Kameler i öken

Sidenvägen knöt ihop världen

I 1 600 år ringlar kamelkaravaner genom världens mest ogästvänliga områden. De har med sig frasigt siden, ädelt guld och exotiska kryddor. Rånare ligger på lur men Djingis khan, kinesiska muren och Roms legioner skyddar Sidenvägens köpmän.

I 1 600 år ringlar kamelkaravaner genom världens mest ogästvänliga områden. De har med sig frasigt siden, ädelt guld och exotiska kryddor. Rånare ligger på lur men Djingis khan, kinesiska muren och Roms legioner skyddar Sidenvägens köpmän.

Shutterstock

Brutala rövarband, arméer på marsch, ändlösa öknar, ­extrem kyla och onda andar – det är bara några av de ­faror som hotar längs den 800 mil långa handelsrutten från Kina i öster till Europa i väster.

Men för de ­karavaner som verkligen lyckas genomföra odyssén längs Sidenvägen väntar en enorm belöning.

Ta plats i karavanen för en färd längs Sidenvägen genom alla dess förvandlingar under 1 600 år.

Romarrikets fascination av siden

På marknaderna i romarriket betalar kunderna fantasisummor för kinesiskt siden. Romarna har ingen aning om hur det tillverkas men de älskar det frasande, lätta tyget från Orienten.

Romarna är så förtjusta i siden att köpmännen inte har en chans att möta efterfrågan. Priserna rusar i höjden och i början av det första århundradet e.Kr. är priset på siden så högt att den romerske kejsaren Tiberius beklagar sig över lyxkonsumtionen:

”Som betalning för struntsaker skickas våra pengar till främmande länder, och rentav till våra fiender.”

Men kineserna tjänar stort på det florstunna tyget och för dem är Siden­vägen en genväg till ett enormt välstånd.

Silke

Vävt siden från Kina var den stora varan på Sidenvägen.

© Shutterstock

Sidenvägen upptäcktes av en slump

Sidenvägen är inte en enda lång led ­utan ett omfattande nätverk som förbinder Kina med Europa och Indien.

Det enorma systemet av vägar har sin källa i det kinesiska kejsardömets huvudstad Chang’an – våra dagars Xi’an. H

ärifrån färdas en strid ström av kameler, kameldrivare, vakter, kockar och betjänter ut genom miljonstadens portar mot marknaderna långt borta i andra änden av den långa handelsrutten – bland annat Rom och övriga Europa.

Det var ämbetsmannen Zhang Qian som av en slump upptäckte vägen mellan österlandet och västerlandet.

År 138 f.Kr. utsåg Han-dynastins ­kejsare Wu Di den unge mannen till ledare för en expedition som skulle ­besöka en folkstam i ­Fergana i våra dagars ­Uzbekistan mer än 200 mil väster om Chang’an.

Kejsaren hoppades att Zhang Qian skulle kunna övertala folket att bilda en ­gemensam front mot mongolerna som hotade rikets gränser med sina beridna krigare.

Kinesiska muren.

Kinesiska muren skyddade resenärer längs en del av Sidenvägen.

© Polfoto / Corbis

Första resan längs Sidenvägen

Qian tog med sig hundra man och lämnade Chang’an. Han räknade med att vara tillbaka inom ett par år – men misstog sig. Karavanens resväg gick genom mongolernas territorium och Zhang och hans följe togs tillfånga två gånger.

Efter 13 långa år av strapatser återvände Zhang och den andre ende överlevande expeditionsdeltagaren till huvudstaden, där de presenterade både goda och dåliga nyheter för kejsaren.

Folket i nordväst hade inget intresse av militärt samarbete. Men Zhang kunde i stället rapportera att bortom vidsträckta öknar och höga berg fanns det ett pärlband av riken vars invånare var fulla av beundran för Han-riket och dess varor.

Zhang hade inte sett dessa länder med egna ögon, men under sin resa in i Asiens okända hjärta fick han gång på gång höra berättas om ett rike som låg allra längst västerut bortom ett väldigt hav.

Det landet hette romarriket, och enligt Zhang Qian skulle detta vara en stormakt som kunde mäta sig med Kina.

Zhang Qians berättelse fångade genast kejsarens intresse. Hans dynasti hade enat Kina till ett enda rike och utvidgat landets gränser åt både norr och söder.

Nu anade kejsaren en möjlighet att tjäna stora pengar på handel med rikena i fjärran.

