Alla han talar med avråder honom. Planen – att bo åtta veckor i Londons värsta slum för att studera de fattigas liv är rena vansinnet. Och farligt – ett människoliv är inget värt på East Ends smutsiga gator.
”Där vill du inte bo!” säger hans vänner förfärade. ”Vi vet inget om East End. Det ligger därborta någonstans”.
”Då går jag till Cook”, förkunnar deras unge amerikanske gäst, Jack London.
Cook är världens första resebyrå, som arrangerar paketresor till ”det mörka Afrika” och det exotiska Tibet. Hos Cook skakar de dock på huvudet, när de hör att han vill besöka slummen:
”Vi är inte vana vid att ta resenärer till East End. Vi har aldrig haft en sådan förfrågan, och vi vet inget som helst om platsen”, säger säljaren nedlåtande.
I stället hejdar Jack London en hästdragen droska – en hansom cab – och ber att få åka till East End, stadsdelen öster om fästningen Towern i London.
”Vart, sir?” frågar kusken, som om han tror sig ha hört fel.
”Till East End! Var som helst! Kom igen nu!” fräser Jack, och kusken kör ut i huvudstadens trafikmyller. Efter några minuter kör kusken in till sidan igen.
”Säg mig, vart vill ni egentligen?”






Stadsdelen förfaller
Jack London vistas i synnerhet i Whitechapel-distriktet i East End. Redan på 1500-talet växte bostadsområdet fram, och under 1800-talet hyrdes husen ut till fattiga.
Fattighuset
Vid Whitechapel Road låg ett av flera fattighus, där hemlösa fick en säng i utbyte mot hårt arbete.
Spitalfields Garden lockade
I den lilla parken vid Christ Church kunde hemlösa sova i gräset, men endast dagtid.
Slummen var granne med Towern
Fattigkvarteret Whitechapel bredde ut sig öster om medeltidsfästningen Towern.
Stadens största arbetsplats
Londons hamn gav arbete åt tusentals daglönare. Lönen var låg, och jobbet farligt. En bruten arm betydde svält och hemlöshet.
Jack the Rippers gata
Flower and Dean Street var ”den farligaste och mest ruttna gatan i huvudstaden”, sade man. Där fann Jack the Ripper sina offer år 1888.
En vit fläck mitt i London
Jack London har kommit till Brittiska imperiets huvudstad för att avslöja hur uselt britterna behandlar landets underklass.
Skildringarna tänker han samla i en bok, som ska ställa myndigheter, polis och kyrka till svars för misären.
År 1902 har britterna genomfört den största samhällsomvälvningen i mänsklighetens historia. Industrialiseringen drar flera miljoner människor från landsbygden till städerna.
London har vuxit från drygt en miljon invånare år 1821 till 6,5 miljoner år 1901.

