Kryddor och herr Börs skapade aktiemarknaden

Holländare lät utställa världens första aktier

Redan under Tangdynastin (618–907) använde kineserna ett slags värdepapper som påminde om aktier. De första aktierna som liknar dem vi har i dag utställdes emellertid i 1600-talets Nederländerna. Det gjordes på grund av stormar och pirater.

På 1500-talet gjorde Portugal och Spanien bra affärer med kryddor från Fjärran Östern. Det ville även nederländarna göra, och år 1602 grundades Verenigde Oostindische Compagnie (VOC), det nederländska ostindiska kompaniet.

De två iberiska makterna hade redan hundra års erfarenhet av att segla världen runt för att komma över kryddor värda sin vikt i guld. Nederländarna visste att resan var både lång och farofylld och att stormar och pirater riskerade att sätta stopp för de dyrbara fartygen.

Ingen enskild individ hade råd att ta en så stor risk, så lösningen blev att dela upp den mellan flera personer.

Handeln med VOC:s aktier skedde i Amsterdam, och vem som helst kunde köpa dem. Precis som i dag gav varje aktie köparen (aktieägaren) en andel i handelskompaniet.

Aktieägaren hoppades naturligtvis att VOC:s fartyg skulle återvända välbehållna hem med lasten full av kryddor, så att handelskompaniet kunde betala ut ett överskott till ägarna. De hoppades emellertid också att VOC:s framgångar skulle få aktiens kurs att stiga, så att den senare kunde säljas med god förtjänst.

Om VOC:s fartyg i stället havererade skulle handelskompaniet minska i värde och kanske gå i konkurs. Då hade aktieägarna förlorat sin investering. Som tur var för nederländarna gick handeln med kryddor över all förväntan.

VOC grundades med ett aktiekapital av 6,4 miljoner nederländska gulden. Trettiofem år senare visade räkenskaperna ett eget kapital av 78 miljoner gulden, motsvarande cirka 29 miljarder kronor omräknat i dagens penningvärde.

I närmare två århundraden delade handelskompaniet ut en årlig avkastning på hela 18 procent. Festen tog slut först år 1796, då handelskompaniet gick i konkurs, dels till följd av korruption, dels för att kunderna efterfrågade nya varor som te och porslin, som VOC inte hade monopol på.

Blankning uppstod en kort tid efter aktiens uppfinning

År 1609: De flesta ser nog logiken i att köpa aktier i hopp om att deras värde ska öka. Något svårare är det att förstå sig på blankning, genom vilken pengar tjänas på aktier som i stället minskar i värde. Redan år 1609 upptäckte emellertid en arg nederländsk köpman denna möjlighet.

Efter att ha förlorat en process mot VOC, världens första aktiebolag, svor nederländaren Isaac Le Maire (1558–1624) att han skulle hämnas på handelskompaniet genom en listig plan. Samtidigt skulle han tjäna en förmögenhet.

Han lovade hundratals investerare VOC-aktier. Betalningen, 145 gulden per aktie (cirka 26 000 kronor i dagens penningvärde) skulle ske med det samma, men investerarna skulle få aktierna först ett år senare. På så vis kunde Le Maire komma över en stor summa pengar för att köpa aktier som han ännu inte ägde.

Innan han började investera pengarna spred han rykten om att ett stort antal av VOC:s fartyg hade sjunkit och att handelskompaniet befann sig på randen till konkurs. Le Maires falska rykten fungerade: Kursen på VOC:s aktier började sjunka.

Le Maires plan gick ut på att köpa VOC-aktier när priset var som lägst, till exempel 45 gulden, så att han kunde leverera de beställda aktierna till investerarna och själv tjäna 100 gulden på varenda en av dem.

Detta kallas i dag blankning. Tråkigt nog för blankningens upphovsman fick emellertid VOC de nederländska myndigheterna att förbjuda försäljning av aktier som man inte ägde personligen, vilket gjorde att Le Maire förlorade en förmögenhet.

B-aktier kommer från kejsartidens Kina

I dag finns A-, B- och till och med C-aktier. Bokstaven anger hur stort inflytande aktieägaren har över bolaget. A-aktier ger rösträtt på bolagets stämma, medan ägare av B- och C-aktier i de flesta fall inte har det. Tanken med passiva investerare går ända tillbaka till kejsartidens Kina.

Under Tangdynastin (618–907) ägnade sig köpmän åt handelsverksamhet med hjälp av ett antal passiva investerare, som i stort sett bara krävde att få ta del av överskottet.

