583 turister brändes ihjäl i en av historiens värsta flygkatastrofer

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen, söndagen den 27 mars 1977, och Williams har först flugit från Los Angeles till New York.

Sedan har han tillbringat sex timmar i luften över Atlanten, bara för att bli omdirigerad till Teneriffa strax före den planerade landningen i Las Palmas där han och en stor grupp välbeställda, äldre amerikaner skulle ha gått ombord på ett kryssningsfartyg.

Nu har han i stället suttit i sin flygplansstol i mer än 13 timmar och besättningen kan fort­farande inte säga något om när det hela ska vara över.

Maten är slut för länge sedan. Det enda flygvärdinnorna har att erbjuda sina 382 hungriga och irriterade passagerare är ett begränsat sor­timent av sodavatten. Och det här ska kallas ­semester!

Taxibanan på flygplatsen är full med flygplan. De flesta av dem väntar bara på att få flyga den korta turen till Las Palmas på Gran Canaria. William ser fem-sex plan i kön framför dem, och 11–12 plan bakom.

”Det kommer att ta minst en timme till innan de får ordning på den här röran”, klagar han för sin gode vän och reskamrat Ted som sitter i sätet bredvid hans.

”Ja, så mycket är säkert”, svarar Ted.

Piloter blir rasande

Kl. 15.15, PanAm-planets Cockpit Den amerikanske flygkaptenen Victor Grubbs håller på att bli desperat efter att förgäves ha väntat på starttillstånd.

Det är helt enkelt otroligt! Efter att ha försökt hålla sina passagerare lugna i mer än en timme genom att prata med dem, tvingas kapten Grubbs nu utstå ännu en långvarig försening.

Kontrolltornet har just lämnat den efterlängtade rapporten om att flygplatsen i Las Palmas har öppnats igen, och Grubbs är redo att starta.

Men nu står en annan Boeing 747 från nederländska KLM och spärrar vägen för honom.

Planets kapten har tydligen beställt tankning precis innan meddelandet kom från tornet. Och gudarna vet hur lång tid det kan ta.

”Vilken idiot!” utbrister han irriterat.

”Ja, en sådan dåre”, instämmer andrepiloten Robert Bragg. Hans eder och förbannelser – och kaptenens – spelas in i flygplanets svarta låda.

Stressad nederländsk flygkapten

Kl. 15.20, KLM-planets cockpit Kapten Jacob­ ­­van Zanten är arg och extremt stressad på grund av förseningarna.

Jacob van Zanten har en dålig dag. Han svarar surt på ett anrop från PanAm-planet bakom honom, vars kapten vill veta hur länge till de måste vänta.

Så här i efterhand inser van Zanten att det var ett felaktigt beslut att beställa tankning, men han gjorde det bara för att spara tid längre fram, i Las Palmas.

Han kunde ju inte veta när flygplatsen skulle öppnas igen. Det kunde lika gärna ha tagit flera timmar till och han ville utnyttja väntetiden – inte förlänga den.

Jacob van Zanten befinner sig redan under hård press. När han har släppt av sina passagerare i Las Palmas ska han flyga ­jumbojeten tillbaka till Amsterdam, och med dagens väldiga förseningar riskerar han och besättningen att bryta mot reglerna om vilotid och få myndigheterna på sig. Det är mycket allvarligt. Fan!

Jacob van Zanten är en av KLM:s skickligaste och mest erfarna piloter.

Hans ansikte pryder framsidan på KLM:s inflight-magasin, som hans passagerare just nu kan sitta och bläddra i under den timslånga väntan.

”KLM – från folk som visar att punktlighet är möjligt”, lyder den skrytsamma rubriken på artikeln om flygkaptenen.

Det är en ödets ironi, och van Zanten tycker inte alls att det är roligt.

Flygplatsen sveps in i dimma

Kl. 16.40, PanAm-planets kabin Flygplatsen Los Rodeos­ ligger vid foten av vulka**nen Teide och är ökänd för plötsliga väder**omslag. Just nu förändras vädret igen.

