Passagerarna står som förstenade när det tyska ångfartyget Bremen skär genom vattnet, där offren från Titanic guppar i vågorna.
Fem dagar har gått sedan lyxkryssaren Titanic sjönk – allt som återstår på ytan är en kyrkogård av kroppar och vrakdelar.
”Jag såg en kvinna klädd endast i nattlinne med ett naket barn vid sitt bröst. I närheten drev kroppen av en annan kvinna som hade slagit sina armar runt en långhårig hund. Strax därefter såg jag tre drunknade män som klamrade sig fast vid en solstol”, berättade Johanna Stunke, en passagerare på Bremen, för en tidning några dagar senare.
Från bryggan har fartygets kapten, Heinrich Wilhelm, en bättre bild av katastrofplatsen:
”De var överallt. Det var kvinnor, män och barn. Alla hade flytväst på sig. Jag räknade till 125 innan jag kräktes.”
Trots att flera passagerare vädjar till kaptenen om att fiska upp de döda vägrar han. Wilhelm har nämligen informerats om att kabelfartyget Mackay-Bennett är på väg till området – anlitat av Titanic-rederiet White Star Line för att bärga offren.
Han skickar därför koordinaterna till det amerikanska fartyget så att det kan hitta de drunknade.
Bärgningsteamet på Mackay-Bennett har sett många skrämmande saker till havs. Men framför dem väntar ett saneringsjobb som är särskilt makabert.
Bärgningsfartyget anländer
Koordinaterna från Bremen tickar in i radiorummet på Mackay-Bennett på eftermiddagen lördagen den 20 april 1912.
Kabelfartyget har varit på väg från Halifax i Nova Scotia i tre dagar, men dimma och stormar har försenat färden till den plats där Titanic förliste.
Fartygets offer har därför hunnit driva iväg långt och koordinaterna från Bremen är till stor hjälp.
Ombord på Mackay-Bennett har kapten F.H. Lardner ett team av likbärgare som kan se fram emot dubbel lön för detta särskilt ansträngande uppdrag. Ombord finns även mer än 40 begravningsentreprenörer – de har kallats in från hela Nova Scotia och har med sig sin egen balsameringsutrustning.
Californian var sannolikt närmare Titanic än de 35 kilometer som fartygets kapten påstod.
Lastfartyg kunde ha räddat hundratals
Enligt undersökningskommissionen kunde Californian ha nått fram till Titanic, innan fartyget sjönk. Det hade kunnat rädda liv.
Dessutom är kabelfartygets lastrum fyllt med träkistor, liksäckar och flera ton is. Dessutom ingår tolv ton järnvikter för användning vid begravningar till havs.
”Vi anlände till platsen vid åttatiden på lördagskvällen, stoppade motorerna och lät fartyget driva. Mitt under kvällsvakten dök det upp vrakdelar och några kroppar”, rapporterade kapten Lardner.
Men det var inte förrän i dagsljus nästa morgon som katastrofens omfattning verkligen gick upp för besättningen. Varken diset eller de höga vågorna kan dölja fasorna.
Bord, stolar, kuddar och lampskärmar flyter omkring överallt. Men värst av allt är synen av kroppar som, enligt besättningsmedlemmen Arminias Wiseman, ”guppade i vattnet som korkar så långt ögat kunde se”.
En annan besättningsmedlem beskriver kropparna som ”en flock fiskmåsar i dimman” eftersom de vita flytvästarna sticker upp ur vattnet som vingar.
Tidigt på morgonen sänks roddbåtarna ner från Mackay-Bennett och med fem man i varje båt börjar arbetet med att dra upp de döda i båtarna.
Nästan alla offer ligger på rygg och stirrar upp mot kistbärarna. En del av av de döda kvinnorna ser ut som bleka galjonsfigurer som brutits loss från gamla segelfartyg.
Med båtshakar griper männen tag i flytvästarna innan de med gemensamma krafter drar ombord offren och för dem tillbaka till Mackay-Bennett, där de läggs på däcket.
