Den stora branden i London: En gnista var nog

Pudding Lane, söndag vid ett på natten

Ungefär vid midnatt ser Thomas Farriners dotter Hanna efter om bageriet är stängt och ugnen tömts på aska och glöd.

Stickor att tända med nästa dag ligger på ugnens fortfarande varma stenar. Hanna går till sängs på ovanvåningen, där pappan och husan redan sover. En timme senare väcks Farriners tjänare av tjock rök, som fyller hela bottenvåningen. Tjänaren rusar upp och ruskar liv i Thomas Farriner, dottern och husan.

Den tjocka röken gör att de fyra inspärrade inte kan ta sig nedför trapporna och ut ur bageriet, så i stället rusar de upp på översta våningen.

Farriner ropar ut på gatan efter hjälp, och sömniga grannar i nattkläder samlas snabbt utanför bageriet.

Elden har fått bra fäste i byggnaden, och män­niskorna på gatan försöker släcka elden med hinkar med vatten, öl och mjölk samt genom att skyffla jord och gödsel på den. Det tjänar inget till.

Medan lågorna äter sig uppåt kryper Farriner och dottern ut genom ett fönster och längs takskägget går de armgång över till grannhuset.

Tjänaren följer efter, men husan vågar inte. Hennes höjdskräck gör att hon blir brandens första dödsoffer, när hela bageriet och huset en kort stund senare brinner för fullt.

Pudding Lane, söndag klockan 02.30

I drygt en timme verkar det som branden fått fäste endast i bagarens hus och de närmaste grannarna, men en kraftig östanvind hotar nu att sprida elden till ännu fler trähus.

Eftersom de poliskonstaplar som rusat till platsen inte har rätt att beordra rivningar av hus för att skapa brandgator, väcks borgmästaren sir Thomas Bloodworth.

Borgmästaren har befogenhet att beordra alla nödvändiga åtgärder mot en storbrand. Stadens högste ansvarige vågar emellertid inte ge order om att oskadda byggnader ska rivas utan tillåtelse från husägarna, som ofta bor på andra håll i staden och därför är svåra att få tag i.

Borgmästaren väljer att tona ned situationen och eldens omfattning med de berömda – och ödesdigra – orden:

”Branden är inte särskilt allvarlig. En kvinna kan pinka ut den”. Därefter går Bloodworth hem och lägger sig.

Seething Lane, söndag klockan 03.00

Samuel Pepys arbetar som ämbetsman i marinministeriet och bor med hustrun Elizabeth drygt 400 meter nordost om Pudding Lane.

Hans första dagboksanteckning om katastrofen beskriver situationen mitt i natten:

”Några av våra tjänsteflickor satt uppe länge i natt för att få allting förberett för vår fest i dag, och vid tretiden på morgonen väckte Jane oss för att berätta om den stora eldsvåda som de kunde se i City. Jag klev upp, tog på mig min nattrock och gick bort till hennes fönster och såg att det nog var bortåt Mark Lane; men eftersom jag var ovan vid den typ av eld­svådor som den som följde ansåg jag att branden var betryggande långt borta, varför jag gick till sängs och lade mig att sova igen”.

Precis som borgmästaren är Samuel Pepys inte särskilt bekymrad. Snart kommer han dock att inse allvaret.

Towern, söndag morgon

Klockan sju går Pepys upp. Han tittar ut genom fönstret och tycker att branden verkar ha falnat under natten – det verkar även som om den nu är längre bort.

”En stund senare kom Jane och sade att hon hört att mer än 300 hus bränts ned av den eldsvåda vi såg, och att hela Fish Street vid London Bridge nu brinner. Då gjorde jag mig genast redo att promenera bort till Towern, där jag kom upp på en av de högre platserna”.

Från sin utsiktspunkt kan Pepys tydligt se att i synnerhet området väster om London Bridge står i lågor. Fylld av onda aningar går ämbetsmannen vidare till kommendanten för fästningen Towern, som kan berätta att branden började tidigt på söndagsmorgonen i hovbageriet i Pudding Lane.

Pepys beslutar sig för att titta närmare på eldhavet. Han går ned till Themsen och hyr en roddbåt.

Themsen, söndag morgon

I båten på Themsen sitter Samuel Pepys på första parkett för att se branden och kan bevittna hur lågorna härjar flodens norra strand strax väster om London Bridge.