Genom fönstret ser Norman Williams hur dimman snabbt kommer rullande ned över berget Pico de Teide. Han är bekymrad.

Hoppas verkligen att det inte leder till ytterligare förseningar, tänker han – men det verkar dessvärre så.

På bara några minuter brer dimman ut sig över flygplatsen. Den är märkligt diffus och ändrar täthet hela tiden.

I ena stunden är sikten cirka 150 meter, i nästa sekund kan Williams inte ens se KLM-planet framför dem.

”Det är som ärtsoppa”, säger en äldre dam.

”Oroa dig inte, mamma”, svarar hennes dotter. ”Kommer du ihåg vilken tjock dimma det var när vi lyfte från Fort Lauderdale? Det är helt riskfritt. De har radar och all möjlig utrustning.”

Flygledare arbetar i blindo

Kl. 16.58, Kontrolltornet KLM-planet har tankat ytterligare 55 000 liter bränsle och får tillstånd att rulla ut på startbanan.

Flygledaren i Los Rodeos har en sina mest hektiska dagar på mycket länge. Flygplatsen är full med flygplan och han har mängder med olika saker att hålla reda på.

Och med den tjocka dimman blir hans arbete ännu svårare. Han kan inte se flygplanen längre, och han måste arbeta med radion som enda hjälpmedel.

På moderna flygplatser finns markradar som gör att flygledarna kan se exakt var alla plan på marken befinner sig – oavsett vädret.

Men mark­radar är inte någon obligatorisk utrustning och den lilla flygplatsen Los Rodeos har aldrig investerat i någon. Flygledaren arbetar i blindo och måste lita på att planen befinner sig där han gett dem order att vara.

Kl. 16.58 ger flygledaren KLM:s 747:a tillstånd att taxa ut på startbanan.

Flygplatsen är inte byggd för så stora plan, och därför ger flygledaren KLM-piloterna order om att rulla ända ut till slutet av startbanan, vända 180 grader och göra sig redo att starta i samma riktning som de kom ifrån.

På så vis kommer planet att lyfta mot vinden, vilket ger bättre lyftkraft.

Några minuter efter att han skickat ut KLM-planet på flygplatsens enda startbana, ger flyg­ledaren PanAm:s 747:a tillstånd att följa efter det på visst avstånd.

Flygledaren är stressad och vill så snabbt som möjligt lösa upp den stora trafikpropp som bildats.

Hans tänker leda in PanAm-planet på startbanans tredje avfart. Det ska vänta där medan KLM-planet lyfter.

Ett ödesdigert missförstånd

Kl. 17.01, PanAm-planets cockpit Flygplan taxar normalt ut i ca 20 km/tim. men p.g.a. dimman rullar PanAm-planet sakta fram på startbanan i knappt 10 km/tim.

Med flygledarens spanska accent är det mycket svårt för kapten Victor Grubbs att förstå vad som sägs när PanAm-planet anropas med namn och nummer:

”Seven one two stand by break, clipper one seven three six leave the runway… dah… three one… on to our left.”

”Va?” utbrister kapten Grubbs. ”Ursäkta, var vänlig upprepa.”

”Leave the runway the third one your left”, svarar tornet på pilotens fråga.

Flygledaren pratar dålig engelska och instruktionen är fortfarande svår att förstå, men PanAm-planets piloter drar slutsatsen att de ska svänga av på tredje avfarten.

Det är precis vad flygledaren vill. Men PanAm-planet har redan passerat avfart nummer ett och piloterna tror att flygledaren menar den tredje avfarten från och med nu – alltså avfart fyra.

Missförståndet medför att planet kommer att befinna sig på startbanan längre än vad flygledaren tänkt sig. Kl. 17.06 anropar tornet PanAm-planet igen: ”Rapportera startbanan klar.”

”Okej, vi rapporterar när startbanan är klar”, svarar piloterna i PanAm-planet som ännu inte är framme vid avfart fyra.

