Our website does not support Internet Explorer.

To get the best experience on our website and of our content, please use a more modern browser like Edge, Chrome, Safari or similar.

Blundrar skickade lyxångare till botten

Tjock dimma omger passagerarfartyget Andrea Doria, när det i juli 1956 stävar mot New York. Hon är ett flytande palats – byggt för att återupprätta Italiens stolthet efter andra världskriget. Men missförstånd och slarv gör att hon får ett tragiskt slut.

Bettmann/Getty Images

Kapten Piero Calamai kan lukta sig till dimma på flera mils avstånd. När sikten försämras behöver besättningen på SS Andrea Doria aldrig kalla på den gamle sjöbjörnen, för då står han redan på bryggan.

Så är det också under kvällen den 25 juli 1956, när den italienska lyxångaren närmar sig USA:s ostkust.

Fartyget är insvept i en tät dimma, och enligt sjöfartsreglerna ska Calamai sänka farten så mycket att Andrea Doriakan bromsa på halva det avstånd som utkiken kan se framåt – det vill säga till ­ytterst få knop.

Samtidigt vet Calamai att en eventuell försening kommer att kosta rederiet en förmögenhet. Tvåhundra hamnarbetare har redan lejts för att stå klara på kajen nästa morgon, och 2200 ton olja väntar på att bunkras.

Till det kommer prestigeförlusten, klagomål från passagerarna och kanske krav på kompensation. För säkerhets skull stänger kaptenen luckorna mellan de vattentäta skotten längst ner i fartyget.

Han ger även en av sina underordnade order att inte ta blicken från radarskärmen, medan ett annat befäl ska ge signal med mistluren med hundra sekunders mellanrum.

Andrea Dorias 58-årige kapten, Piero Calamai, fattade flera ödesdigra beslut.

© History and Art Collection/Imageselect

”Vi befinner oss i dimma”, säger Calamai över samtalsanläggningen. Fartygets maskinchef vet genast vad han ska göra. Han minskar ångtrycket i turbinerna, så att farten sänks, men bara från 23 till 21,8 knop.

Kapten Calamai ignorerar reglerna för färd i dimma, som han brukar – precis som många andra kaptener med ansvar för en lyxångare på Atlanten rutinmässigt gör.

Han ställer sig ute på bryggans ena vinge – den del av kommandobryggan som sticker ut över fartygssidan – för att personligen lotsa sitt älskade fartyg i hamn i tid.

Men ute i dimman lurar en fara, som kommer att sätta stopp för Calamais karriär och sprida död ombord på Andrea Doria. Fyrtiofyra år efter Titanic-katastrofen kommer världen ännu en gång att skakas av en obegriplig fartygsolycka.

Behagliga temperaturer och massor av andra fartyg i närheten kan inte förhindra att människoliv går förlorade.

Amiralen Andrea Doria är en av Italiens nationalhjältar.

© The Picture Art Collection/Imageselect

Fick namn efter sjöhjälte

När varvet Ansaldo i Genua på 1950-talet sjösatte två praktfartyg uppkallades de efter stadens största söner.

Trots att Christofer Columbus upptäckt Amerika stod han som tvåa på ranglistan, för den första lyxångaren fick heta Andrea Doria.

Amiralen och statsmannen Andrea Doria föddes 1466, och han tillbringade hela sitt liv i krig.

Från däcket på sina galärer stred han omväxlande tillsammans med och mot spanjorerna och fransmännen, för allianser kunde snabbt brytas i Medelhavet.

De osman­ska turkarna och nordafrikanska pirater förblev å andra sidan Dorias dödsfiender under hela hans 93 år långa liv.

En av Andrea Dorias stora bedrifter var när han 1519 överrumplade och tog pirathövdingen Kaid Ali till fånga i ett sjöslag utanför Elba.

Han var även med och erövrade sjörövarfästet Tunis och ledde räder mot osmanska hamnar i dagens Grekland.

Andrea Doria är en flytande del av Italien

Andrea Doria är en flytande symbol för Italiens återupprättelse efter andra världskriget.

Före kriget hade italienarna varit med i tätstriden om att bygga de största, snabbaste och elegantaste lyxångarna, men de allierade hade skickat nationens stolta fartyg till bottnen runt om i världshaven.

År 1950 får Ansaldovarvet i Genua i uppgift att åstadkomma en italiensk renässans med en ny generation av stolta fartyg.

Och Andrea Doria är i en klass för sig, när hon 1953 sätts in på rutten till New York. Tekniskt omfattar hon allt som fartygskonstruktörer lärt sig om strömlinjeformade skrov och säkerhet.

Även utsmyckningen håller världsklass, för Italiens främsta arkitekter och formgivare har fått varsin sektion att visa upp sig på.