Jack London.
Förklädd som strandsatt sjöman
För att kunna röra sig fritt i East End klädde Jack London sig i slitna kläder.
Frågade någon om hans öde, sade han att han var en akterseglad amerikansk sjöman, som blivit av med sina pengar.
På så sätt kunde Jack även förklara varför han frågade så mycket – han behövde lära sig att klara sig i slummen.
Fabriksägare, tjänstemän och många andra lever i överflöd. Bakom de vackra villorna och radhusen ligger emellertid slummen, där industriålderns förlorare hamnar.
Stora områden av East End är ett moras av elände med en miljon ynkliga själar, som kämpar febrilt för att överleva från en dag till nästa.
”Det område som min hansom cab trängde in i var en ändlös slum. Gatorna kryllade av en ny och annorlunda ras, kortväxt och med ett eländigt, liksom konturlöst utseende. På en marknad sökte gamla män och kvinnor igenom det avfall som låg i lervällingen på jakt efter ruttna potatisar, bönor och grönsaker”, noterar Jack London efter sitt första möte med East End.
Kusken kör in på en av stadens mest beryktade gator, Flower and Dean Street, som ligger i distriktet Whitechapel.
Kusken blir illa berörd, för det var här den brutale seriemördaren Jack the Ripper år 1888 mördade fem prostituerade – och fjorton år senare präglas gatorna fortfarande av fasorna från den tiden.
”Jag hittar inte i de här kvarteren”, försöker kusken, men passageraren insisterar, och färden fortsätter genom den vindlande labyrinten av stinkande gator och sotsvärtade hus.
Till slut låter Jack London den nervöse kusken göra halt utanför en butik som säljer begagnade kläder. Där tänker amerikanen köpa sig en förklädnad, som låter honom röra sig obemärkt i kvarteret.
”Jag valde till slut ut ett par praktiska, men rejält slitna byxor, en fransig kavaj med en enda resterande knapp, ett par skor som såg ut att ha använts någonstans där man skyfflade kol, ett tunt läderbälte och en smutsig keps”.
Innan hans upptäcktsresa genom slummen kan börja hyr han ett rum i kvarteret, så att han alltid har någonstans att dra sig tillbaka, värma sig och skriva ned sina iakttagelser.
Jakten på en sovplats
”Min slitna och trasiga kavaj var mitt adelsmärke – en symbol för att jag nu tillhörde deras klass”, konstaterar Jack och inleder sina studier av livet i slummen. Medan han äter ett mål mat i ett ”flottigt tehus”, frågar han värdinnan om han kan hyra ett rum.
”Jag hyr inte ut rum”, svarar hon, ”men jag kan ge dig en säng ihop med två andra män. Respektabla män”.
”Kvinnor! Livet har lärt mig att kvinnor inte är lönt, kamrat”. Namnlös sjöman från East End
Jack London går vidare och träffar en ung sjöman. De sätter sig på en krog och pratar.
”När jag frågade honom vad han levde av, svarade han omgående: ’Sprit!’ En tur till sjöss, få sin hyra och dricka sig full som avslutning. Därefter ständiga fyllor, och när pengarna var slut – en ny tur till sjöss”.
Jack förbryllas av den tragiska cykeln: ”Och kvinnor?” frågar han. ”Kvinnor! Livet har lärt mig att kvinnor inte lönar sig, kamrat. Varför skulle en man som jag önska sig en kvinna? Min mor räckte för mig – hon slog oss barn och klagade på den gamle, när han kom hem”.
De pengar sjömannen kan skrapa ihop lägger han hellre på öl. Jack tänker att så kommer mannens liv att se ut, tills han går under om ett par år.

Poliser väckte alla som sov på trappor eller i portar. Att bryta mot förbudet gav tre månader i fängelse.
Sjömannen föreslår att Jack ska övernatta hos honom, för han har plats. Därför börjar de dricka för de pengar som Jack egentligen hade öronmärkt för en övernattning.
Sjömannens ord om att inte stifta familj och slippa skaffa barn, som ska ha mat varje dag, gör intryck på Jack:
”Efter hand blev jag övertygad om att det inte bara är oklokt, utan i det närmaste kriminellt för människorna i denna avgrund att gifta sig. De är de stenar som muraren förkastar. Det finns ingen plats för dem i den sociala väven, medan samhället med all kraft driver dem mot botten, tills de omkommer”.

Ägodelar hade slummens invånare inte många. Madrassen var en säck med halm.
Barn var de första offren för slummen
I East Ends barneflokker hadde det yngste barnet størst sjanse for å overleve, fordi det hadde både foreldre og eldre søsken til å skaffe mat. De eldste barna sultet under oppveksten, og ble lettere syke.
Når beboerne i slummen ble gamle, var de helt avhengige av hjelp fra barna sine, men ofte døde barna lenge før dem – halvparten av barna døde før de fylte fem år.
«Sju velsignede år fikk jeg», fortalte den 60 år gamle tømreren til Jack London. «En god kone og tre døtre. Men alle døde. Skarlagens-feber tok jentene på et par uker».
Apelsinskal till kvällsmat
I början av sin upptäcktsresa berättar Jack att han har fru och barn, som ska flytta till London.
Som amerikan är han van vid att en familj har minst två rum och ett badrum, men efter flera dagars sökande tvingas han konstatera att sådana lägenheter inte går att få tag i: I East End har ingen något badrum, och familjer får klara sig med ett rum – som de för övrigt delar med ett par inneboende, som kan hjälpa till att betala hyran.
I detta enda rum ska familjen och de inneboende – åtta personer på tretton kvadratmeter – laga mat, äta och sova.
Från morgon till sen eftermiddag är rummet en verkstad eller en systuga, där mamman med barnens hjälp gör tändsticksaskar eller syr kläder.
Jack ger upp sökandet efter en lägenhet, och de följande dagarna undersöker han de offentliga fattighusen, där tillströmningen är stor.
Första gången kommer han för sent för att få plats, andra gången har han inte stoppat undan sina småpengar och avvisas.

