud, vilken syn att se alla gator och landsvä­gar överfyllda med människor, som sprang, red och till vilket pris som helst försökte få tag i vagnar för att frakta bort sina ägodelar. Sir Rider var trött efter att ha blivit väckt hela natten för att ta emot ägodelar från åtskilliga vänner. Hans hus är fullt av gods, därav mycket från sir Batten och sir Penn. En sten föll från mitt hjärta när jag kunde föra mina skatter i säkerhet hos honom”, skriver Pepys.

Resten av dagen tillbringar han och hans hushåll med att packa sådant som ska föras i säkerhet på en pråm. Vid Themsen förbarmar Pepys sig över grannkvinnan och ger plats åt hennes ägodelar på pråmen.

Innerstaden, måndag förmiddag

Kungen har i all hast utnämnt sin bror, hertigen av York, till general i det kungliga gardet och samtidigt till ansvarig för brandsläckningen samt upprätthållandet av lag och ordning i staden.

Från sin häst utfärdar James order om rivning av hus. Det sker genom att långa krokar hakas fast i fasaderna, som dras ned. Invånare anlitas på plats för att hjälpa till.

Alla försök att släcka branden med vatten från Themsen har avbrutits – elden sprids så fort att det är meningslöst. Runt om i London sprids det rykten om att branden antänts av nederländska eller franska agenter som ett led i det pågående engelsk-nederländska kriget, i vilket Frankrike är Nederländernas allierade.

Myndigheterna har inte hittat några bevis för sabotage, men trots det lynchas flera utländska personer av invånarna.

Enligt tidningen The London Gazette är stadens invånare utom sig av förtvivlan över brandens stora omfattning.

Med ett mod sprunget ur desperation försöker befolk­ningen bekämpa eldhavet och rädda sina ägodelar.

Tidningen kan rapportera att ”många försök gjordes för att förhindra spridningen av elden genom att riva hus och skapa stora mellanrum (brandgator, red.), men allt var förgäves”.

Elden fortsätter trots rivningar och hertigens ”outtröttliga och personliga insats”.

Dag tre: Elden tar sig över stadsmuren

Den store brand i Londons udvikling - dag 1

Tisdag kväll har lågorna slukat drygt tre fjärdedelar av inner­staden och spridit sig vidare utanför stadsmuren västerut.

© HISTORIE

Tower Street, tisdag eftermiddag

Pepys tillbringar större delen av dagen med att packa resten av hushållet och skicka iväg sakerna med en pråm.

Därefter beger han sig med vännen sir Penn till den närbelägna Tower Street för att inspektera förödelsen – ”och där såg vi branden rasa tre–fyra hus från mister Howells drejverkstad. Stackars man, alla hans saker, lådor och fat, skyfflar med mera, kastades huller om buller överallt på Tower Street och i kanalen, och folk slet med dem från ena änden till den andra. Branden spred sig på båda sidor i denna trånga gata med allt större våldsamhet”.

Det ihärdiga arbetet med att rädda dyrbarheter, dokument och annat fortsätter senare på dagen.

En av Pepys bekanta gräver en stor grop i trädgården, och gömmer värdefullt vin i den. Pepys passar på att placera viktiga papper från amiralitetskontoret på samma ställe.

”Att under natten se allting som stod i lågor gjorde oss nästan vansinniga, och det var förfärligt skrämmande, för det såg ut som om hela himlen brann”. Samuel Pepys.

Pepys har emellertid fler saker som inte får lov att bli lågornas rov:

”På kvällen grävde sir Penn och jag en annan grop och placerade vårt vin i den – och jag min parmesanost intill vinet och en del andra saker”.

Trots att branden redan utvecklats till en katastrof kan den bli ännu värre.

Om elden får fäste i den närbelägna fästningen Towern, med drygt sex hundra ton krut på lager, kommer konsekvenserna att bli oöverskådliga. Hertigen av York kan dock inte göra annat än att ge order om att fler hus ska rivas. Borgmästare Bloodworth har inte synts till på gatorna sedan söndagen.

Seething Lane, tisdag kväll

Medan lågorna rasar allt närmare hemmet försöker makarna Pepys hjälpa grannar och vänner.