”Hur ger man ett fartyg personlighet?” lyder frågan i en reklam för Andrea Doria.

”Hur tar man bort det kalla från stål och blåser liv i glas och keramik? Du kan inte hitta svaret i konstruktionsritningar. Ett sådant fartyg byggs med hjärtat. Detta är Italiens tradition. Detta är Andrea Doria”, skryter reklamen.

En erfaren resenär, som har korsat Atlanten på flera andra fartyg, beskriver henne med orden: ”Ljus, modern, lätt och stilfull”.

Hennes skrov är vackrare än något av rivalernas, och invändigt är allt nytt och formgivet enligt tidens trender och smak. Här finns inga klumpiga och gammalmodiga skinnmöbler som på brittiska och franska fartyg.

Andrea Doria strålar av allt som man på 1950-talet förknippar med Italien: avslappnad skönhet, god mat och livets goda.

Italien är i ropet, och i tre år är Andrea Doria en förträfflig ambassadör för sitt land. Då inträffar det otänkbara.

Andrea Dorias inre utstrålade italiensk elegans.

© Wikimedia

Alla vill resa med Andrea Doria till USA

På sin fasta plats i Genuas hamn börjar Andrea Doria klockan åtta på morgonen den 17 juli 1956 ta ombord passagerare.

Tre timmar senare kastar hon loss, och efter en kort seglats når hon Cannes i Frankrike, där miljonärer och filmstjärnor brukar stiga ombord.

Bland de nya passagerarna finns det amerikanska paret Thure och Martha Peterson från New Jersey.

De är båda barn till svenska immigranter, och i tolv år har de sparat av Thures lön som kiropraktor, så att de ska kunna ta en lång ­semester i Europa.

Paret, som är i femtioårsåldern, reser till Europa med flyg, men på hemvägen vill Martha uppleva att åka båt över Atlanten.

Nästa anhalt är Neapel i Syditalien, där många emigranter har köpt billiga biljetter i turistklass för att få ett nytt liv i USA. Slutligen lägger fartyget till vid Gibraltar för att plocka upp de sista passagerarna.

Bland de senast påstigna är ett amerikanskt par, som egentligen skulle ha flugit hem, men några veckor tidigare har två passagerarflygplan kolliderat över Grand Canyon, och de 128 döda övertygar dem om att det är för farligt att flyga.

”Vi har sammanlagt 1134 passagerare, 401 ton gods, 9 bilar, 522 kollin bagage och 1754 postsäckar”, noterar kapten Calamai i loggboken. Fartygets femtioförsta färd till New York kan påbörjas.

”Andrea Doria var magiskt. Som en liten by full av platser att utforska.”
Fjortonåriga passageraren Linda Morgan.

Andrea Doria stävar fram i 23 knop, medan Europa tonar bort i hennes kölvatten. Farten är respektabel, men hon är inte den snabbaste lyxångaren i Atlanten, och med sina 214 meter inte heller den längsta.

Det är med stil och komfort som hon slår alla andra. Även vädret är bättre, för fartyget seglar längre söderut än brittiska och franska fartyg.

Passagerarna kan njuta av solen vid tre simbassänger i fartygets aktre del. Somliga badar, andra kopplar av i solstolar, medan en del deltar i de idrottstävlingar som ständigt arran­geras.

Tonsättaren Mike Stoller, som har skrivit Elvis Presleys hitlåt Hound Dog, är stolt när han vinner bordtennisturneringen.

Fjortonåriga Linda Morgan berättar senare: ”Andrea Doria var magiskt. Som en liten by full av platser att utforska.”

Hon är på väg till en internatskola i USA, där hon ska få möjlighet att komma närmare sin biologiske far, den kände radioprataren Edward Morgan.

Men först ska tonårsflickan njuta av resan, och tillsammans med nyfunna vänner rusar hon runt för att uppleva allt skeppet har att bjuda på. Under tiden gör den 572 man stora besättningen sitt ­yttersta för att tillfredsställa passagerarnas önskemål.

Även den skygge Calamai får bjuda till, och en kväll får han lämna bryggan för att agera värd för speciella gäster, som bjudits in att äta vid kaptenens bord.

Redan innan fartyget lämnade Gibraltar hölls en utrymningsövning, men många tog den som en lek.

Passagerare iförda flytvästar skålade glatt i dyrt vin, medan de släntrade iväg till livbåtarna, där det ofta inte syntes till någon ur besättningen.

Två bjässar närmade sig varandra i dimman

En flytande bödel stävar ut

Det har gått åtta dagar sedan Andrea Doria lämnade Genua. Hon är mindre än ett dygn från USA:s ostkust, när MS Stockholm från Svenska Amerika Linien lämnar Pir 97, som är ­fartygets fasta plats i New York.

