Omkring femtio kinesiska invandrare ligger i den kvalmiga sovsalen på Hotel Globe – ett slags härbärge, där stadens underklass kan hyra en säng för tio cent per natt. Klockan har passerat midnatt den 6 mars år 1900, och en kinesisk man som har vridit sig i smärtor nästan hela kvällen ligger plötsligt helt stilla. Hans granne blir till slut så bekymrad att han känner sig tvungen att titta till honom.
Till sin fasa ser han att hans landsman har blodigt skum av saliv kring läpparna, och hans hud är kall och blek. Det är ingen tvekan – mannen är död. Nattvakten tillkallas och kan på sin lista över gästerna se att liket tillhör 44-årige Chick Gin. Kort därefter står hälsovårdsmyndigheterna på Hotel Globe för att hämta kroppen och undersöka den.
Redan i gryningen böjer den nyexaminerade patologen Frank P. Wilson sig över Chick Gins lik. Lymfkörtlarna i armhålorna och ljumskarna är hårda och stora som äpplen. Med ett Y-format snitt öppnar Wilson torson och ser att de inre organen är uppsvällda av blod. Kalla kårar rinner längs ryggen på Wilson. Kan det vara vad han fruktar?
Sedan går det fort. Den unge läkaren kallar till sig sina äldre kollegor, och samma eftermiddag förkunnar hälsovårdsmyndigheterna genom pressen att Chick Gin sannolikt har dukat under för pest, och att stadens Chinatown omgående bör sättas i karantän. Den 7 mars skärmas hela San Franciscos kinesiska stadsdel av med rep och bevakas av väpnad polis.
Kineserna fick se döden i vitögat tillsammans, men sjukdomen skulle i alla fall inte spridas till resten av staden.
Reaktionen i San Francisco kan verka överdriven, men den var långtifrån unik. I flera tusen år har myndigheterna tagit till karantän för att få bukt med världens dödligaste sjukdomar.
När den amerikanska staden Milwaukee 1894 drabbades av en smittkoppsepidemi sattes stora delar av stadens invandrare i karantän.
Fyrtio dagar för att hejda smittan
Ett av de äldsta exemplen på karantän finns i Gamla Testamentet, som innehåller instruktioner för hur man isolerar spetälska och gör sig av med exkrementer som skydd mot sjukdomar. Personer med spetälska skulle isoleras i sju dagar, varpå en präst skulle undersöka den sjuke och se om symptomen förvärrats.
När Bysantinska riket på 500-talet drabbades av stora pestutbrott såg kejsar Justinianus till att isolera pestdrabbade områden från resten av riket. Kinesiska källor från 600-talet vittnar om samma metod.
Ordet karantän och strategin med att systematiskt stänga in smittade eller tillresande, uppstod dock först i medeltidens pesthärjade Venedig. Åren 1347 till 1352 drabbades den italienska halvön av digerdöden, och även om ingen kände till vad som orsakade plågan, stod det klart att sjukdomen, som lade halva och hela städer i graven, hörde ihop med trafiken av resenärer.
För att förskansa sig mot smitta införde myndigheterna i Venedig en åtgärd, som innebar att fartyg var tvungna att kasta ankar i fyrtio dagar utanför hamnen, innan besättningen fick gå i land. Ordet ”karantän” kommer av det italienska ”quaranta giorni”, som betyder ”fyrtio dagar”.
Varför antalet dagar blev just fyrtio vet historikerna inte. Men det kan vara för att siffran fyra betraktades som extra skyddande av läkekonstens fader Hippokrates, eller att fyrtio dagar var den period under vilken en pestdrabbad skulle antingen tillfriskna eller dö.
”Mina öron har aldrig hört så smärtsamma klagosånger. Min näsa har aldrig upplevt så motbjudande lukter, och mina ögon har aldrig sett så förfärliga scener.” Prästen William Mompesson från den pestdrabbade staden Eyam.
Utkiksposter placerades i tornet på stadens berömda Markuskyrka. När de fick syn på en flagga som varnade för ett fartygs ankomst, skickade de ut en båt för att hämta kaptenen. Han sattes i en låst kammare i hamnen och förhördes av hamnmyndigheterna genom en liten lucka.
Europas hamnstäder gick i bräschen med karantänregler, men även inne i landet garderade städer sig mot smittsamma resenärer. En del tillät inte ens att resenärer och handlare släpptes in genom stadsporten, vilket var en välkommen förevändning för att även hålla judar, tiggare och prostituerade ute.
