Kammarjungfru, husa, köksa ...

Ett förmöget hem i slutet av 1800-talet kunde ha en stor stab av tjänstefolk anställd. Men vad skiljde egentligen en husa från en köksa – och vad gjorde en kammartjänare?

Östgötska Bjärka-Säby slotts tjänare samlade i köket. Foto från 1909.
© Nordiska museet

Publicerad den 04.03.18

Av Jessica Söderqvist

Under 1800-talet avfolkades landsbygden och städerna växte explosionsartat. En ökande befolkning, låg giftermålsfrekvens och industrialismens genombrott gjorde sammantaget att landsbygdens unga män och kvinnor sökte lyckan i storstäderna.

Jämfört med tunga arbeten inom industrin eller i den livliga byggbranschen var det attraktivt att ta anställning som tjänstefolk i finare hushåll. Det ställdes inga krav på någon formell utbildning, men däremot på social kompetens, snygghet och ett gott uppförande.

Tjänarnas löner var ofta ganska låga och de förväntades i princip ständigt vara på plats, men förmåner som arbetskläder, eget rum och moderniteter som underlättade arbetet gjorde det ändå mödan värt.

En förmögen familj kunde ha ett tiotal tjänare eller ännu fler – beroende på hushållets storlek varierade såväl antalet anställda liksom vilka arbetsuppgifter som ingick i respektive tjänst.

Kammarjungfru och kammartjänare

Kammarjungfrun skulle bistå husets härskarinna vid morgon- och kvällsbestyren med tvätt, hårkamning och påklädnad, och ansvarade även för fruns garderob och husets linneförråd. Hon lappade, lagade och ansvarade för att linnet tvättades, ströks och manglades. Kammarjungfrun hade även förtroendet att ensam städa sin matmors sovrum.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Kammartjänaren var kammarjungfruns manliga motsvarighet och ansvarade för att hjälpa herrn i huset med den personliga hygienen och garderoben. Han tog fram de kläder som skulle användas för dagen och assisterade vid på- och avklädning. Kammartjänaren kunde också hjälpa betjänten att servera vid herrskapets middagar.

Betjänten ansvarade för allt dyrbart

Betjänten rörde sig vanligtvis mellan matsalen, vinkällaren och serveringsrummet. Oftast var han ansvarig för allt dyrbart, som vin, silver och gäster. Kom det gäster ringde portvakten, om en sådan fanns anställd, till betjänten som visade in besöket till herrskapet i mottagningsrummet.

Betjänten skulle också vara herrn i huset behjälplig genom att uträtta ärenden och göra inköp av mer privat karaktär.

Husjungfrun diskade och städade

Husjungfruns arbetsuppgifter innefattade allt som rörde hushållet. Ibland ingick att diska herrskapets servis efter alla måltider och sköta en stor del av städningen i hemmet. I hushållet fördelades den dagliga städningen mellan flera olika tjänare.

Köksan och gårdskarlen

Köksan, som var kokerskan behjälplig, hade till uppgift att städa köket varje dag och i vissa fall även kokerskans rum. Gårdskarlen i sin tur var den som såg till att utemiljöerna hölls propra. Men husjungfrun, eller husan, hade ändå det största ansvaret för hemmets dagliga skötsel.

Husan ersattes av hembiträde

I modernare tid kallades husans motsvarighet för hembiträde, men då hade ytterligare arbetsuppgifter fogats till tjänsten, exempelvis matlagning och servering, och ibland även barnpassning.

Hembiträdet bar ofta den klassiska uniformen med svart klänning, vitt förkläde och vit hätta. Det dröjde med tjänsteuniformer för de kvinnliga tjänarna eftersom de, till skillnad från sina manliga kollegor, länge förväntades vara osynliga och sköta sina arbetsuppgifter bakom kulisserna. De manliga tjänarnas offentliga plikter nödvändiggjorde livréer långt tidigare.

Kokerskan regerade i köket

Kokerskan i hushållet fyllde en viktig och många gånger uppskattad funktion bland såväl herrskap som tjänstefolk. För de ogifta tjänarna ingick mat i löneförmånerna. Kokerskans stolthet och levebröd var de kokböcker och egna recept som hon använde sig av och tog med sig dit hon fick anställning. Kökets grövre och betungande uppgifter utfördes av köksan. Hon städade, förberedde matvarorna och tog hand om disken.

Kusken blev chaufför

Under många år var häst och vagn det färdmedel som stod till buds såväl i staden som på landsbygden. Kusken hanterade ekipaget och skötte om hästarna. Bredvid på kuskbocken satt en betjänt som vid färdens början och slut hade till uppgift att hjälpa herrskapet att kliva i och ur vagnen.

När sedan bilen gjorde entré var det chauffören som skjutsade herrskapet till och från olika evenemang och tog hand om bil och garage. En betjänt i automobilen tjänade samma syfte som på kuskbocken.

En tjänares liv kunde vara hårt. Det var långa dagar och dålig lön. För vissa tjänster förväntades det även att tjänaren eller tjänarinnan var ogift.

Drömmen om ett bättre liv skapade stor rörlighet på arbetsmarknaden. Vanligtvis kontrakterades tjänstefolket på årsbasis och kunde i samband med att tjänsten förnyades ta en veckas semester.

I bättre hem med goda villkor kom tjänare ibland att stanna kvar i decennier. Dessa kallades för trotjänare och mellan dem och familjen de tjänade utvecklades starka band av lojalitet och samhörighet.

Publicerad i Populär Historia 9/2015