Nederländerna drog i trådarna i Östersjön

Den lilla eskorten skyddade de tvåhundrafemtio handelsfartygen, men på vägen tillbaka gick det illa. Lübecks örlogsfartyg fann nederländarna utanför Polen och de var chanslösa.

De fyra örlogsfartygen kom undan och larmade den danska flottan, som låg vid Bornholm, men när danskarna kom fram var det för sent. Femtio fartyg hade bränts, tvingats på grund eller erövrats.

Med amiralsskeppet Englen, som enligt en samtida krönika var så stort att ”det såg ut som en höna bland sina kycklingar”, kunde danskarna jaga bort Hansan och understryka sitt herravälde i Öresund.

För nederländarna var det en klen tröst. Deras förlust, som uppgick till över hundratjugotusen nederländska gulden, var den värsta något land upplevt i Östersjön på över hundra år.

Inga nederländska fartyg vågade segla genom Öresund igen förrän ett fredsavtal undertecknats 1514.

Maktbalansen i Nordeuropa skiftade dock som tidvattnet. Med tiden skulle det bli nederländarna som dikterade vem som regerade över vattnet.

Ett folk byggt på handel

Nederländerna var inte någon samlad stat, utan en sammanslutning av städer och provinser – med Holland som den rikaste och mäktigaste – i det som i dag är Nederländerna och Belgien.

Området stod under habsburgarnas kontroll, men så länge provinserna betalade sina skatter fick de behålla en hög grad av självstyre. Det passade dem fint, eftersom de då kunde fokusera på sin kärnverksamhet: handel.

Den bedrevs med framför allt de baltiska länderna samt Sverige, Norge och Finland, där det fanns spannmål och virke att köpa till låga priser.

Den lukrativa handeln intresserade emellertid även andra, inte minst Hansan, som under 1500-talet var Nederländernas största rival.

Konflikten sträckte sig ända in på städernas gator.

I den norska staden Bergen inträffade exempelvis flera överfall och slagsmål mellan nederländska köpmän och tyska handlare från Hansan.

För att nå de baltiska länderna var de nederländska fartygen tvungna att segla genom Öresund, som stod under dansk kontroll. År 1429 införde Erik av Pommern Öresundstullen, som innebar att alla utländska fartyg som passerade Helsingör var tvungna att betala en avgift.

År 1500 var sjuttio procent av alla fartyg som seglade genom Öresund nederländska. De stod för en betydande del av den danska statens intäkter. Samtidigt skulle det få mycket stora ekonomiska konsekvenser för Nederländerna om Danmark eller någon annan makt stängde sundet.

”Stängningen av sundet får svåra konsekvenser och vållar oss större skada än ett mindre krig”, som nederländska ledare uttryckte det på ett möte 1565.

I början av 1500-talet började Danmark intressera sig för Nederländerna, eftersom de skulle kunna vara en stark allierad mot Sverige.

Svenskarna hade i åratal försökt lösgöra sig från Kalmarunionen, personalunionen mellan Danmark, Sverige och Norge som styrts av den danske kungen sedan 1397.

Danmark spärrar sundet

Förhållandet mellan Danmark och Nederländerna stärktes av den danske kungen Kristian II:s relation till den nederländska köpmansänkan och handlaren Sigbrit Villomsdotter. Hon var mor till Dyveke, kungens älskarinna, och blev en av kungens rådgivare.

År 1519 fick Sigbrit till och med ansvar för Öresundstullen. Att en kvinna fick så stort politiskt inflytande var ytterst ovanligt, men utnämnandet visade sig lyckat, för intäkterna strömmade in.

Sigbrit såg även till att styra Danmark mer mot Nederländerna och bort från Hansan, som dominerat handeln i Östersjön i över hundrafemtio år.

Kristian II gifte sig 1515 med Elisabet av Habsburg, syster till den tysk-romerske kejsaren Karl V, habsburgarnas överhuvud. I samband med giftermålet blev kungen lovad en enorm hemgift: en kvarts miljon gulden. Några pengar fick han dock aldrig.

I samråd med Sigbrit konfiskerade Kristian II år 1519 därför alla nederländska fartyg i sina farvatten och stängde sundet för nederländsk handel.

Nu hotades nederländarna av ekonomisk ruin och potentiell hungersnöd, eftersom de inte kunde få tag i spannmål från de baltiska länderna.

Trots att de nederländska handelsmännen inte haft något med den enorma hemgiften att göra såg de sig tvungna att betala hundratusen gulden för att få Kristian att öppna sundet igen.

