Humoristen och författaren Mark Twain kunde inte få nog, kvinnotjusaren Casanova ansåg att drycken var ett ”omistligt hjälpmedel vid förförelse” och tsar Peter den store tog alltid med sig fyra flaskor i sängen. Champagne – de stickande bubblorna, lättsinnets dryck, festens höjdpunkt.
Historien är full av stora personligheter med ett passionerat förhållande till de mousserande dropparna från norra Frankrike. Churchill lär ha druckit två flaskor champagne om dagen och dragit på sig en skuld hos sin vinhandlare på motsvarande 800 000 kronor omräknat i dagens penningvärde.
Modeskaparen Coco Chanel sa att hon drack bubbel när hon var förälskad – och när hon inte var förälskad. Lily Bollinger, som under åren efter andra världskriget var chef för champagneproducenten med samma namn, gick ett steg längre: ”Jag dricker champagne när jag är glad och när jag känner mig bedrövad. Ibland dricker jag den ensam. I sällskap med andra anser jag att den är obligatorisk. Jag smuttar på den när jag inte är hungrig och dricker den när jag är det. Annars rör jag den inte alls – annat än när jag blir törstig.”
”Drick det före påsk, innan våren kommer och det blir varmt, för då börjar vinet brusa igen.” Rekommendation från medeltida champagneförsäljare
Champagne hälls i dag upp i glasen när segrar ska firas och brudpar ska vigas, och inte minst när det nya året skjuts in med fyrverkerier. De gyllene dropparna kallas till och med ”det främsta vinet av alla”.
Så har det dock inte alltid varit. Generationer av vinbönder i distriktet Champagne levde i evig skam över att de inte lyckades tillverka lika gott vin som sina kollegor i Bourgogne. Först i slutet av 1600-talet började adelsfamiljer på andra sidan Engelska kanalen uppskatta champagnens brusande bubblor. Då vändes skammen till stolthet och pengarna började strömma in.
Vinet från Champagne var uselt
Innan konstgödningen uppfanns var regionen Champagne öster om Paris en plats där nästan ingenting växte. Även vinrankorna, som romarna år 57 före Kristus var först med att plantera i Champagnes kalkhaltiga jord, hade det svårt. Varken under romarnas herravälde eller under de följande dryga tusen åren väckte områdets vin något större intresse.
På den tiden var vin från Champagne rödaktigt, tillverkat på blå druvor, och saknade bubblor – åtminstone medvetet framkallade sådana. Bönderna försökte desperat få fram ett välsmakande klassiskt, smakrikt vin, men regionen hade klimatet mot sig.
De kalla vintrarna fick jäsningen att upphöra efter skörden, varefter vinet hälldes på antingen flaska eller fat. Så snart Champagne nåddes av vårsolens varma strålar började jäsningen igen.
Resultatet blev kolsyrebubblor i vinet, vilket betraktades som ett misstag, något som förstörde vinet och som man absolut ville undvika. Champagnebönderna kallade den mousserande produkten ”det onda vinet”.
”Drick det före påsk, innan våren kommer och det blir varmt, för då börjar vinet brusa igen”, varnade vinhandlarna när de sålde det dåliga vinet från Champagne.
Munk försökte få bort kolsyran
Traktens dåliga rykte skulle dock snart försvinna efter det att Dom Pérignon år 1668 knackat på porten till klostret Hautvillers utanför staden Épernay.
Den 30-årige munken började arbeta som klostrets källarmästare och han skulle snart få pengarna att klirra i munkarnas skattkista. Vinförsäljning var en viktig inkomstkälla för klostren och Dom Pérignon skred målinriktat till verket i hopp om att få fram ett välsmakande vin.
Dom Pérignon har felaktigt kallats ”champagnens fader”. I själva verket skapade han inte alls det pärlande vin som i dag förknippas med Champagne. Faktum är att han ägnade hela sitt liv åt att försöka bli av med bubblorna.
Han revolutionerade emellertid vinvärlden med sitt nytänkande.