Zhang hade knappt hunnit borsta av sig vägdammet förrän de första karavanerna, fullastade med siden, lämnade den kejserliga huvudstaden på väg mot okända horisonter.

Betydligt fler varor än bara siden

I första skedet färdades karavanerna bara till Tarimbäckenet i västra Kina, där köpmännen bytte sitt siden mot jade. Men snart insåg de att siden var ännu mer eftertraktat längre västerut.

De lockades av tanken på en lönsam export och började utöka kundkretsen. Dag för dag och kilometer för kilometer kämpade sig karavanerna allt längre väster­ut genom okända trakter.

De banade nya vägar och knöt samman dem med gamla, väletablerade handelsrutter – och snart bredde nätverket av vägar och stigar ut sig kors och tvärs över ett enormt område.

Handelsvaror på Sidenvägen: bärnsten, elfenben, guld.

Handeln gick åt båda hållen. Kineserna efterfrågade varor som bärnsten, elfenben och guld från romarnas och européernas intresseområden.

© Shutterstock

Vid tiden för Kristi födelse hade Sidenvägen vuxit sig drygt 800 mil lång. Den sträckte sig från Chang’an i öster till slutstationen i Antiochia – våra dagars Antakya på turkiska medelhavskusten – som var en knutpunkt för handeln i de östromerska provinserna.

Sidenvägen blåste liv i områden som länge legat öde. Längs rutten och utmed alla förgreningar av den växte nya riken, städer och handelsstationer upp som svampar.

I städerna byggdes palats, tempel och kloster. Där det tidigare varit karga stäpper samlades nu köpmän för att sälja alla sina underbara ting på de livliga basarerna.

Siden var nämligen bara en av många exotiska varor som bytte ägare längs Sidenvägen.

Karavanerna förde med sig allt som var på modet: kryddor, parfym, väldoftande träslag, vilda djur, porslin och växter.

Men handeln försiggick i båda riktningarna. Européerna älskade allt som andades Orienten och kineserna var som tokiga i varor från väst: ull, bärnsten, mattor, elfenben, glas, guld och silver.

Silke var en kinesisk statshemlighet

Silkeslarver spinner kokonger.

Endast kineserna visste att silke kommer från en särskild fjärilslarv. I många hundra år hade de monopol på produktionen.

© Shutterstock

Det sägs att en kinesisk prinsessa spann den första silkestråden för nästan 5 000 år sedan. Prinsessan Xiling Shi gick omkring i sin trädgård och plockade en kokong från ett blad på ett mullbärsträd.

Hon råkade tappa kokongen i en kopp varmt te och när hon försökte ta upp den igen lindades hennes fingrar in i en lång, tunn silkestråd.

Prinsessan hade upptäckt det som skulle bli en av Kinas värdefullaste produkter. Kläder vävda av silkestrådar från silkesfjärilens larver blev snart mycket populärt bland de mest välbeställda kineserna.

Kineserna vakade som hökar över sitt siden och höll tillverkningen hemlig i mer än 2 000 år. I synnerhet romarna, som älskade siden, försökte luska ut varifrån tyget kom.

Den romerske författaren Plinius den äldre skrev t.ex. att ”kineserna är berömda för sina skogar, där de finkammar bladen på det finaste dun (till siden)”.

Inte förrän omkring år 550 e.Kr. avslöjades hemligheten, då två bysantinska munkar smugglade med sig silkesfjärilskokonger från Kina tillKonstantinopel.

Därefter tog silkesproduktionen fart i Medelhavsom­rådet och spred sig så småningom till resten av Europa.

Säkerhet på resan

De ändlösa kamelkaravanerna med dyrbar last väckte uppmärksamhet vart de än kom och många rånare såg sin chans att snabbt bli rika.

Men Sidenvägen hade inte använts särskilt länge förrän romare och kineser började säkra resrutten.

I den östra delen av Sidenvägen byggde kineserna vakttorn och fort på strategiska platser med soldater som skyddade karavanerna mot stråtrövare.

Även i väster kunde karavanerna känna sig trygga; här ansvarade romarrikets starka arméer för ordning och reda.

Men mellan de båda stora rikena var vägen lång, och i detta väldiga område härskade två folkslag under Han-dynastins och romarrikets epok: partherna som var grannar till romarriket, och kushanerna som kontrollerade delar av Centralasien.