Som ett tecken på sin goda vilja skickade de till och med sex örlogsfartyg som skulle hjälpa kungen i hans kommande fälttåg mot Sverige.

Exilkung vållar problem

Med förstärkningen av statskassan inledde Kristian II ett fälttåg mot de svenska rebellerna. Stockholm kapitulerade 1520, och för att understryka sin makt genomförde Kristian det så kallade Stockholms blodbad, då åttiotvå högt uppsatta svenskar avrättades.

Reaktionen blev inte som kungen hade väntat sig. Blodbadet utlöste ett nytt svenskt uppror och snart hade Kristian II blivit så impopulär även i Danmark att han 1523 fick gå i exil till Nederländerna tillsammans med bland andra Sigbrit Villomsdotter.

Där fick kungen ett svalt mottagande, inte minst när han krävde de resterande hundrafemtiotusen gulden som återstod av hemgiften. Kristian II tillbringade åtta år i exil innan han lyckades få tjugofyratusen gulden av sin svåger Karl V.

För dem lejde han femtusen legosoldater i den nederländska provinsen Friesland och lät dem belägra Amsterdam. Kungen krävde att nederländarna skulle betala resten av hemgiften i form av en flotta med vilken han skulle återta sitt rike.

Stadens invånare gav efter och försåg exilkungen med omkring trettio fartyg. Som Amsterdams magistrat skrev till kejsar Karl V: ”Om vi inte ger kungen dessa fartyg frivilligt så är det troligt att han tar dem med våld och seglar iväg på dåligt humör. Om han sedan återtar sitt rike riskerar Holland att mista sina handelsmöjligheter.”

Så blev det emellertid inte. Kristian II hade inte de resurser som krävdes för att återerövra sitt land, utan hamnade i dansk fångenskap, där han satt till sin död.

Nederländarna får nog

Det kaotiska tillstånd som Kristian II bidrog till att försätta Danmark i skulle visa sig vara en fördel för nederländarna i det långa loppet. Den mäktiga Kalmarunionen var upplöst och nu började även Sverige kämpa om herraväldet i Öresund.

Danmark spelade emellertid med musklerna och stängde sundet för nederländska fartyg under ett krig mot habsburgarna 1542.

Efter ett år insåg kejsar Karl V att hans nederländska undersåtar på grund av stängningen inte hade vare sig pengar att stötta honom i hans krig eller spannmål att livnära sig av. Han drev då igenom fredsförhandlingar i den tyska staden Speyer.

Förhandlingarna slutade med att danskarna skulle öppna Öresund för nederländsk handel samt sänka tullen för nederländska fartyg.

Speyerfördraget skapade äntligen lugn och gynnsamma villkor för de nederländska handelsmännen, som skickade över tusen handelsfartyg per år genom Öresund.

Nederländarna spenderade sina nya rikedomar på att bland annat skaffa sig en stående armé och flotta som skyddade deras handelsintressen.

Vid det här laget var den förmögna nederländska överklassen trött på att behöva betala för habsburgarnas krig, inte minst för att krigen ofta drevs mot deras viktiga handelspartner.

Problemen förvärrades ytterligare från 1555, då en försvagad Karl V överlät sina besittningar till sonen Filip II. Han var en djupt troende katolik och gjorde det till sin uppgift att ena kristendomen under katolska kyrkan.

Den nye kungen var därför väldigt missnöjd med protestantismens framgångar i Nederländerna. När en grupp kalvinister år 1566 gjorde uppror svarade Filip II med hårda tag, och snart befann sig hela Nederländerna i krig med Spanien.

Kriget böljade fram och tillbaka i över fyrtio år. Historikerna uppskattar att det kostade Nederländerna omkring hundratusen människoliv – av en befolkning av cirka 1,5 miljoner.

Spanien stred emellertid på många fronter och var försvagat efter den spanska armadans katastrofala nederlag till en engelsk och nederländsk flotta 1588.

När fred ingicks 1609 blev norra Nederländerna självständigt och var inte längre en lös sammanslutning av städer och hertigdömen, utan en sammanhängande republik under namnet Förenade Nederländerna.

Landet bestod av sju provinser som tillsammans hade inte bara avsevärda ekonomiska resurser, utan även den politiska friheten att alltid agera i eget intresse. Nederländernas guldålder hade inletts.

En ny supermakt

Det nya, självständiga Nederländerna upplevde en explosionsartad tillväxt och övertog definitivt den dominerande position i Östersjöns handel som tidigare tillhört städerna i Hansan.