”Alla försökte rädda sina ägodelar och kastade dem i floden eller lastade dem i de pråmar som låg där. De fattiga stannade kvar i sina hus ända tills elden nästan slickade dem, och då rusade de ned i båtarna eller kröp från den ena trappan ned till floden till den andra”, noterar Pepys.

Bestört konstaterar han att flygande duvor får vingarna svedda och störtar till marken. Pepys ser dessutom ”elden rasa i alla riktningar”, utan att någon verkar försöka släcka den – alla invånare försöker rädda så många av sina ägodelar som möjligt och överlåter resten åt elden.

Efter en tim­me har Pepys fått nog. Han ros in till stranden och ger sig iväg till det kungliga slottet Whitehall.

Genom sitt ämbete i amiralitetet (örlogsflottans administrativa och militära ledning) är Samuel Pepys en högt skattad rådgivare åt kungen, Karl II, och de följande dagarna blir han regentens ögon och öron i den katastrofdrabbade staden.

Whitehall, tidigt på söndag förmiddag

Utanför kungens privata gemak i slottet Whitehall drygt två kilometer väster om London Bridge omringas Pepys av människor som vill höra om branden. Efter en stund kallas han in till regenten, som denna dag har besök av sin yngre bror James – hertigen av York:

”Jag berättade för kungen och hertigen av York vad jag sett, och om inte Hans Majestät gav order om att hus skulle rivas, skulle inget kunna hejda elden”.

Kungen och hans bror oroas av Pepys besked:

”Säg åt borgmästaren att inte skona något hus, utan låt dem riva överallt, innan elden når fram”, säger kungen till Pepys, medan James påpekar att borgmästaren mycket väl kan få fler soldater till sitt förfogande under släckningsarbetet. Pepys sätter kurs mot domkyrkan St. Paul’s Cathedral, som fortfarande är orörd av lågorna.

Canning Street, söndag klockan 11.00

Pepys tar en droska för att komma fram fortare, men längre än till Watling Street i närheten av kyrkan kommer han inte. Trafiken står stilla, för gatorna är proppfulla med människor lastade med sina ägodelar. Sjuka bärs i sina ­sängar. Pepys får fortsätta till fots. På Canning Street möter han borgmästare Bloodworth, som ser eländig ut.

Pepys hinner knappt framföra kungens befallning, förrän Bloodworth får ett hysteriskt anfall:

”Gode Gud! Vad kan jag göra? Jag kan inte göra mer! Ingen lyder mig. Jag har rivit hus, men elden hinner ikapp oss fortare än vi hinner jobba!”

Fler soldater behöver han inte, slår han fast – och nu tänker han gå hem och vila sig.

Pepys beslutar sig för att återvända hem till Seething Lane. Längs vägen ser han att ”människor är helt från vettet”, och att det fortfarande inte görs något för att besegra branden.

Dessutom noterar Pepys att hus och lagerbyggnader är fulla med brandfarliga saker – såsom beck, tjära och olja – som kommer att förvärra läget, om det antänds. Människor är upptagna med att rädda sitt bohag från lågorna och fyller bland annat kyrkorna med kökspinaler.

Themsen, söndag eftermiddag

Efter lunch beger Pepys sig åter ut i staden och kliver ombord på en båt på Themsen. Under tiden har elden spridit sig, och Pepys hyser inga större förhoppningar om att den kan hejdas.

Även kungen och hans bror har gett sig ut på floden i en slup för att beskåda förödelsen, och Pepys slår följe med dem till Queenhithe. Där utfärdar de kungliga bröderna order till de lokala myndigheterna om att så snabbt som möjligt börja riva hus.

Samtidigt försöker Londons invånare desperat rädda sina ägodelar med fartyg på Themsen.

”Floden var full av pråmar och båtar, som tog emot saker, och värdefulla föremål flöt i vattnet, och jag lade märke till att det inte var mer än en av tre pråmar eller båtar med gods i som inte hade ett stränginstrument med”, noterar ämbetsmannen i sin dagbok.

Pepys går iland och hämtar hustrun Elizabeth samt ett par vänner i St. James Park, innan seglatsen fortsätter.

”Vi kom så nära elden som röken tillät. Överallt på Themsen där man fick vinden i ansiktet blev man nästan svedd av gnistorna – det är sant – och husen antändes av dessa gnistor och brinnande sotflagor, tre eller fyra, ja fem eller sex hus, det ena antänt av det andra”, skriver Pepys.

Sällskapet lämnar båten och tar sig till en liten krog, där de stannar tills mörkret faller.