Hon är det minsta passagerarfartyget i Nordatlanten, för rederiet trodde inte att hon skulle vara i trafik särskilt länge.

De svenska ägarna trodde att oceanångare inom kort skulle ersättas av flygplan, men under 1950-talet ökar trafiken över Atlanten kraftigt.

Trots att hälften av alla resenärer betalar skyhöga priser för en flygplansstol har behovet av hyttplatser också exploderat.

Efter endast fem års tjänstgöring fick Stockholm byggas om 1953, så att kapaciteten ökade från 395 passagerare till 548.

I förhållande till Andrea Doria är det vitmålade Stockholm spartanskt inrett. Rederiet erbjuder ingen lyx på resan, som går från New York via Köpenhamn till Göteborg.

Å andra sidan är säkerheten hög, för fartyget har en förstärkt för, som ska kunna ta sig an isbergen i Nordatlanten.

Efter avfärd sätter kapten Harry Gunnar Nordenson kurs rakt mot fyrskeppet utanför skären vid ön Nantucket.

Fartyg på väg ut rekommenderas att gå tjugo sjömil söder om fyren, så att de inte kommer för nära trafiken i motsatt riktning, men det förlänger restiden och kostar extra drivmedel. Därför struntar Nordenson konsekvent i rådet.

Klockan tio går kaptenen till kojs efter att ha sagt till att han ska väckas, när fyrskeppet är i sikte. Tredjestyrman Johan-­Ernst Carstens-Johannsen tar över befälet.

Carstens har fortfarande inte upptäckt dimman.

Carstens-Johannsen är tjugosex år gammal, och har inte varit på Stockholm i mer än två månader. Nu är han för första gången det enda befälet på bryggan, och han har redan en lång arbetsdag bakom sig.

Hans plikter började redan klockan sex på morgonen, och under de sexton timmar som gått sedan dess har han inte sovit en blund. Som vakthavande befäl har Carstens, som han kallas ombord, många uppgifter.

Han ska hålla ett öga på radarn, göra regelbundna radiopejlingar, justera kursen och se till att de tre matroserna på vakten inte slarvar med sina sysslor.

Av denna anledning har de flesta andra rederier två befäl på bryggan samtidigt. Efter omkring en timme registrerar radarn ett annat fartyg, som Carstens bedömer befinner sig tjugotvå kilometer bort.

Han bedömer att det främmande fartygets kurs kommer att föra det förbi Stockholm, men med endast en kilometers avstånd.

Trots att han enligt en stående order ska tillkalla kaptenen om andra fartyg kommer närmare än 1,8 kilometer, väljer han att hantera situationen själv. Carstens går ut på bryggvingen med en kikare, men han kan inte se fartyget.

Enligt radarn har avståndet krympt så mycket att ljuset från det främmande fartyget borde vara synligt på kvällshimlen, för vädret är klart kring Stockholm. Men inga larmklockor ringer i det unga och oerfarna befälets huvud.

Det faller inte Carstens in att även om Stockholm seglar i klart väder så kan det andra fartyget befinna sig i en av den amerikanska ostkustens ökända dimbankar.

Han hör inte heller Andrea Dorias mistlur. Efter en stund meddelar utkiken på Stockholm dock att han skymtar en röd lanterna längre fram.

Av färgen sluter tredjestyrmannen sig till att det främmande fartyget har sin babordssida (vänster) till, och han ger rorsmannen order om att gira 24 grader i motsatt riktning.

Med denna enkla kursändring känner han sig säker på att fartygen kommer att mötas styrbord (höger) mot styrbord.

Carstens har fortfarande inte upptäckt dimman, så han genomför kursändringen utan att ge signal med mistluren, som internationella regler för segling i dimma föreskriver.

Nöjd med sig själv tror den unge mannen att han har löst ­situationen utan hjälp från kapten Nordenson.

Misstag efter misstag fick fartygen att kollidera

SS Andrea Doria och MS Stockholm hade sett varandra på radarskärmen, så trots den tjocka dimman hade de enkelt kunnat undvika att kollidera. Men slarv och förvirring gjorde att de ändå närmade sig varandra.

Stockholm stävar österut – mot trafiken – i en farled som normalt används ­endast av fartyg med kurs ­västerut mot New York.

Andrea Doria noterar Stockholm på sin radar strax före midnatt den 25 juli. En slarvig avläsning övertygar kaptenen om att de kommer att passera cirka 1,8 kilometer babord mot babord.

Han girar 4 grader söderut för att göra avståndet större i stället för att passera babord mot babord, som fartyg på kollisionskurs ska göra enligt sjöfartsreglerna.