På kvällen bjuder de ett annat par på middag på Samuel Pepys kontor, som ligger i samma fastighet som hans bostad. Stämningen vid bordet är god, men när sällskapet lämnar bordet och går ut i trädgården för att beskåda katastrofen sjunker humöret betänkligt.

Branden har utvecklats till en eldstorm, som suger syre från omgivningen och skapar en glödhet, trombliknande vind, som förstärker infernot.

”Vi betraktade den fruktansvärda himlen. Att under natten se allting som stod i lågor gjorde oss nästan vansinniga, och det var förfärligt skrämmande, för det såg ut som om hela himlen brann”.

Borgere forsøger at slukke ild med håndholdt sprøjte

Den lilla brand­sprutan hjälpte inte mot eldhavet.

© Bridgeman Images & Shutterstock

Krut kvävde katastrofen

Beväpnade med stegar, hinkar och skyfflar inledde invånarna sin kamp mot elden. Det var emellertid brandkrokar och krut som till slut räddade staden från eldhavet.

Myndigheterna i London förfogade 1666 inte över vare sig någon brandkår eller effektiva brandbekämpningsmedel.

Staden hade troligen endast tio stora, mekaniska brandsprutor, men endast ett par av dem togs i bruk på grund av trafikkaoset på de trånga gatorna.

De bästa redskapen visade sig vara eldkrokar och krut, som snabbt kunde riva hus och därmed skapa effektiva brandgator.

Brandsprutan: Tung, klumpig och svår att flytta

Det fem meter långa och två meter höga hästdragna monstret vägde 500 kilo utan vatten och var svårt att få fram. Vattenstrålens räckvidd var begränsad, eftersom sprutan ännu inte var utrustad med slangar som förde fram vattnet till elden.

Eldkroken: Effektivt redskap för att riva hus

Hakar med en kraftig järnkrok i änden ­krokades fast i husens träfasader. Flera män grep om hakens skaft och kunde dra omkull ­byggnader. På så sätt röjdes brandgator.

Skyffeln: Enkelt redskap med begränsad effektivitet

Skyffeln användes för att kasta jord och gödsel på lågorna. Problemet var att det var svårt att komma nära nog för att täcka glöden.

Handsprutan: Behändig, men meningslös

Det vattenpistolliknande släckningsredskapet var gjort av trä eller mässing och betjänades av två–tre man. Sprutan fylldes genom att spetsen sänktes ned i vatten och kolven drogs ut. Eftersom sprutan inte innehöll mer än tre liter vatten var den inte till någon hjälp 1666.

Krut: Rev hus snabbt

I samråd med Karl II och Samuel Pepys beordrade hertigen av York att krut skulle användas för att bekämpa bränderna. Arméns och livgardets specialister antände strategiskt placerade kruttunnor i hus, som sprängdes för att skapa brand­gator. Den effektiva metoden tillämpades dock först under brandens sista dygn.

Tower Street, tisdag kväll

Efter middagen går Pepys ännu en gång genom staden till Tower Street. Han noterar att elden har kommit väldigt nära hans hem, men också att myndigheterna nu har börjat spränga byggnader nära Towern i luften för att röja brandgator. Syftet med de kontrollerade sprängningarna är att rädda fästningen och förhindra att krutförrådet flyger i luften i en gigantisk explosion.

Myndigheternas sprängningar skrämmer invånarna, men Pepys kan se att metoden bär frukt. Explosionerna hejdar elden – ”Husen kollapsade där de stod, och då var det en enkel sak att släcka den lilla eld som var kvar, även om nästan inga av dem brann”.

Å andra sidan noterar Pepys att branden spridit sig längre västerut, där centrala byggnader har rasat:

”Nu har den alltså nått så långt i den riktningen och till Old Baily, och branden sprider sig längs Fleet Street. Och St. Paul’s och hela Cheapside har brunnit ned”. Elden har alltså till slut drabbat även stadens domkyrka. Samuel Pepys sista rader för den 4 september lyder: ”Jag skrev till min far ikväll, men eftersom posthuset har brunnit ned, kunde brevet inte skickas iväg”.

