Sidenvägen knöt ihop världen

Romarrikets fascination av siden

På marknaderna i romarriket betalar kunderna fantasisummor för kinesiskt siden. Romarna har ingen aning om hur det tillverkas men de älskar det frasande, lätta tyget från Orienten.

Romarna är så förtjusta i siden att köpmännen inte har en chans att möta efterfrågan. Priserna rusar i höjden och i början av det första århundradet e.Kr. är priset på siden så högt att den romerske kejsaren Tiberius beklagar sig över lyxkonsumtionen:

”Som betalning för struntsaker skickas våra pengar till främmande länder, och rentav till våra fiender.”

Men kineserna tjänar stort på det florstunna tyget och för dem är Siden­vägen en genväg till ett enormt välstånd.

Sidenvägen är inte en enda lång led ­utan ett omfattande nätverk som förbinder Kina med Europa och Indien.

Det enorma systemet av vägar har sin källa i det kinesiska kejsardömets huvudstad Chang’an – våra dagars Xi’an. H

ärifrån färdas en strid ström av kameler, kameldrivare, vakter, kockar och betjänter ut genom miljonstadens portar mot marknaderna långt borta i andra änden av den långa handelsrutten – bland annat Rom och övriga Europa.

Det var ämbetsmannen Zhang Qian som av en slump upptäckte vägen mellan österlandet och västerlandet.

År 138 f.Kr. utsåg Han-dynastins ­kejsare Wu Di den unge mannen till ledare för en expedition som skulle ­besöka en folkstam i ­Fergana i våra dagars ­Uzbekistan mer än 200 mil väster om Chang’an.

Kejsaren hoppades att Zhang Qian skulle kunna övertala folket att bilda en ­gemensam front mot mongolerna som hotade rikets gränser med sina beridna krigare.

Första resan längs Sidenvägen

Qian tog med sig hundra man och lämnade Chang’an. Han räknade med att vara tillbaka inom ett par år – men misstog sig. Karavanens resväg gick genom mongolernas territorium och Zhang och hans följe togs tillfånga två gånger.

Efter 13 långa år av strapatser återvände Zhang och den andre ende överlevande expeditionsdeltagaren till huvudstaden, där de presenterade både goda och dåliga nyheter för kejsaren.

Folket i nordväst hade inget intresse av militärt samarbete. Men Zhang kunde i stället rapportera att bortom vidsträckta öknar och höga berg fanns det ett pärlband av riken vars invånare var fulla av beundran för Han-riket och dess varor.

Zhang hade inte sett dessa länder med egna ögon, men under sin resa in i Asiens okända hjärta fick han gång på gång höra berättas om ett rike som låg allra längst västerut bortom ett väldigt hav.

Det landet hette romarriket, och enligt Zhang Qian skulle detta vara en stormakt som kunde mäta sig med Kina.

Zhang Qians berättelse fångade genast kejsarens intresse. Hans dynasti hade enat Kina till ett enda rike och utvidgat landets gränser åt både norr och söder.

Nu anade kejsaren en möjlighet att tjäna stora pengar på handel med rikena i fjärran.

Zhang hade knappt hunnit borsta av sig vägdammet förrän de första karavanerna, fullastade med siden, lämnade den kejserliga huvudstaden på väg mot okända horisonter.

I första skedet färdades karavanerna bara till Tarimbäckenet i västra Kina, där köpmännen bytte sitt siden mot jade. Men snart insåg de att siden var ännu mer eftertraktat längre västerut.

De lockades av tanken på en lönsam export och började utöka kundkretsen. Dag för dag och kilometer för kilometer kämpade sig karavanerna allt längre väster­ut genom okända trakter.

De banade nya vägar och knöt samman dem med gamla, väletablerade handelsrutter – och snart bredde nätverket av vägar och stigar ut sig kors och tvärs över ett enormt område.

Säkerhet på resan

De ändlösa kamelkaravanerna med dyrbar last väckte uppmärksamhet vart de än kom och många rånare såg sin chans att snabbt bli rika.

Men Sidenvägen hade inte använts särskilt länge förrän romare och kineser började säkra resrutten.