På krogen, söndag eftermiddag

Pepys kan konstatera hur branden tilltar i omfattning och styrka:

”Efter hand som det blev mörkare syntes det mer och mer, och man såg elden i gathörnen och uppe på kyrkspirorna och bland kyrkor och hus, så långt ögat nådde, upp till krönet i City, i ett kusligt, avskyvärt och blodigt brandsken, väldigt olikt lågorna i en vanlig brand”.

Pepys blir så berörd av eldhavet att han börjar gråta. Dessutom blir det infernaliska oväsendet för mycket.

”Kyrkorna, husen, som alla brann samtidigt och stod i lågor, och lågornas motbjudande rytande, och knakandet av de hus som kollapsade”.

Samuel och Elizabeth Pepys går och lägger sig, efter att ha gömt pengar och järnskrin i källaren, medan möbler och andra inventarier står i trädgården för att undgå elden.

Seething Lane, måndag morgon klockan 04.00

Pepys är tidigt uppe, för familjens silverföremål, kontanter och andra värdeföremål ska lastas på en kärra och köras i säkerhet hos vännen sir Rider, som bor längre norrut. Pepys åker med iförd sin nattsärk.

”Och min Gud, vilken syn att se alla gator och landsvä­gar överfyllda med människor, som sprang, red och till vilket pris som helst försökte få tag i vagnar för att frakta bort sina ägodelar. Sir Rider var trött efter att ha blivit väckt hela natten för att ta emot ägodelar från åtskilliga vänner. Hans hus är fullt av gods, därav mycket från sir Batten och sir Penn. En sten föll från mitt hjärta när jag kunde föra mina skatter i säkerhet hos honom”, skriver Pepys.

Resten av dagen tillbringar han och hans hushåll med att packa sådant som ska föras i säkerhet på en pråm. Vid Themsen förbarmar Pepys sig över grannkvinnan och ger plats åt hennes ägodelar på pråmen.

Innerstaden, måndag förmiddag

Kungen har i all hast utnämnt sin bror, hertigen av York, till general i det kungliga gardet och samtidigt till ansvarig för brandsläckningen samt upprätthållandet av lag och ordning i staden.

Från sin häst utfärdar James order om rivning av hus. Det sker genom att långa krokar hakas fast i fasaderna, som dras ned. Invånare anlitas på plats för att hjälpa till.

Alla försök att släcka branden med vatten från Themsen har avbrutits – elden sprids så fort att det är meningslöst. Runt om i London sprids det rykten om att branden antänts av nederländska eller franska agenter som ett led i det pågående engelsk-nederländska kriget, i vilket Frankrike är Nederländernas allierade.

Myndigheterna har inte hittat några bevis för sabotage, men trots det lynchas flera utländska personer av invånarna.

Enligt tidningen The London Gazette är stadens invånare utom sig av förtvivlan över brandens stora omfattning.

Med ett mod sprunget ur desperation försöker befolk­ningen bekämpa eldhavet och rädda sina ägodelar.

Tidningen kan rapportera att ”många försök gjordes för att förhindra spridningen av elden genom att riva hus och skapa stora mellanrum (brandgator, red.), men allt var förgäves”.

Elden fortsätter trots rivningar och hertigens ”outtröttliga och personliga insats”.

Tower Street, tisdag eftermiddag

Pepys tillbringar större delen av dagen med att packa resten av hushållet och skicka iväg sakerna med en pråm.

Därefter beger han sig med vännen sir Penn till den närbelägna Tower Street för att inspektera förödelsen – ”och där såg vi branden rasa tre–fyra hus från mister Howells drejverkstad. Stackars man, alla hans saker, lådor och fat, skyfflar med mera, kastades huller om buller överallt på Tower Street och i kanalen, och folk slet med dem från ena änden till den andra. Branden spred sig på båda sidor i denna trånga gata med allt större våldsamhet”.

Det ihärdiga arbetet med att rädda dyrbarheter, dokument och annat fortsätter senare på dagen.

En av Pepys bekanta gräver en stor grop i trädgården, och gömmer värdefullt vin i den. Pepys passar på att placera viktiga papper från amiralitetskontoret på samma ställe.

Pepys har emellertid fler saker som inte får lov att bli lågornas rov:

”På kvällen grävde sir Penn och jag en annan grop och placerade vårt vin i den – och jag min parmesanost intill vinet och en del andra saker”.

Trots att branden redan utvecklats till en katastrof kan den bli ännu värre.