Under den senare Songdynastin (960–1279) förbättrades systemet, som gav köpmän i princip fria tyglar att driva sin verksamhet. Lagarna, som såg till att ägandet och driften skildes åt, skapade en helt ny typ av köpmän, som i princip bedrev sin verksamhet å andras vägnar.

Investerare köpte in sig i en verksamhet, så att de kringresande köpmännen inte behövde ha något eget kapital, utan bara en bra idé för att komma i gång.

Slösaktig kung orsakade hyperinflation

Hög inflation urholkar befolkningens köpkraft, eftersom det krävs mer pengar för att köpa exempelvis livsmedel och tjänster – och fattiga människor drabbas alltid värst. Så var det även när historiens första dokumenterade fall av hyperinflation uppstod i Egypten.

År 1324 gav sig Malis kung Mansa Musa ut på pilgrimsfärd. Den stenrike monarkens slösaktighet orsakade kraftig inflation hela vägen från Västafrika till Mekka.

Enligt dåtida källor reste kungen med ett följe om hela 60 000 personer, däribland omkring 12 000 slavar, som alla bar på var sin 1,8 kilo tung guldtacka. Var och en av karavanens 80 kameler släpade dessutom på säckar med 100 kilo guldstoft.

Under sin resa genom Nordafrika var Mansa Musa rundhänt med sin förmögenhet. I Kairo i Egypten blev hans ankomst extra märkbar. Där använde Malis kung så mycket guld att den ädla metallens värde störtdök.

Eftersom guld utgjorde den betalningsstandard som alla priser beräknades utifrån, ökade priset på spannmål och övriga livsmedel explosionsartat. Hyperinflationen blev kännbar i hela Mellanöstern, eftersom Kairo var en viktig handelsstad.

Om inflationen hade försvunnit så snart Mansa Musa reste vidare hade krisen varit enkel att ta sig igenom, men under de därpå följande tolv åren fortsatte guldet att vara bara hälften så mycket värt i Mellanöstern.

Bubblan som sprack ruinerade spekulanter i tulpaner

Välstånd skapar investeringsvilja. I 1600-talets Nederländerna blev blomsterlökar det stora spekulationsobjektet. Vinstjakten visade sig emellertid vara riskabel.

Den framgångsrika handeln med kryddor gjorde nederländarna rika. Med välståndet följde en ökad efterfrågan på lyxvaror och statussymboler som rikemän kunde skryta med, däribland tulpaner.

Den färggranna blomman hade relativt nyligen kommit till Europa från Osmanska riket, och snart spårade tulpanhandeln ur. År 1636 var tulpaner Nederländernas fjärde största exportvara, endast överträffad av brännvin, salt sill och ost.

Varje år när tulpanerna hade blommat grävdes lökarna upp och såldes vidare. Priset bara steg. Snart kunde en enda korg tulpanlökar inbringa så stora summor att säljaren kunde köpa ett hus i Amsterdam.

Spekulanterna i Nederländerna kunde inte vänta på att få de fysiska blomsterlökarna, utan investerade i stället i rätten att köpa lökar i framtiden. I dag kallas detta en terminsaffär. I det här fallet innebar det att säljaren lovade att leverera ett visst antal tulpanlökar inom loppet av några månader.

Handeln med tulpanterminer skedde ofta till fyra–fem gånger högre pris, utan att köparna fick se skymten av en lök.

Detta vansinniga arrangemang höll inte i längden. I februari 1637 kollapsade tulpanmarknaden. Ryktena om att priset var på väg ner fick alla med terminer att försöka sälja, men när ingen ville köpa gick förmögenheter förlorade. Historiens första investeringsbubbla hade spruckit.

Obligationer räddade bondens ekonomi

En obligation är ett skuldbrev som kan säljas till en tredje part. Det var något som de forntida babylonierna hade nytta av.

Obligationen uppfanns i Mellanöstern, och idén har 4 400 år på nacken. Världens äldsta kända obligation är en lertavla som hittades i staden Nippur i Babylonien, ett mäktigt rike beläget mellan floderna Eufrat och Tigris i det som i dag är Irak.

Texten på tavlan berättar att en bonde kallades in till armén och behövde någon som kunde hjälpa honom med att fortsätta odla hans mark. En granne erbjöd sig att tillfälligt ta över bondgården, och de två männen kom överens om att dela på gårdens intäkter medan ägaren drog i fält.

Enligt texten på lertavlan skulle grannen betala gårdsägaren efter kriget. Enbart detta gör inte lertavlan till en obligation, men en sista inskription förändrar allt.