Ansvarigt befäl på Stockholm anser att fartygen kommer att passera 1–1,8 kilometer från varand­ra på styrbords sida, och ­behåller sin kurs. Han struntar i or­dern att tillkalla fartygets erfarne kapten i en situation som denna.

Ullstein bild Dtl./Getty Images

Andrea Dorias ljus skymtas från Stockholm, men italienarens kurs feltolkas. Stockholm svänger 24 grader åt söder för att passera det andra fartyget på styrbords sida. Kursbytet meddelas inte med mistluren, som man ska enligt sjöfartsreglerna.

Stockholm har kurs rakt mot Andrea Doria, när den italienske kaptenen ser ­fartyget med blotta ögat. Han försöker gira söderut, men trots tjock dimma håller båda fartygen nästan toppfart, och kollisionen kan inte undvikas.

Ullstein bild Dtl./Getty Images

Döden uppenbarar sig i dimman

Andrea Doria håller sin svagt nedsatta fart av 21,8 knop (40 km/t.) och kursen mot New York.

På bryggan finns som alltid två befäl, och de har sällskap av kapten Calamai, som alltid personligen tar befälet, när hans fartyg befinner sig i dimma.

Ingen av dem är överraskad av den dåliga sikten, för det är fullt normalt nära New York. Lyxångaren har passerat fyrskeppet utanför Nantucket, när radarn uppfattar något framför den.

Signalen antyder att det är ett mindre fartyg, och att det kommer att passera på knappt två kilometers avstånd på styrbords sida.

Enligt sjöfartsreglerna ska fartyg passera varandra på andra sidan, men om Calamai svänger nu kommer Andrea Doria att skära tvärs över det andra fartygets rutt.

I stället ger han order om en lätt korrigering i form av fyra grader i motsatt riktning.

”Hon kommer rakt mot oss!”
Befäl ombord på Andrea Doria

”Varför hör vi inte henne?” tänker Calamai högt. ”Varför använder hon inte mistluren?”

Då syns svaga ljussken i dimman, ett grönt och två vita. De flyttar sig i förhållande till varandra på ett sätt som tyder på att fartyget håller på att svänga.

På bryggan på Andrea Doria grips alla av fasa, när ett svagt rött sken plötsligt syns. ”Hon kommer rakt mot oss”, ropar ett av befälen.

Calamai ger order om att lägga rodret hårt åt babord i ett försök att gira undan katastrofen. ”Vad gör vi med maskin?” ropar det andra befälet. Han vill veta om Andrea Doria ska bromsa.

”Låt dem vara. Vi behöver all fart nu”, svarar Calamai.

Han hoppas att farten är hög nog för att korsa det främmande fartygets rutt, innan det är för sent. Med ett fartyg av Andrea Dorias storlek går det emellertid inte att göra snabba manövrer.

Calamai och hans män kan bara maktlöst se på, medan det andra fartygets för kommer allt närmare. Klockan elva minuter över elva inträffar kollisionen.

Det hörs en öronbedövande smäll – följt av gnisslet av metall som slits itu. Stockholms förstärkta stäv skär in i sidan på Andrea Doria, och för de passagerare som gått tidigt till sängs kommer döden i många fall ögonblickligen.

Linda Morgans lillasyster krossas i sömnen. Hennes mor, Jane Cianfarra, och styvpappan ligger i hytten intill och pressas in genom väggen till makarna Peterson.

Till sin fasa upptäcker mamman att hon har klämts fast ovanpå fru Peterson.

”Hellre död än att leva så här”, hör hon sin make jämra sig ute i korridoren. Linda är spårlöst försvunnen, när Stockholms vitmålade stäv rycks ut ur Andrea Dorias skrov igen.

Den italienska lyxångaren har ännu inte sänkt farten och har för ett kort ögonblick dragit med sig Stockholm. Sedan lossnar stäven, och fartygssidorna glider mot varandra i ett regn av gnistor, innan de skadade fartygen skiljs åt.

Från bryggvingen stirrar kapten Calamai klentroget på det gapande hålet i Andrea Doria, där lågor slår ut. Han känner hur däcket börjar luta alltmer, medan havet forsar in.

I några se­kunder är Calamai lamslagen av chocken, men sedan ger han order om stopp i maskin. Därefter skickar han iväg personal för att ta reda på skadornas omfattning.

Morfin och domkraft ska rädda hustrun

I sin förstaklasshytt har kiropraktorn Thure Peterson vaknat till en mardröm. Han har ont i hela kroppen, och har tryckts upp mot en vägg av bråte från kollisionen.

”Marty, Marty, är du okej?” ropar han ut i mörkret.

”Mina ben sitter fast”, jämrar sig hans fru.