För att tjäna lite pengar tillverkade familjer till exempel tändstickor eller pinnved. Alla var tvungna att hjälpa till.
I stället slår han följe med två äldre män – en snickare och en hamnarbetare, som inte heller fick en säng för natten. De tre hastar längs Mile End Road för att hinna till ett annat fattighus, innan mörkret faller.
”Båda tittade ned i trottoaren medan de gick. Då och då stannade de för att plocka upp något. Jag trodde att det var cigarr- eller cigarettfimpar, men så insåg jag: På den smutsiga och leriga trottoaren hittade de bitar av apelsinskal, äppleskrottar och stjälkar från vindruvsklasar, och de plockade upp dem och åt dem”.
Hamnarbetaren förklarar att han inte har fått något att äta på hela dagen. Nu ser han med glädje fram emot fattighusets kvällsmat – en tallrik havrevälling och en bit hårt bröd.
Allt har dock sitt pris. På engelska heter fattighuset the workhouse – arbetshuset – för myndigheterna förväntar sig att de hemlösa arbetar för kost och logi.
”Du är tvungen att utföra ditt jobb – repa upp fyra pund rep, städa eller krossa 100 pund sten till grus”, förklarar den arbetslöse hamnarbetaren.
När de kommer fram tittar dörrvakten iskallt på dem: ”Här är fullt!

Alla de som inte fick plats i fattighuset fick försöka hålla sig på benen hela natten.
Hemlösa gick hela natten
Ett förbud mot att sova i det fria tvingade hemlösa att hålla sig på benen till gryningen, då de var för trötta för att söka arbete.
De hemlösa i London hade flera möjligheter att få tak över huvudet: Billiga härbärgen – så kallade doss-houses – hyrde ut miserabla rum, medan fattighusen var gratis.
Alla fick dock inte plats, så många fick övernatta på gatan.
Där höll poliser, väktare och parkvakter ett öga på de hemlösa, för det var olagligt att sova på trappor, i bakgårdar eller i parker – straffet för det var fängelse.
I stället var många tusen hemlösa varje natt tvungna att stå lutade mot fasader eller traska genom London för att fördriva tiden. Klockan fem på morgonen öppnade parkerna och släppte in de utmattade.
Jack London förbryllades av myndigheternas motsägelsefulla regler för parkerna:
”Om syftet är att beröva de hemlösa deras sömn, varför låter man dem då sova efter klockan fem? Och om det inte är meningen att beröva dem deras sömn, varför låter man dem inte sova tidigare på natten?”
Reglerna gjorde bara att de hemlösa var för trötta för att få ett arbete och tjäna pengar.
Hemlösa är uppe hela natten
En kväll vandrar Jack runt genom West Ends nöjeskvarter, där hästdroskor står redo att frakta hem de festklädda teaterbesökarna till deras varma sängar.
Ett tungt regn faller, och snart är gatorna tysta igen. Endast en strid ström av hemlösa fattiglappar klädda i trasor traskar omkring planlöst för att fördriva tiden och försöka hålla värmen.
”Nå, sade jag till mig själv. Föreställ dig att klockan är ett på natten, och att du är en stackars ung man utan pengar, och att du ska söka arbete i morgon”.
Jack vet att han behöver en god natts sömn, om han till exempel ska klara det tunga arbetet som daglönare i hamnen, där varor från kolonierna lossas. Alltså sätter han sig på en trappa för att vila.
”Fem minuter senare stod en polis framför mig. Mina ögon var öppna, så han mumlade bara och gick vidare. Tio minuter senare vilade mitt huvud på knäna. Jag dåsade, och samma polis sade argt: ’Seså, upp och stå!’”