Dessa folkslag krävde tull för att skydda karavanerna och levde gott på den trafik som strömmade fram och tillbaka.

De tjänade också svindlande summor på att köpa upp stora partier av varor och sälja dem vidare till andra karavaner.

Karta över rutten

Utrustningen av karavanen

Köpmännen som utrustade karavanerna ägnade många månader åt att planera resan. Först skulle de skaffa varor och därefter hitta friska och tåliga lastdjur.

De skulle dessutom anlita folk som vågade ge sig ut på den farofyllda resan. Lastdjuren var oftast kameler som klarar att färdas i dagar utan att dricka, men även hästar, åsnor och oxar var vanliga.

Karavanerna bestod av upp till tusen djur och hundratals personer.

Fakta om kamelen

Kamel med full packning.
© Polfoto/Corbis

Kamelen är ett växtätande däggdjur. Den väger cirka 600 kg och har en mankhöjd på nästan 200 cm.

Den kan dricka 200 liter åt gången.

Puckeln är kamelens fettdepå. Den saknar isolerande fett på kroppen.

Kamelen kan bära 300 kg och gå upp till 5 mil på en dag.

Vägen genom helvetet

Från Chang’an gick första etappen av resan i skydd bakom kinesiska muren, och på kanten av Tarimbäckenet delades rutten i två grenar.

Därefter väntade en av världens mest ogästvänliga platser: ökenområdet Takla Makan. Världens näst största öken – efter Sahara – var ökänd för sina sandstormar, för sin extrema köld och för de demoner som påstods finnas där.

Pagod i Kinas gamla kejsarstad Xi'an.

Den så kallade Lilla vildgås-pagoden är från 652 e.kr. Den står i Xi'an /Chang'an, som under stora delar av Sidenvägens storhetstid var kejsarstad i Kina. Tangdynastin (618–907) hade till exempel sitt säte i just Chang'an.

© Shutterstock

Takla Makan-öknen

Den ena vägen följde öknen längs norra sidan, den andra följde öknens sydliga gräns. Men oavsett vilken väg karavanerna valde undkom de inte Takla Makans stränga klimat.

Temperaturerna växlade mellan 30 graders kyla till 40 graders hetta och fasansfulla stormar kunde blåsa upp på bara ett ögonblick och överrumpla resenärerna.

Takla Makan-öknen i dag.

Takla Makan-öknen: Världens näst största öken är fortfarande svår att forcera, även om det i dag på en del håll finns asfalterade vägar.

© Shutterstock

Småsten och sand virvlade runt i vinden och piskade mot människor och djur. De som färdades i den typen av väder var tvungna att linda in sig i filtar för att inte få skador.

När sandstormarna rasade riskerade karavanerna att tappa orienteringen – med katastrofala följder. Ökensanden omslöt allting och det sades att demoner lockade resenärerna på villovägar.

De vilsna resenärer som hamnade på efterkälken hörde att någon ropade deras namn. Det var en röst som de tyckte sig känna igen – men det var helt fel. Det var ingen reskamrat som ropade – det var en ond demon.

Mellan spetsiga tinnar

Efter flera månaders resa hade karavanerna tagit sig förbi Takla Makan och i oasstaden Kashgar möttes vägarna igen.

Här kunde karavanerna samla kraft och skaffa proviant samt nya djur som ersättning för dem som dukat under. Strapatserna var långtifrån över; nu väntade ännu en livsfarlig etapp – bergsområdet ­Pamir.

Här måste karavanerna kämpa sig uppför de branta bergssidorna på smala stigar, steg för steg, och oändligt långsamt. Risken för snöstormar, stenskred och laviner var ständigt överhängande.

Khunjerabpasset på gränsen mellan Kina och Pakistan.

Khunjerabpasset på gränsen mellan Kina och Pakistan. En asfalterad väg upp i en syrefattig bergsterräng ser ogästvänlig ut än i dag. Tänk då att få en karavan av tungt lastade kameler genom den.

© Shutterstock

Bergstoppar på upp till 7 500 meters höjd reste sig på alla sidor och som långa, tunna trådar slingrade sig karavanerna fram genom de snötäckta bergspassen på 5 000 meters höjd.

Dagligen tappade både djur och människor fotfästet, och skriken från ryttare som störtade mot avgrunden var en del av vardagen.

