1,5 miljoner armenier utplånades i folkmord

Osmanska riket är trängt från alla håll. Ett världskrig är hotande nära samtidigt som rikets olika folkslag vill ha frihet och självständighet. Regeringens svar på krisen är brutal: Alla medborgare som inte är turkar och muslimer ska bort.

Osmanska riket är trängt från alla håll. Ett världskrig är hotande nära samtidigt som rikets olika folkslag vill ha frihet och självständighet. Regeringens svar på krisen är brutal: Alla medborgare som inte är turkar och muslimer ska bort.

Library of Congress

UPDATE: USA erkänner folkmordet på armenierna

Den 24 april 2021 gjorde USA:s president Joe Biden ett uppseendeväckande förkunnande:

”Det amerikanska folket hedrar alla de armenier som dog i det folkmord som inleddes i dag för 106 år sedan. [...] Vi gör det inte för att anklaga någon utan för att säkerställa att det som inträffade aldrig kommer att ske igen."

Förkunnandet ogillas kraftigt av Turkiet, som hävdar att den armeniska tragedin inte var en del av en systematisk plan att utplåna det armeniska folket och därför inte kan betecknas som ett folkmord.

Turkiet svarade Biden att hans språkbruk ”rev upp ett gammalt sår" och "sårade det turkiska folket djupt".

Gör din åsikt hörd i vår omröstning i slutet av artikeln 👇

Solen hade just gått ned denna söndag, den 24 april 1915, då oron började sprida sig längs Istanbuls gator. Överallt i staden hördes stöveltramp, bestämda bankningar på dörrar och korta order följda av protester.

Oväsendet pågick nästan hela natten.Överallt i staden rycktes män upp ur sina sängar och släpades ut på gatan. Ingen fick lov att byta om, inte ens de som bara hade pyjamas på sig. För dem allihop slutade den nattliga resan på stadens polisstation eller i fängelset.

När morgonen kom hade omkring 250 personer gripits. Ingen av dem hade begått något brott. De var vanliga människor med den gemensamma nämnaren att de var intellektuella: präster, ­läkare, redaktörer, journalister, lärare och politiker. Dessutom var de armenier.

Efter den här dagen skulle de flesta av dem ha ytterligare en sak gemensam: de skulle aldrig återvända hem igen.

Under dagarna som följde arresterade och hängde de turkiska myndigheterna nästan 600 armeniska intellektuella. Inga av offren var formellt åtalade, och ingen av dem ställdes inför rätta.

Missdådet var emellertid bara början på de långt mer omfattande övergrepp som skulle komma. När de armeniska opinionsbildarna var undanröjda kunde de turkiska myndigheterna ostört ägna sig åt sin egentliga plan: att utrota armenierna som folk.

Planen skulle komma att lyckas över förväntan; när mördandet upphörde ett och ett halvt år senare hade uppemot 1,5 miljoner armenier dött i ett ut­studerat och noga planerat folkmord.

Armenierna deltog i kupp

Armenierna hade sedan forntiden bott i det område som nu är Turkiet.

När en stor del av armeniernas områden erövrades av Osmanska riket på 1500-talet skilde sig armenierna inte mycket från sultanens övriga undersåtar. Liksom de flesta andra levde armenierna av jordbruk och småhandel.

Den största skillnaden låg i religionen: till skillnad från de flesta osmaner var armenierna kristna. Men armenierna utgjorde bara en av många olika etniska och religiösa grupper i det vidsträckta riket.

Ministern beordrar mord. I april 1915 arresteras och avrättas de första av nästan 600 armeniska intellektuella efter en skriftlig order från inrikesminister Talaat Pascha.

© Topfoto/Polfoto & M. Evans/Scanpix

För att hålla samman de många minoriteterna hade osmanerna på 1400-talet infört det så kallade millet-systemet. Religiösa grupper fick i stor utsträckning sköta sig själva så länge de betalade en särskild skatt och inte gjorde för mycket väsen av sig.