Vid Themsen låg Londons enorma hann, ”The Docks”. Där sökte slummens män arbete för en dag – eller bara en timme.
Senare på natten stöter Jack på en ung man, och de slår följe genom staden. Plötsligt upptäcker Jack en portöppning med ett lågt galler framför.
”Kom, så klättrar vi över och sover”, föreslår han för den unge mannen.
”Och hamna i finkan i tre månader? Aldrig i livet”, svarar han.
Jack vandrar vidare och kommer till Hyde Park. Det mjuka gräset lockar.
”Vi klättrar in”, ropar han till en hemlös pojke, som hasar fram på trötta ben.
”Glöm det. Parkvakterna får dig inspärrad i sex månader”, säger pojken.
I gryningen är Jack hungrig, svag och genomblöt. Han tänker försöka få frukost hos Frälsningsarmén, som håller till på andra sidan Themsen. Klockan elva, efter timmar av väntan, släpps han till slut in – men inte till matbordet, utan först väntar andakt:
”Ni ska få rikligt i paradiset”, lovar en predikant. ”Hur mycket ni än svälter och lider här på jorden, kommer ni att belönas i paradiset, om ni följer reglerna”.
Äntligen kommer maten på bordet. Två skivor bröd, en skiva ost, lite russinbröd och en kopp svagt te. Inte nog för att mätta någon – dessutom kräver Frälsningsarmén att de 700 männen stannar kvar på den följande gudstjänsten.
”Att Frälsningsarmén tvingar människor som inte sovit på hela natten att stå upp i flera timmar, är lika ondskefullt som meningslöst”, rasar Jack.

I fattighusets matsal stod havrevälling på menyn morgon och kväll.
Slummens värsta hus
Invånarna i East End ville för allt i världen slippa hamna i fattighuset. Där väntade hårt arbete och förhållanden som i ett fängelse.
Tändsticksmakare, tvätterskor, hamnarbetare, prostituerade, tidningsförsäljare, droskförare.
Londons fattiga befolkning gjorde vad helst de kunde för att skrapa ihop pengar till hyra och mat. Om de inte klarade det väntade fattighuset.
Efter införandet av den så kallade Poor Law Amendment Act (1834) skulle de fattiga arbeta för maten, för fattighuset kunde med politikernas ord endast vara ”sista utvägen” för de arbets- och bostadslösa.
Vid ankomsten skiljdes äkta makar åt – för könen skulle bo separat – och de hade ingen möjlighet att träffas under vistelsen.
De hemlösa skulle kroppsvisiteras för att se till att de inte hade mer än några ören – annars tog de ju platsen för en fattig.
De boende fick en otvättad nattskjorta och sov i en sovsal full med råttor, där sängarna bestod av smala hängkojer, som hängde så tätt att alla kojerna gungade varenda gång någon av de sovande vände på sig.
Nästa morgon skulle de boende betala för sig genom att exempelvis städa eller bryta sten i tio timmar. Under vistelsen fick de inte lämna huset.
Fattighjälp var hårt arbete
Kl. 13.00
För att få plats i fattighuset ska de hemlösa ställa sig i kö tidigt på eftermiddagen – och kan därmed inte sköta ett arbete.
Kl. 17.00
Dörrarna öppnas, och de lyckligt lottade släpps in.
Kl. 18.00
Kvällsmat av havre-välling och oätligt bröd. Därefter ett snabbt bad och i säng klockan 19.
Kl. 5.30
Väckning och havrevälling. Därefter väntar arbete. På kvällen serveras det havrevälling igen. Sängtid: kl. 19.
Kl. 5.30 næste dag
Väckning och havrevälling. Efter frukost är det ut på gatan igen. Den hemlöse måste söka nästa logi i ett fattighus minst 10 miles (16 km) bort.
Badvattnet användes av 62 män
Vid tredje försöket lyckades Jack London till slut komma in på ett fattighus. Han har kommit tidigt och gömt sina pengar på ett säkert ställe – i strumpan.
Kvällsmaten består av havrevälling serverad i en plåtmugg och bröd så hårt att det bara går att äta om det blöts upp i vatten. Efteråt ska alla bada.
”Två och två klev vi in i badrummet. Där stod två baljor, och jag vet att de båda män som var före oss hade tvättat sig i samma vatten. Jag är säker på att alla 62 använde samma vatten”.
Jack stänker lite vatten på sig och torkar sig med en blöt, använd handduk. Allt vänder sig i honom, när han får se ett vrak till människa med ryggen full av loppbett och blodiga klösmärken.
Efter en lång och orolig natt i sovsalen vaknar han med ett skrik, när en råtta springer över hans bröstkorg. ”De andra förbannade mig för min brist på hyfs”.
Frukosten består av havrevälling och hårt bröd, och sedan väntar dagens uppgift.