”Kom ihåg, mina herrar, att det inte bara är Frankrike vi kämpar för – det är Champagne!” Winston Churchill till sina kollegor under första världskriget
Dom Pérignon införde rutinen att plocka druvorna på morgonen, eftersom den låga temperaturen hjälpte till att hålla dem hela. Han sorterade också bort skadade druvor, vilket var unikt i samtiden, då kvantiteten sattes i högsätet.
”Satsa i stället på kvalitet, som ger ära och vinst”, sa Dom Pérignon. En annan nyhet i branschen var hans experiment med att blanda vin från olika odlingar och olika druvsorter.
Lika viktigt var att källarmästaren insisterade på att pressningen av traktens blå druvor skulle ske försiktigt, detta för att inte alltför mycket av skalet skulle pressas ut i saften. På så vis fick han ett fint, vitt vin, trots att blå druvor ingick i produktionen.
”Monsieur, jag skickar er härmed 26 flaskor av världens bästa vin”, skrev en stolt Dom Pérignon i ett följebrev till en försändelse till borgmästaren i Épernay.
Engelsmännen älskade drycken
Bubblorna i vinerna från Champagne var dock fortfarande ett problem. Fransmännen föredrog de traditionella vinerna, och trots att Dom Pérignon och andra vinproducenter försökte motverka processen startade den okontrollerade andra jäsningen i många fall så fort vinet buteljerades.
Tursamt nog för bönderna i Champagne dök en ny kundkrets upp. Under 1600-talets sista årtionden hade nämligen den engelska adeln fått smak för pärlande vin från Champagne. Furstar och hertigar formligen hällde i sig bubbel, och de förnäma herrarna blev närmast besvikna när de öppnade flaskor med bara svagt mousserande vin.
På 1700-talet blev champagnefester med ostron populära bland europeisk adel.
Engelsmännen älskade den kittlande känslan på tungan, och snart spred sig modet till adelshus och hov runtom i Europa. I början av 1700-talet hade trenden även nått hemlandet Frankrike.
”Folk som tycker om champagne vill ha bubblor i den”, proklamerade kung Ludvig XV år 1728.
Flaskorna exploderade
Nu behövde vinbönderna i Champagne inte längre anstränga sig för att tämja bubblorna. I stället fick de ett säkerhetsproblem på händerna. Vid minsta skakning eller temperaturökning fick nämligen övertrycket flaskorna att explodera. Vinbönderna tvingades bära specialtillverkade järnmasker för att skydda sig mot flygande glas när det så kallade djävulsvinet exploderade.
På några sekunder kunde vinkällaren förvandlas till en krigszon ifall en kedjereaktion av exploderande flaskor startade. En producent konstaterade att tre medarbetare hade förlorat synen på ena ögat till följd av flygande glassplitter.
I stora delar av världen är det tradition att låta champagnekorkarna flyga på nyårsafton.
Korkarna flyger på nyårsafton
Ingen nyårsfest utan bubbel i glasen! Traditionen att dricka champagne på årets sista dag och skåla in det nya året med mousserande vin kan spåras tillbaka till Marie-Antoinettes fester.
Marie-Antoinette var en allt annat än tråkig person. Den franska drottningen, som tillsammans med sin make Ludvig XVI regerade fram till franska revolutionen i slutet av 1700-talet, älskade att spela hasardspel, klä sig i dyra klänningar och festa natten lång.
Höga frisyrer och extravaganta kläder räckte dock inte för drottningen när hovet hade sina flera dagar långa nyårsfester. Det lär ha varit Marie-Antoinettes idé att sätta piff på festligheterna genom att skåla i champagne på tröskeln till det nya året.
Med tiden ville borgerskapet göra likadant. På 1800-talet blev det allt vanligare att servera bubbel på nyårsfesten, som först nu blev en högtid under vilken stora delar av befolkningen var uppe till midnatt. Framåt 1900-talet nådde även champagnens popularitet bredare befolkningslager, som åtminstone en gång om året kunde äta gott och skåla in det nya året i champagne.
