Hedningar från öster intog Nordtyskland

Ett av dessa tömda områden låg mellan floderna Elbe och Oder i dagens Nordtyskland. Från omkring år 500 bodde det knappt en själ där, vilket gav nya människor chansen: grupper av slaver som vandrade mot nordväst från Karpaterna.

Enligt forskningen tog sig uppemot 50 olika stammar till området mellan Elbe och Oder på 600-talet. Dessa slaver, som på medeltiden kallades vender, hade inte de militära förutsättningar som krävdes för att blanda sig i de stora europeiska uppgörelserna under folkvandringstiden. De rörde sig i stället förbi häxkitteln och slog sig ner i landet mellan de båda floderna.

De hedniska och tekniskt underutvecklade venderna blev dock snart en nagel i ögat på grannarna i väster och söder, så de följande 500 åren blev en kamp för överlevnad. Det var en kamp som venderna inte hade en chans vinna.

Tempel till gudarnas ära

Venderna hade perfekta förutsättningar för att leva i skogarna de kom till. Landet mellan Elbe och Oder genomkorsas av åar och floder, så häst och vagn var inte till mycket nytta där. Venderna var emellertid experter på att hugga ut lätta kanoter ur hela trädstammar.

Några egentliga städer anlade venderna inte. De olika stammarna slog sig ner i små bysamhällen. Under den första tiden hade de inte heller några enväldiga furstar som kontrollerade större områden. I stället hade varje samhälle en hövding, och fälten odlades av byborna gemensamt.

Jorden var bördig, men någon bra järnmalm hade venderna inte tillgång till. De fick nöja sig med så kallad myrmalm, som efter utvinningen ger ett mer poröst järn och därför inte lämpar sig för vapentillverkning.

De arkeologiska fynden efter venderna är få. Deras hus bestod huvudsakligen av trä och även om de tillverkade lergods, så var deras konstnärliga ambitioner små. En vendisk kruka skulle först och främst vara praktisk – utsmyckningen var sparsam.

Alla historiska källor om venderna kommer från deras fientligt sinnade grannar, för venderna hade inget skriftspråk. De första generationerna av vender förstod inte heller någonting när de främmande saxiska och frankiska grannarna tilltalade dem. Därför kallade venderna de främmande för njemz (”de stumma”), medan de inbilskt kallade sig själva slovo (”de talande”).

Venderna fiskade i områdets många vattendrag och på land höll de får och nötkreatur. De var också skickliga jägare med pil och båge. Med päls från bland annat bäver och mård kunde de byta till sig bättre vapen av sina grannar.

De skriftliga källorna visar att venderna byggde ett stort antal tempel för att hedra sina gudar, vilket den tyske historikern Thietmar av Merseburg (975–1018) vittnade om:

”I dessa områden drivs lika många tempel som det finns folkstammar, och lika många olika gudastatyer tillbeds av de troende.”

Någon överblick över vendernas tro och deras gudavärld ger de historiska källorna tyvärr inte.

Stammarna sluter sig samman

Med tiden följde även en centralisering av makten, då de olika stammarna slöt sig samman i förbund ledda av mäktiga furstar. År 804 erövrade frankernas kejsare Karl den store saxarnas land och tvingade dem att låta kristna sig. Segern vanns med hjälp av den vendiske obotriterkungen Witzan, som tog tillfället i akt att öka sin makt.

Karl belönade Witzan genom att ge honom erövrat saxiskt territorium norr om Elbe. Karl litade dock inte på venderna, utan tog tillbaka marken för att bygga fästningen Hammaburg (Hamburg). Samtidigt fastslog han gränserna mot danerna i norr och venderna i öster.

Norr om Danevirke såg vikingakungen Godfred med oro på det vendisk-frankiska samarbetet. Därför angrep danerna år 808 vendernas handelsplats Reric i Wismarbukten och lät tvångsförflytta bosättningens handelsmän till vikingastaden Hedeby, nära vår tids Schleswig.

Allianserna förändrades emellertid konstant. Tre år efter Karls död 814 lierade sig obotriterna med danerna. En klok furste är nämligen alltid villig att hitta nya samarbetspartner. Även strategiska giftermål ingicks mellan frankiska, saxiska och vendiska furstefamiljer. År 820 anpassade sig den obotritiske fursten Slavomir rentav till fiendens religion genom att som den första vendern någonsin låta sig döpas.

De instabila allianserna fick inte sällan ett blodigt slut. Enligt historieskrivaren Widukind bjöd markgreven Gero i mitten av 900-talet in 30 vendiska hövdingar till ett gille med stora mängder vin. Medan gästerna sov ruset av sig lät Gero döda dem allihop för att befästa sin makt.

Prinsessa kördes iväg naken

De många krigen och den stora förödelsen till trots var vendernas samhälle framgångsrikt. När den judiske handelsmannen Ibrahim ibn Jakob år 966 besökte staden Mecklenburg, nära vår tids Wismar, var han full av lovord:

”Spannmålspriserna där är låga och landet är så rikt på hästar att en del av dem exporteras till andra länder. Invånarna är välförsedda med rustningar, hjälmar och svärd.”

I Mecklenburg hade den obotritiske fursten Nakon sin borg, varifrån han kontrollerade salthandeln i norr.

Venderna, som var försvarslösa under sina första århundraden, bytte med tiden till sig bra vapen och byggde solida försvarsanläggningar. Fästningar av trä, torv och jord sköt upp i vendiska områden och viktiga borgar som Mecklenburg och Brandenburg utvecklades till regelrätta furstesäten där vendiska härskare levde i överflöd.