Nederländerna konkurrerade snart ut alla andra nationer i Europa när det gällde handel till sjöss. En av deras största fördelar var en överlägsen fartygsteknik.

Till skillnad från andra av havens stormakter började nederländarna formge sina handelsfartyg utifrån parollen ekonomisk profit framför allt annat. Det ledde till fartygstypen flöjten, som introducerades 1595.

Det var inte bestyckat, och till skillnad från traditionella handelsfartyg kunde det inte göras om till örlogsfartyg vid behov. Dessutom kostade det knappt hälften så mycket att bygga, eftersom det byggdes av fur i stället för ek.

Fartyget krävde även en mindre besättning och hade tack vare sitt flatbottnade skrov dubbelt så stor lastkapacitet som andra handelsfartyg på 1600-talet.

Flöjten gjorde det möjligt att frakta mycket större mängder varor än konkurrenterna. Fartygets största nackdel var dess sårbarhet, men i farliga farvatten kunde handelsflottorna segla med en eskort av örlogsfartyg.

I början av 1600-talet började de nederländska handelsfartygen i allt högre grad även korsa världshaven.

Nederländska ostindiska kompaniet grundades 1602 och utvecklades snabbt till ett enormt konglomerat som hämtade bland annat kryddor, siden och te i Asien och Sydamerika, varefter varorna såldes i Europa.

Kompaniet var världens första aktiebolag och ägdes huvudsakligen av köpmän i provinsen Holland.

Nederländska ostindiska kompaniet är det största bolaget i världshistorien. Man bedömer att det när det stod på sin höjdpunkt 1637 var värt motsvarande omkring femtiofyra biljoner kronor i dagens penningvärde.

Kompaniet blev en symbol för den enorma ekonomiska makt som Förenade Nederländerna nu hade. Nederländarna var medvetna om sin nya status som stormakt, som de inte fått genom traditionell makt och erövringar, utan genom smarta handelsbeslut.

År 1629 sa en grupp köpmän i Amsterdam: ”Genom vår sparsamma och listiga ledning har vi trängt ut alla nationer från haven, dragit nästan all handel från andra länder till oss och tjänat Europa med våra fartyg.”

Nederländerna bestämmer i Öresund

Nederländernas många intressen i Asien och Sydamerika gjorde inte att handeln i Östersjön blev mindre viktig. De enorma mängder virke och tjära som hämtades där var avgörande för det nederländska skeppsbyggandet, som den unga republiken byggde på.

De stora mängderna spannmål fortsatte också att vara livsnödvändiga för nederländarna, som levde i ett område där jorden inte lämpade sig för odling.

Visserligen importerade den lilla supermakten även spannmål från bland annat Tyskland, men det räckte inte för att täcka det stora behovet, särskilt som mycket av spannmålen såldes till andra länder.

Inte ens när pesten drabbade de baltiska länderna från 1709 till 1715 och importen av bland annat ull och skinn förbjöds infördes restriktioner på handeln med spannmål.

Nederländerna dominerade fullkomligt handeln i Öresund. I början av 1600-talet seglade cirka tretusen nederländska skepp per år genom sundet. Efter nederländarna kom engelsmännen med tvåhundra fartyg.

Öresundstullen innebar att de betalade enorma summor till Danmarks statskassa. Danske kung Kristian IV ville emellertid tjäna ännu mer.

År 1638 beslutade han att höja Öresundstullen och höjde tullsatserna för bland annat spannmål och sill, vilket kraftigt höjde de nederländska tullutgifterna.

Kristian IV blev stenrik på sin aggressiva handelspolitik. Danmark gick från att dra in 229 000 riksdaler på Öresundstullen år 1637 till 616 000 år 1639.

Nederländarna var missnöjda, men krig mot Spanien och Portugal och uppror i landets kolonier gjorde att man inte hade möjlighet att reagera.

Danmarks lycka vände dock under dansk–svenska kriget 1643, då svenskarna inledde med ett överraskningsanfall. Nederländerna stöttade Sverige med bland annat fartyg och beslutade 1645 att understryka sin makt.

En stor handelsflotta lastad med sill och med eskort av örlogsfartyg seglade demonstrativt genom Öresund och vägrade betala tull.

Kung Kristian iakttog med egna ögon den stora konvojen från slottet Kronborg, men kunde inte göra något, eftersom han var medveten om att Nederländerna var överlägsna till sjöss.

Det slutade med ett nytt avtal med Nederländerna, då tullen i Öresund sänktes och ersattes av en årsavgift, så att nederländska fartyg inte behövde sinkas av att lägga till i Helsingör.