Framför sig skymtar de ljuset från KLM-planet som vänder i slutet av startbanan så att det nu har nosen mot dem.

Plötsligt rycker kapten Grubbs till. Han tror knappt sina ögon. Utan att ha fått starttillstånd har KLM-planet börjat accelerera mot dem i full fart.

”Se på den satans ... den jubelidioten kommer rakt emot oss!” ropar han.

Andrepiloten Bragg bryter in:

”Ur vägen! Ur vägen!” vrålar han desperat till sin kapten.

Grubbs ger sina motorer gas och in­leder en skarp sväng bort från startbanan medan KLM-planet kommer vrålande rakt mot dem i rasande fart.

Kaptenens sista blunder

Kl. 17.05, KLM-cockpiten Den stressade kapten van Zanten har vänt sitt plan och är redo för start.

Jacob van Zanten lägger med en otålig rörelse höger hand på sina fyra gasreglage och gör en tydlig ansats att pressa dem framåt och starta.

Planets svarta låda registrerar att den unge andrepiloten ingriper: ”Vänta, vi har inte fått ATC-godkännande (godkänd rutt, red:s anm.).”

”Nej, det vet jag väl”, säger van Zanten irriterat. ”Kom igen nu, fråga efter den.”

Andrepiloten anropar tornet och ber om godkännande. Svaret från tornet kommer omedelbart:

”KLM åtta sju noll fem, ni är godkända för Papa beacon-stigning och flyghöjd nio noll. Högersväng efter start, kurs noll fyra noll.”

”Roger… Vi är godkända för Papa beacon-stigning, flyghöjd nio noll, högersväng noll fyra noll ... Vi startar nu”, svarar andrepiloten.

Här begår KLM-piloterna ett misstag som får katastrofala följder: Godkänd rutt är inte detsamma som starttillstånd. För att ett plan ska få sätta sig i rörelse måste båda tillstånden ha getts – var för sig.

Trots det bestämmer sig kapten van Zanten för att lyfta: ”Vi startar, kontrollera tryck.”

KLM-planet börjar accelerera.

”Standby för start. Jag kallar er”, hörs det från tornet. Och därefter – till PanAm-planet:

”Rapportera startbanan klar.”

”Okej, rapporterar när startbanan är klar”, svarar PanAm-planets piloter. ”Är PanAm inte borta än?” frågar KLM-planets ingenjör, Willem Schreuder, som befinner sig i cockpit tillsammans med KLM-piloterna.

”Å jo”, svarar van Zanten.

Några sekunder senare utbrister han: ”Åh!”

Genom dimman skymtar han konturerna av PanAm-planet rakt framför hans framrusande jumbojet. Plötsligt inser han vilket katastrofalt misstag han gjort sig skyldig till.

Men det är för sent att bromsa. I stället gör van Zanten det enda han kan göra: Han drar till sig styrspaken i ett desperat försök att tvinga upp sitt tunga plan i luften.

För ett ögonblick ser det ut att lyckas. Jumbo­jetens hjul lämnar marken, nosen reser sig och susar upp över PanAm-planet.

Men sedan hörs ett brak då KLM-planets landningsställ och en av motorerna slår i PanAm-planet och sliter av taket på kabinen.

KLM-planet störtar till marken och glider 450 meter längs startbanan innan det exploderar i ett enormt eldhav.

Jacob van Zanten, hans 13 besättningsmän och 234 charterturister – män, kvinnor och barn – dör i ett moln av brinnande flygbränsle. Inte en enda person från det nederländska planet överlever kraschen.

Norman Williams tänker inte dö

Kl. 17.06, PanAm-planet Bara några få passagerare i planets ena sida har sett KLM-planet komma rusande. PanAm-planet börjar genast brinna vid kollisionen.

Explosion. Brand. Skrik. En bomb – det är den första tanken som far genom Norman Williams halvt bedövade hjärna.

Han ser eld strömma genom kabinen och känner små partiklar av brännhet metall mot ansiktet. Han märker att han lossat sitt säkerhetsbälte och ställt sig i mittgången.