Allt detta förändrades när Abdül­hamid II kom till makten år 1876. Som sultan hade han oinskränkt makt över sina undersåtar – och han använde den hänsynslöst. På 1890-talet strömmade missionärer från västvärlden in i området. Inspirerade av dem började armenierna kräva samma rättigheter som de muslimska grupperna i landet. Det tyckte sultanen inte om.

År 1894–96 angrep regimen vid flera tillfällen armeniska byar. Myndig­heterna konfiskerade armeniernas affärer och brände ned deras bostäder. Minst 100 000 armenier dödades och många fler tvingades lämna hus och hem för att fly ut ur landet.

Sultanens skoningslöshet och hopplöst föråldrade sätt att regera retade snart upp en grupp unga, välutbildade turkar – de så kallade ”ungturkarna”.

De ville ha reformer och demokrati som i västvärlden, och år 1908 störtade de sultanen och införde ett parlament med valda representanter. Armenier och andra förföljda minoriteter gav de nya makthavarna sitt fulla stöd.

Omkring 30 000 armenier mördas av kuppmakare i Adana.

© Getty Images

Armenier blev sultanens offer

Armenierna hade levt i nuvarande Turkiet i århundraden då ett fredsavtal skickar dem i klorna på osmanerna. Flera olika makthavare utser armenierna till sina syndabockar.

965

Armenierna kommer
Den bysantinske kejsaren Nikeforos II erövrar stora delar av nuvarande Turkiet. Kejsaren uppmanar armeniska kristna att bosätta sig i de områden han utvisat muslimska araber från. Stora grupper av armenier lyder kejsarens uppmaning.

1064

Kung på flykt får nytt rike
En fiendehär erövrar kungariket Armenien och tvingar kung Gagik II att fly. Han slår sig ned i södra Tur­kiet och grundar kungariket Kilikien. Det kristna riket allierar sig med de europeiska korsfararna men det erövras av mamlukerna år 1375.

1555

Armenien delas
Osmanerna och perserna ingår ett fredsavtal och storrikenas gränser fastställs. Avtalet delar armeniernas historiska hemland – som på den tiden omfattade bl.a. stora delar av östra Turkiet. Västra Armenien till­faller osmanerna.

1876

Revoltörer slaktas
Sultan Abdülhamid II övertar ett rike i upplösning; många av hans undersåtar – främst de kristna – vill bli självständiga. Sultanens reaktion blir att skärpa rikets islamiska profil för att hålla samman resterna. Han ger bl.a. kurdiska ligor fria händer att plundra och misshandla armenier. När offren gör uppror svarar sultanen brutalt och låter döda mellan 100 000 och 300 000 armenier mellan åren 1894 och 1896.

1908

Kuppmakare tar makten
En grupp studenter och unga officerare – de s.k. ungturkarna – genomför en fredlig kupp och tvingar sultan Abdülhamid II att lämna makten och införa politiska reformer. Gruppen fascineras av de idéer om frihet, demokrati och vetenskap som förändrat stora delar av Europa under 1800-talet. Armenierna och andra minoriteter, som ungturkarna lovar fler rättigheter, stöder ivrigt rörelsen.

1909

Sultanen slår tillbaka
Abdülhamid II:s anhängare genomför en motkupp och tar i april 1909 makten från ungturkarna. De vill ha en islamisk stat under sultanen, men inom bara tio dagar slår ung­turkarna ned upproret. Innan dess mördar sultanens folk uppemot 30 000 armenier i staden Adana. Revoltörerna betraktar armenierna – som fått ökat politiskt inflytande efter ungturkarnas kupp 1908 – som ett hot mot riket.

1913

Nationalisterna vinner
En nationalistisk fraktion bland ungturkarna tar makten i partiet. Den interna kuppen kommer sedan flera osmanska områden på Balkan – bl.a. Bulgarien – gjort sig fria. Nationalisterna vill samla resterna av riket under turkiskt, muslimskt herravälde. De mest fanatiska börjar argumentera för att de kristna armenierna måste fördrivas från rikets kärnområden i nuvarande Turkiet.