”Rör dig inte. Rör för allt i världen inte på dig. Hjälp är på väg”, ropar herr Peterson. Han tar sig loss och skär sig i fötterna på glasskärvor, medan han försöker orientera sig i virrvarret av krossad inredning och förvridet stål.

Thure Petersons hand landar på ett kallt ansikte – Linda Morgans styvfar, som är död.

Efter lite letande lokaliserar han den plats där hans fru och Linda Morgans mor Jane sitter fast, men han kan inte komma fram till dem.

”Jag hämtar hjälp”, säger Thure Peterson. Han inser att han är naken, så han virar en trasig gardin om sig.

Efter en kort stund återvänder han med en italiensk matros, som har en lykta. Ljuskäglan avslöjar en fasansfull scen.

Bakom en massa bråte ligger Martha på resterna av sin säng, och hennes rygg har böjts runt hörnet på ett hiss­chakt.

Thure Peterson inser att hennes rygg är bruten. Till hälften ovanpå henne sitter Jane Cianfarra, vars blodiga ben sitter fast i fjädrarna på en trasig sängbotten.

”Älskling, jag klarar det inte. Rädda dig själv.”
Passagerare ombord på Andrea Doria.

De båda männen kan inte göra något med sina bara händer, så de rusar iväg efter avbitartänger, en domkraft, morfin och mer hjälp. Fortfarande iförd sin gardin rafsar Thure Peterson åt sig vad han behöver.

Han och matrosen lyckas få loss Jane Cianfarra, och hon bärs upp på däck av hjälpande händer. Fartyget lutar oroväckande, när Thure Peterson ger sin hustru en spruta morfin.

”Älskling, jag klarar det inte. Rädda dig själv”, säger hans fru. Men Thure Peterson och matrosen kämpar febrilt med domkraften för att få loss henne – medan livet långsamt ebbar ur henne.

”Jag tror att jag är på väg bort”, jämrar hon, medan blod börjar rinna ur hennes mun. I nästa ögonblick är hon död.

Thure Peterson kysser sin hustru farväl, tar av en ring från hennes finger och täcker hennes ansikte med ett täcke, innan han försöker ta sig uppför de kraftigt lutande trapporna i fartyget.

Andrea Dorias öde beseglas

Medan Thure Peterson kämpar förgäves för att rädda sin hust­ru inser man på kommandobryggan att det ser mörkt ut.

Stockholms stäv har skurit upp ett stort hål i de tomma bränsletankarna, och i takt med att vattnet strömmar in har Andrea Doria fått en kraftig slagsida.

Kapten Calamai måste förhindra att lutningen blir värre, annars kommer vattnet att kunna stiga över de vattentäta skott som delar in fartygets maskin- och lastrum i sektioner och ska begränsa konsekvenserna av läckor i skrovet.

Andrea Doria kan hålla sig flytande om två sektioner vattenfylls. Sprids vattnet till fler är hon dödsdömd.

Fartyget kan stabiliseras om vatten pumpas in i de tomma bränsletankarna på andra sidan. Men trots att kaptenens order kommer snabbt är det redan för sent.

Pumparna befinner sig i slutet av en sjutton meter lång tunnel, som redan fyllts med vatten.

Fartyget är konstruerat för att klara en lutning på upp till tjugo grader utan svårigheter, men slagsidan överstiger det.

Calamai vet att vattnet sakta men säkert kommer att sprida sig från sektion till sektion. Andrea Dorias öde är beseglat, och de drygt 1700 passagerarna och besättningsmedlemmarna måste lämna fartyget om de ska överleva.

”SOS, vi behöver omedelbar assistans”, skickar fartygets radiooperatör ut i etern klockan 23.20. Då har det bara gått nio minuter sedan kollisionen.

Andrea Dorias slagsida innebär att livbåtarna på babords sida inte kan sättas i vattnet.

Kapten Nordenson och hans unge tredjestyrman Carstens-Johannsen fortsatte sina karriärer till sjöss.

© Ullstein bild Dtl./Getty Images

Kaptenen tillfrågas om besättningen ska börja evakuera personer med båtarna på styrbords sida.

Calamai funderar kort, men svarar sedan nej. Han är rädd att panik ska bryta ut om evakueringen påbörjas utan att alla kan få plats i livbåtarna.

Å andra sidan kan det inträngande vattnet få Andrea Doria att plötsligt kapsejsa, vilket garanterat kommer att kräva flera hundra människoliv, om inte fler.

Passagerarna måste vänta vid de markerade evakueringspunkterna, tills livbåtar från andra fartyg når fram.

Lyckligtvis strömmar hjälpen till, för olyckan har inträffat i en farled med tät trafik. Men de andra fartygen är lastfartyg och kuttrar från kustbevakningen, och eftersom deras besättningar är små, har de endast ett litet antal livbåtar. Om alla ska klara sig behövs det ytterligare hjälp.