Dag fyra: Branden har kulminerat

Den store brand i Londons udvikling - dag 1

Under onsdagen ebbar branden slutligen ut, men lågorna har slukat minst 80 procent av det tre kvadratkilometer stora området innanför stadsmuren samt en kvarts kvadratkilometer väster om innerstaden. Minst 13000 hus och 87 kyrkor har brunnit ned, medan nästan 100000 personer har blivit hemlösa. ­Lyckligtvis understiger antalet döda tio personer.

© HISTORIE

Stadens östra del, tidigt onsdag morgon

Klockan två på morgonen säger Elizabeth Pepys till sin make att det hörs rop om nya bränder – denna gång vid kyrkan i slutet av deras gata.

Samuel Pepys beslutar sig för att sätta sin hustru i säkerhet i Woolwich på Themsens södra strand drygt fem kilometer österut.

”Men min Gud, en sådan syn det var att i månskenet se nästan hela City inramat av lågor – man kunde se det i Woolwich lika tydligt som om man hade stått alldeles intill”, noterar ämbetsmannen i sin dagbok.

Samtidigt hör han nya rykten om att elden anlagts av attentatsmän, och ”att det är fransmännen som har gjort det”.

Pepys beger sig hemåt och förväntar sig att se bostaden i See­thing Lane stå i lågor. När han kommer fram vid sjutiden på morgonen upptäcker han emellertid till sin förvåning att både hemmet och amiralitetskontoret i samma byggnad är oskadade, trots att elden rasar alldeles i närheten.

Pepys tror att byggnaden skonats från eldhavet tack vare att myndigheterna har sprängt närbelägna hus i luften och därmed röjt en brandgata.

Pepys konstaterar att även Barking Church står nästan oskadd och beslutar sig för att gå upp i tornet för att få en överblick över katastrofen.

Från kyrktornet ser han den ”sorgligaste bild av förödelse jag någonsin har sett. Överallt rasade våldsamma bränder. Oljeförråd och svavel och mycket annat brann. Jag var rädd för att stanna där länge och gick därför ned igen, så snabbt jag kunde”.

Moorfields, onsdag eftermiddag

Efter besöket i kyrktornet går Pepys hem till sir Penn ”och åt där en bit kallt kött efter att inte ha ätit en matbit sedan i söndags – bortsett från resterna av söndagsmiddagen”.

Hos sir Penn möter Pepys två bekanta, och männen gör sällskap in mot City. Fenchurch Street, Gracechurch Street och Lombard Street ligger i ruiner.

”Börsen är en sorglig syn: Inga av alla statyerna eller pelarna står kvar förutom statyn av sir Thomas Gresham i hörnet”, noterar Pepys.

På gatorna ligger glödande träbitar, som männen bränner sig på, när de trampar på dem. Gruppen går därför in i parken Moorfields, som ligger utanför den gamla stadsmuren.

I parken vimlar det av invånare som flytt undan lågorna – ”eländiga stackare, som bar på sina ägodelar, och alla klamrade sig fast vid sina saker”. Lyckligtvis är vädret så bra att människor kan vistas ute dygnet runt.

Elden hotar emellertid inte enbart människorna. Även djuren lider. På väg hem ser Pepys en katt, som fått pälsen svedd, men fortfarande är vid liv.

Den kraftiga östanvinden har dock mojnat, och rivningen av hus, i synnerhet kring Towern, har skapat effektiva brandgator. Det brinner fortfarande på flera ställen, men framåt kvällen kan invånarna se ett slut på katastrofen.

Amiralitetet, Seething Lane, onsdag kväll

Väl hemma igen är Pepys fortfarande nervös för att hans kontor kan drabbas av branden eller av plundring. Därför ombesörjer han att kontoret bevakas hela natten.

”Och jag lade mig och sov gott fram till midnatt, men när jag gick upp hörde jag att det slagits larm om fransmän och nederländare – men det visade sig vara falskt alarm. Men det är märkligt att tänka på hur långa dessa dagar har varit sedan i söndags, eftersom jag har varit sysselsatt med så många saker och inte fått särskilt mycket sömn, så det känns som en hel vecka eller mer. Och jag har nästan glömt vilken veckodag det är”.

Staden slickar sina sår

Londons innerstad, torsdag morgon

Klockan fem på torsdagsmorgonen går Pepys upp och beger sig till Bi­shops­gate, där en mindre brand brutit ut. Området har dittills förskonats från lågorna, så den nya eldsvådan ger upphov till rykten om en utländsk sammansvärjning.