Till en början gick allting bra; armenierna slapp den religiösa särbeskattningen och behandlades i stora drag som alla andra medborgare. Några av dem valdes till och med in i parlamentet. Men de goda tiderna tog snart slut.

Osmanska riket, som en gång varit ett väldigt rike med besittningar i Europa, Asien, Mellanöstern och Nordafrika, började falla sönder. Alltfler områden slog sig fria och förklarade sig självständiga, och eftersom regimen inte var stark nog att kämpa emot krympte riket till en skugga av sitt fornstora jag.

Turkiet skulle likriktas

Det kritiska läget i riket fick några av ungturkarna att slå bakut. De menade att all frihet och tolerans bara hade lett till kaos och sönderfall. Som en motreaktion satte därför fraktionen, som tog makten inom partiet år 1913, i gång en storstilad kampanj för att likrikta Turkiet.

Landet skulle tömmas på allting främmande, allt som inte var turkiskt och muslimskt. Bara genom att homo­genisera folket, språket och kulturen kunde landet överleva som nation, hävdade de upproriska ungturkarna.

”Det turkiska språket utgör grunden för hela vår nationella utveckling. Just nu krigar vi för vår existens, och det första resultatet av detta framgångsrika krig bör vara att det turkiska språket ska vara allenarådande i Turkiet”, skrev den osman­ska dagstidningen Tefsir-i Efkâr.

”Vi slaktade den oskyldiga armeniska befolkningen. Vi försökte utrota dem med metoder som hör hemma på medeltiden.” Halide Edip, turkisk författare och feminist, hade nära kontakt med de ungturkiska ledarna men var stor motståndare till folkmordet.

Myndigheterna förbjöd bl.a. skyltar på andra språk än turkiska. Nationella helgdagar firades stort, och skolbarn och poliser kommenderades ut för att dagarna skulle firas synbart på gatorna.

Armenierna var varken turkar eller muslimer, och hamnade därför i ung­turkarnas strålkastarljus redan från första början. Även minoriteter som greker, kurder och araber påverkades men på grund av armeniernas framträdande ställning i samhället var just de särskilt utsatta.

Ungturken Mehmet Talaat Pascha, som nu var inrikesminister, hade redan år 1910 anförtrott den danske orientalisten Johannes Østrup att ”den armeniska frågan” bara kunde lösas genom att armenierna utrotades. Och när första världskriget bröt ut år 1914 fick regimen en perfekt ”anledning” att göra sig av med de oönskade armenierna.

Armenier fick skulden för nederlag

Den 22 december hade osmanerna gått in i Ryssland för att återerövra de områden de förlorat till ryssarna år 1878. Det hela slutade dock som ett förkrossande nederlag som kostade 90 000 turkar ­livet. De stora förlusterna berodde på dåligt väder och bristande planering, men för att slippa ställas till svars för händelserna skyllde den militära ledningen nederlaget på armenierna.

Turkarna var bland annat rasande på de frivilliga armeniska bataljoner som på grund av tidigare konflikter med den osmanska regimen hade valt att strida på rysk sida. ”Armenierna var kristna femte­kolonnare som samarbetade med turkarnas fiender”, dundrade ungturkarna.

Ledande armenier gjorde allt för att motbevisa regimens påståenden. Flera av dem manade till stöd för krigs­in­satsen, och patriarken i Konstantin­opel fick till och med armeniska religiösa ledare på lokal nivå att be för en osmansk seger.

Ungturkarna hade emellertid folk­opinionen på sin sida. Armenierna var generellt mer välutbildade och rikare än resten av befolkningen. Avundsjukan frodades och många skulle gärna vilja knäcka armenierna.

Armenierna föstes ihop. Från 1915 drevs armenierna samman i alla större turkiska städer. Fotot är från Trabzon och är taget i smyg från ett hotellfönster.

© Ullstein/Polfoto & Gamma/Polfoto

För att blåsa ännu mer liv i glöden satte Mehmet Talaat Pascha i gång sin propagandaapparat. Under hela våren fabricerade regimen rykten som skulle göra turkarna beredda att acceptera folkmordet.