Som garant för avtalet har nämligen en köpman skrivits in i kontraktet. Han lovade att ta över grannens förpliktelser om soldaten inte kunde få sina pengar när han återvände hem.

Det vanligaste har varit att obligationer utfärdats av antingen företag eller stater som haft behov av att finansiera särskilt kostsamma projekt.

Hundraårskriget mellan England och Frankrike, som rasade mellan åren 1337 och 1453, hölls i gång genom att så kallade krigsobligationer utfärdades.

Bland investerare betraktas statsobligationer som mycket säkra investeringar. Staten och därmed dess invånare garanterar att investeraren får den utlovade årsräntan och den investerade summan (kapitalbeloppet) utbetalda när obligationen går ut 5–20 år senare.

Växlar gjorde tempelherrarna stenrika

Redan i det forntida Indien gick de flesta köpmän inte omkring med kontanter på sig under långa, farofyllda resor. I stället hade de med sig en växel. Kristna riddare lånade idén, vilket gjorde att de snart kunde vältra sig i pengar.

En växel är enkelt uttryckt en forntida check, som kunde växlas till pengar vid ankomsten till en avlägsen destination.

Trehundra år före Kristus lämnade indiska köpmän en summa pengar till en sorts bankir, som gav dem ett kvitto på inbetalningen. I ett avlägset beläget område kunde köpmannen sedan få beloppet utbetalat hos bankirens kollega genom att lämna in kvittot.

För att få växeln behövde köpmannen visserligen betala en avgift, men den garanterade i gengäld ägaren mot att förlora en förmögenhet, eftersom rövare knappast skulle våga sig på att försöka lösa in växeln.

I Europa tog den kristna Tempelherreorden till sig detta system. I deras borgar kunde pengarna förvaras tryggt, och eftersom riddarna hade fästningar i stora delar av Europa och Mellanöstern kunde växeln lösas in till pengar på många platser.

På medeltiden fick dock ingen god kristen enligt kyrkan lov att ta ut ränta, så det gjorde inte tempelherrarna. Liksom indierna tog de emellertid ut en avgift mot att korsriddarna och pilgrimerna kunde ta med sig växlar till Heliga landet.

Värdepapperet fortsatte att vara populärt till långt in på 1900-talet. Det försvann först när kreditkort och uttagsautomater blev vanliga.

Optioner bevisade filosofins värde

En option är ett finansiellt kontrakt som ger en investerare rätt att köpa exempelvis en aktie till ett överenskommet pris. Termen kommer från år 635 före Kristus, då den grekiske filosofen Thales ville visa vad han gick för.

Historiens äldsta exempel på en option kommer från antikens Grekland. Där sägs filosofen Thales (cirka 625–545 före Kristus) ha satsat på att olivskörden skulle bli särskilt bra ett visst år.

Därför skaffade han sig rätten att använda alla olivpressar i stadsstaten Miletos, som låg i vår tids Turkiet.

Thales, som betalade ett rimligt pris för sin ensamrätt till pressarna, kunde sedan hyra ut dem till ett betydligt högre pris när han fick rätt i sitt antagande att olivskörden skulle slå alla tidigare rekord.

Berättelsen kommer från filosofen Aristoteles, som hävdar att Thales inte använde optionerna för att bli rik, utan för att visa nyttan med filosofi. En av Miletos invånare hade nämligen varit oförskämd nog att säga att han inte kunde förstå varför en så klok man som Thales var så fattig.

Herr Börs gav namn åt byggnaden

När varor skulle handlas skedde det på en handelsplats, som senare kom att kallas en börs. Faktum är att börsen är betydligt äldre än aktien.

På medeltiden var hamnstaden Brygge en central handelsplats, där köpmän från hela Europa möttes.

På 1200-talet drev familjen van der Beurze ett gästgiveri i staden, och genom att lyssna på samtalen vid borden fick familjemedlemmarna en god uppfattning om den internationella handelns utbud, efterfrågan och prisbild.

Med tiden kunde familjen van der Beurze ge köpmännen goda råd, och fungerade till och med som mellanhand vid stora affärer. Till slut gav familjen upp sin hotellverksamhet.

I stället öppnade de en handelsplats, där köpmän kunde träffas och utbyta varor under ordnade förhållanden. Den moderna (varu)börsen var född.

Namnet Beurze blev synonymt med handel, och deras hus kom att bli känt som börsen. Idén spreds till många andra europeiska städer.