Parallellt med de fyrtio dagarnas karantän uppförde härskare i Europas storstäder karantänsjukhus, där de sjuka isolerades från resten av samhället. Det första stod färdigt 1423 på den lilla ön Santa Maria di Nazareth utanför Venedig. På grund av öns isolerade läge skickades många spetälska till sjukhuset, som i folkmun kallades Lazarethum eller Lazaretto efter Bibelns Lasaros, som var de spetälskas skyddshelgon.
Lasaretten byggdes tillräckligt långt bort från städerna för att förhindra smitta, men tillräckligt nära för att det skulle gå att transportera de sjuka dit, och gärna avskilda från omlandet av hav eller en flod. Om sådana möjligheter inte fanns hände det att man grävde vallgravar runt lasaretten för att hålla dem skilda från resten av samhället.
Världens första lasarett var en isolerad ö utanför Venedig, som fungerade som pestsjukhus.
By satte sig frivilligt i karantän
Pesten bröt ut i Europa med jämna mellanrum i flera hundra år efter den ursprungliga digerdöden i mitten av 1300-talet. Med tiden lärde makthavarna sig därför att huvudregeln under pestutbrott var att hålla personer misstänkta för smitta borta från städerna. Men i England beslutade invånarna i en by sig för att frivilligt sätta sig i karantän i sina hus.
En septemberdag 1665 anlände en vagn med en trave kläder till byn Eyam på handelsvägen mellan de större städerna Sheffield och Manchester. Skräddarassistenten George Viccar tog emot varorna – ovetande om att det bland kläderna dolde sig en extra last av dödliga fripassagerare – pestsmittade loppor.
Bara en vecka senare var Viccar död, och inom en månad hade 29 av Eyams 800 invånare begravits. Efter vintern blev det ännu värre. Pestbakterien satte sig nu på lungorna och i stället för att smitta via loppor spreds döden nu med hostningar och harklingar från människa till människa.
Stadens präst William Mompesson insåg vilken tragedi som höll på att inträffa och fattade ett drastiskt beslut: Eyam skulle stängas för att inte sprida pest till andra städer. I en radie av 1,6 kilometer från stadens mitt lade invånarna ut en cirkel av sten, och innan pesten var över fick ingen kliva varken innanför eller utanför cirkeln. Boende i närbelägna samhällen kom till cirkeln och lade mat på stenarna, där Eyams invånare hade lagt guldmynt desinficerade i vinäger som betalning.
Eyam var inneslutet i sin stencirkel i fjorton månader, då pesten tog livet av var tredje invånare. William Mompesson, som var tvungen att begrava sin egen fru i augusti 1666, beskrev mardrömmen i ett brev:
”Mina öron har aldrig hört så smärtsamma klagosånger. Min näsa har aldrig upplevt så motbjudande lukter, och mina ögon har aldrig sett så förfärliga scener (…). Detta är ett Golgata, kraniernas plats.”
Men strategin fungerade – pesten lämnade inte Eyam.
Invandrare misstänktes i USA
Pestutbrotten klingade till slut ut i Europa, men det fanns massor av andra sjukdomar som karantänstrategierna fungerade som ett bra skydd mot. Den ökande trafiken i världen innebar att sjukdomar nu spreds längre och fortare än någonsin, och rädslan för dem ökade därför till oanade höjder.
Under stora delar av 1800-talet skulle alla som reste från Mellanöstern till Västeuropa tillbringa tre veckor i karantän, då deras kläder röktes för att avlägsna eventuell smitta. Alla brev som personer i karantän skickade doppades i vinäger.
För överklassen, som hade råd att betala för ett privat rum på en fin karantänstation, var karantänen endast en liten olägenhet. Men fattiga, som inte hade råd med ett rum, kunde vara tvungna att sova utomhus i den bitande kölden, tills de bedömdes vara friska.
Det var framför allt sjömän som drabbades av karantän, och det var mer regel än undantag att de skulle stanna på sitt fartyg i fler veckor, innan de fick lägga till vid kaj. Ny forskning har visat att nittio procent av de fartyg som hölls kvar i brittiska hamnar kom från platser där det inte förekom några större sjukdomsutbrott.
Även invandrare utsattes för systematisk karantän, inte minst i USA. Enbart till New Yorks hamn anlände det mellan 1881 och 1884 tre miljoner människor från hela världen, och många av dem skickades direkt till stora karantänhallar så snart de anlänt.
”Våra kläder togs av, och vi skrubbades med en slemmig massa, som kanske var något dåligt, innan en kanna hett vatten hälldes över oss” Den ryska utvandraren Mary Antin om att komma till New York och sättas i karantän.