Han ser hur elden sprider sig i planet. Några rader med stolar slukas av lågorna, i andra sitter folk fortfarande oskadda men apatiska.

De är paralyserade av chocken och tycks inte se skräckscenerna som utspelar sig runt omkring dem.

William känner hur en enorm vilja att leva sprider sig i hela kroppen. Plötsligt är han klar i huvudet. Han vill leva! Han vill ut! Han ser sig om efter sin vän Ted som nyligen satt alldeles intill honom. Nu är han borta. Försvunnen.

Flygplanet skakas av ännu en explosion. En vrakdel kommer flygande rakt mot Williams huvud. Instinktivt höjer han armarna till skydd.

Han är en stor, kraftig man i usel form men plötsligt har han fått oanade krafter och fantastiska reflexer. Han tänker inte dö. Inte nu!

VIDEO – Flygplanen efter katastrofen:

I stolarna bakom Williams är nästan alla döda, deras kroppar sveds av lågorna men elden har ännu inte nått honom. Williams börjar gå framåt i vraket.

Han känner ingen panik. Han ser ansikten. Blödande ansikten, skräckslagna ansikten, förbrända och döda ansikten, men just nu gör synerna inget intryck på honom.

Williams kämpar sig framåt. Plötsligt ser han blå himmel genom ett jättehål i kabintaket. Han hoppar upp och tar tag om kanten.

Vassa metallkanter skär in i händerna på honom men han märker det inte.

Williams är helt fokuserad på att överleva. Utan problem drar han upp sin 125 kilo tunga kropp med armarna, kommer upp på flygplans­taket och därifrån ned på ena vingen.

Det är cirka tio meter från vingen till marken, men Williams tvekar inte en sekund; han hoppar.

Purser räddar liv efter liv

Kl. 17.07, PanAm-planet Pursern Dorothy Kelly ligger medvetslös i lastrummet på det brinnande flygplanet.

Dorothy Kelly vaknar sakta till liv. Först förstår hon inte var hon är. Hon har ett svagt minne av att kabingolvet försvann under fötterna på henne och att hon föll fritt – men inget mer.

Kelly ligger i ett virrvarr av resväskor. Blodet rinner från ett sår i pannan. Det är helt mörkt omkring henne men hon ser ett svagt ljussken.

Hon börjar klättra upp mot det och kommer till sist upp till flygvrakets söndertrasade nos där flera överlevande passagerare befinner sig.

Hon hör flera mindre explosioner men fäster sig särskilt vid dånet från en av PanAm-planets motorer som fortfarande är i gång. Dorothy vet att det är farligt. Påslagen motor, eld och massor av flygbränsle – det kan bara sluta i en katastrof.

Det är bråttom nu. Kelly försöker övertala passagerarna att hoppa ut genom ett hål i flygplanskroppen. Men ingen vågar. Det är hela 12 meter ned till marken.

Kelly vet inte varifrån hon får krafterna, men i ren desperation börjar hon knuffa ut folk genom hålet. När hon inte kan se fler levande i planet hoppar hon själv ut.

Kelly landar i knähögt gräs och slår sig, men hon tror inte att någonting är brutet. Hon kommer på fötter och ropar till folk att de ska ta sig så långt bort från planet som möjligt innan det exploderar.

Passagerarna lyder. Flera av dem har fått benbrott vid hoppet ut ur planet men de lyckas sätta sig i säkerhet med hjälp från sina medpassagerare.

När hon tittar uppåt möts Kelly av en fasansfull syn som ska komma att ge henne mardrömmar under många år därefter: människor som i panik bankar på fönstren i den brinnande kabinen i ett hopplöst försök att komma ut.

”Det tog många år innan jag kunde titta in i en braskamin utan att se människor i den”, berättar hon senare i en intervju.

Kelly går och letar efter överlevande intill vraket och ser kapten Grubbs som ligger omtöcknad på marken.

Hon greppar honom under armarna och släpar bort honom från det brinnande planet.