Från Pamir fortsatte Sidenvägen ned i låglandet till en mer lättframkomlig terräng med stäpper, gröna ängar och bördiga fruktplantager.

Här var inte längre naturen den värsta fienden – här skulle man passa sig för ligor med beväpnade stråt­rövare som låg på lur för att plundra de utmattade resenärerna.

Ulugh Beg madrasa i Samarkand

Samarkand i Uzbekistan är en av höjdpunkterna för dagens resenärer som vill färdas längs Sidenvägen. Detta är madrasan Ulugh Beg, som uppfördes mellan 1417 och 1420.

© Wikipedia Commons / Arian Zwegers

Det var inte alla karavaner som genomförde hela rutten från den ena änden till den andra. De flesta brukade stanna i någon stad längs vägen.

Samarkand, i dagens Uzbeki­stan, var en populär mötesplats mellan öst och väst och här stod köpmännen redo att köpa upp stora mängder varor som sedan skickades vidare.

När handeln var avslutad, vilket kunde ta veckor eller månader, vände karavanerna hemåt igen. Deras ursprungliga last fortsatte mot de romerska marknaderna och bytte ägare ytterligare några gånger längs vägen.

När den till sist nådde sitt mål hade priset mångdubblats på grund av alla mellanhänder.

Vara på Sidenvägen: Kryddor från orienten.

Det var många andra varor som fraktades västerut längs Sidenvägen. Kryddor från Orienten inbringade förmögenheter i Europa.

© Shutterstock

Sidenvägens viktigaste män

Kejsar Wu Di
© Xiao Yu-Tian

Kejsar Wu Di grundade Sidenvägen

År 138 f.Kr. sände Kinas kejsare ut ämbetsmannen Zhang Qian för att söka upp grannfolket i väster. Av en slump upptäckte expeditionen en resväg som nådde ända till Europa.

Djingis khan
© Polfoto/Corbis

Djingis khan skyddade resenärerna

Under flera sekler plågades de handelsresande av stråtrövare, men när Djingis khan erövrade stora delar av Centralasien i början av 1200-talet kunde karavanerna känna sig trygga på färden.

Marco Polo.
© Polfoto/Corbis

Marco Polo gjorde handelsrutten berömd

År 1295 återkom den venetianske köpmannen Marco Polo till Europa efter 24 års resa. Tillsammans med sin far och sin farbror hade han följt Sidenvägen till Kina och hans reseskildringar gav européerna inblick i de okända rikena i öster.

Bartolomeu Diaz.
© Ullstein Bild

Bartolomeu Diaz fann genväg över havet

När en portugisisk expedition fann sjövägen söder om Afrika år 1488 banade det väg för fartygstrafik till Asien. Tio år senare kom Vasco da Gama till Indien över havet.

Ferdinand von Richthofen.
© Polfoto/Ullstein Bild

Ferdinand von Richthofen gav Sidenvägen dess namn

Den tyske geografen von Richthofen gjorde flera resor till Kina. År 1877 beskrev han det enorma nätet av handelsrutter i en bok och kallade dem ”Seidenstraße” – Sidenvägen.

Teknik och idéer följer varorna

Sidenvägen var inte bara ett livligt trafikerat handelsnätverk utan även en informationskanal.

Teknik, vetenskap, konst och religion förmedlades mellan öst och väst och när resenärer från var sitt håll möttes utbytte de historier från sina respektive hemländer.

Från Kina kom uppfinningar som kompassen, krutet, sedlar, porslin och papper till Europa, och Sidenvägen fick en särskilt stor betydelse för religionen.

Omkring år 100 e.Kr. spred sig buddhismen från Indien till Kina och hela Centralasien. Flera hundra år senare började nya religioner som kristendomen och ­islam att vinna mark.

Det var inte alltid lika lätt att få fram de olika varorna: Sidenvägens historia präglas av krig och oroligheter.

Under vissa perioder låg långa sträckor öde eftersom rivaliserande härskare och arméer på marsch gjorde att det var livsfarligt att vistas här.

Ryttarstaty av Djingis khan.

Ryttarstaty av Djingis khan i Ulaanbaatar i Mongoliet.

© Shutterstock

Under en speciell epok var det emellertid någorlunda säkert att färdas längs hela vägen. Konstigt nog var det i en tid då en av världens mest fruktade män, mongolhärskaren Djingis khan, satt vid makten.

