Juldekorationerna strålar på Genèves gator den 24 december 1924. Små barn kastar förväntansfulla blickar på butiksfönstren, där tomtelandskap och julgranar lyses upp av glödlampor. Allt känns spännande. Ingen av människorna på gatorna ägnar minsta tanke åt att glödlampstillverkarna kämpar frenetiskt om att vinna marknadsandelar.
Just den här julaftonen träffas dock världens åtta största glödlampstillverkare i Genève: Anton Philips från den världsberömda Philipskoncernen har kört dit från Nederländerna, Osrams vd William Meinhardt har kommit från Tyskland och representanter för General Electric har rest ända från USA. Till och med mexikanska och japanska tillverkare har kommit för att vara med på mötet.
Det är inte första gången de träffas. I flera månader har de diskuterat hur deras fabriker ska kunna maximera sina förtjänster. Den här julaftonen kommer de slutligen överens. De åtta bolagen, som tillverkar glödlampor runtom i världen, ingår en kartell för att kunna kontrollera marknaden.
Reklamen för glödlampor i början av 1900-talet ville ofta få att det att framstå som om det rörde sig om en närmast gudomlig produkt.
Männen skakar hand och upprättar ett sällskap som – enligt vad de själva påstår – ska verka för att ”säkerställa och bibehålla en konsekvent hög kvalitet, öka det elektriska ljusets effektivitet samt främja användningen av ljus till fördel för konsumenterna”.
I själva verket vill de göra tvärtom. Utåt låter det emellertid strålande, så de åtta producenterna ger sällskapet det poetiska namnet Phoebus, ett binamn på Apollon, ljusets gud i den grekiska mytologin.
Namnet visar hur de inflytelserika kartellmedlemmar ser på sig själva: som gudar som kan tillåta sig vad som helst i profitens namn. Det är inte bara det att historiens första internationella kartell har bildats. Producenternas avsikt att försämra glödlampan för förtjänstens skull kommer också att för evigt sätta spår i den kapitalistiska världen.
Glödlampstillverkare delade upp världen mellan sig
Anton Philips – Philips vd
År 1891 började nederländaren Frederik Philips producera glödlampor tillsammans med sin son Gerard. Lillebror Anton förde därefter företaget till internationella framgångar. År 1924 var han med och grundade Phoebuskartellen.
William Meinhardt – styrelseordförande i Osram
Kartellen var huvudsakligen William Meinhardts verk. Han hade samlat den tyska glödlampsindustrin i företaget Osram och tog sedan initiativ till Phoebus, där han blev styrelseordförande.
Owen D. Young – General Electrics ordförande
Young var en av USA:s mest inflytelserika affärsmän och även rådgivare åt fem presidenter. Han ledde General Electric, som tillverkade bland annat radioapparater, klockor och glödlampor.
Franjo Hanaman – uppfinnare
Hanaman uppfann en glödtråd av grundämnet volfram, som lyste kraftigare men hade kortare livslängd. Han representerade ungerska Tungsram, Europas tredje största glödlampstillverkare.
Marknaden hade tappat glöden
Glödlampan kom till världen flera årtionden innan Phoebuskartellen bildades. Redan på 1850-talet stod den tyskfödde urmakaren Heinrich Göbel i sin verkstad i New York och gjorde lyckade försök med att skicka elektricitet genom en förkolnad bambutråd, som lyste i en glaskolv som tömts på luft. Det blev dock amerikanen Thomas Edison som fick äran som det elektriska ljusets fader när han 1879 tog patent på uppfinningen.
När elnätet från 1910-talet började byggas ut gjorde glödlamporna sitt intåg, till en början i rika människors hem, där man gladeligen gav upp stearinljusen och gaslamporna till fördel för det betydligt starkare elljuset.
Paris kallas ofta ”ljusets stad”. År 1878 var staden också först i världen med elektrisk gatubelysning. Tre år senare fanns det 4 000 elektriska gatlyktor i Paris.
I början av 1920-talet var glödlampan en lukrativ affär. Företag som General Electric, Osram och Philips tjänade massor med pengar på att sälja glödlampor till belysning, uppvärmning och medicinskt bruk.
År 1922 kunde Osrams vd William Meinhardt sitta på sitt kontor i München och njuta av att läsa årets försäljningssiffror genom sina runda glasögon. Sextiotre miljoner glödlampor hade den tyska jätten sålt. Året därpå sjönk dock försäljningen till 28 miljoner. När minskningen fortsatte år 1924 kontaktade Meinhardt världens övriga stora producenter – och så blev Phoebus till.
Kartellen skulle vända utvecklingen genom att minimera konkurrensen och maximera profiten. Det första gjordes på klassiskt vis, genom att sätta ett fast pris på företagens glödlampor. Samtidigt kom kartellens medlemmar överens om marknadsandelar av försäljningen i alla världens länder. På så vis slapp kartellens medlemmar riskera kostsamma priskrig.