I den östra delen av Sidenvägen byggde kineserna vakttorn och fort på strategiska platser med soldater som skyddade karavanerna mot stråtrövare.

Även i väster kunde karavanerna känna sig trygga; här ansvarade romarrikets starka arméer för ordning och reda.

Men mellan de båda stora rikena var vägen lång, och i detta väldiga område härskade två folkslag under Han-dynastins och romarrikets epok: partherna som var grannar till romarriket, och kushanerna som kontrollerade delar av Centralasien.

Dessa folkslag krävde tull för att skydda karavanerna och levde gott på den trafik som strömmade fram och tillbaka.

De tjänade också svindlande summor på att köpa upp stora partier av varor och sälja dem vidare till andra karavaner.

Utrustningen av karavanen

Köpmännen som utrustade karavanerna ägnade många månader åt att planera resan. Först skulle de skaffa varor och därefter hitta friska och tåliga lastdjur.

De skulle dessutom anlita folk som vågade ge sig ut på den farofyllda resan. Lastdjuren var oftast kameler som klarar att färdas i dagar utan att dricka, men även hästar, åsnor och oxar var vanliga.

Karavanerna bestod av upp till tusen djur och hundratals personer.

Från Chang’an gick första etappen av resan i skydd bakom kinesiska muren, och på kanten av Tarimbäckenet delades rutten i två grenar.

Därefter väntade en av världens mest ogästvänliga platser: ökenområdet Takla Makan. Världens näst största öken – efter Sahara – var ökänd för sina sandstormar, för sin extrema köld och för de demoner som påstods finnas där.

Takla Makan-öknen

Den ena vägen följde öknen längs norra sidan, den andra följde öknens sydliga gräns. Men oavsett vilken väg karavanerna valde undkom de inte Takla Makans stränga klimat.

Temperaturerna växlade mellan 30 graders kyla till 40 graders hetta och fasansfulla stormar kunde blåsa upp på bara ett ögonblick och överrumpla resenärerna.

Mellan spetsiga tinnar

Efter flera månaders resa hade karavanerna tagit sig förbi Takla Makan och i oasstaden Kashgar möttes vägarna igen.

Här kunde karavanerna samla kraft och skaffa proviant samt nya djur som ersättning för dem som dukat under. Strapatserna var långtifrån över; nu väntade ännu en livsfarlig etapp – bergsområdet ­Pamir.

Här måste karavanerna kämpa sig uppför de branta bergssidorna på smala stigar, steg för steg, och oändligt långsamt. Risken för snöstormar, stenskred och laviner var ständigt överhängande.

Sidenvägen var inte bara ett livligt trafikerat handelsnätverk utan även en informationskanal.

Teknik, vetenskap, konst och religion förmedlades mellan öst och väst och när resenärer från var sitt håll möttes utbytte de historier från sina respektive hemländer.

Från Kina kom uppfinningar som kompassen, krutet, sedlar, porslin och papper till Europa, och Sidenvägen fick en särskilt stor betydelse för religionen.

Omkring år 100 e.Kr. spred sig buddhismen från Indien till Kina och hela Centralasien. Flera hundra år senare började nya religioner som kristendomen och ­islam att vinna mark.

Det var inte alltid lika lätt att få fram de olika varorna: Sidenvägens historia präglas av krig och oroligheter.

Under vissa perioder låg långa sträckor öde eftersom rivaliserande härskare och arméer på marsch gjorde att det var livsfarligt att vistas här.

Sidenvägen blomstrade under mongolernas regim men när riket började falla sönder i mitten av 1300-talet kollapsade även handeln.

Krig och konflikter hind­rade karavanerna från att ta sig fram, och muslimerna i Mellanöstern och de kristna européerna hatade varandra till följd av de kristnas många korståg.

Inga kristna köpmän vågade sig igenom de många muslimska småstaterna på väg till Orienten, och därför tog muslimerna över i stort sett all handel på rutten.

De muslimska köpmännen tog bra betalt för att agera mellanhänder. Priserna blev skyhöga och varorna allt färre.

Men européerna längtade fortfarande ­efter österlandets varor och började se sig om efter andra vägar till de asiatiska skattkamrarna.

Skattsökare erövrade Sidenvägen