Om elden får fäste i den närbelägna fästningen Towern, med drygt sex hundra ton krut på lager, kommer konsekvenserna att bli oöverskådliga. Hertigen av York kan dock inte göra annat än att ge order om att fler hus ska rivas. Borgmästare Bloodworth har inte synts till på gatorna sedan söndagen.

Seething Lane, tisdag kväll

Medan lågorna rasar allt närmare hemmet försöker makarna Pepys hjälpa grannar och vänner.

På kvällen bjuder de ett annat par på middag på Samuel Pepys kontor, som ligger i samma fastighet som hans bostad. Stämningen vid bordet är god, men när sällskapet lämnar bordet och går ut i trädgården för att beskåda katastrofen sjunker humöret betänkligt.

Branden har utvecklats till en eldstorm, som suger syre från omgivningen och skapar en glödhet, trombliknande vind, som förstärker infernot.

”Vi betraktade den fruktansvärda himlen. Att under natten se allting som stod i lågor gjorde oss nästan vansinniga, och det var förfärligt skrämmande, för det såg ut som om hela himlen brann”.

Tower Street, tisdag kväll

Efter middagen går Pepys ännu en gång genom staden till Tower Street. Han noterar att elden har kommit väldigt nära hans hem, men också att myndigheterna nu har börjat spränga byggnader nära Towern i luften för att röja brandgator. Syftet med de kontrollerade sprängningarna är att rädda fästningen och förhindra att krutförrådet flyger i luften i en gigantisk explosion.

Myndigheternas sprängningar skrämmer invånarna, men Pepys kan se att metoden bär frukt. Explosionerna hejdar elden – ”Husen kollapsade där de stod, och då var det en enkel sak att släcka den lilla eld som var kvar, även om nästan inga av dem brann”.

Å andra sidan noterar Pepys att branden spridit sig längre västerut, där centrala byggnader har rasat:

”Nu har den alltså nått så långt i den riktningen och till Old Baily, och branden sprider sig längs Fleet Street. Och St. Paul’s och hela Cheapside har brunnit ned”. Elden har alltså till slut drabbat även stadens domkyrka. Samuel Pepys sista rader för den 4 september lyder: ”Jag skrev till min far ikväll, men eftersom posthuset har brunnit ned, kunde brevet inte skickas iväg”.

Stadens östra del, tidigt onsdag morgon

Klockan två på morgonen säger Elizabeth Pepys till sin make att det hörs rop om nya bränder – denna gång vid kyrkan i slutet av deras gata.

Samuel Pepys beslutar sig för att sätta sin hustru i säkerhet i Woolwich på Themsens södra strand drygt fem kilometer österut.

”Men min Gud, en sådan syn det var att i månskenet se nästan hela City inramat av lågor – man kunde se det i Woolwich lika tydligt som om man hade stått alldeles intill”, noterar ämbetsmannen i sin dagbok.

Samtidigt hör han nya rykten om att elden anlagts av attentatsmän, och ”att det är fransmännen som har gjort det”.

Pepys beger sig hemåt och förväntar sig att se bostaden i See­thing Lane stå i lågor. När han kommer fram vid sjutiden på morgonen upptäcker han emellertid till sin förvåning att både hemmet och amiralitetskontoret i samma byggnad är oskadade, trots att elden rasar alldeles i närheten.

Pepys tror att byggnaden skonats från eldhavet tack vare att myndigheterna har sprängt närbelägna hus i luften och därmed röjt en brandgata.

Pepys konstaterar att även Barking Church står nästan oskadd och beslutar sig för att gå upp i tornet för att få en överblick över katastrofen.

Från kyrktornet ser han den ”sorgligaste bild av förödelse jag någonsin har sett. Överallt rasade våldsamma bränder. Oljeförråd och svavel och mycket annat brann. Jag var rädd för att stanna där länge och gick därför ned igen, så snabbt jag kunde”.

Moorfields, onsdag eftermiddag

Efter besöket i kyrktornet går Pepys hem till sir Penn ”och åt där en bit kallt kött efter att inte ha ätit en matbit sedan i söndags – bortsett från resterna av söndagsmiddagen”.

Hos sir Penn möter Pepys två bekanta, och männen gör sällskap in mot City. Fenchurch Street, Gracechurch Street och Lombard Street ligger i ruiner.

”Börsen är en sorglig syn: Inga av alla statyerna eller pelarna står kvar förutom statyn av sir Thomas Gresham i hörnet”, noterar Pepys.

På gatorna ligger glödande träbitar, som männen bränner sig på, när de trampar på dem. Gruppen går därför in i parken Moorfields, som ligger utanför den gamla stadsmuren.