Enligt en anonym turkisk marinofficer vid krigsministeriet framställde rege­ringen en mängd skriftligt propagandamaterial i Istanbul för att bana väg för mordet på armenierna.

”Armenierna går i fiendens ledband. De tänker starta ett uppror i Istanbul och döda de ungturkiska ledarna”, skrev regeringen enligt officeren.

Den 24 april 1915 var allt förberett. Under hela natten bankade poliser på dörrarna hos ledande intellektuella i Istanbul. Folkmordet hade börjat.

Sedan de intellektuella röjts ur vägen var det fritt fram för myndigheterna. Armeniska män blev nästa offer. Från Talaats kontor i Istanbul kom order om att alla armeniska män skulle arresteras. Det påstods att de skulle skickas ut för att anlägga vägar eftersom de på grund av sin illojalitet inte kunde användas vid fronten. I de flesta fall avrättades männen emellertid direkt.

Tvingades ut på dödsmarscher. De armenier som inte dödades direkt tvingades ut på långa marscher i öknen i Syrien, där de gick en säker död till mötes.

© Ullstein/Polfoto & Gamma/Polfoto

Farfar halshöggs

Veronika Berberyan, som var åtta år gammal 1915, var ett av ögonvittnena till massakern. I hennes by hittades männens avhuggna huvuden och kroppsdelar dagen efter att de förts bort av soldater. Även Veronikas gamla farfar avrättades sedan han klagat hos traktens guvernör:

”Min farfar låg på knä och bad då en turkisk soldat svingade sin yxa och halshögg honom”, minns Berberyan.

På många ställen hölls männen inlåsta utan mat och vatten i veckor. Varje natt utsattes de för tortyr. Fingrar, tår och hud slets loss med tänger, och huvuden och magar genomborrades med glödande järn. De som överlevde skickades till tvångsarbete.

Som slavar tvingades de slita från tidig morgon till sen kväll med att bygga vägar, dra vapen eller utföra annat tungt arbete. Maten var dålig och ransonerna små, och många dog av utmattning, sjukdom och svält. Andra dödades i massakrer som den i Veronikas by.

Efter männen var det kvinnornas och barnens tur. Men innan övergreppen tog fart på allvar måste förföljelserna ”göras berättigade”. Därför införde parlamentet en ”deportations- och förflyttningslag” den 27 maj 1915.

Lagen påstods vara riktad mot för­rädare och armenierna nämndes inte med ett enda ord. Men det stod snart klart att lagen inte var någonting annat än en dålig förevändning för de deportationer som redan pågick.

Ända in på 1980-talet bombade och mördade ASALA för att hämnas folkmordet på armenierna.

© Afp/Scanpix

Armenierna hämnades med terror och lönnmord

Efter folkmordet likviderade armeniska lönnmördare de flesta av anstiftarna. Armeniernas hämnd pågick till år 1991.

Efter första världskriget flydde många av de ansvariga för folkmordet utomlands. De flesta klarade sig undan straff – tills en grupp armenier år 1920 bildade en hemlig organisation som spårade upp och mördade dem.

Två av gruppens sju offer var den osmanske inrikesministern Mehmet Talaat och försvarsministern Ahmed Cemal, som båda hade spelat avgörande roller i planeringen och genomförandet av massakrerna på armenier.

Likvideringarna stoppades år 1923 men armeniernas hämndlystnad levde kvar. Så sent som 1975 förklarade en grupp exilarmenier, med bas i Libanon, krig mot turkiska intressen i utlandet.

Den militanta gruppen ASALA genomförde – enligt egna uppgifter – 84 ­attacker i 16 länder fram till 1991. Aktionerna började ebba ut sedan gruppens grundare sköts ihjäl år 1988. Dessförinnan hade ASALA dödat bland andra 21 turkiska diplomater.

”Det armeniska problemet, som hotar att upplösa riket, kan nu elimineras en gång för alla”, skrev Talaat belåtet dagen innan lagen trädde i kraft.

