Högt uppsatt kortvuxen gav inspiration till Game of Thrones tittarfavorit
Flera figurer från Game of Thrones har inspirerats av historiska personer. Tittarfavoriten Tyrion Lannister bygger på Jeffrey Hudson, som år 1626 charmade sig till jobbet som hovnarr åt Englands drottning. Trots en läng av endast 48 centimeter fick han ett fyllt av stora upplevelser – och en blodig duell.
Det finns många likheter mellan Jeffrey Hudson och Tyrion Lannister från Game of Thrones.
Trumpstötar hörs utanför hertigens av Buckingham slott vid Themsen. Fanfaren hälsar Karl I och hans 16-åriga drottning Henriette Marie välkomna – de nygifta kungligheterna ska delta i en av hertigens berömda festmiddagar, som precis som vanligt är överdådig.
Gästerna avnjuter kopiösa mängder fisk och kött och underhållning av alla de slag medan de äter.
När hungern är stillad och mörkret sänker sig över matsalen, presenterar hertigen av Buckingham en mycket speciell gåva till drottningen: En enorm paj fylld med dadlar, kronärtskockor och sötpotatis placeras framför drottningen.
Henriette Marie betraktar det enorma bakverket och ska precis skära en bit när en liten hand plötsligt lyfter upp pajens överdel inifrån. Som gubben i lådan reser sig en gullig liten pojke iförd en blankpolerad riddarhjälm från pajens inre, varpå han vördnadsfullt bugar sig för kvällens förbluffade hedersgäst.
Pojken i bakverket är sju år gammal och inte mer än 48 centimeter lång. Hans namn är Jeffrey Hudson och drottningen blir så betagen i det lilla charmtrollet att hon på stående fot ger honom jobbet som hovnarr.
Hudsons lycka är gjord och ett liv i lyx väntar honom – ett liv förbehållet kungligheter och personer ur adeln. För Englands minsta kortvuxne blir livet vid hovet dock inte ett enda långt pärlband av upplevelser – framför honom ligger inbördeskrig och skoningslösa pirater som hotar hans privilegierade tillvaro.
I Oakham, där Jeffrey Hudson växte upp, var den vanligaste teorin om hans dvärgväxt att den berodde på att hans mor hade varit nära att kvävas av en inlagd gurka under graviditeten. Hur några minuters brist på luft kunde medföra att Jeffrey inte växte ordentligt efter födseln var det ingen som kunde förklara.
Ett litet underverk
Jeffrey Hudson kom till världen den 14 juni 1619 i byn Oakham cirka 15 mil norr om London. I början såg han ut precis som andra spädbarn, men i takt med att åren gick fick han se sina syskon skjuta i vädret, medan han själv knappt nådde upp till sitsen på en stol.
I motsats till många andra med dvärgväxt hade lille Jeffrey inte ett ovanligt stort huvud eller utpräglat korta armar och ben, som inte var proportionerliga till hans ringa längd.
En av 1600-talets stora dramatiker, Thomas Heywood, beskrev Hudson som ”en av de vackraste, mest förtjusande och välproportionerade små män som naturen någonsin har skapat”.
Den lille pojken väckte förstås stor uppmärksamhet och snart nådde historierna om byns märkligaste invånare ända till hertigen av Buckingham. Hertigen ägde en jaktstuga på ett backkrön en och en halv kilometer från Oakham, och Jeffrey Hudsons far fick besked om att komma till stugan med sin son.
Hertigen, George Villiers, var en av landets mäktigaste personer, så pappan traskade naturligtvis dit med sin son. Om hertigen upptog lille Jeffrey till sitt hushåll skulle pojkens framtidsutsikter se betydligt ljusare ut – en pojke av hans ringa storlek skulle få svårt att hitta ett yrke och försörja sig.
Hans fysik skulle inte klara en hård arbetsdag på landet, och alternativet var att visa upp sig som vanskapt i sällskap av kringresande gycklare – tillsammans med skäggiga damer och siamesiska tvillingar.
Både på hertigens gods och på marknader skulle lille Jeffrey bli utskrattad och hånad, men gycklarlivet var smutsigt och uselt, medan hertigen och hans personal bodde i lyx. Valet var lätt.
Hovmålaren Anthonis van Dyck förevigade 1633 Henriette Marie av England tillsammans med hennes hovnarr och en apa.
Hertigen behövde en framgång
När Jeffrey Hudson presenterades för hertigen av Buckingham år 1626, hade den mäktige chefen för Englands armé och flotta trängts in i ett hörn.