Arbetet är slitsamt och männen huttrar av kyla när de iskalla vågorna ständigt sköljer över roddbåtarna. Men det hårda arbetet lönar sig.
”Trots att sjön var grov hittade och tog vi in 51 kroppar”, noterade kapten Lardner om den första dagen.
Heder fick männen att offra sig
Brittiska män dog med hedern i behåll
Medan endast 32 procent av de brittiska passagerarna ombord på Titanic överlevde, klarade sig 58 procent av amerikanerna. Enligt beteendevetaren David Savage beror detta på att ”britter tenderar att vara mycket artiga och köa”.
Få från tredje klass klarade sig
Medan 60 respektive 42 procent av passagerarna i första och andra klass klarade sig undan katastrofen med livet i behåll, överlevde endast 25 procent av passagerarna i tredje klass. Många kvinnor i tredje klass valde att inte gå i livbåtarna eftersom de trodde att det var farligare än att stanna kvar på fartyget.
Hälften av de överlevande var män
Trots att kvinnor och barn fick gå först i livbåtarna var 323 av de 706 överlevande – 46 procent – faktiskt män. Det beror på att nästan 200 besättningsmedlemmar med högre rang befann sig i livbåtarna för att hålla ordning.
Många skandinaver dog
Totalt 213 personer från de nordiska länderna hade köpt biljetter till Titanics jungfrufärd, men bara 58 klarade sig. Nästan tre av fyra dog, och det berodde på att de flesta danskar, norrmän, svenskar och finländare på fartyget var män – många av dem ensamkommande emigranter med tredjeklassbiljetter.
61 barn drunknade
Totalt 128 barn under 15 år fanns ombord på Titanic, men trots att barnen prioriterades för en plats i livbåtarna omkom 61 av dem. I första och andra klass dog totalt två barn. Två andra offer var 14-åriga besättningsmedlemmar, medan 57 barn omkom i tredje klass.
Southampton drabbades hårdast
Ingen stad förlorade mer än Southampton. Invånarna i Titanics avgångsstad hade köat för att få anställning på lyxkryssaren. Därför var cirka 720 av de 918 besättningsmedlemmarna från Southampton. Endast 124 återvände hem levande.
Begravningsentreprenörer tar hand om offren
Varje gång en ny kropp läggs ut på däcket på Mackay-Bennett står en begravningsentreprenör redo att ta emot den.
Först fästs en liten bit segelduk med ett nummer på kroppen. Sedan klär begravningsentreprenören försiktigt av offret, medan alla tillhörigheter placeras i en tygpåse med kroppens nummer tryckt på.
”I nästan alla mäns fickor hittade vi en hel del tobak, tändstickor och små flaskor whisky. Många hade också med sig nyckeln till sin hytt och sitt kassaskåp”, berättade begravningsentreprenören John Snow Jr.
På däcket registrerar begravningsentreprenörerna noggrant varje detalj om offret för senare identifiering: längd, vikt, hårfärg och utmärkande drag som ärr, födelsemärken och tatueringar.
I synnerhet kläder, smycken och innehållet i plånböcker gör det möjligt att kategorisera offren som passagerare från första, andra respektive tredje klass.
Den förmodade åldern registreras också, men efter flera dagar i saltvatten ser många offer mycket äldre ut än de är; till exempel uppskattas den 25-årige passageraren Reginald Butler vara 42 år gammal.
Kvinnliga passagerare på Carpathia delar ut filtar till de räddade.
Räddningen kom fram för sent
Först en timme och 45 minuter efter att Titanic förlist nådde passagerarfartyget Carpathia fram. Vid det laget hade nästan alla i det kalla vattnet omkommit.
Den första kroppen som identifieras på däck tillhör affärsmannen John Jacob Astor. Amerikanen är världens rikaste man och därför ett bekant ansikte, och fartygselektrikern Gerald Ross känner snabbt igen honom:
”Båda armarna var uppsträckta i luften. Ansiktet var svullet, ena käken skadad. Kroppen var klädd i kostym och läderskor. Hans klocka – en dyr sak med diamanter – dinglade från hans ficka. Den hade stannat klockan 3.20. Praktiskt taget alla andra klockor stannade vid 2.10.”