Att Danmark hundra år tidigare kunnat stänga sundet och tvinga Nederländerna att dansa efter sin pipa var nu ett minne blott.

Ingen fick bli för stark

Tolv år senare var situationen den omvända. Nederländerna såg nervöst på när svenskarna under Karl X Gustavs första danska krig gick över isarna i Stora Bält och Lilla Bält och belägrade Köpenhamn.

Det var med fasa de mottog nyheten om freden i Roskilde 1658, då Danmark förlorade Skåne, Halland och Blekinge. I Nederländerna löd reaktionen: ”Alla här är bestörta, bedrövade och tysta. De flesta är skakade i själen.”

Det var inte medkänsla som låg bakom nederländarnas reaktion. Ett led i avtalet var att Danmark i framtiden var skyldigt att på svensk uppmaning stänga Öresund för ”främmande fientliga örlogsflottor”, vilket även gällde de nederländska.

Svenskarna belägrade Köpenhamn igen 1658. Om staden föll skulle resultatet vara en svensk supermakt med total kontroll över Öresund, vilket vore en katastrof för Nederländerna.

Vintern 1658 skickade Nederländerna därför en räddningsstyrka till Köpenhamn, där mat och dryck höll på att ta slut på grund av svenskarnas belägring. Senare hjälpte nederländarna de danska styrkorna till seger i slaget vid Nyborg i november 1659.

I fredsförhandlingarna som hölls senare var Nederländerna emellertid inte intresserade av att Danmark skulle få tillbaka Skåne, Halland och Blekinge.

Det viktigaste för dem var att behålla en osäker maktbalans mellan Danmark och Sverige, så att ingen kunde dominera Öresund.

Under 1600-talet var handeln i Östersjön så viktig för Förenade Nederländerna att de hela tiden präglade den skandinaviska politiken och påverkade maktförhållandet mellan Sverige och Danmark.

Vägen mot slutet

Nederländernas makt var som störst i slutet av 1600-talet, men mörka moln drog ihop sig över det lilla landet. Många andra länder hade börjat kopiera och komma ikapp nederländarnas tekniska och organisatoriska försprång.

”De medel med vilka de skaffat sig dessa rikedomar efterliknas av de flesta andra nationer”, sa Josiah Child om Nederländerna 1693. Josiah Child var tidigare guvernör i East India Company, det brittiska ostindiska kompaniet, som bildats med det nederländska kompaniet som förebild.

I början av 1700-talet blev det uppenbart att Nederländerna inte hade de resurser som krävdes för att behålla sin ledarposition, eftersom andra stormakter hade mycket större befolkning och jordbruk att basera sin makt på.

Framför allt Frankrikes och Storbritanniens många kolonier i Amerika gav dem tillgång till rikedomar som Nederländerna aldrig fick någon stor del av.

Positionen som stormakt gjorde också att Nederländerna ständigt låg i krig med i synnerhet Frankrike och Storbritannien.

Trots att nederländarna oftast vann tack vare sin överlägsna flotta och sina ekonomiska resurser tärde krigen på ett land som i grund och botten var ämnat för handel, inte för krig.

I synnerhet det spanska tronföljdskriget från 1701 till 1714 blev ett hårt slag. Förenade Nederländerna lade så mycket resurser på kampen mot Frankrike och Spanien att landet till slut i stort sett saknade medel.

Från 1709 rasade även stora nordiska kriget, då bland annat Danmark och Ryssland stred mot det svenska imperiet. Mellan 1709 och 1720 var Östersjön så fullt av örlogsfartyg och kapare att nederländarna i princip slutade skicka handelsfartyg till marknaderna i Baltikum.

Tidigare kunde Nederländerna diktera maktförhållandena i Östersjön, men nu klarade de inte längre av att tvinga igenom vilka avtal som helst.

När en nederländsk örlogsflotta väl skickades till Öresund 1715 var det inte för att demonstrera landets makt utan för att eskortera den nederländska handelsflottan hem i säkerhet.

Det faktum att handeln genom Östersjön under många år var lamslagen var ett stort slag för Nederländerna. I början av 1720-talet kunde de visserligen återuppta sina rutter, men de återfick aldrig sin tidigare maktposition.

Landet hade inte längre styrkan att styra och ställa i Norden och under 1700-talet minskade Nederländernas handel generellt, även med landets viktigaste varor spannmål, virke och tjära.

Nederländerna fick nu, i likhet med Danmark och Sverige, finna sig i att det var de nya stormakterna England, Preussen och Ryssland som styrde i Nordeuropa.