Explosionerna var även ekonomiskt kännbara. ”Jag började med 6 000 flaskor, men i slutet av året fanns det bara 120 kvar”, meddelade en slokörad champagneproducent i början av 1700-talet, då vinhusen årligen förlorade 20–90 procent av sin produktion.
Engelsmännen, som var olyckliga över att så många av de gyllene dropparna gick förlorade, kom producenterna till undsättning. Enligt historikerna utvecklade de den tjockmagade och mer hållbara flaskan och kom sannolikt även på att man kunde använda flaskproppar av kork, som var betydligt bättre på att stå emot trycket i flaskan än den oljedoppade hampa med vilken fransmännen tidigare förslutit flaskhalsen. Det blev startskottet för champagnens guldålder.
Försäljare skapade sprudlande framgång
År 1729 blev Nicolas Ruinart den första vinbonden som gick över till att producera enbart champagne. Under de följande årtiondena grundades fler champagnehus – och de hade en naturlig fallenhet för marknadsföring.
Under Napoleonkrigen på 1800-talet red champagneförsäljare i hälarna på den franska armén, och så snart ett slag hade vunnits stod de beredda med flaskor till firandet. Champagneförsäljningen fick även god hjälp av det faktum att Napoleon själv älskade de mousserande dropparna.
”Efter en seger förtjänar du champagnen, i nederlagets stund behöver du den”, lär kejsaren ha sagt.
Under 1800-talet och första delen av 1900-talet utvecklades champagneproduktionen till en storindustri.
Champagneproducenten Jean-Rémy Moët drog nytta av Napoleons intresse genom att förära regenten ett gästpalats vid familjen Moëts högkvarter i Épernay. Champagnen marknadsfördes som de rikas dryck, vilket fungerade utmärkt. Alla ville ju dricka det som kejsaren drack.
Under 1800-talet spreds försäljningen till hela världen och allt fler såg potentialen i champagneproduktion. Medan det år 1800 fanns endast tio champagnehus var antalet 300 ett århundrade senare. En av anledningarna till det var att Louis Pasteur på 1860-talet kom på hur jäst fungerar, vilket gjorde att champagneindustrin kunde kontrollera trycket i flaskan genom att tillsätta socker och jäst i noggrant avvägd mängd.
Freden firades med bubbel
Just som det kolsyrehaltiga vinet gick sitt segertåg i världen badade vinrankorna i Champagne i blod under första världskriget. I 1 051 dagar regnade granater över Reims och lade fyra femtedelar av champagnehuvudstaden i ruiner, medan regionens dyrbara vinodlingar plöjdes upp i samband med våldsamma skyttegravsstrider. Inte ens Churchills motiverande ord kunde förhindra katastrofen.
”Kom ihåg, mina herrar, att det inte bara är Frankrike vi kämpar för – det är Champagne!” sa den dåvarande rustningsministern till sina kollegor år 1918.
Produktionen kom i gång igen efter kriget, men knappt hade vinrankorna hunnit bindas upp förrän andra världskriget kastade nya skuggor över Champagne.
Traditionen att krossa en flaska champagne mot ett nybyggt fartyg för att säkra dess lycka på havet kan spåras tillbaka till 1800-talet.
Tyska Wehrmacht ockuperade regionen och tog det mousserande vinet i beslag. På flera håll lyckades dock lokalbefolkningen mura igen och dölja källarvalv med riktigt gamla och fina champagnesorter, så att tyskarna inte hittade dem.
Freden på västfronten ingicks i just Reims i maj 1945. Det var nästan bättre än champagnehusens marknadsförare hade kunnat planera det.
”Jag tycker att detta kräver champagne”, sa de allierades överbefälhavare Dwight D. Eisenhower efter att ha satt sin namnteckning på dokumentet.
Sedan dess har produktionen av champagne fortsatt öka. På 1950-talet såldes 50 miljoner flaskor om året och i dag säljs fler än 320 miljoner – och efter fransmännen är det fortfarande ingen i världen som dricker mer bubbel än engelsmännen.