På ett par år hade den inkompetente adelsmannen lyckats komma på kant med Frankrike (som vid den här tiden var Englands allierade), anklagas för högförräderi av det brittiska parlamentet samt få sina egna underbetalda soldater på halsen.
Den ende i hela det engelska kungariket som inte föraktade honom var landets nyutnämnde kung, Karl I.
För att ställa sig in hos majestätens nya hustru, Henriette Marie av Frankrike, beslöt sig hertigen för att hålla en enorm festmiddag i sin extravaganta bostad York House i London. Under festen skulle värden ge drottningen den perfekta gåvan: Jeffrey Hudson.
Drottningen fattade genast tycke för det dockliknande barnet och i slutet av 1626 flyttade sjuårige Jeffrey in i drottningens privata slott i London.
Henriette Maries nya hovnarr var den perfekta komiska kontrasten till William Evans – en haltande jätte på två meter och 37 centimeter – som också hade till uppgift att underhålla majestäterna. Snart intog de båda scenen tillsammans under drottningens maskeradbal.
Ryktet om jätten och den kortvuxne spred sig snabbt från den innersta kungliga kretsen till resten av staden. På bara ett par månader hade Englands minsta person förvandlats från fattig bypojke till inte enbart drottningens utan hela Londons populäraste kelgris.
Jeffrey Hudson trivdes med livet vid hovet. Han fick sin egen personliga tjänare, porträtterades av den lovprisade hovmålaren Anthonis van Dyck, och en författare skrev ett teaterstycke om honom. När pjäsen uppfördes spelade Jeffrey Hudson själv huvudrollen som den lustige lord Minimus.
När 1620-talet övergick i 30-talet växte Hudson ur sina barnskor och han fick lära sig fäktas, skjuta med pistol och rida. På sin 18-årsdag 1637 var han knappt 90 centimeter lång.
Englands minste man hade blivit vuxen och snart fick han ta farväl av barndomens bekymmerslösa tillvaro bakom drottningens kjolar. Ett inbördeskrig stod för dörren.
Drottningen fick fly landet
Den egenmäktige Karl I ignorerade först parlamentets beslut och lät upplösa det. Efter att han dessutom låtit arrestera fem ledande politiker bröt inbördeskriget mellan kung och parlament ut 1642.
Religion kom att spela en viktig roll under striderna. Drygt 100 år tidigare hade engelsmännen gjort upp med katolicismen och ersatt den med protestantisk tro, men drottning Henriette Marie var troende katolik och därmed landsförrädare, enligt parlamentet.
Medan hennes make försökte slå ned upproret lämnade drottningen London och sökte tillflykt i Nederländerna tillsammans med en stor stab av tjänstefolk, en ansenlig mängd sällskapsdjur och hovnarren Hudson.
Den 22 februari 1643 – efter ett års exil – återvände drottningen och hennes stab till England, till den lilla engelska fiskarstaden Bridlington, där tusen rojalistiska kavallerister tog emot dem.
Redan i gryningen efter den första natten drogs drottningen och Hudson in i inbördeskriget när de plötsligt befann sig i fiendens skottlinje.
Sex av parlamentets krigsfartyg började beskjuta drottningen och hennes följe klockan fem på morgonen. Medan soldaterna förde majestätet i säkerhet sökte Hudson och tjänstefolket tillflykt vid piren, där kanonkulorna ven om öronen på dem.
När tidvattnet vände och flod blev till ebb retirerade krigsfartygen, men inbördeskrigets allvar kunde inte längre ignoreras och Hudson, som nu var 23 år, hade fått nog av att vara hovnarr. Han ville strida för sin drottning.
Henriette Marie tillmötesgick den unge mannens önskan och gjorde Hudson till kapten i sin husarkår. Den diminutive officeren hann dock inte delta i striderna.
Medan kungen stred mot parlamentets armé i staden Oxford våren 1644, packade den höggravida drottningen åter sina pinaler och flydde till den franska staden Nevers tillsammans med Hudson och sitt tjänstefolk – för att inte falla i fiendens händer.
Under de följande veckorna anslöt många engelska soldater till drottningen i Frankrike, och när missmodet och fylleriet spred sig bland landsflyktingarna i den öde, vinterkalla byn, tilltog trakasserierna mot husarernas minste man.
Hudson betraktade inte längre sig själv som hovnarr. Han var en officer i kronans tjänst och krävde att bli tagen på allvar. Därför utfärdade han en varning till soldaterna och sa att nästa person som hånade honom skulle utmanas på duell.
Ingen brydde sig om varningen, eftersom en man som inte ens var en meter lång inte rimligen kunde utgöra ett hot mot stora, bredaxlade soldater.
