Jack London undersöker livet i Londons slum

Alla han talar med avråder honom. Planen – att bo åtta veckor i Londons värs­ta slum för att studera de fattigas liv är rena vansinnet. Och farligt – ett människoliv är inget värt på East Ends smutsiga gator.

”Där vill du inte bo!” säger hans vänner förfärade. ”Vi vet inget om East End. Det ligger därborta någonstans”.

”Då går jag till Cook”, förkunnar deras unge amerikanske gäst, Jack London.

Cook är världens första resebyrå, som arrangerar paketresor till ”det mörka Afrika” och det exotiska Tibet. Hos Cook skakar de dock på huvudet, när de hör att han vill besöka slummen:

”Vi är inte vana vid att ta resenärer till East End. Vi har aldrig haft en sådan förfrågan, och vi vet inget som helst om platsen”, säger säljaren nedlåtande.

I stället hejdar Jack London en hästdragen droska – en hansom cab – och ber att få åka till East End, stadsdelen öster om fästningen Towern i London.

”Vart, sir?” frågar kusken, som om han tror sig ha hört fel.

”Till East End! Var som helst! Kom igen nu!” fräser Jack, och kusken kör ut i huvudstadens trafikmyller. Efter några minuter kör kusken in till sidan igen.

”Säg mig, vart vill ni egentligen?”

En vit fläck mitt i London

Jack London har kommit till Brittiska imperiets huvudstad för att avslöja hur uselt britterna behandlar landets underklass.

Skildringarna tänker han samla i en bok, som ska ställa myndigheter, polis och kyrka till svars för misären.

År 1902 har britterna genomfört den största samhällsomvälvningen i mänsklighetens historia. Industrialiseringen drar flera miljoner människor från landsbygden till städerna.

London har vuxit från drygt en miljon invånare år 1821 till 6,5 miljoner år 1901.

Fabriksägare, tjänstemän och många andra lever i överflöd. Bakom de vackra villorna och radhusen ligger emellertid slummen, där industriålderns förlorare hamnar.

Stora områden av East End är ett moras av elände med en miljon ynkliga själar, som kämpar febrilt för att överleva från en dag till nästa.

”Det område som min hansom cab trängde in i var en ändlös slum. Gatorna kryllade av en ny och annorlunda ras, kortväxt och med ett eländigt, liksom konturlöst utseende. På en marknad sökte gamla män och kvinnor igenom det avfall som låg i lervällingen på jakt efter ruttna potatisar, bönor och grönsaker”, noterar Jack London efter sitt första möte med East End.

Kusken kör in på en av stadens mest beryktade gator, Flower and Dean Street, som ligger i distriktet Whitechapel.

Kus­ken blir illa berörd, för det var här den brutale seriemördaren Jack the Ripper år 1888 mördade fem prostituerade – och fjorton år senare präglas gatorna fortfarande av fasorna från den tiden.

”Jag hittar inte i de här kvarteren”, försöker kusken, men passageraren insisterar, och färden fortsätter genom den vindlande labyrinten av stinkande gator och sotsvärtade hus.

Till slut låter Jack London den nervöse kusken göra halt ­utanför en butik som säljer begagnade kläder. Där tänker amerikanen köpa sig en ­förklädnad, som låter honom röra sig obemärkt i kvarteret.

”Jag valde till slut ut ett par praktiska, men rejält slitna byxor, en fransig kavaj med en enda resterande knapp, ett par skor som såg ut att ha använts någonstans där man skyfflade kol, ett tunt läderbälte och en smutsig keps”.

Innan hans upptäcktsresa genom slummen kan börja hyr han ett rum i kvarteret, så att han alltid har någonstans att dra sig tillbaka, värma sig och skriva ned sina iakttagelser.

Jakten på en sovplats

”Min slitna och trasiga kavaj var mitt adelsmärke – en symbol för att jag nu tillhörde deras klass”, konstaterar Jack och inleder sina studier av livet i slummen. Medan han äter ett mål mat i ett ”flottigt tehus”, frågar han värdinnan om han kan hyra ett rum.

”Jag hyr inte ut rum”, svarar hon, ”men jag kan ge dig en säng ihop med två andra män. Respek­tabla män”.

Jack London går vidare och träffar en ung sjöman. De sätter sig på en krog och pratar.

”När jag frågade honom vad han levde av, svarade han omgående: ’Sprit!’ En tur till sjöss, få sin hyra och dricka sig full som avslutning. Där­efter ständiga fyllor, och när pengarna var slut – en ny tur till sjöss”.

Jack förbryllas av den tragiska cykeln: ”Och kvinnor?” frågar han. ”Kvinnor! Livet har lärt mig att kvinnor inte lönar sig, kamrat. Varför skulle en man som jag önska sig en kvinna? Min mor räckte för mig – hon slog oss barn och klagade på den gamle, när han kom hem”.

De pengar sjömannen kan skrapa ihop lägger han hellre på öl. Jack tänker att så kommer mannens liv att se ut, tills han går under om ett par år.