De har precis kommit på säkert avstånd då resterna av PanAm-planet sprängs i tusen bitar i en sista, enorm explosion.

Bort från det brinnande helvetet

Kl. 17.07, olycksplatsen Mindre än 60 personer lyckas ta sig ut ur det brinnande PanAm-planet och sätta sig i säkerhet.

Efter sitt hopp högt uppifrån flygplansvingen landar Norman Williams på benen i det höga gräset som omger startbanan.

Han landar så tungt att han bryter ena vristen, men han känner inte någon smärta. Haltande halvspringer han bort från det brinnande vraket, på tryggt avstånd från elden.

När Williams vänder sig om och tittar mot flygplanet ser han en besättningsman som sitter på knä i gräset och bankar knytnävarna i marken gång på gång.

Det är den chockade och svårt brännskadade kapten Grubbs som ger uttryck för sin förtvivlan.

”Vad har jag gjort mot dessa människor?” skriker han medan han gungar fram och till­baka och slår i gräset.

Williams ser hur pursern Dorothy Kelly springer fram till kaptenen och släpar honom i säkerhet. Sedan hörs en väldig explosion i vraket.

Williams inser att det inte längre kan finnas några överlevande i det brinnande infernot. Omkring honom släpar sig ett femtiotal personer fram, några med hjälp av andra.

Många har fruktansvärda brännskador. En man ropar på hjälp, men mannen han vädjar till svarar bara:

”Beklagar,” och höjer sin ena hand. Alla fingrarna saknas.

Förvirrad räddningsaktion

kl 17.20, flygplatsområdet Brandmän rycker ut till det gigantiska bensin­bålet vid KLM-planet. De vet inte att ytterligare ett plan är inblandat i olyckan. I dimman ser de inte PanAm-planet cirka 450 meter därifrån.

Några av de första som kommer till PanAm-vraket är folk från en by i närheten.

De kommer springande med vattenhinkar och våta handdukar som de lindar om de halvnakna och skrikande brännskadeoffren för att lindra deras smärtor.

Många skadade får åka privatbil till sjukhuset eftersom det inte finns ambulanser.

Williams blöder våldsamt från händerna men tackar nej till hjälp. Han vet att det finns andra som är i betydligt större behov av vård. Några av de överlevande är halvt tokiga av chock och förtvivlan.

”Min fru! Min fru! Jag måste hämta henne!” ropar en man och börjar springa mot eldhavet. Det är rena självmordet. Kapten Grubbs, som hämtat sig någorlunda, tar tag i mannen och håller fast honom.

Till sist låter Norman Williams sig hjälpas in i en privatbil. Bilägaren är en ung man i 20-årsåldern som försöker hjälpa till så gott han kan.

Inredningen i bilen blir alldeles nedblodad och Williams ber om ursäkt tusen gånger under resan, men den unge mannen säger bara:

”Da nada. Da nada.” – Det gör ingenting.

Han kör så fort han kan, kryssar mellan de andra bilarna och tutar hela tiden. På bara 15 minuter tar han Williams till ett av sjukhusen i staden Santa Cruz där amerikanen får vård.

En sista fasansfull syn

30 mars, flygplatsen Los Rodeos Efter tre dagar på sjukhus körs de över­levande från PanAm-planet till ett sjuktransportplan för att flygas hem till USA.

Det var precis det som inte fick hända: På väg till USA-planet stannar bussen med de över­levande framför den öppna hangar som används som bårhus.

Här går rättsläkarna omkring bland drygt 500 delvis förkolnade lik.

”Det var ett ohyggligt straff för de över­levande att tvingas uppleva den scenen”, skriver Norman Williams senare i sin bok.

Många i bussen mår fruktansvärt dåligt, några är nära att bryta ihop av skräck för att tvingas flyga igen. Även Williams är rädd.

När planet taxar ut på startbanan är det som att återupp­leva det som hände tre dagar tidigare. Men de gör sig redo att lämna Teneriffa och nu lyckas det.

De överlevande från historiens värsta flygkatastrof är på väg hem.