Vägen till USA gick oftast från stora europeiska hamnstäder, och även där fick många sitta flera veckor i karantän.
”Våra saker togs ifrån oss, och vänner skildes åt, innan en man kom för att inspektera oss (…). Vi visades in i ett litet rum, där en vattenkittel kokade på en spis. Våra kläder togs av, och vi skrubbades med en slemmig massa, som kanske var något dåligt, innan en kanna hett vatten hälldes över oss”, skrev den ryska utvandraren Mary Antin om den obligatoriska karantänen i Hamburgs hamn.
När resenärerna efter ungefär tio dagar på Atlanten fick New York i sikte föstes de i land på ön Ellis Island, som fungerade som stadens karantänstation, där hälsovårdsmyndigheter vände ut och in på bagage, kläder och kroppar. Om någon visade tecken på sjukdom fördes de till stadens karantänsjukhus.
Bland Amerikas tidiga invandrare, vars familjer hade bott på kontinenten i generationer, spreds uppfattningen att nyare invandrare var källan till varje upptänklig smitta. I synnerhet judar, östeuropéer, kineser, japaner och indier pekades ut, när syndabockar skulle hittas under nya sjukdomsutbrott.
Sjömän som reste mellan olika världsdelar fick ofta tillbringa veckor i karantän när de kom hem. På en del håll, som här i Marseilles 1884, fick de lov att träffa sin familj, men två lager galler garanterade ett säkert avstånd.
Inspärrning och tvångsvaccinationer
Chinatowns 35 000 invånare blev kollektivt utpekade och inspärrade som potentiella bärare av pestsmitta efter Chick Gins död i San Francisco den 6 mars 1900. Den 8 mars vaknade stadens vita arbetsgivare upp till en ny verklighet:
”Ingen stod klar med frukosten. Kocken på Palace Hotel väntade förgäves på det dussin kineser som arbetade under honom. Samma sak inträffade överallt där företag hade kinesiska anställda. I timmar hade telefonväxeln i Chinatown fullt upp med att försöka koppla rasande invånare, som försökte få tag i sina arbetare och sitt tjänstefolk”, rapporterade tidningen San Francisco Chronicle.
Stadens billiga arbetskraft hade satts i tillfällig karantän, medan läkare försökte ta reda på huruvida Chick Gin dött av pest eller ej.
Forskarna hade 1894 identifierat pestbakterien Yersinia pestis, och i sitt laboratorium på ön Angel Island i San Francisco-bukten arbetade stadens karantänchef, doktor Joseph Kinyoun, nu med att odla bakterier från liket för att kunna injicera dem i försöksdjur – en apa, två råttor och ett marsvin – vilket skulle bekräfta diagnosen.
Chinatown inhägnades med rep, och innanför dem var förvirringen total. Utan ytterligare förklaring stormade personal från hälsovårdsmyndigheten iförd masker och gummiförkläden från dörr till dörr för att kartlägga Chick Gins senaste rörelser.
”I timmar hade telefonväxeln i Chinatown fullt upp med att koppla rasande invånare, som försökte få tag i sina arbetare och sitt tjänstefolk” Tidningen San Francisco Chronicle efter att Chinatown satts i karantän.
Senare på dagen kunde de kinesiska invånarna på gula affischer, som satts upp på telefonkiosker och i butiker, läsa vad allting rörde sig om. Efter kritik från bland annat pressen avbröts karantänen den 9 mars, men förvirringen blev ännu större, när doktor Kinyoun två dagar senare kunde bekräfta att Chick Gin hade varit smittad med pest.
Nu satte myndigheterna igång den riktigt stora karantänapparaten: Alla hushåll i Chinatown skulle desinficeras, de boende kastades ut på gatan och deras personliga ägodelar brändes. Butiker skulle omgående stängas, och om någon satte sig till motvärn fick de smaka på polisens batonger.
Samtidigt skulle varenda kinesisk eller japansk invånare i San Francisco tvångsvaccineras med det tvivelaktiga Haffkine-vaccinet. Det hade orsakat ett antal dödsfall i Indien, och senare forskning har dessutom visat att det var i stort sett verkningslöst.
Först i juni upphävde myndigheterna isoleringen av Chinatown. Inte av hälsomässiga skäl, utan för att en domstol hade konstaterat att karantänen bröt mot invånarnas rättigheter.
I januari 1901 kallade myndigheterna i San Francisco in tre av USA:s främsta experter på pest, som skulle utvärdera situationen. Deras slutsats var att det inte tjänade något till att isolera människor utifrån etniska grupperingar, som man gjort genom att inhägna Chinatown, utan att krafterna i stället skulle läggas på att desinficera och bekämpa ohyra i hushållen i de områden där människor insjuknat.
