Historiens sju värsta fall av kannibalism

Zappo Zap-folket, som levde i den belgiska kolonin Kongo (numera Demokratiska republiken Kongo), var de belgiska kolonisatörernas bästa allierade runt år 1900. Stammen var också kannibaler, och till skillnad från många andra kannibaler i Afrika åt Zappo Zap-folket inte bara människor som en del av en ritual.

Kannibalerna betraktade människokött som en delikatess – och det utnyttjade belgarna. De gav krigarna i uppgift att driva in skatter i form av sav från gummiträden, elfenben och slavar. I gengäld var den tysta överenskommelsen att kannibalerna kunde göra vad de ville i samband med indrivningen.

Resultatet blev att kannibalerna dödade och åt upp mer än 100 människor. Missionären Lachlan C. Vass besökte senare hövdingens läger och berättade om upplevelsen för tidningen Los Angeles Herald:

”47 kroppar låg fortfarande kvar i lägret. Köttet hade skurits av dem”, rapporterade tidningen den 6 januari 1900.

Hövding Udre Udre styrde ön Viti Levu i Fiji i mitten av 1800-talet och ryktet säger att han levde uteslutande på människokött. Hans offer var krigsfångar som hans stam antingen tillfångatog själva eller fick som tribut från andra hövdingar.

Udre Udres förkärlek för människokött berodde enligt källor på Viti Levu-folkets tro att en person fick sin motståndares styrka när han åt sin fiende. Därför vägrade Udre Udre att dela människokött med sina stamfränder av rädsla för att de skulle bli starkare än han.

År 1840 träffade missionären Richard Lyth Udre Udres son Ravuta. Enligt Lyth berättade sonen för honom att ”hans far åt dem ensam och delade inte med någon. Han lade en sten i en rad för var och en av dem.”

Vid hövdingens död uppgick samlingen till 872 stenar, men förmodligen hade en del av stenarna avlägsnats under årens lopp och historiker uppskattar att det verkliga antalet var närmare 1 000.

Den 20 november 1820 sjönk det amerikanska valfångstfartyget Essex cirka 1 500 sjömil väster om Galápagosöarna. Fördelade på tre livbåtar började de 20 besättningsmedlemmarna ro mot Sydamerikas kust, 4 000 kilometer bort.

Det var ont om proviant och efter en månad krävde svälten sitt första offer. Den döde mannen dumpades i vattnet, liksom nästa. Men när en tredje man dog kom de överlevande överens om att äta upp honom. Samma sak hände med de följande som dog. I början av februari fanns det inga fler döda att äta, så männen beslutade att dra lott om vem som skulle skjutas för att ätas upp. Den som drog det kortast strået var Owen Coffin, bara 18 år gammal.

Totalt åt de skeppsbrutna sju personer, men Coffin var den enda som mördades för att bli en måltid. Tre veckor senare räddades de sista överlevande av ett amerikanskt fartyg. Ironiskt nog kunde valfångarna ha sluppit hundratals kilometer om de hade satt kurs mot Sällskapsöarna i södra Stilla havet i stället för mot fastlandet. Men öarna valdes bort eftersom det ryktades att de kryllade av kannibaler.

Allt verkade gå enligt planerna när Flight 571 inledde sin nedstigning till staden Curicó i Chile klockan 15.24 den 13 oktober 1972. Ombord fanns 19 spelare från rugbylaget Old Christians Club med familj och vänner.

Men de 45 passagerarna nådde aldrig fram till Curicó. Piloten missbedömde flyghöjden och planet kraschade i Anderna. Tolv personer dog i kraschen och ytterligare sjutton dog kort därefter av skador eller kyla. Planet hade endast en liten mängd mat ombord och i de snötäckta bergen fanns inga djur eller ätbara växter. Det fanns bara en sak för de överlevande att göra – att hemfalla till kannibalism.

”Vi lade tunna remsor av fruset kött på en metallplatta. Vi åt det när vi kunde förmå oss att göra det”, berättade en av de överlevande, Roberto Canessa, senare.

