Den transatlantiska slavhandeln – eller triangelhandeln – är beteckningen för den handelsrutt som européerna under 1600- och 1700-talet använde för att bedriva slavhandel.
Triangelhandeln från Europa till Afrika
I Europa lastade handelsmännen fartygen med varor som vapen, textilier, verktyg och alkohol.
Därefter seglade fartygen ned längs den afrikanska västkusten, där lokala slavhandlare väntade på att få byta flera miljoner tillfångatagna afrikaner mot de europeiska varorna.
Under vidriga förhållanden fraktades slavarna till Syd-, Central-, och Nordamerika, där de utnyttjades som arbetskraft på plantager.
Hur många människor som mötte detta öde är historikerna osäkra på, men det rör sig förmodligen om mellan nio och tolv miljoner.
Lasten byttes ut längs vägen
Handelsrutterna bildar en triangel, när de ritas in på en karta. Bland annat därför kallas slavhandeln även för triangelhandeln.
Det kunde ta upp till två år för de europeiska köpmännen att tillryggalägga hela sträckan:
Vapen
För vapen, verktyg och alkohol bytte europeiska köpmän till sig slavar i Afrika.
Slavar
Under vidriga förhållanden tvingades flera miljoner slavar till Nya världen.
Bomull
Från den amerikanska kontinenten fraktades lyxvaror som bomull och tobak till Europa.
Triangelhandeln från Amerika till Europa
När socker, bomull och tobak skördats på plantagerna lastades handelsfartygen ännu en gång.
Denna gång gick färden tillbaka till Europa, där kolonivarorna såldes som exotiska lyxvaror. En del av vinsten från handeln använde köpmännen till att köpa vapen och verktyg.
Därefter kunde de ännu en gång segla ned längs Afrika, hämta nya slavar och frakta dem över Atlanten.