Släkt med Oden eller Kleopatra?
Ju äldre anor desto finare. Så resonerade adeln på 1600-talet och högg till med faraoner, kejsare och till och med asagudar för att säkra sin position. Nu sprids de – och andra falska anor – med internets hjälp.
För de flesta av oss är släktforskning ett ändlöst botaniserande bland bönder, drängar och pigor. Kanske hittar vi handlare och knektar, eller en och annan Amerikafarare som sätter piff på forskningen.
Men hittar vi en präst eller en adelsman bland anorna ökar pulsen – och plötsligt får vi massor av förfäder gratis! Det kan bli rena motorvägen till kungligheter i fjärran medeltid, vikingatid eller ännu längre tillbaka. Fast det gäller att se upp för fallgropar.
Att fantisera ihop ett ärorikt förflutet var något av en folkrörelse på stormaktstiden, särskilt i den framväxande ämbetsmannaadel som konkurrerade med de gamla adelsätterna om kungens gunst och platser i riksrådet.
På samma sätt diktade historikern Olof Rudbeck den äldre ihop ett fantastiskt förflutet för Sverige, för att matcha den makt och härlighet som svenskarna krigat sig till kring Östersjön.
Mer regel än undantag
För kejsare, kungar, furstar och andra människor med makt har det alltid varit viktigt att kunna räkna upp sina förfäder i obruten linje för att hävda styrka och position.
Ännu fram till omkring år 1600 var det nödvändigt att även gemene man skulle kunna sina förfäder i fyra led, men av andra skäl. Då sågs det som blodskam att gifta sig med en fyrmänning eller närmare släkting.
Suget efter ädlaanor har i alla tider varit en utomordentlig grogrund för bedrägerier och förfalskningar. Kombinerat med att källkritik i modern betydelse var okänt långt in på 1800-talet blev falska anor mer regel än undantag i de högsta kretsarna. Ingen kung utan anor till Adam och Eva eller Noa.
Internets framväxt har inte gjort saken bättre, snarare har det blivit ett steg tillbaka när det gäller källkritiken. Falsarier sprids i dag med blixtens hastighet när släktforskare glatt kopierar uppgifter av varandra utan att kontrollera källorna.
Olof Rudbeck den äldre diktade under 1600-talet ihop ett ärofyllt förflutet för Sverige.
Fel sprider sig på nätet
– Det är fler och fler som lägger ut och uppgifter sprids mer i dag än någonsin förr. Hittar man samma uppgift på hundra ställen kan man tro att den är sann, men det kan bero på att den bara kopierats. Det finns de som är släktsamlare snarare än släktforskare, de tar mycket för givet, säger Bo Lindwall, rutinerad släkt- och bygdeforskare i Linköping.
– Även kända databaser där många bidrar med uppgifter innehåller fel, det är ofrånkomligt. Men oavsett om felet finns i en bok eller på internet så är det upp till var och en att bedöma materialet och hur man använder det. Ledordet är väl försiktighet.
När Bibeln var enda rättesnöret i stort och smått betraktades Första Moseboks släktlängder som sanning. Likaså betraktade man den isländska Ynglingasagans kungalängder från Gamla Uppsala som verkliga, med led ända bak till Yngve-Frej och Oden. Därför låg det nära till hands att skarva ihop egna släktled med äldre för att förlänga antavlan.
Flickor vägen in i adelsätter
Snorre Sturlasson visste säkert vad han talade om när det gällde släktled på Island från hans eget 1200-tal och ett par hundra år bakåt. Men forntidens Uppsala visste han nog mindre om – för att inte tala om generationerna än längre tillbaka.
Likväl cirkulerar antavlor på nätet med Oden som anfader. Det lär väl de flesta ta med stora hinkar salt, de kan vara kul som kuriosa. Men annat är svårare att bevisa eller motbevisa, gråzonerna är ibland stora.
Förfalskare har i alla tider utnyttjat att flickebarn inte alltid nämns vid namn, såvida de inte gifter sig med någon framstående person. Eller att de inte nämns över huvud taget, eller att de är utomäktenskapliga. På så sätt skapas lätt en falsk länk in i en adlig släkt och vidare till furstar och kungar.
Den som vill åtnjuta adliga privilegier kan sedan 1569 enbart hänvisa till rakt nedstigande manliga led. På bilden: Riddarhuset i Stockholm.
Bara manliga led
För den som vill bevisa adlig härkomst och hävda att man tillhör en viss ätt saknar det betydelse. Den som vill åtnjuta adliga privilegier kan sedan 1569 enbart hänvisa till agnatiska anor – det vill säga i rakt nedstigande manliga led.
– Det kommer hit människor dagligen som vill titta på släktsköldar för att de är släkt. Men de tillhör inte ätten, den löper bara på svärdssidan. Däremot finns många fler ättlingar eller efterkommande, som har sin härstamning i linjer efter döttrar. Även adopterade män, som jag hellre vill kalla inympade, finns med i ätten. Juridiskt erkända barn födda inom äktenskapet tillhör ätten, även om fadern inte skulle vara den biologiske fadern, säger Riddarhusgenealogen Göran Mörner.