Ombord på Stockholm rusar Nordenson upp på bryggan efter att han blivit brutalt väckt av kollisionen.

På bryggan möter han en chockad och likblek Carstens, som mumlande förklarar att ”Vi kolliderade med ett annat fartyg.”

Carstens har dock sinnesnärvaro nog för att berätta för kaptenen vilka nödåtgärder han redan har gett order om.

Nordenson kan knappt se Andrea Doria, och undrar varför han inte väcktes.

Det är en stående order på Stockholm att kaptenen ska meddelas om tjock dimma. Carstens försvarar sig med att sikten var bra strax före kollisionen.

Matroser skickas fram för att undersöka skadorna på stäven, och de hittar flera allvarligt skadade och fem döda. Under sökandet hör männen en flicka:

”Jag vill till min mamma”, klagar hon. Rösten tillhör Linda Morgan, vars madrass genomborrades av metall från Stockholms stäv vid kollisionen.

När fartygen gled isär igen lyftes madrassen och flickan med ut från Andrea Dorias inre, och nu vaknar hon omtöcknad och mörbultad på det svenska fartyget.

Linda Morgan bärs raskt till fartygets sjukstuga, där hon undersöks, medan en purser försöker identifiera henne. Hon säger sitt namn, men han hittar inte det på Stockholms långa passagerarlista.

Hon ber honom se efter om hon står under sin mors efternamn, Cianfarra, men inte heller det namnet finns med bland purserns papper.

”Är inte detta Andrea Doria?” frågar flickan till slut.

”Nej, det är MS Stockholm”, lyder svaret.

Tomma tankar blev förödande

När Andrea Doria närmade sig New York hade fartyget under sin långa färd tömt de flesta av sina bränsletankar. Stockholms förstärkta stäv träffade det italienska fartyget på värsta tänkbara ställe.

Pjotr Mahhonin, mad_renderman

Skadan blir ödesdiger

Vid kollisionen sliter Stockholms stäv upp ett hål till de tomma drivmedelstankarna i Andrea Dorias styrbordssida. Hade hon träffat några meter längre bak skulle hålet ha uppstått i generatorrummet, och det inträngande vattnet skulle ha fördelats över hela fartygets bredd.

Pjotr Mahhonin, mad_renderman

Tyngd ger slagsida

Flera ton havsvatten väller in i Andrea Doria. På bara några minuter orsakar vattnets tyngd över tjugo graders slagsida, eftersom tankarna i motsatta sidan är helt tomma

Den kraftiga slagsidan medför att livbåtarna på ena sidan inte kan sättas i vattnet, eftersom de slår i fartygssidan.

Pjotr Mahhonin, mad_renderman

Pumprummet står under vatten

Fartyget måste rätas upp för att överleva, och för att göra det måste tankarna på babords sida vattenfyllas. Men havsvatten har redan översvämmat den ­sjutton meter långa tunnel som leder till pumprummet, där ventilerna kan öppnas. Andrea Doria är dödsdömt.

Pjotr Mahhonin, mad_renderman

Fransk baron ilar till Andrea Dorias undsättning

Nordenson kan konstatera att fartygets stäv är förstörd, och att det tagit in vatten. Fartyget verkar inte vara på väg att sjunka, men det är för tidigt att bedöma om det kan ta sig i hamn.

Nordenson tvekar därför, när kapten Calamai på Andrea Doria ber honom skicka över sina livbåtar. Nu hänger allt på ett fartyg, som är på väg bort från olycksplatsen med en hastighet av 22 knop.

Det franska passagerarfartyget SS Île de France är en bjässe från 1930-talet – mer än trettio meter längre än Andrea Doria och 15 000 ton tyngre.

Hon lämnade New York några timmar före Stockholm och passerade tidigare på kvällen fyrskeppet vid Nantucket i tät dimma.

Befälhavare är den kedjerökande baron Raoul de Beaudéan, och han är en erfaren sjöbjörn precis som Calamai och Nordenson.

Klockan 23.30 rusar radiobefälet upp på bryggan för att meddela att Andrea Doria skickat ut en nödsignal, som vidarebefordrats av ett okänt fartyg. Det låter märkligt i kaptenens öron.

”Ett modernt skepp är ganska robust, trots allt. Jag vet att det inte är normalt att etern fylls med fiktiva alarm, men jag skulle vilja ha lite fler detaljer”, säger han.

Om Île de France vänder om har hon inte bränsle nog för att nå Frankrike. Kaptenen kommer att bli tvungen att återvända till New York med sina passagerare, bunkra och påbörja resan ännu en gång.