Sjömannen föreslår att Jack ska övernatta hos honom, för han har plats. Därför börjar de dricka för de pengar som Jack egentligen hade öronmärkt för en övernattning.

Sjömannens ord om att inte stifta familj och slippa skaffa barn, som ska ha mat varje dag, gör intryck på Jack:

”Efter hand blev jag övertygad om att det inte bara är oklokt, utan i det närmaste kriminellt för människorna i denna avgrund att gifta sig. De är de stenar som muraren förkastar. Det finns ingen plats för dem i den sociala väven, medan samhället med all kraft driver dem mot botten, tills de omkommer”.

Apelsinskal till kvällsmat

I början av sin upptäcktsresa berättar Jack att han har fru och barn, som ska flytta till London.

Som amerikan är han van vid att en familj har minst två rum och ett badrum, men efter flera dagars sökande tvingas han konstatera att sådana lägenheter inte går att få tag i: I East End har ingen något badrum, och familjer får klara sig med ett rum – som de för övrigt delar med ett par inneboende, som kan hjälpa till att betala hyran.

I detta enda rum ska familjen och de inneboende – åtta personer på tretton kvadratmeter – laga mat, äta och sova.

Från morgon till sen eftermiddag är rummet en verkstad eller en systuga, där mamman med barnens hjälp gör tänd­sticksaskar eller syr kläder.

Jack ger upp sökandet efter en lägenhet, och de följande dagarna undersöker han de offentliga fattighusen, där tillströmningen är stor.

Första gången kommer han för sent för att få plats, andra gången har han inte stoppat undan sina småpengar och avvisas.

I stället slår han följe med två äldre män – en snickare och en hamnarbetare, som inte heller fick en säng för natten. De tre hastar längs Mile End Road för att hinna till ett annat fattighus, innan mörkret faller.

”Båda tittade ned i trottoaren medan de gick. Då och då stannade de för att plocka upp något. Jag trodde att det var cigarr- eller cigarettfimpar, men så insåg jag: På den smutsiga och leriga trottoaren hittade de bitar av apelsinskal, äpple­skrottar och stjälkar från vindruvsklasar, och de plockade upp dem och åt dem”.

Hamnarbetaren förklarar att han inte har fått något att äta på hela dagen. Nu ser han med glädje fram emot fattighusets kvällsmat – en tallrik hav­re­väl­ling och en bit hårt bröd.

Allt har dock sitt pris. På engelska heter fattighuset the workhouse – arbetshuset – för myndigheterna förväntar sig att de hemlösa arbetar för kost och logi.

”Du är tvungen att utföra ditt jobb – repa upp fyra pund rep, städa eller krossa 100 pund sten till grus”, förklarar den arbetslöse hamnarbetaren.

När de kommer fram tittar dörrvakten iskallt på dem: ”Här är fullt!

Hemlösa är uppe hela natten

En kväll vandrar Jack runt genom West Ends nöjeskvarter, där hästdroskor står redo att frakta hem de festklädda teaterbesökarna till deras varma sängar.

Ett tungt regn faller, och snart är gatorna tysta igen. Endast en strid ström av hemlösa fattiglappar klädda i trasor traskar omkring planlöst för att fördriva tiden och försöka hålla värmen.

”Nå, sade jag till mig själv. Föreställ dig att klockan är ett på natten, och att du är en stackars ung man utan pengar, och att du ska söka arbete i morgon”.

Jack vet att han behöver en god natts sömn, om han till exempel ska klara det tunga arbetet som daglönare i hamnen, där varor från kolonierna lossas. Alltså sätter han sig på en trappa för att vila.

”Fem minuter senare stod en polis framför mig. Mina ögon var öppna, så han mumlade bara och gick vidare. Tio minuter senare vilade mitt huvud på knäna. Jag dåsade, och samma polis sade argt: ’Seså, upp och stå!’”

Senare på natten stöter Jack på en ung man, och de slår följe genom staden. Plötsligt upptäcker Jack en portöppning med ett lågt galler framför.

”Kom, så klättrar vi över och sover”, föreslår han för den unge mannen.

”Och hamna i finkan i tre månader? Aldrig i livet”, svarar han.

Jack vandrar vidare och kommer till Hyde Park. Det mjuka gräset lockar.

”Vi klättrar in”, ropar han till en hemlös pojke, som hasar fram på trötta ben.

”Glöm det. Parkvakterna får dig inspärrad i sex månader”, säger pojken.

I gryningen är Jack hungrig, svag och genomblöt. Han tänker försöka få frukost hos Frälsningsarmén, som håller till på andra sidan Themsen. Klockan elva, efter timmar av väntan, släpps han till slut in – men inte till matbordet, utan först väntar andakt:

”Ni ska få rikligt i paradiset”, lovar en predikant. ”Hur mycket ni än svälter och lider här på jorden, kommer ni att belönas i paradiset, om ni följer reglerna”.