I dagboken noterar Pepys att flera personer redan gripits, och att det är farligt för utlänningar att röra sig på gatorna.

Han hjälper till med att släcka Bishopsgatebranden, som snabbt ebbar ut: ”Det var positivt att se hur hårt kvinnorna slet i kanalerna med att få upp vatten; men de skällde ut oss när vi tog lite att dricka och de var fulla som själve fan. Jag såg stora fat med socker öppnas på gatan, och folk tog nävar av det, hällde det i öl och drack det”.

Även nästa dag vaknar Pepys tidigt:

”Upp vid femtiden och fann, Gud vare lovad, att allt var väl, och åkte sedan längs floden till kajen vid St. Paul. Promenerade därifrån och såg hela staden nedbrunnen och med förtvivlan hur taket rasat ned i St. Paul’s Cathedral och hur det mesta av koret rasat ned i kryptan under kyrkan”.

Senare på dagen hör Pepys rykten om hur de många nedbrunna byggnaderna påverkar stadens hyror – en normal hyra på 40 pund om året sägs ha stigit till 150. På natten får ämbetsmannen inte mycket ro, eftersom ”en rädsla för eldsvåda pyrde i mitt hjärta, både när jag sov och när jag var vaken.

Människor angriper Lord Mayors (borgmästarens, red.) dumhet i allmänhet och i synnerhet i samband med branden och han får hela skulden”.

London efter genopbygningen

Gatorna i London förändrades inte mycket efter återuppbyggnaden 1676.

© Imageselect

London reste sig snabbt ur askan

Idéer till en ny innerstad i London låg snart på myndigheternas bord. Dålig ekonomioch behovet av en hastig återuppbyggnad hejdade dock visionära förslag.

En av Englands mest betydelsefulla arkitekter – Christopher Wren – tog fram en stor plan för det nya London.

Inspirerad av bland annat Frankrike skulle staden återuppbyggas med stora, öppna torg och breda boulevarder. Myndigheterna förkastade dock Wrens förslag med hänvisning till att de var för dyra och krävde lång planering.

Dessutom skulle husen bli för dyra för det stora flertalet. Även om Wrens förslag inte gick igenom fick han lov att rita 52 kyrkor – bland annat den nya St. Paul’s Cathedral.

Enkla åtgärder mot ny brand

Myndigheterna ville att innerstaden skulle återuppstå så fort – och billigt! – som möjligt. När återuppbyggandet avslutats 1676 efter nio års arbete, såg staden därför ut i stort sett som före branden. Husen hade emellertid uppförs i enlighet med nya riktlinjer i de så kallade Rebuilding Acts för att förhindra ­framtida katastrofer i den engelska huvudstaden:

Fransman bestraffas för branden

Medan tiotusentals invånare inhyses hos släktingar, vänner och i kyrkor eller samlas under bar himmel och i tältläger utanför City, inleds klappjakten på personer som kan ha anlagt branden med flit.

Under brandens sista dygn leder misstanken om en sammansvärjning till att myndigheterna låter gripa åtskilliga ­utländska medborgare, i synnerhet fransmän. Bland de ­arresterade är Robert Hubert, som är i 25-årsåldern och lider av en fysisk funktionsvariation.

Samtida källor är oeniga om hans yrke – somliga beskriver honom som urmakare, medan andra uppger att han är en vanlig arbetare. Under alla omständigheter erkänner han att han satt eld på Farriners bageri som en del av en 24 man stor sammansvärjning.

Rättegången är en fars. Trots enorma brister i Huberts omväxlande förklaringar och det faktum att han kom till London först den 4 september, förkunnas han skyldig och den 27 oktober 1666 hängs han. Året därpå förkunnas det dock officiellt att branden uppstått av en olyckshändelse. Eller: ”Av Guds hand, samt kraftig vind och torka”.

Samuel Pepys överlever branden med nästan 40 år och avlider först år 1703. Han slutar dock skriva dagbok betydligt tidigare.

Hans syn försvagas redan på 1660-talet och för att inte anstränga ögonen i onödan lägger han dagboken på hyllan den 13 maj 1669.