Han kommer att förlora åtminstone en hel dag. Det är han inte beredd att riskera för ett rykte, så radiooperatören får order att kontakta Andrea Doria.

”Jag kommer till undsättning. Kommer att nå din position klockan 01.45. Sjunker du?”
Kaptenen på SS Ile de France

De får inget svar. Vatten har översvämmat det italienska fartygets generatorer, och det finns ingen ström ombord. Kapten de Beaudéan kontaktar i stället Stockholm, som han vet är närmare.

Därifrån får kaptenen kollisionen bekräftad, och fattar det enda beslut han kan. Rodret läggs hårt om, och hastigheten ökas till SS Île de Frances toppfart.

”Jag kommer till undsättning. Kommer att nå din position klockan 01.45. Sjunker du? Vilket slags assistans behöver du?” lyder radiomeddelandet till Andrea Doria.

”Livbåtar, många livbåtar”, kan ett lastfartyg vid olycksplatsen meddela via radion.

Hoppets ljus tänds

Dimman har i stort sett lättat, när Île de France når fram. I strålkastarljuset syns det att Andrea Doria ligger lågt i vattnet, medan Stockholm och två lastfartyg väntar i närheten.

”Tänd lamporna på vårt namn. På skorstenarna, på ­däcken. Tänd överallt, snabbt”, befaller kapten de Beaudéan.

Han ger order om att stoppa maskinerna och låter sitt stora fartyg driva mot Andrea Doria. Det innebär en risk för en kollision, men minskar avståndet som fartygets livbåtar behöver tillryggalägga genom vågorna.

SS Île de France ligger stilla, som ett lysande löfte om räddning – samtidigt som det påminner lite om en nöjespark, för i ett försök att modernisera det gamla fartyget har namnet skrivits med stora neonbokstäver som reklamskyltarna i Las Vegas och New York.

”Hon låg där i det mörka vattnet som en stabil symbol för allt vi ville ha: Liv, värme och säkerhet”, berättade en av de nödställda. Räddningsinsatsen kan äntligen påbörjas.

Livbåtar från Île de France, lastfartyg och Stockholm sätter kurs mot Andrea Doria. Där förenas de med de få av lyxånga­rens egna båtar som kan sättas i vattnet.

”När barnen nådde relingen och blev tillsagda att klättra ner blev de stela av skräck.”
Passagerare om evakueringen av Andrea Doria.

Att evakuera det stora antalet människor visar sig dock bli svårt.

Fartygets lutning medför att samtliga passagerare och besättningsmedlemmar blir tvungna att klättra nedför repstegar, som dinglar ovanför vågorna.

Att svinga sig ut över fartygssidan kräver en hel del mod – i synnerhet för de yngsta.

”När barnen nådde relingen och blev tillsagda att klättra ner blev de stela av skräck. De skrek och lyftes handgripligen över sidan och tvingades nedför den gungande stegen. Vi hade inget annat val”, berättade en passagerare.

Att evakueringen är farlig blir uppenbart, när en italiensk kvinna tappar greppet och faller flera meter ner i en livbåt. Hon bryter ryggen i fallet.

En liten flicka slår huvudet i re­lingen med en obehaglig dunk och dör senare av den skallfraktur hon får.

Från Île de France ser kapten Raoul de Beaudéan på, och han inser att Andrea Doria, som lutar över hela räddningsinsatsen, utgör en överhängande fara.

”Om fartyget kantrar kommer det att krossa dem under sin enorma tyngd och suga med sig räddare och passagerare i döden”, tänker han. Sakta men säkert evakueras Andrea Doria dock utan ytterligare förluster av liv.

På de undsättande fartygen väntar besättningarna med varma filtar.

Atlanten sluter sig över Andrea Doria

Klockan är halv sex, solen skiner på Andrea Doria, och endast männen på bryggan är kvar ombord. Kapten Calamai skickar ner sina män på repstegarna.

Först när de är nästan nere upptäcker de att kaptenen inte följer efter dem. Bogserbåtar är på väg, och Calamai hoppas att mot alla odds kunna få in fartyget på grunt vatten.

”Ge er iväg. Jag tänker vänta på bogserbåtarna. Om det blir nödvändigt simmar jag över till er”, ropar han.

Hans underlydande vet att det bara finns ett sätt att tvinga chefen att lämna fartyget, så de klättrar upp igen. Calamai går till slut med på att överge fartyget och följer med dem.

Klockan 10.09 försvinner Italiens stolthet i vågorna. Då har de flesta av de andra fartygen satt kurs mot New York.

Trots nattens hemska scener är antalet döda förhållandevis lågt. Fyrtiosex personer har omkommit, de flesta vid själva kollisionen.

Jakten på souvenirer och historiens ving­slag lockar dykare till Andrea Dorias vrak.

