Cyklon ledde till inbördeskrig i Pakistan

De såg ovädret vid horisonten och kunde känna de första vindarna, men ingen kunde före­ställa sig omfattningen av den katastrof som var i annalkande.

Invånarna fick inte heller tillräcklig förvarning.

De indiska myndigheterna hade tidigare fått information om den storm som var under uppsegling, men till följd av den infekterade relationen mellan Indien och Pakistan fördes informationen inte vidare.

Varningen från de pakistans­ka myndigheterna kom för sent och hade inte tillräckligt hög prioritet.

Enligt senare undersökningar visste nittio procent av invånarna att cyklonen var på väg, men endast en procent försökte fly.

Cyklonen rev med sig hus

När cyklonen nådde land vid niotiden på morgonen den 10 november, hade den redan skövlat ett antal överbefolkade öar utanför kusten.

Där uppmättes vindbyar på upp till sjuttio meter per sekund. Ute på öppet hav i Bengaliska viken hade cyklonen gett upphov till sju meter höga vågor, som rev med sig allt i sin väg.

Människor, hus, träd och grödor sveptes bort. En hel skörd rycktes upp av vinden, drogs med och spreds ut över havet.

På bara några ögonblick försvann ett helt års produktion av ris.

Allt som hade funnits på land bytte under stormen plats med sådant som befunnit sig till havs.

Efteråt låg fiskebåtar och andra båtar spridda huller om buller uppe på land, och samtidigt drev hus, döda människor och husdjur runt i havet.

På de värst drabbade öarna hade hela städer försvunnit. Kvar fanns ett skövlat landskap av lera, rötter och sand. I de få intakta träden hängde enligt ögonvittnen människokroppar och kadaver.

Cyklonen Bhola, uppkallad efter en av de värst drabbade öarna, drabbade framför allt Östpakistan.

Cyklonen var den sjätte och utan jämförelse kraftigaste av sitt slag under monsunperioden 1970.

Det var också den dödligaste cyklon som dokumenterats i världshistorien.

Stormen var bara början

Även om cyklonen var den värsta i mänsklighetens historia, så hade prövningarna bara börjat för östpakistanierna. För de överlevande väntade nu kaos, hemlöshet, svält och sjukdomar.

Eftersom infrastrukturen i det drabbade området hade förstörts fullkomligt, dröjde det lång tid, innan en fungerande räddningsinsats kunde sättas igång.

Under de följande månaderna dog fler människor av svält och sjukdomar än som hade omkommit under själva cyklonen.

Det sammanlagda antalet döda har uppskattats till omkring 300000–500000 människor. Till det kom cirka en miljon döda kreatur.

Siffrorna är dock ytterst osäkra, eftersom ingen vet hur många gästarbetare som hade samlats i området inför risskörden.

I flera månader efteråt vandrade dagligen tusentals flyktingar över gränsen till Indien för att söka hjälp.

Kusten i området består huvudsakligen av låglänta områden, som genomkorsas av stora floder som Ganges och Brahmaputra.

Kraftiga monsunregn får ofta floderna att svämma över sina bräddar.

Trots ständigt återkommande katastrofer är området väldigt tättbefolkat.

Katastrofen splittrade Pakistan

Att det är så tätbefolkat beror på att sommarmonsunen inte lämnar enbart för­ödelse efter sig. Stormen lämnar även efter sig stora mängder bördig jord – perfekt för att odla ris.

Därför hade fattiga bönder sökt sig till områdena mellan floderna och havet trots faran. Många av dem hade endast haft råd att bygga sina hus av bambu och trä.

År 1970 hette området fortfarande Östpakistan och utgjorde östra delen av den muslimska staten Pakistan.

När Indien 1947 blev självständigt från Storbritannien hade den gamla kolonin delats upp i två stater – Indien och Paki­stan.

Det var enda sättet att lösa de allt större religiösa spänningarna mellan muslimer och hinduer.

Åren efter självständigheten plågades Pakistan trots det av inre konflikter.

I praktiken låg all makt i Västpakistan (vår tids Pakistan), trots att Östpakistans befolkning faktiskt var större.

Förutom sin muslimska tro hade människor i de båda områdena inte mycket gemensamt.

Befolkningsgrupperna hade olika etnisk bakgrund, kultur och språk. I öster växte missnöjet med koncentrationen av makt i väst.

Den pakistanska regeringens bristfälliga insats efter Bholakatastrofen 1970 spädde ytterligare på kritiken.

Efter cyklonen vann det östpakistanska partiet Awami League en jordskreds­seger i parlamentsvalet. Partiet borde ha tagit över regeringsmakten, men väst­pakistanierna sa nej.

Strejker och demonstrationer bröt ut i Östpakistan och våren 1971 bröt förhandlingarna mellan parter­na samman.

Strax därefter utropades den självständiga staten Bangladesh.

Kriget skapade en utarmad nation

Följden blev ett blodigt krig. Natten mellan den 25 och den 26 mars 1971 angrep den pakistanska armén rebellerna i öster.

Dessa fick emellertid stöd från grannlandet Indien, vilket bidrog på ett avgörande sätt till att den pakistanska armén gav upp redan i december samma år.

Kriget slutade med att Östpakistan blev självständigt, men det gjorde återuppbyggandet av landet svårare.

Bangladesh har ända sedan dess varit en folkrik, men fattig och politiskt instabil na­tion. Behovet av hjälp är fortfarande stort.

Politikernas största utmaning är att få maten att räcka till drygt 160 miljoner invånare och samtidigt förebygga konsekvenserna av framtida naturkatastrofer.

Redan 1960, när landet hade drabbats av två kraftiga cykloner, vädjade den pakistanska regeringen om hjälp från USA för att undvika katastrofer i framtiden.

I samband med denna vädjan tog man fram en lista över åtgärder, men många av dem har aldrig genomförts.

Ett förslag var till exempel att man skulle skapa konstgjorda kullar, som invånarna skulle kunna fly upp på i samband med översvämningar, men några sådana uppfördes aldrig.

Däremot gjorde man försök att bygga mer robusta och motståndskraftiga hus.

Men Bangladesh har fortfarande problem. År 1988 blev 25 miljoner män­niskor hemlösa efter översvämningar.

Tre år senare krävde en liknande katastrof 138000 människoliv.

Varje år ställer översvämningar och cykloner till med nya problem i det utsatta landet.