I parken vimlar det av invånare som flytt undan lågorna – ”eländiga stackare, som bar på sina ägodelar, och alla klamrade sig fast vid sina saker”. Lyckligtvis är vädret så bra att människor kan vistas ute dygnet runt.

Elden hotar emellertid inte enbart människorna. Även djuren lider. På väg hem ser Pepys en katt, som fått pälsen svedd, men fortfarande är vid liv.

Den kraftiga östanvinden har dock mojnat, och rivningen av hus, i synnerhet kring Towern, har skapat effektiva brandgator. Det brinner fortfarande på flera ställen, men framåt kvällen kan invånarna se ett slut på katastrofen.

Amiralitetet, Seething Lane, onsdag kväll

Väl hemma igen är Pepys fortfarande nervös för att hans kontor kan drabbas av branden eller av plundring. Därför ombesörjer han att kontoret bevakas hela natten.

”Och jag lade mig och sov gott fram till midnatt, men när jag gick upp hörde jag att det slagits larm om fransmän och nederländare – men det visade sig vara falskt alarm. Men det är märkligt att tänka på hur långa dessa dagar har varit sedan i söndags, eftersom jag har varit sysselsatt med så många saker och inte fått särskilt mycket sömn, så det känns som en hel vecka eller mer. Och jag har nästan glömt vilken veckodag det är”.

Londons innerstad, torsdag morgon

Klockan fem på torsdagsmorgonen går Pepys upp och beger sig till Bi­shops­gate, där en mindre brand brutit ut. Området har dittills förskonats från lågorna, så den nya eldsvådan ger upphov till rykten om en utländsk sammansvärjning.

I dagboken noterar Pepys att flera personer redan gripits, och att det är farligt för utlänningar att röra sig på gatorna.

Han hjälper till med att släcka Bishopsgatebranden, som snabbt ebbar ut: ”Det var positivt att se hur hårt kvinnorna slet i kanalerna med att få upp vatten; men de skällde ut oss när vi tog lite att dricka och de var fulla som själve fan. Jag såg stora fat med socker öppnas på gatan, och folk tog nävar av det, hällde det i öl och drack det”.

Även nästa dag vaknar Pepys tidigt:

”Upp vid femtiden och fann, Gud vare lovad, att allt var väl, och åkte sedan längs floden till kajen vid St. Paul. Promenerade därifrån och såg hela staden nedbrunnen och med förtvivlan hur taket rasat ned i St. Paul’s Cathedral och hur det mesta av koret rasat ned i kryptan under kyrkan”.

Senare på dagen hör Pepys rykten om hur de många nedbrunna byggnaderna påverkar stadens hyror – en normal hyra på 40 pund om året sägs ha stigit till 150. På natten får ämbetsmannen inte mycket ro, eftersom ”en rädsla för eldsvåda pyrde i mitt hjärta, både när jag sov och när jag var vaken.

Människor angriper Lord Mayors (borgmästarens, red.) dumhet i allmänhet och i synnerhet i samband med branden och han får hela skulden”.

Fransman bestraffas för branden

Medan tiotusentals invånare inhyses hos släktingar, vänner och i kyrkor eller samlas under bar himmel och i tältläger utanför City, inleds klappjakten på personer som kan ha anlagt branden med flit.

Under brandens sista dygn leder misstanken om en sammansvärjning till att myndigheterna låter gripa åtskilliga ­utländska medborgare, i synnerhet fransmän. Bland de ­arresterade är Robert Hubert, som är i 25-årsåldern och lider av en fysisk funktionsvariation.

Samtida källor är oeniga om hans yrke – somliga beskriver honom som urmakare, medan andra uppger att han är en vanlig arbetare. Under alla omständigheter erkänner han att han satt eld på Farriners bageri som en del av en 24 man stor sammansvärjning.

Rättegången är en fars. Trots enorma brister i Huberts omväxlande förklaringar och det faktum att han kom till London först den 4 september, förkunnas han skyldig och den 27 oktober 1666 hängs han. Året därpå förkunnas det dock officiellt att branden uppstått av en olyckshändelse. Eller: ”Av Guds hand, samt kraftig vind och torka”.

Samuel Pepys överlever branden med nästan 40 år och avlider först år 1703. Han slutar dock skriva dagbok betydligt tidigare.

Hans syn försvagas redan på 1660-talet och för att inte anstränga ögonen i onödan lägger han dagboken på hyllan den 13 maj 1669.