När en ceremonimästare vid engelska hovbaler i början av 1600-talet skulle presentera kungen gjorde han det med en pampig uppräkning av de viktigaste och mest prestigefyllda territorierna under monarkens herravälde: ”Jakob I, kung över England, Skottland, Irland, Frankrike, Puloway och Puloroon!”
De båda sistnämnda platserna heter i dag Pulau Ai och Pulau Rhun – och är helt okända för de flesta. Inte ens på de utförligaste kartor utgör de två pyttesmå Stillahavsöarna i våra dagars Indonesien mer än två knappnålshuvuden.
”jag ska finna en rutt till Kryddöarna och om det inte lyckas må ers majestät straffa mig.” Hernán Cortés i ett brev till den spanske kungen 1526.
Men för 400 år sedan var Ai, Rhun och sju grannöar till på sammanlagt 44 kvadratmeterkilometer rena paradisöarna. Och de hade något som ingen annan plats i världen hade: muskotnöt.
Kryddan var känd i Europa redan på 1200-talet men före de stora upptäcktsresornas tid hade européerna ingen aning om var den kom ifrån.
De köpte nötterna av arabiska köpmän och kände inte till den långa resan från plantagerna på Kryddöarna, i dag Bandaöarna, där nötterna plockades och sedan via Malackasundet seglades till marknader på Malabarkusten i sydvästra Indien.
Bandaöarna/1500
Världens dyraste krydda växer bara på ett enda ställe på hela planeten – på en liten ögrupp i Stilla havet. Européerna vet inte var, men är fast beslutna att hitta platsen där muskotnötterna växer.
Där såldes nötterna till arabiska köpmän som sedan tog med dem till Persiska viken eller Röda havet.
Resan gick vidare med kamelkaravan genom öknen till Medelhavets kust, och först här kom muskotnötterna i händerna på europeiska uppköpare – som förde dem vidare till Lissabon, Madrid, Paris och London.
Efter en sådan lång resa och så många mellanhänder såldes nötterna sedan till europeiska kunder för flera hundra gånger upphandlingspriset. De europeiska kungahusen började drömma om rika imperier med kolonier fulla av kryddor.
En enda last muskotnötter kunde ekonomiskt sett uppväga förlusten av flera skepp.
För Columbus, Vasco da Gama och Magellan var jaken på värdefulla kryddor som muskotnöten en av de viktigaste anledningarna till att de gav sig ut på sina resor.
Columbus reste iväg fyra gånger och kom alltmer desperat hem till Spanien med prover på kryddor som varje gång visade sig vara helt vanlig bark. Hans besättning var säker på att de hade sett muskotträd inne i djungeln, men det växte inga nötter på dem!
De nya kolonierna i Amerika inbringade stora rikedomar till Spanien, men under de första åren var det frustrerande att det bland dem inte fanns en enda krydda. Till och med Cortés, som skickade hela armador med lastrummen fulla av guldtackor hem till Spanien, beklagade djupt att han inte hade lyckats hitta muskotnötter.
Vid kungliga middagar blandades de dyra kryddorna ofta i vinet.
Direkt från Edens lustgård
Kryddor skulle inte bara smaksätta goda maträtter, de användes även som afrodisiaka och för att bota sjukdomar.
Det är först under de senaste tvåhundra åren som kryddor har blivit afrodisiaka för alla. Tidigare var de sällsynta, exotiska och oerhört dyra.
Kryddorna var inte bara eftertraktade som smakförhöjare eller för att de kunde användes som afrodisiakum, för att åkalla gudarna eller för att bota sjukdomar. De kunde till och med användas som skydd mot pesten.
Mer än något annat var kryddor en statussymbol omgärdad av välstånd och prestige. Kryddor var en njutning som var förbehållen den välbeställda överklassen.
Beskrivningar av kungliga middagar under medeltiden listar ofta de exakta mängderna av de kryddor som serverats gästerna – bland blandade i vinet.
Vid en stor middag för kungen av Skottland år 1256 noterades således att fyra pund nejlika och två pund muskotnöt använts.
I synnerhet muskotnöten var fascinerande eftersom ingen före 1500-talet hade en aning om var den växte – bara att det var mycket långt bort. Kanske till och med i själva paradiset.
År 1526 lovade han i ett brev till kungen att ”jag ska finna en rutt till Kryddöarna och om det inte lyckas må ers majestät straffa mig som någon som inte berättar sanningen”.
Medan Columbus och Cortez letade på helt fel plats, lyckades Portugals Vasco da Gama hitta rätt. När han erövrade Malabarkusten i Indien tog hans hemland kontrollen över kryddhandeln.
Under de följande åren nådde portugiserna ännu längre österut och år 1511 kunde de, som de första européer någonsin, gå i land på Kryddöarna.
Tveksamheter kring ägandet
Snart anlände skepp lastade med förmögenheter i form av muskotnötter hem till Lissabon. Och seglatserna omgärdades av stort hemlighetsmakeri. Sjökort som visade Bandaöarnas position klassificerades som statshemligheter.