De nödställda räddades den 23 december – 72 dagar efter kraschen – när två överlevande lyckades hämta hjälp i ett befolkat område tio dagsmarscher från olycksplatsen.

Flera av de överlevande har sedan dess sagt att kannibalismen var den värsta delen av katastrofen för dem.

Poliserna reagerade skeptiskt när en förvirrad man stoppade dem på gatan i den amerikanska staden Milwaukee den 22 juli 1991. Mannen berättade att han hade utsatts för ett mordförsök och att angriparen hade hotat att äta hans hjärta.

Motvilligt följde polisen honom till den lägenhet där attacken påstods ha ägt rum.

Lägenhetsinnehavaren, 31-årige Jeffrey Dahmer, bjöd vänligt in dem.

Men stämningen tog en obehaglig vändning när en av poliserna fick syn på en serie foton av avhuggna kroppsdelar. En husrannsakan avslöjade att lägenheten innehöll mängder av mänskliga kvarlevor. I frysen låg ett flertal människohuvuden, och i sovrummet fanns ett stort kar fyllt med kemikalier och halvt upplösta människokroppar.

I rätten erkände Dahmer att han drogat offren, strypt dem, haft sex med deras kroppar och slutligen ätit delar av dem. Sammanlagt 17 unga män hade fallit offer för kannibalen mellan 1978 och 1991.

Jeffrey Dahmer dömdes till 15 livstidsstraff, men avtjänade bara tre år för sin kannibalism innan han 1994 dödades av en medfånge.

År 2001 publicerade den 39-årige tyske datateknikern Armin Meiwes en ovanlig annons. På ett internetforum sökte han en ”välbyggd 18–25-åring som är villig att bli slaktad och uppäten”.

Bernd Brandes, en 43-årig ingenjör från Berlin, svarade på annonsen och den 9 mars träffades de för att genomföra planen.

Kannibalism betraktades inte som ett brott i Tyskland, men det gjorde mord. Armin Meiwes försökte därför undvika att döda sitt offer.

I stället amputerade han Brandes penis och lämnade sitt offer blödande i badkaret. När Brandes fortfarande levde efter en tid delade Meiwes en del av penisen med honom innan han dödade och styckade sitt offer.

”Jag dekorerade bordet med stearinljus, dukade med mitt bästa porslin och tillagade mig själv en biff – en bit av hans rygg”, berättade Armin Meiwes efteråt.

Kannibalen filmade hela förloppet, och händelsen hade kanske gått obemärkt förbi om Meiwes inte hade lagt ut ytterligare en annons. Annonsen ledde polisen till Meiwes, som fängslades på livstid.

Armin Meiwes bestämde sig 2007 för att bli vegetarian.

Ett krävande jobb som inköpare för en fabrik i den sovjetiska staden Rostov innebar att Andrej Tjikatilo ofta var borta från hemmet, men inget tydde på att han var något annat än en samvetsgrann far och make.

Tjikatilo levde emellertid ett dubbelliv. När han under 1980-talet reste runt i det sönderfallande Sovjetunionen tillbringade han ofta sin fritid på järnvägsstationer och busshållplatser.

Han sökte upp barn och ungdomar av båda könen och lockade dem med löften om till exempel ett mål mat. Utom synhåll från eventuella vittnen drog han fram en kniv och högg ihjäl sina offer. Därefter åt han delar av den mördade personens kropp, till exempel tungan, nästippen och könsorganen.

Tekniska misstag från polisens sida och Tjikatilos förmåga att alltid ha ett alibi gjorde att han länge gick fri. Det var först när polisen 1990 införde dygnet runt-övervakning av stationerna som kannibalen åkte fast.

Under rättegången framkom det att ”Slaktaren från Rostov”, som Andrej Tjikatilo nu kallades, hade 52 liv på sitt samvete. Det var tillräckligt för en dödsdom, som verkställdes 1994.