År 1206 e.Kr. samlade han de mongo­liska stammarna under sin regim och under åren som följde svepte hans ryttararméer genom Centralasien och dödade alla fiender de stötte på.

Ingen kunde stoppa mongolerna, som erövrade det ena riket efter det andra.

När Djingis khan dog år 1227 kontrollerade mongolerna hela Centralasien från Kina till Europa, och för första och sista gången kontrollerades hela Sidenvägen av en och samma regent.

Kris för Sidenvägen

Sidenvägen blomstrade under mongolernas regim men när riket började falla sönder i mitten av 1300-talet kollapsade även handeln.

Krig och konflikter hind­rade karavanerna från att ta sig fram, och muslimerna i Mellanöstern och de kristna européerna hatade varandra till följd av de kristnas många korståg.

Inga kristna köpmän vågade sig igenom de många muslimska småstaterna på väg till Orienten, och därför tog muslimerna över i stort sett all handel på rutten.

De muslimska köpmännen tog bra betalt för att agera mellanhänder. Priserna blev skyhöga och varorna allt färre.

Men européerna längtade fortfarande ­efter österlandets varor och började se sig om efter andra vägar till de asiatiska skattkamrarna.

Bartolomeu Diaz karavell (rekonstruktion).

En modern rekonstruktion av det fartyg (en karavell) som Bartolomeu Diaz var kapten på, när han blev den förste euroén som rundade Godahoppsudden och därmed bidrog till att besegla Sidenvägens öde som ett avslutat kapitel i världshistorien.

© Wikimedia Commons / Lacobrigo

Vetenskapsmännen i Europa var helt eniga om att jorden var rund och att det därför, åtminstone i teorin, skulle kunna gå att segla till Asien.

På 1400-talet ­gjorde Portugal, Europas främsta sjö­fararnation, allt för att försöka finna sjövägen österut.

År 1488 kom det stora genombrottet då Bartolomeu Diaz upptäckte passagen söder om Afrika.

Därmed öppnade han en ny väg till Asien, och medan fartygskonvojerna stävade ut från Europa mot österlandet under de följande årtiondena förlorade Sidenvägen sin betydelse.

Den legendariska karavanrutten täcktes av sand och i stället för öknens skepp var det nu lastfartyg som etablerade handelsförbindelser mellan öst och väst.

Sidenvägen - tidslinje

Zhang Qian

Kejsarens utsände, Zhang Qian, fann Sidenvägen.

© Polfoto / Corbis

Ny textil gjorde ökenvägen till en succé

Kinesiskt siden blir populärt bland romarna hundratals mil bort. Handeln med det exklusiva tyget gör Sidenvägen till en viktig handelsrutt i flera hundra år.

Cirka 3000 f.Kr:

Kineserna börjar framställa siden.

753 f.Kr:

Rom grundas. Hundra år senare leder romarnas längtan efter siden till att Sidenvägen blir en viktig handelsrutt.

206 f.Kr.:

Under Kinas första stora kejsardynasti, Han-dynastin, enas Kina till ett enda rike.

138 f.Kr.:

Kinas kejsare Wu Di utser ämbetsmannen Zhang Qian som ledare för en expedition som ska etablera en militärallians med en nomadstam i Fergana i våra dagars Uzbekistan. Zhangs expedition på hundra man sluter inga avtal med stammen men banar i stället väg för det handels­nätverk som med tiden utvecklas till Sidenvägen.

Kring Kristi födelse:

Sidenvägen är fullt utbyggd och sträcker sig drygt 800 mil från Kina till romarriket genom öknar, över bergskedjor och över stäpper.

Cirka 100 e.Kr.:

Buddhismen når Kina från Indien. Religionen sprids snabbt längs Sidenvägen, och blir den mest utbredda i hela Centralasien på kort tid.

100 e.Kr.:

Kushan-imperiet får herraväldet över delar av Centralasien, Afghanistan och norra Indien.

Produktion av papper i Kina.
© Bridgeman

105 e.Kr.:

Kineserna blir först i världen med att tillverka papper. Kunskaperna sprider sig så småningom via Sidenvägen till Centralasien, Mellan­östern och slutligen ända till Europa där papperstillverkningen börjar så smått på 1300-talet.

117 e.Kr.:

Romarriket är som störst. Det gigantiska imperiet omfattar nu området från England i norr till Sahara i söder och från Atlanten i väster till floden Eufrat i öster.