När pesten 1907 bröt ut i San Francisco igen införde myndigheterna åtgärder mot råttor och loppor och inte mot stadens kinesiska invandrare.
Under ett kolerautbrott i Rumänien 1911 vägrade en by att lämna ut sina sjuka, eftersom invånarna misstänkte att läkarna tänkte döda dem. De lokala myndigheterna såg sig tvungna att spärra av byn med soldater.
Spanska sjukan stängde hela samhället
Karantän tillämpades också, när vår tids dödligaste pandemi drabbade världen åren 1918 till 1920: influensan, spanska sjukan. Första världskriget rasade, och den livliga trafiken av soldater från en världsdel till en annan innebar att sjukdomen spred sig som vinden.
Till exempel reste en halv miljon amerikanska soldater till västfronten i Europa några veckor efter att sjukdomen brutit ut i USA. När pressen i Spanien rapporterade om sjukan i juni 1918 hade sjukdomen redan spridits över hela världen – den hade blivit en pandemi på några månader.
Sedan medeltidens pestutbrott hade läkarvetenskapen gjort kvantsprång. Orsaken till influensa hade upptäckts, och läkarna hade insett att varje sjukdomstyp krävde sin specifika prevention och sina specifika botemedel.
Det stod även klart att avstånd var avgörande för att förhindra smitta, och därför valde myndigheter världen över att isolera smittade samt att stänga stora delar av det offentliga samhället. Skolor, kyrkor och teatrar stängde.
I Italien stod biktstolarna tomma, och begravningar fick hållas utomhus eller inte alls. Universitet ställde in undervisningen, och idrottsevenemang ställdes in. Mycket tyder på att stängningen bidrog till att hejda smittan och rädda människoliv.
Staden St. Louis i USA stängde till exempel alla skolor och förbjöd folksamlingar med mer än tjugo personer, innan pandemin kulminerade, och klassrummen stod tomma i 143 dagar, medan staden Pittsburgh stängde skolorna först när antalet smittade var som störst och då endast i 53 dagar. Antalet döda i St. Louis blev endast en tredjedel av antalet i Pittsburgh.
Ett annat exempel kommer från Philadelphia, där myndigheterna höll fast vid att genomföra en militär parad, som lockade 200 000 åskådare. Tre dagar senare var stadens sjukhussängar överfulla med sjuka.
Trots isolering av sjuka och stängning av halva och hela samhällen, krävde spanska sjukan omkring femtio miljoner människoliv. Forskare har pekat på att karantäninsatserna infördes för sent eller för inkonsekvent för att stoppa den galopperande smittan, men pandemin skulle ha blivit en ännu större katastrof om inga karantänåtgärder hade införts.
St. Louis räddade sannolikt många tusen invånare genom att snabbt och konsekvent införa karantän. Staden används fortfarande som argument för att isolering, vägspärrar och begränsning av folksamlingar är det bästa skyddet mot världens farligaste sjukdomar.
Överallt utom i staden Gunnison var Colorado hårt drabbad av spanska sjukan.
Amerikansk stad höll dödlig influensa ute
När spanska sjukan 1918 drabbade USA följde de 1 300 invånarna i bergsstaden Gunnison i delstaten Colorado med fasa hur smittan spred sig.
Gunnison fungerade som knutpunkt för två järnvägslinjer, som hotade att föra smittan till staden. Som försvar försatte staden sig i ”karantän från omvärlden”. Myndigheterna satte upp barrikader på infartsvägarna, förbjöd besök utifrån och gav order om att staden skulle stängas.
”Lämna hemmet endast om det är absolut nödvändigt. Vädra i hemmet och släpp in solskenet. Det är förbjudet att samlas eller hålla möten av något slag, och inga gudstjänster kommer att hållas. Skolor stängs – både offentliga och privata, om fler än fyra personer samlas. Alla teatrar och nöjesinrättningar stängs”, löd Gunnisons karantänregler.
Att bryta mot karantänen straffades med fängelse. Tågpassagerare som skulle passera staden fick stränga besked om att alla som klev ut på perrongen i Gunnison skulle gripas och sättas i karantän, i regel i fem dagar.
Fyra månaders karantän räddade staden från de båda första vågorna av pandemin, som var de dödligaste. Under hela perioden med spanska sjukan avled endast ett fåtal invånare i Gunnison, medan alla grannstäder upplevde omfattande utbrott med många dödsfall.