Fickknivar med flera verktyg har använts i årtusenden. Från romersk tid har arkeologer till exempel hittat redskap som innehåller bland annat kniv, gaffel och tandpetare.
Den klassiska schweizerkniven utvecklades dock först i slutet av 1800-talet, då det schweiziska försvaret ville förse sina soldater med en praktisk fällkniv.
Den skulle kunna användas till bland annat vapenvård samt att öppna fältransoner. Därför skulle kniven ha skruvmejsel och konservöppnare.
Inledningsvis beställdes 15000 knivar av en tillverkare i Tyskland, eftersom ingen i Schweiz kunde producera så många knivar.
Efter den första leveransen 1891 var den schweiziska besticktillverkaren Karl Elsener dock redo att ta upp kampen mot tyskarna.
De följande åren levererade Elseners företag, Victorinox, flera tusen knivar, men tyskarnas låga priser drev långsamt Elsener till konkursens rand.
År 1897 gjorde han ett sista, desperat försök med Schweizer Offiziers- und Sportmesser, som blev stamfadern till den klassiska, röda schweizerkniven.
Den banbrytande kniven hade en särskild fjädermekanism, som tillät verktyg på båda sidor av skaftet. Det innebar att kniven kunde ha fler verktyg än konkurrenterna.
Kniven imponerade inte på armén, men blev en enorm kommersiell framgång i både Schweiz och internationellt – och räddade Victorinox från konkurs.
I dag producerar Victorinox cirka 45000 knivar om dagen och säljer dem till 120 olika länder.