Regimens officiella syfte var att avlägsna potentiella förrädare – alltså armenierna – från krigszonen längs ryska gränsen där de skulle kunna äventyra krigsinsatsen. I stället skulle de förflyttas till nuvarande Syrien. Men det som mötte kvinnor, barn och gamla var inte ­någon flytt – utan en dödsmarsch.

Armenier skickades på dödsmarsch

Ett direktiv som utfärdades av regeringen i juni 1915 förbjöd armenierna att sälja sina hus eller ägodelar före deportationen. De fick inte heller ta med sig mer saker än de kunde bära – resten tillföll den turkiska regeringen.

I staden Mezreh såg den danska missionären Karen Marie Petersen hur barn, kvinnor och gamlingar släpades ut ur sina hus.

”I stadens fattiga områden råder vild förvirring, ty många har inte velat tro att det skulle ske, och har därför inte förberett sig utan blir utjagade som de går och står.

De gråter och kastar sig på marken: 'Låt oss dö här', vädjar de. Gendarmerna slår dem med gevärskolven eller släpar dem i håret ut ur huset, låser dörren bakom dem och stoppar nyckeln i fickan. De har inte längre något hem – och följer med strömmen.”

Marschen som var tiotals mil lång, blev en mardröm. Mat och dryck hölls på ett minimum för att så många som möjligt skulle dö i den glödheta öknen.

Regimen såg dessutom till att soldater och lokala kurdiska ligor regelbundet överföll de marscherande. Även militärens Speciella Organisation – en särskild enhet som bestod av en massa straffångar utan någon militär utbildning – deltog i övergreppen.

”Gravarna var så dåligt grävda att likdelar stack upp ur dem. På vissa ställen låg män, kvinnor och barn invid vägen, antingen klädda i trasor eller helt nakna.” Den tyske prästen Hans Bauernfeind i sin dagbok i augusti 1915. Han beskriver situationen i området kring staden Malatya.

De marscherande misshandlades, kvinnorna våldtogs. De gamla och svaga fick inget medlidande hos de gendarmer som följde med de deporterade armenierna.

Ett ögonvittne till de brutala dödsmarscherna var den framstående arabiske advokaten och före detta guvernören Faiz El-Ghusein:

”De armeniska kvinnorna gick barfota och utmattade på led – omgivna av de gendarmer som gick framför och bakom dem. När någon av dem inte orkade följa med, blev hon slagen med en gevärskolv så att hon föll med ansiktet mot marken. Där blev hon liggande tills hon vettskrämd reste sig och anslöt till de övriga som var på marsch. Om ­någon inte kunde hänga med på grund av sjukdom blev hon antingen kvarlämnad i vildmarken, eller också gjorde någon gendarm slut på hennes lidande med en kula”, skrev El-Ghusein redan 1916 i en bok, som detaljerat skildrade massakrerna:

”Lik låg i stort antal utspridda på båda sidor om vägen. En kvinna låg utsträckt på vägen, kroppen till hälften dold under hennes långa hår. Andra låg med ansiktet mot marken. Intorkat, svart blod täckte deras sargade kroppar. Jag såg lik av män som bränts svarta av solen. När vi närmade oss Sivrek blev vi översvämmade av lik, främst av barn”, berättar Faiz El-Ghusein i sin bok.

Omvärlden kände till armeniernas ­situation långt innan boken gavs ut. Hundratals ögonvittnen – utländska diplomater, journalister och missionärer – berättade om folkmordet.

Och Osmanska rikets motståndare i världskriget – Storbritannien, Ryssland och Frankrike – deklarerade redan i maj 1915, bara en månad efter att de intellektuella armenierna arresterats:

”Sett i ljuset av dessa nya brott begångna av Turkiet mot mänskligheten och civilisationen meddelar de allierade härmed att de kommer att ställa alla medlemmar av den osmanska regeringen och dess agenter, som är inblandade i en sådan massaker, till svars.”

Tusentals dog av svält. I koncentrationslägren i nuvarande Syrien dog många armenier av svält, utmattning och sjukdomar.