Astor bär en diamantring och hans plånbok innehåller 2 440 dollar och 225 pund, men det är initialerna J.J.A. på hans skjortkrage som gör identifieringen säker.
706 överlevande från Titanic togs ombord på Carpathia.
Astor och andra offer som kategoriseras som förstaklasspassagerare balsameras omedelbart. Med bakteriedödande tvål tvättar begravningsentreprenörerna noggrant de nakna kropparna.
Därefter sprutar de in balsameringsvätska i blodkärlen för att bevara vävnaden. När balsameringen är klar placeras de döda i en kista med deras nummer på.
119 begravs till havs
Långtifrån alla offer balsameras. På grund av brist på balsameringsvätska prioriteras förstaklasspassagerarna, och de endast 100 träkistorna går också till dem.
De övriga offren placeras i säckar av segelduk och läggs på is i lastrummet.
Flera kroppar är dock så illa tilltygade och oigenkännliga av sina skador och tiden i vattnet att Lardner och begravningsentreprenörerna inte ser någon anledning att transportera dem till Halifax.
I stället genomför pastor Canon Hind den 22 april klockan 20.15 den första av tre begravningsceremonier till havs. För besättningen på Mackay-Bennett är det en dyster upplevelse.
”Under nästan en timme upprepas orden ’Så mycket som det har behagat (...) överlämnar vi denna kropp till djupet', och efter varje upprepning hörs ett plask när den järntyngda kroppen dumpas i havet”, skriver maskinchefen Frederick Hamilton i sin dagbok.
Totalt 119 offer får en järnvikt insydd i sin liksäck och begravs på Atlantens botten, tre kilometer ner.
De flesta av dem var besättningsmedlemmar på Titanic. Inför deras anhöriga försvarar Lardner beslutet med att ”den som lever till havs bör vara nöjd med att bli begravd till havs”.
Massgrav för några av de okända offren från Titanic.
Hem med lik i lasten
Dag efter dag söker bärgarna på Mackay-Bennett genom havet i allt hårdare väder. Arbetet sliter ut dem både fysiskt och psykiskt.
Inte nog med att de måste delta i begravningarna varje natt. Varje gång männen ger sig ut i sina små båtar måste de också se de döda i ansiktet – om det fortfarande finns ett ansikte.
Det värsta är när en båt hittar en tvåårig pojke.
”Synen av den lilla kroppen som flöt upp med ansiktet uppåt från djupet fick tårarna att rinna hos de tappra sjömännen”, rapporterade en tidning i Halifax.
Även om prästen berömmer besättningen för att ha klarat av den känslomässiga påfrestningen, är männen glada när kabelfartyget efter sex dagars sökande i ett område på mer än 100 kvadratkilometer äntligen sätter kurs mot Halifax.
Totalt 306 kroppar bärgas innan de avlöses av tre andra fartyg, som hittar ytterligare 22 offer i havet.
När Mackay-Bennett seglar in i Halifax den 30 april är de 100 kistorna staplade på fördäcket och arbetarna i hamnen tar av sig sina mössor av respekt för de döda.
Vid kajen bärs först de icke balsamerade kropparna av fartyget och sedan kistorna med förstaklasspassagerarna. Alla placeras i ett tillfälligt bårhus, där släktingar och bekanta kan slutgiltigt identifiera de döda.
Fyra dagar senare begravs 59 oidentifierade offer på Fairview Cemetery i Halifax. Bland dem finns den tvåårige pojke som ingen vet något om.
Pojken, som troligen reste i tredje klass, får dock en begravning värdig en förstaklasspassagerare. Pastor Hind leder ceremonin inför 75 närvarande – alla från bärgningsteamet på Mackay-Bennett.
Sex sjömän bär den lilla kistan till graven, där besättningen har samlat in pengar ur egen ficka till en gravsten.
”Vårt barn” står det på ett kopparhänge som bärgarna ger pojken att ta med sig till graven.