Andelen av marknaden fastslogs utifrån de olika producenternas försäljning under föregående år. Företagen delade även know-how och gjorde det möjligt att utbyta patent, så att kartellen kunde likrikta sina produkter.
”Vi skulle kunna tillverka glödlampor som fungerar i tusen år, men det vill ingen av oss.” Intern anteckning i Phoebuskartellen
Kartellens medlemmar var dock fullt på det klara med huvudanledningen till försäljningsminskningen: alltför hållbara glödlampor. I årtionden hade fabrikernas ingenjörer arbetat med att optimera glödlamporna och förlänga deras livslängd. Därför kunde de år 1924 lysa i över 2 500 timmar innan de gick sönder.
”Vi skulle kunna tillverka glödlampor som fungerar i tusen år, men det vill ingen av oss”, hette det i en intern Phoebuskommunikation.
Kartellens medlemmar bestämde sig för att tillverka glödlampor med kortare livslängd – och skapade därmed historiens första exempel på så kallat planerat åldrande. Konsumenterna fick med andra ord en sämre produkt, medan tillverkarna tjänade pengar på att kunderna behövde köpa nya glödlampor oftare.
Chaillets glödlampa tillverkades av amerikanska Shelby Electric Company. Flera andra glödlampor som företaget tillverkade i början av 1900-talet fungerar fortfarande.
Glödlampan har varit tänd i 120 år
Medan Phoebuskartellen minskade glödlampans livslängd kunde andra tillverkare producera glödlampor som höll i många år. En av dessa har lyst i en brandstation i Kalifornien i 120 år.
Innan Phoebuskartellen bildades satte uppfinnare och ingenjörer en ära i att få glödlampan att brinna så länge som möjligt. En av dem var elektrikergeniet Adolphe Chaillet.
Chaillets glödlampor var så bra att en av dem lyser än i dag. Den så kallade Centennial Light sattes i fattningen på en brandstation i staden Livermore i Kalifornien år 1901 och har på något märkligt vis brunnit i över 120 år.
Glödlampan, som har varit tänd i snart en miljon timmar, har blivit så berömd att den har fått en egen webbplats, där en webbkamera ständigt filmar miraklet. Ironiskt nog har evighetsglödlampan redan överlevt två webbkameror.
Det är oklart hur Chaillets glödtråd har kunnat hålla i så många år. En del av förklaringen tycks vara att glödlampan är handblåst och innehåller en kolbaserad glödtråd som är något tjockare än normalt. I stället för att glödtråden brinner av blir ljuset sakta svagare. Från början hade glödlampan en effekt på 30 watt, men i dag motsvarar dess ljus bara en fyrawattslampa.
Nya glödlampor skulle dö snabbare
Med Osramchefen Meinhardt i ordförandestolen beslutade Phoebuskartellen under ett nytt möte i Genève år 1925 att framtidens glödlampor skulle ha en livslängd som understeg hälften av den tid som glödlamporna på marknaden för närvarande hade.
”Glödlampors genomsnittliga livslängd får inte garanteras, produceras eller säljas till något annat värde än 1 000 timmar”, skrev kartellen i ett topphemligt dokument, som såg dagens ljus först 80 år senare, då den tyske historikern Markus Krajewski började gräva i saken.
Efter påtryckningar från kartellen började ingenjörerna tillverka en produkt med kortare livslängd. Genom att fästa glödtråden på ett annat sätt och anpassa materialsammansättningen kunde de få glödlampan att gå sönder snabbare. I företagens testlokaler ställde ingenjörerna ut glödlampor i långa rader för att se hur nära de kunde komma 1 000 timmar.
De mest exakta glödlamporna fick bli prototyper för den kommande produktionen. När arbetet var klart lanserade kartellmedlemmarna sina nya glödlampor som revolutionerande ljuskällor, som hade starkare ljus än tidigare. Konsumenterna, som inte hade en aning om den förkortade livslängden, började köpa glödlampor som aldrig förr.
”Ur kommersiell synpunkt betyder det enormt mycket att brinntiden 1 000 timmar överskrids så lite som möjligt.” Phoebuskartellens varning till sina medlemmar
Kartellens kontroll av medlemmarnas produkter var noggrann. De olika företagen var tvungna att hela tiden skicka in exemplar till ett testlaboratorium i Schweiz, där kartellens tekniska avdelning testade glödlamporna, eftersom – som kartellens varning till företagen löd – alla former av inexakthet var en kostsam affär: ”Ur kommersiell synpunkt betyder det enormt mycket att brinntiden 1 000 timmar överskrids så lite som möjligt, eftersom bara tio timmars överskridning innebär en procents förlust på världsnivå, motsvarande omkring fyra miljoner enheter.”
Glödlampan var på många sätt en symbol för den industrialiserade världen, där tekniken jagade bort historiens mörker.