© Afp/Scanpix & Gamma/Polfoto

Henry Morgenthau, USA:s ambassadör i Istanbul år 1913–16, hade under hela händelseförloppet nära kontakt med ungturkarna och kände till massakrerna:

”När de turkiska myndigheterna gav order om dessa deportationer, utfärdade de en dödsdom över en hel ras; det var de medvetna om, och i deras samtal med mig gjorde de inte några större försök att dölja detta faktum”, berättade Morgenthau.

Den brittiske diplomaten Gertrude Bell berättade i februari 1916 – efter att ha talat med en krigsfånge från osmanska armén – att armenierna deporterats och att deras ledsagare ”hade hemliga order om att döda män, barn och gamla kvinnor. En av gendarmerna erkände att han dödat hundra armeniska­ män. Cisterner och grottor i öknen var fyllda med lik.”

I USA talade bl.a. den forne presidenten Theodore Roosevelt för armeniernas sak, och ämnet behandlades ständigt i pressen. År 1915 publicerade den inflytelserika tidningen New York Times hela 145 artiklar om folkmordet.

I USA och Storbritannien var dödsmarscherna så välkända att barn som trilskades med maten blev påminda om att ”tänka på de stackars svältande armenierna”.

Men trots att västvärldens regeringar visste vad som pågick ledde det bara till vaga och verkningslösa protester.

”I går kom en stor skara kvinnor från Kughi, men inga män. Deras män har dödats eller kastats i fängelse, och alla deras döttrar har förts bort.” Tacy Atkinson, amerikansk missionär, i sin dagbok från juli 1915. Hon är känd för att ha hjälpt många armenier att fly undan folkmordet.

”När jag sade att omvärlden skulle komma att fördöma dem, svarade han att de visste hur de skulle försvara sig. Han är med andra ord totalt likgiltig”, skrev Morgenthau efter ett samtal med inrikesminister Talaat i juni 1915.

En amerikansk regeringstjänsteman påstod enligt New York Times den 15 oktober 1915 att det inte fanns annat att göra än att klaga hos den turkiska rege­ringen.

Floden var röd av blod

Medan makthavarna i västvärlden såg på fortsatte massakrerna på armenier. Från den västra delen av Osmanska riket, där järnvägsnätet var väl utbyggt, skickades armenier iväg i låsta boskapsvagnar till den syriska öknen. De fick själva betala resan.

I Trabzon kastades armenier överbord från pråmar och drunknade. Det berättade bland andra den italienske konsuln i staden: ”Jag såg tusentals oskyldiga kvinnor och barn placeras i båtar som sänktes i Svarta havet”, skrev han 1915.

På andra platser samlade soldaterna in sina offer och tände eld på dem.

För dem som överlevde så länge att de kom fram till Syrien, väntade nya fasor. Där samlades cirka 500 000 armenier i läger i öknen nära gränsen till Irak. Därefter spärrades området av för utlänningar och icke-muslimer.

Några av lägren var tänkta som ren förvaring av personer som, på grund av alla de strapatser turkarna utsatt dem för, bara beräknades leva några dagar till. Ett sådant läger fanns i Dipsi, dit armenier från staden Meskene skickades för att dö. Här bodde 10 000–12 000 personer fördelade på 2 000 tält.

”I varje tält bodde 2–10 sjuka som låg sida vid sida och väntade på döden”, berättade Krikor Ankut, en ung armenier från Istanbul, som vistades drygt ett år i området.

”De låg där – nakna, svältande och törstiga – tills döden kom och mejade ned dem. Överallt såg vi lik. De var så många att dödgrävarna inte kunde begrava dem alla”, berättade Ankut.

Armenier lades i massgravar. De döda lämnades antingen kvar där de fallit, eller kastades i stora massgravar.

© Afp/Scanpix & Gamma/Polfoto

Under de fem månader lägret var i bruk – november 1915 till april 1916 – dog 30 000 människor. När lägret stängdes, brände soldaterna både tälten och de människor som låg kvar i dem eftersom de var för svaga för att gå.