När Hudson anlände till det engelska hovet 1626 stod kungariket inför ett förödande inbördeskrig, som kostade regenten huvudet.
Hudson krävde hämnd
En officer vid namn Charles Croft fortsatte därför oförtrutet med att göra narr av Hudson och utmanades omgående på duell. Snart befann de båda kombattanterna sig på hästrygg i slottsparken för att duellera på liv och död.
När männen inledningsvis ombads visa upp sina vapen drog Croft på skämt fram en stor kanyl fylld med vatten. Åskådarna brast ut i gapskratt, men Jeffrey Hudson rörde inte en min. För honom var det hela dödligt allvar.
Croft bytte ut sin vattenpistol mot den äkta varan och duellanterna red mot varandra med vapen i hand. Ett par meter från sin plågoande tog Hudson sikte och tryckte av. Kulan träffade Croft i pannan och dödade honom på fläcken.
För första gången i sitt liv hade den lille kaptenen försvarat sin ära, men Hudson hade inte riktigt tänkt igenom konsekvenserna av den fatala duellen.
Pistoldueller var olagliga i Frankrike och bestraffades med döden, så drottning Henriette Marie blev tvungen att skicka iväg Hudson för att rädda hans liv.
I slutet av oktober 1644 steg han ombord på ett skepp med kurs mot England, men efter ett par dagars seglats överfölls fartyget av muslimska pirater.
Hudson, besättningen och övriga passagerare kidnappades och fördes till en slavmarknad i Nordafrika – sannolikt i Algeriet. Där tillbringade han de följande 25 åren. Exakt vad som hände med Jeffrey Hudson medan han var i piraternas våld är oklart. Med största sannolikhet försökte han skicka brev till sin drottning för att bli frisläppt, men eventuella brev nådde aldrig fram.
Han var som tur var inte tillräckligt lång för att arbeta som galärslav på piraternas skepp – en av få fördelar med att vara liten till växten.
Galärslavarna på piratskepp satt i regel fastlänkade vid sina åror i månader åt gången, medan de fick ryggen piskad blodig om de inte ansträngde sig till det yttersta. Arbetet var omänskligt hårt och många dog av utmattning långt innan några pengar för deras frigivning hann nå fram från Europa.
Vad Hudson i stället sattes att göra vet historikerna ingenting om, men den vanliga behandlingen av slavar i piratstaterna bestod av prygel, hårt fysiskt arbete och en blygsam kost i vilken mörkt bröd doppat i vinäger utgjorde huvudmåltiden.
Det hårda livet var tydligen inte skadligt för Hudson, som började växa. När han till slut undslapp var han 155 centimeter lång. Hudson frigavs oväntat år 1669 – inte efter ett ingripande av hans högt älskade drottning Henriette Marie, utan för att den engelska staten lösköpte ett stort antal olyckliga sjömän från muslimskt slaveri.
En stor summa pengar betalades till piraterna längs Medelhavet och Jeffrey Hudson var en av de lyckligt lottade som skickades hem till fäderneslandet som ett led i handeln.
Besvikelserna fortsatte i England
Till Hudsons stora besvikelse var Karl I inte längre vid makten när han återvände hem. Hans beskyddare – drottning Henriette Marie – var på konvalescens i Frankrike, men dog två månader efter att han beträdde engelsk mark.
Lungsjukdomen bronkit och starka opiumbaserade mediciner kostade majestätet livet och krossade Hudsons drömmar om att återuppta sitt liv i lyx.
Den tidigare hovnarren och kavallerikaptenen flyttade i stället tillbaka till sin hemby Oakham, men 1678 reste den 59-årige Hudson till huvudstaden för att ansöka om pension för sina många års trogna tjänst för den framlidna drottningen. På den engelska tronen satt Karl I:s och Henriette Maries äldste son, som regerade under namnet Karl II.
Chansen att lyckas tycktes stor, men Hudson kunde inte ha valt en sämre tidpunkt för sin resa. Den engelske prästen Titus Oates hade nyligen spridit rykten om en katolsk sammansvärjning, ”The Popish Plot”, som avsåg att mörda Karl II och återinföra katolicism i landet.
Ryktet togs för sanning och 35 oskyldiga människor avrättades. Ännu fler hamnade i fängelse – däribland Hudson – vars enda brott bestod i att han 25 år tidigare hade arbetat för den katolska drottningen Henriette Marie.
Hudson satt inspärrad i Londons Gatehousefängelse tills Oates avslöjades som lögnare och kungen år 1680 släppte ut de oskyldiga. Två år senare dog Jeffrey Hudson utblottad i Oakham.