© Boston Globe/Getty Images

Lyxångaren kräver fortfarande liv

I dag ligger Andrea Doria på femtio meters djup söder om ön Nantucket. Djupet och strömmarna gör att hon är utom räckhåll för de flesta amatördykare.

Överallt på vraket sitter det fisknät, så dykutrustning fastnar lätt i trådar, som är svåra att se i mörkret.

Efter 64 år på bottnen håller skrovet dessutom på att kollapsa. Om dykare simmar in i vraket kan de inte längre lita på konstruktionsritningar eller berättelser från personer som tidigare har ­utforskat vrakets inre.

Trots det har mängder av våghalsar dykt på vraket under årens lopp. Antalet omkomna är tjugotvå – det senaste offret var 46-årige Steven Slater år 2017. Han betraktades som en av Storbritanniens mest erfarna vrakdykare.

För en man i New York har morgonen inte bjudit på några ljuspunkter, men han måste bortse från sina känslor och sköta sitt arbete.

Radioprataren Edward Morgan har den tunga uppgiften att rapportera om den förlisning som hans egen dotter är inblandad i.

Linda Morgan finns inte bland de överlevande som sätts av i hamnen, men rösten i radion avslöjar inget om reporterns sorg .

Edward Morgan får reda på vad som hänt dottern först när det illa tilltygade Stockholm linkar i hamn långt efter de andra fartygen. Linda Morgan är inte död, och efter sin förbluffande räddning kallas hon ”mirakel-flickan”.

När hennes far nästa gång sätter sig vid mikrofonen bryter han mot radioetiketten och uttrycker sin enorma lättnad. Inslaget blir ett av årets mest minnesvärda.

MS Stockholm vid ankomsten till New York kort efter olyckan.

© Howard Sochurek/Getty Images

Stockholm gick till sjöss igen

Genom en ödets ironi hamnade det svenska fartyget i italienska händer. Som kryssningsfartyg seglade hon i ytterligare fem decennier.

U nder olycksnatten räddades 327 passagerare och 245 besättningsmedlemmar från Andrea Doria till Stockholm, som för egen maskin tog sig tillbaka till New York ett och ett halvt dygn efter kollisionen.

Fartyget tillbringade tre månader på varv, innan det kunde ge sig ut till havs igen. Även fartygets befäl fick fortsätta i rederiets tjänst.

Passagerartrafiken över Atlanten ebbade dock snart ut, och 1960 såldes Stockholm till Östtyskland, där det under namnet Völkerfreundschaft användes fram till 1985.

Fyra år senare hamnade det på ett varv i Genua – Andrea Dorias hemort – och möttes av tidningsrubriken ”La nave della morte”, dödsskeppet. I ett antal år gick hon som italienskt kryssningsfartyg.

År 2008 undkom fartyget ett piratangrepp utanför Somalias kust med hjälp av vattenkanoner och efter att ett amerikanskt stridsflygplan ingripit.

Stockholm kunde 2020 kalla sig världens äldsta aktiva oceangående passagerarfartyg – under namnet MV Astoria.

När coronapandemin samma år satte stopp för alla kryssningar gick fartyget in i hamn, och där ligger det fortfarande.

”Jag har alltid älskat havet. Nu avskyr jag det.”
Andrea Dorias kapten efter katastrofen

Andrea Doria har knappt försvunnit i vågorna förrän bråket om ansvaret bryter ut. Det italienska rederiet stämmer det svenska, som svarar med en egen stämning.

Så små­ningom enas parterna om en förlikning, vilket innebär att händelseförloppet aldrig utreds ordentligt. Sedan dess är det lag på att förlisningar ska utredas i domstol.

Medan den svenske kapten fortsätter att arbeta till havs, väljer den italienske kaptenen att gå i land.

”Jag har alltid älskat havet. Nu avskyr jag det”, anförtror Piero Calamai en av sina nära vänner.

Läs också:

Logga in

Ogiltig e-postadress
Lösenord behövs
Visa Dölj

Redan prenumerant? Prenumererar du redan på tidningen? Klicka här

Ny användare? Få åtkomst nu!

Nollställ lösenord.

Skriv in din e-postadress, så skickar vi anvisningar om hur du återställer ditt lösenord.
Ogiltig e-postadress

Kontrollera din e-post

Vi har skickat ett e-postmeddelande till med instruktioner om hur du återställer ditt lösenord. Kontrollera ditt skräppostfilter om meddelandet inte har kommit.

Uppge nytt lösenord.

Skriv in ett nytt lösenord. Lösenordet måste ha minst 6 tecken. När du har upprättat ditt lösenord blir du ombedd att logga in.

Lösenord behövs
Visa Dölj