Borgarna behövdes för att stå emot det ökade trycket västerifrån när välbeväpnade saxare och franker gav sig ut på plundringståg eller krävde tribut. De yttre fienderna var emellertid inte vendernas enda utmaning.

Kristendomen hade fått verkligt fäste i området mellan Oder och Elbe, vilket splittrade venderna. Vissa av dem bekände sig nu till kristendomen, medan andra höll kvar vid de gamla gudarna.

Särskilt blodigt blev det år 1066, då hedniska vender gjorde uppror mot obotriterfursten Gottschalk, en nitisk kyrkobyggare och gift med en dansk prinsessa. Gottschalk mördades vid Elbe, varefter hans hustru spritt språngande naken kördes ut ur Mecklenburg.

Överallt lät hedningarna sin vrede gå ut över de kristna, bland annat genom att offra en biskop till eldguden Radegast, som hedrats med ett tempel i staden Retra. Året därpå hämnades de kristna genom att jämna Retra med marken. Alla spår efter staden är numera borta, så dagens arkeologer kan inte placera den geografiskt.

Religionsstriden intensifieras

Konflikten mellan de kristna och de hedniska venderna nådde sin kulmen år 1127. Då blev furst Nakons efterträdare Heinrich mördad när även han försökte stärka kristendomen. Nu fick de saxiska grannarna nog. De beslutade sig för att knäcka venderna genom att bjuda in kristna invandrare västerifrån att slå sig ner i vendernas land.

Enligt Helmolds Chronica Slavorum från 1200-talet sände den saxiske greven Adolf II bud till ”Flandern och Holland, Utrecht, Westfalen och Friesland om att den som hade för lite land kunde komma med sin familj för att få den vackraste, största och bördigaste mark – rik på fisk och kött samt med utmärkt bete”.

År 1147 genomförde saxarna under ledning av adelsmännen Albrekt Björnen och Henrik Lejonet dessutom ett korståg i öster, som tycks ha knäckt det sista uppenbara vendiska motståndet. De saxiska erövrarna hade emellertid underskattat sin motståndare.

Till markgreve Albrechts stora förvåning erövrade den vendiske fursten Jaxa tio år senare borgen Brandenburg. I skydd av mörkret lyckades fursten smyga in i borgen med en handfull krigare, beväpnade med spjut och stridsyxor.

Enligt krönikan Tractatus de urbe Brandenburg, skriven av munken Heinrich av Antwerpen omkring år 1200, intog Jaxa och hans män Brandenburg utan någon större blodspillan. Slaget var dock ännu inte vunnet – och Albrechts nästa drag avgjorde vendernas öde.

Enligt Heinrich av Antwerpen tvingades nämligen Jaxa ge upp borgen igen efter flera veckors belägring: ”Med Guds hjälp fick markgreven den 11 juni 1157 tillbaka Brandenburg, intog borgen med ett stort följe och hängde upp sitt segerrika baner.”

Furst Jaxa blev vendernas siste store härförare. Efter nederlaget drog han sig tillbaka till sin borg i Köpenick, söder om det som i dag är Berlin.

En folkgrupp överlevde allt

Under åren efter Jaxas fördrivning från Brandenburg genomförde den danske kungen Valdemar I korståg mot venderna. På ön Rügen besegrade han det vendiska folket ranerna, som med jämna mellanrum plundrat de danska öarna. På fastlandet tvingade Valdemar obotriternas furste att svära honom sin trohet.

År 1168 var Valdemar tillbaka på Rügen, där han erövrade ranernas helgedom Arkona, som var central för krigs- och fruktbarhetsguden Svantevits kult. Den danske historikern Saxo beskrev statyn av Svantevit: ”Inne i huset stod en väldig gudabild, betydligt större än en man och egendomlig att skåda med sina fyra huvuden och fyra halsar.”

Gudastatyn brändes och Valdemars män plundrade helgedomens skatter.

I slutet av 1180-talet markerade Valdemars tronföljare Knut Valdemarsson sin övermakt genom att ta det självförhärligande tillnamnet ”vendernas kung”, en titel det danska kungahuset avskaffade först 800 år senare, vid drottning Margrethe II:s kröning år 1972.

I söder var de nya tyska makthavarna på 1100-talet i full färd med att förvandla vendernas land. Vägar och städer byggdes, kyrkor och kloster växte upp och den vilda skogen fälldes, så att marken kunde odlas.

Nu ersattes vendernas gårdar och allmänningar av egentliga bondgårdar med egna jordar, och byteshandeln ersattes av en penningekonomi med mynt. Majoriteten av venderna som vägrade underkasta sig antingen dödades eller flydde österut, där de slog sig ner i Polen och Ryssland.

I de vendiska områdena fanns det snart inte många spår kvar av de gamla invånarna, men en del av deras ortnamn överlevde, däribland Berlin (slaviska för ”träsket”) och Dresden (”skogen”). I städer som Lübeck var det förbjudet för invånare som inte talade ordentlig tyska att ingå i 1400-talets hantverksskrån.

Det sista vendiska ordet lär ha yttrats år 1756, då änkemannen Emerentz Schultze dog utanför Hannover. Enligt den lokala nekrologen var han ”den siste som kunde tala och sjunga perfekt vendiska”.

Osannolikt nog lever dock det vendiska arvet vidare i vår tids Tyskland. I regionen Lausitz, nära den polska gränsen, talar omkring 60 000 människor fortfarande sorbiska, ett slavisk språk som har överlevt både nazismen, kommunismen och internet.