Äntligen kommer maten på bordet. Två skivor bröd, en skiva ost, lite russinbröd och en kopp svagt te. Inte nog för att mätta någon – dessutom kräver Frälsningsarmén att de 700 männen stannar kvar på den följande gudstjänsten.

”Att Frälsningsarmén tvingar män­niskor som inte sovit på hela natten att stå upp i flera timmar, är lika ondskefullt som meningslöst”, rasar Jack.

Badvattnet användes av 62 män

Vid tredje försöket lyckades Jack London till slut komma in på ett fattighus. Han har kommit tidigt och gömt sina pengar på ett säkert ställe – i strumpan.

Kvällsmaten består av havrevälling serverad i en plåtmugg och bröd så hårt att det bara går att äta om det blöts upp i vatten. Efteråt ska alla bada.

”Två och två klev vi in i badrummet. Där stod två baljor, och jag vet att de båda män som var före oss hade tvättat sig i samma vatten. Jag är säker på att alla 62 använde samma vatten”.

Jack stänker lite vatten på sig och torkar sig med en blöt, använd handduk. Allt vänder sig i honom, när han får se ett vrak till människa med ryggen full av loppbett och blodiga klösmärken.

Efter en lång och orolig natt i sovsalen vaknar han med ett skrik, när en råtta springer över hans bröstkorg. ”De andra förbannade mig för min brist på hyfs”.

Frukosten består av havrevälling och hårt bröd, och sedan väntar dagens uppgift.

Jack skickas över gatan till fattig­husets sjukstuga.

Där ska det städas. Matrester, gamla bandage och uppkastningar ska plockas bort.

”Rör det inte, kompis. Sjuksköterskan säger att det är dödligt!” varnar Jacks ­arbetskamrat. Arbetet är vidrigt, men de hemlösa slåss om det, eftersom det ibland går att hitta mat bland soporna. Jack beslutar sig för att ge sig av.

”Vi sticker”, säger han till en olycksbror, som bestämt slår ifrån sig: ”Du kommer aldrig att få komma hit igen”, varnar mannen.

Fattighusen insisterar på att de hemlösa ska utföra sina sysslor, annars rapporteras de till polisen och nekas plats nästa gång de kommer.

Jack bryr sig inte. Han smyger iväg med en brinnande önskan att ta ett bad och skölja av sig allt det obehagliga han varit med om.

Slummen är en bra affär

Med jämna mellanrum söker Jack upp sitt hemliga rum, som har tillgång till ett badkar.

Där kan han hämta sig efter de långa nätterna på gatan – och skriva. Ett av de viktigaste samtal han har antecknat har han haft med den man som skaffade rummet åt honom.

Johnny Upright lever med sin fru och sina döttrar på en av de gator i East End där varje familj har ett hus. Så kommer det emellertid inte att förbli:

”Om ett par år löper mitt kontrakt ut. Ägaren är en av oss, han har inte höjt hyran i något av sina hus. Men han kan sälja när som helst, eller dö, vilket är samma sak. Huset köps av en investerare, som bygger en verkstad på gården, där mina vinrankor står, och så hyrs rummen ut ett och ett till familjer. Då försvinner Johnny Upright”, säger han.

Att slummen växer för varje år beror på att den är en bra affär: Även om ett hus ligger i stadens värsta kvarter och hyrs ut till de fattigaste invånarna, blir den totala hyresintäkten för de enskilda rummen mycket större än den hyra som familjen Upright kan betala.

Vinsten på ett enda hus i East End kan uppgå till 500 pund om året (nästan trekvarts miljon kronor i dagens penningvärde).

Endast om Johnny Upright har råd att hyra ett annat, dyrare hus, kan han ta sig ur slummen – annars hamnar även han i ett av rummen.

Samtidigt betyder undernäringen, kylan och de många sjukdomar som grasserar i området att en invånare i East End lever betydligt kortare tid än Londons övriga invånare.

”Man kan bara konstatera att denna mänskliga avgrund bokstavligt talat är en människodödande maskin”, skriver en upprörd Jack London.

Efter åtta veckor är hans prövningar över, och han kan återvända till New York. Boken om Londons fattiga – The People of the Abyss – är klar 1903.

I Storbritannien tas boken emot med bestörtning: ”Boken målar upp den mest livfulla och sanningsenliga bild av den sorgliga baksidan av vår moderna civilisation”, skriver en recensent, medan dagstidningen Daily Express konstaterar att ”det är omöjligt att hitta någon mer deprimerande läsning”.

Själv har Jack London svårt att skaka av sig upplevelserna från East End: ”Inga andra av mina böcker krävde så mycket av mitt unga hjärteblod och så många tårar som min studie av den ekonomiska nedbrytningen av de fattiga”.

Epilog

Slummen fortsatte att breda ut sig, tills bostadskvarteren i East End utplånades av tyska bomber under andra världskriget.

Nya hus, högre löner och bättre social omsorg fick stopp på den ”människodödande maskinen”, och i dag är East End ett attraktivt område.