”För folket, av folket!”
Så löd orden från socialdemokraten Philipp Scheidemann, när han den 9 november 1918 utropade grundandet av det första demokratiska Tyskland. Kort tid dessförinnan hade tyskarna lidit ett bittert nederlag i första världskriget, som innebar kejsardömets undergång. Folkliga uppror runt om i Tyskland tvingade kejsar Vilhelm II att abdikera, och ur resterna av de krossade drömmarna om storhet växte idén om en nation ledd av folket.
Det första fria valet hölls två månader efter Scheidemanns förkunnande. Alla var emellertid inte förtjusta i den nyfödda demokratin. Parallellt med 1920-talets ekonomiska kaos växte det tyska nazistpartiet (NSDAP) – under ledning av Adolf Hitler – sig så mäktigt att president Paul von Hindenburg 1933 såg sig tvungen att utse Hitler till rikskansler. Kort därefter började nazisterna montera ner den tyska demokratin.
År 1933 utsågs Hitler till rikskansler efter en övertygande valseger.
Presidenten fick mindre makt
Vår tids tyska demokrati föddes i samband med att Tyskland ur ruinerna efter andra världskriget reste sig på nytt – som två länder: Väst- och Östtyskland. Medan det i öst infördes ett totalitärt styre efter sovjetisk förebild, sammanträdde den demokratiskt valda västtyska Bundestag för första gången 1949.
För att verkligen understryka den demokratiska inriktningen införde det nya parlamentet en tredelning av makten samtidigt som presidentens politiska makt reducerades. På det sättet skulle en president inte på egen hand kunna utse en kansler – som Hindenburg hade gjort med Hitler 1933.