På gatorna vimlade det av lekande barn, som ännu inte hade insett sitt öde.
Jack skickas över gatan till fattighusets sjukstuga.
Där ska det städas. Matrester, gamla bandage och uppkastningar ska plockas bort.
”Rör det inte, kompis. Sjuksköterskan säger att det är dödligt!” varnar Jacks arbetskamrat. Arbetet är vidrigt, men de hemlösa slåss om det, eftersom det ibland går att hitta mat bland soporna. Jack beslutar sig för att ge sig av.
”Vi sticker”, säger han till en olycksbror, som bestämt slår ifrån sig: ”Du kommer aldrig att få komma hit igen”, varnar mannen.
Fattighusen insisterar på att de hemlösa ska utföra sina sysslor, annars rapporteras de till polisen och nekas plats nästa gång de kommer.
Jack bryr sig inte. Han smyger iväg med en brinnande önskan att ta ett bad och skölja av sig allt det obehagliga han varit med om.
Slummen är en bra affär
Med jämna mellanrum söker Jack upp sitt hemliga rum, som har tillgång till ett badkar.
Där kan han hämta sig efter de långa nätterna på gatan – och skriva. Ett av de viktigaste samtal han har antecknat har han haft med den man som skaffade rummet åt honom.
”Huset köps av en investerare, som hyr ut rum ett och ett till familjer”. Johnny Upright, familjefar i East End
Johnny Upright lever med sin fru och sina döttrar på en av de gator i East End där varje familj har ett hus. Så kommer det emellertid inte att förbli:
”Om ett par år löper mitt kontrakt ut. Ägaren är en av oss, han har inte höjt hyran i något av sina hus. Men han kan sälja när som helst, eller dö, vilket är samma sak. Huset köps av en investerare, som bygger en verkstad på gården, där mina vinrankor står, och så hyrs rummen ut ett och ett till familjer. Då försvinner Johnny Upright”, säger han.
Att slummen växer för varje år beror på att den är en bra affär: Även om ett hus ligger i stadens värsta kvarter och hyrs ut till de fattigaste invånarna, blir den totala hyresintäkten för de enskilda rummen mycket större än den hyra som familjen Upright kan betala.
Vinsten på ett enda hus i East End kan uppgå till 500 pund om året (nästan trekvarts miljon kronor i dagens penningvärde).
Endast om Johnny Upright har råd att hyra ett annat, dyrare hus, kan han ta sig ur slummen – annars hamnar även han i ett av rummen.

När parkerna öppnade på morgonen myllrade de hemlösa in för att kunna sova på bänkarna eller i gräset.
Samtidigt betyder undernäringen, kylan och de många sjukdomar som grasserar i området att en invånare i East End lever betydligt kortare tid än Londons övriga invånare.
”Man kan bara konstatera att denna mänskliga avgrund bokstavligt talat är en människodödande maskin”, skriver en upprörd Jack London.
Efter åtta veckor är hans prövningar över, och han kan återvända till New York. Boken om Londons fattiga – The People of the Abyss – är klar 1903.
I Storbritannien tas boken emot med bestörtning: ”Boken målar upp den mest livfulla och sanningsenliga bild av den sorgliga baksidan av vår moderna civilisation”, skriver en recensent, medan dagstidningen Daily Express konstaterar att ”det är omöjligt att hitta någon mer deprimerande läsning”.
Själv har Jack London svårt att skaka av sig upplevelserna från East End: ”Inga andra av mina böcker krävde så mycket av mitt unga hjärteblod och så många tårar som min studie av den ekonomiska nedbrytningen av de fattiga”.

Bästsäljaren Skriet från vildmarken handlar om hunden Jack, som mister sin ägare och blir slädhund, innan den flyr till vargarna.
Ögonvittne till den brutala verkligheten
Om Jack London hade fötts i East End hade han förmodligen inte överlevt sin ettårsdag.
Han föddes 1876 av en psykiskt sjuk, halvblind mor i San Francisco och flyttade som 15-åring hemifrån för att bli sjöman, vagabond och guldgrävare i Klondike. I början av 1900-talet började han skriva.
Romanerna Skriet från vildmarken och Varg-Larsen gjorde honom till en av USA:s mest framgångsrika författare. Han avled av sjukdom och alkoholism som 40-åring.
Epilog
Slummen fortsatte att breda ut sig, tills bostadskvarteren i East End utplånades av tyska bomber under andra världskriget.
Nya hus, högre löner och bättre social omsorg fick stopp på den ”människodödande maskinen”, och i dag är East End ett attraktivt område.