I Deir ez-Zor, ett av de stora lägren, fanns omkring 200 000 armenier – alltför många för att kunna smälta in i områdets muslimska befolkning och därmed mista sin identitet. De massakrerades under senare delen av 1916.

Metoderna var många, men alla lika brutala. Människor sköts, sprättades upp, kastades ut från klippor eller brända till döds.

På sommaren 1916 kördes cirka 2 000 föräldralösa barn från Deir ez-Zor iväg i vagnar som därefter sprängdes i luften i öknen. Andra slängdes i gropar i marken, dränktes in med bensin och brändes till döds. Liken dumpades i grottor eller raviner, eller grävdes ned i gravar längs vägarna eller i avlägsna delar av ökenområdet.

Förföljelserna och morden pågick i ­ytterligare två år, men i slutet av 1916 var de flesta osmanska armenierna redan döda. Då hade en miljon människor dött i folkmordet.

De ansvariga kom undan

Två år senare slutade världskriget med ett rungande nederlag för Osmanska riket. Den nye sultanen, Mehmet VI, gav order om att ungturkarnas ledare skulle ställas inför militärdomstol för att bl.a. straffas för folkmordet på armenierna. Men de ansvariga, bl.a. Mehmet Talaat Pascha, hade redan flytt ur landet. Trots att de dömdes till döden i sin frånvaro fick domarna ingen praktisk betydelse.

Omkring 100 000 personer deltog år 2007 i ett begravningståg där de hyllade den mördade journalisten Hrant Dink.

© AP/Polfoto

Folkmordet är alltjämt ett öppet sår i Turkiet

Mordet på en frispråkig turkisk-armenisk journalist visar att turkarna är djupt oeniga när det gäller massakrerna år 1915.

Den 19 januari 2007 hade den turkisk-armeniske journalisten Hrant Dink precis lämnat sitt kontor i Istanbul då han sköts ihjäl. Mördaren, Ogün Samast, 17, sade under förhören att han ville straffa Dink som flera gånger uppmanat Turkiet att erkänna folkmordet på armenierna år 1915.

Attentatet visade att förhållandet mellan turkar och armenier fortfarande är mycket infekterat. Sedan Samast gripits visade turkisk TV bilder på gärningsmannen, som omgiven av polismän triumferande höll upp den turkiska flaggan. Bilderna tolkades som att polisen stödde Samasts dåd.

Dinks begravning visade dock att en försoning kan vara på väg. Uppemot 100 000 turkar hyllade journalisten på hans sista resa. Armeniska ledare i exil sade efteråt att de stora folkliga protesterna mot mordet hade gjort dem överraskade och överväldigade.

Även de segrande västmakterna – Storbritannien, Frankrike och USA – menade att ungturkarna skulle ställas till svars. Som en del av fredsavtalet efter kriget sattes omkring 150 ungturkiska politiker, officerare och intellektuella i brittiskt fängelse på Malta medan bevisen granskades och en internationell domstol bildades.

Några rättegångar ­genomfördes dock aldrig och efter tre år frigavs de misstänkta.

När det gällde bildandet av en självständig armenisk stat – som segrarna också utlovat – ville västmakterna hellre hålla sig på god fot med det strategiskt viktiga Turkiet, än att se till att verklig rättvisa skipades.

Ända sedan dess har folkmordet varit en het potatis inom diplomatin, särskilt i Turkiet. Trots att sultan Mehmet VI erkände förbrytelserna efter första världskriget, drog den nya turkiska republiken tillbaka erkännandet på 1920-­talet.

Inte heller det moderna Turkiet erkänner folkmordet. De många döds­fallen var inte något medvetet folkmord utan en slumpartad – om än sorglig – konsekvens av ett antal deportationer. Det är makthavarnas version.

Under senare år har alltfler kritiska röster – bl.a. den berömde författaren Orhan Pamuk – emellertid uppmanat den turkiska staten att ta ansvar för det förflutna och erkänna folkmordet.