220 e.Kr.:

En orolig period i Kina leder till att Han-dynastin faller sönder och Kina delas i tre kungariken.

330 e.Kr.:

Romarriket splittras och Byzantion vid inloppet till Svarta havet blir huvudstad i östromerska riket. Staden får namnet Konstantinopel.

476 e.Kr.:

Det splittrade romarriket får dödsstöten då den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus, avsätts. Romarriket går under.

550 e.Kr.:

Sidenodling påbörjas i Medelhavsområdet. Kina förlorar därmed sitt sidenmonopol men den livliga handeln längs Sidenvägen fortsätter.

618 e.Kr.:

Tang-dynastin kommer till makten i Kina. Detta är Kinas mest kosmopolistiska dynasti som under sina första hundra år härskar över stora delar av Centralasien.

632 e.Kr.:

Profeten Muhammed dör. De muslimska härarna lyckas erövra stora delar av Mellanöstern.

Där­efter fortsätter deras erövringar av Nord­afrika, Spanien och delar av Centralasien. I takt med islams spridning blir arabiska det dominerande språket i regionen.

Bagdad
© Scanpix / Mary Evans & Polfoto/corbis

762 e.Kr.:

De muslimska härskarna grundar Bagdad – som i dag är huvudstad i Irak – på den plats där Sidenvägen korsar en annan av den tidens viktigaste trafikleder: floden Tigris. Staden blir snabbt ett av Sidenvägens främsta handelscentra och växer inom loppet av ett århundrade till en av Mellanösterns största och livligaste metropoler.

800:

Krutet uppfinns i Asien. I mitten av 1200-talet kommer det till Europa via Sidenvägen. Under samma århundrade uppfinner kineserna kompassen, som även den hittar till Europa via Sidenvägen.

Kinesiskt porslin
© Polfoto / Corbis

900:

Kineserna börjar tillverka porslin. Inte förrän 800 år senare lyckas européerna göra om samma konststycke.

1196:

Djingis khan blir mongolernas ledare.

1215:

Djingis khans trupper erövrar hela norra delen av Kina.

1236:

Mongolerna sprider sig västerut i Europa.

1271:

Marco Polo lämnar Venedig och följer Sidenvägen till Kina. Han kommer hem 24 år senare.

1279:

Mongolhärskaren Khubilai khan, sonson till Djingis khan, erövrar återstoden av Kina och blir den förste kejsaren i Yuan-dynastin.

1488:

Sjövägen söder om Afrika upptäcks av portugisen Bartolomeu Diaz.

1877:

Den tyske geografen Ferdinand von Richt­hofen hittar på namnet Sidenvägen.

Tåg på Sidenvägenbanen i Kazakstan.
© Polfoto / Corbis

1992:

Den sista sträckningen i den transkontinentala järnvägsförbindelse som kallas Järnsidenvägen öppnas i Kazakstan. Sträckningen är cirka 11 000 km lång och förbinder Lianyungang på Kinas östkust med Västeuropa via Kazakstan, Ryssland, Vitryssland och Polen.

Genom de centrala delarna av Asien går järnvägsspåren parallellt med Sidenvägen.

Skattsökare erövrade Sidenvägen

Sven Hedin, svensk utforskare på Sidenvägen

Den svenske geografen Sven Hedin genomförde tre stora expeditioner till Centralasien.

© Polfoto/Corbis

Sidenvägen hade varit bortglömd i flera hundra år när upptäcktsresande i slutet av 1800-talet fick upp ögonen för den urgamla karavanrutten – och för de skatter som låg gömda under ökensanden.

Hela städer grävdes fram och för­utom guld, ädelstenar, redskap och konstföremål fann skattsökarna grottor med väggmålningar i, samt tusentals skrift­rullar.

En av de mest framgångsrika äventyrarna var svensken Sven Hedin.

Under tre expeditioner åren 1893–1909 gjorde han en mängd sensationella upptäckter, däribland handelsstaden Loulan i våra dagars
Xinjiang.

Hedin och många andra fick erfara varför Takla Makan-öknen var så ökänd. På en expedition år 1895 var han nära att dö när han trotsade ortsbornas råd om att hålla sig borta.

Hedin överraskades av sandstormar och 30 graders kyla. Han och två av hans följeslagare överlevde med nöd och näppe; de råkade hitta ett vattenhål. Två man och sju kameler dog under expeditionen.