Håller man sig till kungliga och furstliga ätter är uppgifterna i alla fall ”hyggligt vetenskapliga”, anser han.
– De ätterna beskrivs väl i böcker, och är det tveksamheter kan det anges till exempel i ett förord. Ju högre du är i rang, desto mer sannolikt är det att uppgifterna stämmer. Men problemet är att halva Sveriges medeltid försvann när Stockholms slott brann 1697.
Johannes Messinius först
Leden till kontinentens furstar och kungar går ofta via den tyska adeln. Av historiska skäl har den svenska adeln inte varit så pigg på att gifta in sig i danska adeln, utan sökte sig längre söderut efter lämpliga partier.
Den första förteckningen av svenska ättartavlor, Theatrum nobilitatis suecanae, gjordes med kungens välsignelse i början av 1600-talet av Uppsalaprofessorn Johannes Messinius. Utan att blinka drog han linjer ända tillbaka till Adam och Eva eller kungar i Troja. De förnämsta ätterna fick både och.
1858–64 utgavs verket Svenska adelns ättartavlor av Gabriel Anrep, som till största del bygger på uppgifterna som begärts in 1762. Han förbjöds emellertid att ändra några som helst uppgifter. Allt återgavs ordagrant, inga grenar fick plötsligt huggas av hur osannolika de än var. Anreps förtjänst var dock att han kompletterade med biografiska data.
Först 1925–36 kom den första källkritiska utgåvan, Den introducerade svenska adelns ättartavlor, med Gustaf Elgenstierna som redaktör. Den är en bra källa när det gäller material från 1700-talet och framåt, men även den innehåller en hel del tveksamheter från äldre tider.
En del svenska adelsätter kan leda sina anor tillbaka till Karl den store.
Mycket av felaktigheterna cirkulerar idag på nätet.
– Anrep är lätt att få tag på i handeln och finns även digitaliserad på Google books. För ett par år sedan visade en räkning att svenska Wikipedia hade fler än 800 person- och släkthistoriska artiklar som helt eller delvis var baserade på Anreps ättartavlor. Wikipedia är generellt en mycket opålitlig källa när det gäller släkthistoria, varnar den namnkunnige släktforskaren Urban Sikeborg.
Tveksamma kungakopplingar
En av många ätter som uppvisar ståtliga gamla anor med norska kungar i antavlan är den värmländska släkten Bratt. Men kopplingen är ytterst tveksam. ”Också brattarna behövde hyfsa till sin ättelängd innan den visades upp för Riddarhuset 1765”, skriver Ingemar Carlsson, tidigare förste arkivarie på Riksarkivet, i sin bok På lögnens väg – om historiska förfalskningar genom tiderna. Via Anrep har dock de gamla kungarna levt kvar i Bratts släkttavlor långt in i vår tid.
Fast ett antal adliga ätter kan faktiskt leda sin härkomst till den frankiske kungen och romerske kejsaren Karl den store, född på 700-talet. Finare än så kan det knappast bli med någorlunda säkerhet. Vägen går oftast via Folkungaätten, även kallad Bjälboätten, med Birger Jarl som mest kända medlem.
Men man kan även nå Karl den store via Erik XIV:s döttrar som gifte in sig i lågadeln. Hans mor Katarina var prinsessa av Sachsen-Lauenburg, där man kan följa en uppsjö av grenar tillbaka till Karl den store. Via andra grenar kan man nå i stort sett vilken kunglighet som helst, till exempel Olav den helige och hans svärfar Olof Skötkonung.
Folke Filbyter
Folkungaättens så kallade lagmansgren leder också till mycket gamla anor, via till exempel ätten Ulv. Att man därmed har den sägenomspunne Folke Filbyter som förfader är dock inte alls säkert. Han nämns i en medeltidsgenealogi, men är inte bestyrkt som historisk person.
Det är också vanligt med påståenden om härstamning från engelska kungar i mer eller mindre mytisk forntid. Fast det kan ligga något i det, anser Bo Lindwall.
– Det finns de som härstammar från gamla engelska kungar, via Skottland. En oäkta son till en skotsk kung blev mormorsfar till två skotska bröder som kom till Sverige under trettioåriga kriget och efterlämnade en massa ättlingar.
Erik XIV:s mor var prinsessa av Sachsen-Lauenburg, där man kan följa en uppsjö av grenar tillbaka till Karl den store.
Billiga jäderlundare
En hel del förfalskningarhärrör från mellankrigstiden, då nationalistiska strömningar gav släktforskningen ett uppsving även bland gemene man. Det utnyttjades av skrupellösa skojare, som gärna gav vem som helst kungliga anor. Mest ökänd är Ivan Jäderlund, vars fantasifulla antavlor fått en egen beteckning, ”jäderlundare”.