Kartellen använde sig av maffiametoder
Redan från Phoebus grundande insåg kartellmedlemmarna att de måste vara hårda mot kollegor som inte följde den nya standarden. Därför infördes ett bötessystem, som trädde i kraft om testlaboratoriet i Schweiz tog de olika företagen på bar gärning med att tillverka glödlampor med alltför lång livslängd.
Om en glödlampa visade sig lysa i över 2 000 timmar fick tillverkaren böta 50 schweizerfranc per tusen sålda enheter. Om glödlampan fungerade i över 2 500 timmar var boten 100 franc. För 3 000 timmar, vilket närmast betraktades som ett helgerån, fick företaget i fråga böta 200 franc.
I Phoebus dokument har en icke namngiven tillverkare registrerats för totalt 118 000 franc i böter år 1929, detta för att syndaren inte följde kartellens regler. Det var en betydande summa – motsvarande priset på 500 splitter nya Harley-Davidson-motorcyklar.
Försäljning av glödlampor var en jätteindustri under första hälften av 1900-talet. Flera hundra miljoner glödlampor såldes varje år.
Kartellen utfärdade även böter ifall företagen sålde mer än de fastlagda kvoterna. De många och höga straffavgifterna blev kännbara för Tokyo Electric. År 1927 femdubblade japanerna sina intäkter tack vare minskningen av glödlampornas livslängd, men det såg ledningen huvudsakligen som ett problem: ”Om ökningen av våra intäkter bara äts upp av höga straffavgifter är det ingen idé. Det kommer att göra oss modfällda.”
Tokyo Electric visste dock – liksom alla övriga tillverkare – att priset skulle bli betydligt högre om man valde att lämna kartellen. Försäljningssiffrorna under 1920-talet talade sitt tydliga språk: År 1926 sålde kartellens tillverkare 336 miljoner glödlampor. Fyra år senare hade försäljningen ökat till 421 miljoner.
Framgångarna höll dock inte i sig för evigt.
Företag tjänar bra på dåliga produkter
Nylonstrumporna gjordes ömtåligare
År 1939 lanserade företaget DuPont nylonstrumpan, som var betydligt mer hållbar än alla andra strumpor. DuPont bad dock sina kemister att försämra nylonfibrerna för att strumporna snabbare skulle gå sönder, så att man kunde sälja fler.
Plast förkortar livslängden
Många metalldelar i hushållsmaskiner har bytts ut mot plast, som lättare går sönder. Företaget Bosch använder bland annat billiga plastdelar i sina mixrar, och att ersätta dem kostar lika mycket som att köpa en ny maskin.
Lim försvårar reparationer
I slutet av 1900-talet började företag limma ihop viktiga komponenter i sina elektriska apparater. Då kunde de enskilda delarna inte repareras eller bytas ut utan att även andra förstördes.
Skrivarna slutar automatiskt att fungera
Tillverkare av skrivare har tvingats ingå flera förlikningar i rättegångar när det kommit fram att maskiner har försetts med chips som förhindrade utskrifter efter ett visst antal användningar.
Uppdateringar gör din Iphone långsammare
Äldre modeller av Iphone blir ofta långsamma efter uppdateringar av programvaran, enligt vad som sägs för att få ägarna att köpa en ny modell. Apples förklaring är att gamla modeller görs långsammare för att spara på batteriet.
Kartellen förlorade priskriget
Redan på 1930-talet började Phoebus tappa inflytande. För att få upp vinsterna höll kartellen fast vid sina höga priser, trots att produktionskostnaderna sjönk. Det gjorde att nya företag kunde sälja sina glödlampor betydligt billigare, vilket fick konsumenterna att svika de gamla jättarna.
Tokyo Electric, som ingick i kartellen, hade ingen kontroll över de hundratals familjeägda fabriker som dök upp i Japan och formligen spottade ur sig glödlampor. Snart strömmade de billiga alternativen ut på världsmarknaden och Phoebus medlemmar kunde inte göra någonting åt det.
Kartellen försökte hota sina konkurrenter med stämningar, men eftersom kartellens patent i början av 1930-talet hade börjat gå ut tjänade deras hot inget till.
I dokumentären The light bulb conspiracy berättas mer om Phoebuskartellens dolda historia.
Under åren 1930–1933 minskade kartellens försäljning med över 20 procent, trots att marknaden globalt växte i och med den ökade elektrifieringen i fabriker och hushåll. När andra världskriget utbröt år 1939 beslutade Meinhardt och hans sammansvurna att lägga ner Phoebus. En vanlig glödlampas genomsnittliga livslängd var dock även fortsättningsvis 1 000 timmar, och så är det än i dag.
Idén om planerat åldrande, där en produkt medvetet tillverkas för att gå sönder snabbare, kom att spela en stor roll i industrins värld sedan den lanserats av Phoebus år 1925.
”Alla tillverkare av kvalitetsprodukter anser att en produkt som aldrig någonsin slits ut är en affärstragedi”, skrev den amerikanska reklamtidskriften Printers’ Ink år 1928.
Det mantrat tycks ha gällt för många företag sedan dess.