Jäderlund var prästson från Småland och fick sitt genealogiska intresse av fadern, som var en hedervärd bygde- och släktforskare. Men själv tog han ut svängarna rejält. Han startade Jäderlunds släktforskningsbyrå i Nacka och gjorde det till sin affärsidé att under 1920- och 1930-talen förse alla och envar med kungliga anor, skriver Ingemar Carlsson.
Priset för en antavla av ädlaste valör var 25–80 kronor, men kunde prutas ned till en tia. Produktionen gick på löpande band och samma kungliga grenar ympades glatt in i vart och vartannat släktträd. Adeln fick däremot betala 1 200–1 600 kronor för en antavla. Där krävdes mer arbete för att listigt dölja förfalskningarna, kan man ana.
Regelrätta förfalskningar av ofrälse ätter är sällsynta, där handlar det oftare om felläsningar och antaganden som förs in i antavlor utan angivande av källa.
Bureättens anor ifrågasatta
Ett känt exempel på en ofrälse släkt är den så kallade Bureätten, som ifrågasatts på grund av flera förfalskningar och felaktigheter. Släkten Bure från Västerbottens kusttrakter kartlades av Johan Bure, eller Johannes Bureus, som under stormaktstiden blev vår förste riksantikvarie.
Han var även vår förste runolog och språkforskare i svenska samt den förste ofrälse privatperson i Sverige som släktforskade. Genom att under 40 år fara runt i landet och intervjua släktingar, såväl nära som avlägsna och ingifta, skapade han ett träd över sin mormors släkt, den så kallade Bureätten, med 1 900 personer plus makar – en mycket imponerande insats innan det ens fanns kyrkböcker!
Men redan under Johan Bures livstid gjordes ett par förfalskningar.
Kusiner till honom som adlades tillhörde Bureätten på morssidan men hävdade att även deras far, en präst i Säbrå, tillhörde ätten som de trodde var gammal adel. Det ifrågasattes dock 1996 av Urban Sikeborg, som källkritiskt granskat Johan Bures släktbok och gjort den mycket omfattande forskningen bakom CD-utgåvan av denna, vilken kom i år. DNA-tester bekräftade också 2012 att det inte finns några agnatiska ättlingar i den grenen.
Facit hittades 2008
Carl Oxenstierna, en släkting till rikskanslern Axel Oxenstierna, ville driva med Johan Bure och gav honom en släkttavla med personer i Hälsingland som han påstod sig ha hittat på ett gods. Bure blev överlycklig, men hade svårt att foga in personerna i trädet. Han noterade att det fanns tveksamheter och försökte med flera rockader förgäves att få in förfäderna.
Problemet med Bures kartläggning är att den sedan 1700-talet bara var känd i två avskrifter. Ingen var fullständig och båda innehöll felaktigheter. Men år 2008 hittades facit, då den finländska historikern Tiina Miettinen sensationellt fann en renskrift av originalboken i det finländska riksarkivet.
Det visade sig att de som gjort de tidigare kända avskrifterna bland annat placerat en del personer i fel syskonkull. En del personer hade också fått fel fadersnamn och härstamning.
Fale hin unge och Fale hin gamle
Det som legat Bure i fatet är att han också hävdade släktskap med de mytiska hjältefigurerna Fale hin unge och Fale hin Gamle, som inte belagts historiskt. Men det minskar inte värdet av den kartläggning han gjorde, framhåller Urban Sikeborg.
– Sent i sin forskning hittade han släktanteckningar som hans far gjorde på 1550-talet. En del kunde bekräfta hans egna uppgifter. När man plockar in alla faktorer får man en mycket förtroendeingivande bild av ett släktnätverk med bönder under 1400- och 1500-talen. När allt sammanförs blir det en ganska bedövande samstämmighet.
– Trots det cirkulerar en del felaktigheter även om Bureätten på nätet, beklagar han. Det gäller framför allt de adliga kusinernas påhittade uppgifter.
Medvetenheten ökar
Men medvetenheten om spridningen av felaktigheter ökar hela tiden, menar Håkan Skogsjö, tidigare redaktör för Släktforskarförbundets hemsida Rötter och en av rörelsens veteraner.
– Jag tror att det här är ett övergående fenomen. Innan internet fanns en tröghet i systemet. Om jag skulle dela med mig av min forskning fick jag skriva brev och det var väldigt jobbigt att kopiera en stor mängd generationer. Sedan skulle den andra skriva in det i sina pärmar. Idag skyfflas det runt hur som helst, men samtidigt skrivs det mer och mer om detta och det kommer att bli en grundkunskap bland släktforskare att inte lita på allt de läser, säger han.
– Redan i dag är det stolligt att lägga upp Oden och Tor som förfäder. Ribban kommer att höjas, även om det tar sin tid. Jag är optimist.
Publicerad i Släkthistoria 6/2014