Portugiserna fruktade nämligen att Spanien skulle göra anspråk på de värdefulla Kryddöarna. År 1493 hade Spanien och Portugal, med påvens välsignelse, delat upp kontinenterna mellan sig genom det så kallade Tordesillasfördraget.
”Kung över England, Skottland, Irland, Frankrike, Puloway och Puloroon.” Den engelske kungens territoriella besittningar i början av 1600-talet.
Spanien skulle få Nya världen västerut, och Portugal den andra halvan åt öster.
Kryddöarna låg visserligen österut, men seglatsen hade varit överraskande lång. Det stod klart att det enda som skilde öarna från spanjorernas Nya världen i Amerika, var Stilla havet.
På den tiden trodde man att överfarten över oceanen skulle ta ett par dagar, och det betydde att öarna kanske i själva verket låg i Spaniens halva av världen.
Den portugisiske adelsmannen Fernão de Magalhães, även känd som Magellan, bestämde sig för att reda ut saken. Han ville segla till öarna efter det som han ansåg måste vara den kortaste rutten – västerut runt Sydamerika och sedan ett par dagar över Stilla havet.
Den portugisiske kungen vägrade finansiera expeditionen. Han ville helt enkelt inte veta sanningen.
Då gick Magellan i stället till den spanske kungen, som mer än gärna gav expeditionen sitt stöd. I september år 1519 seglade Magellan ut med fem skepp – under rasande portugisiska protester.
Resan över Stilla havet blev en obehaglig överraskning. Oceanen var mycket större än man räknat med och att korsa den tog 14 veckor. Magellan överlevde resan över Stilla havet, bara för att dödas i en onödig konfrontation med en filippinsk stam.
När de få överlevande efter två års seglats äntligen fick Kryddöarna i sikte, stod det klart att de knappast låg i den spanska delen av världen.
Denna plansch från 1900-talet, som troligen har använts i undervisningssyfte, visar muskotnötens långa resa från Bandaöarna i Stilla havet till ett europeiskt kök.
England och Holland i strid
Portugiserna fick dock inte ha sina muskotnötter i fred. Holländarna hade stora planer på ett kryddimperium. De grundade världens första aktiebolag – Holländska Ostindiska Kompaniet (Vereenigde Oost-Indische Compagnie, VOC) som av parlamentet fick monopol på all handel i Asien.
Även holländarna såg muskotnöten som en enda stor förtjänst, och år 1599 kom den första holländska flottan fram till Bandaöarna.
Den portugisiska garnisonen var för liten för att kunna förhindra de objudna gästerna att erövra de viktigaste forten och fylla lastrummen med muskotnötter. Trots att åtta av de 22 holländska skeppen gick under på den långa resan, fick investerarna en avkastning på 400 procent.
Holländarna byggde 1609 ett fort på ön Banda Neira. Fortet skulle skydda Hollands monopol på handeln med de eftertraktade muskotnötterna.
Det ville Englands drottning Elisabet inte bara sitta och titta på. År 1603 gick en engelsk expeditionsstyrka i land på två av de centrala öarna – och Elisabets arvtagare, Jakob I, kunde under de följande åren stolt kalla sig ”kung över England, Skottland, Irland, Frankrike, Puloway och Puloroon”.
Men det skulle inte vara särskilt länge. VOC som växte snabbt blev den mest framgångsrika affärsrörelsen någonsin. Den förfogade över 150 handelsskepp, 40 krigsfartyg samt 50 000 soldater och civila anställda.
På 1600-talet inbringade muskotnötterna en avkastning på 2 000 procent och det skulle inte engelsmännen komma och lägga sig i. År 1619 kulminerade en följd av blodiga strider och engelsmännen drevs bort.
Holländarna fördrev engelsmännen från Kryddöarna, men under Napoleonkrigen kom England tillbaka och fick sin revansch.
Under de följande åren vakade VOC över sitt monopol. Minsta misstanke om uppror bland de infödda på Bandaöarna utlöste massakrer. Och hemma i Amsterdam såg kompaniets ledning till att kryddan förblev så pass sällsynt att det skamlösa priset kunde upprätthållas.
Enligt ett dokument från 1734 brände VOC bara under detta år 600 ton muskotnötter i Amsterdam. Oljan från de brinnande nötterna rann över stadens kullersten.
En stadsbo kunde inte låta bli att ta en näve nötter när de nu ändå skulle förstöras. Han hängdes ett par dagar senare.
Holland satt på hela världens muskotnötter och det hade England svårt att acceptera. Engelsmännen vidhöll att holländarna skulle ge tillbaka ön Rhun.
De infödda hjälpte fransmännen att stjäla sticklingar och hämnades på så sätt på holländarna.
Muskotstriden år för år
I århundraden växte muskotnöten enbart på de mytomspunna Kryddöarna, som låg på en okänd plats i Stilla havet. När européerna fick reda på var de låg inleddes en lång och blodig strid om kontrollen över muskotnöten.
1512 – Européerna anländer
Portugiserna upptäcker och annekterar Bandaöarna.
1599 – Krig leder till ny ägare av öarna
Holländarna kommer till öarna och erövrar portugisernas viktigaste fort.
1603 – Två öar erövras
Engelsmännen anländer med en flotta och tar kontrollen över två av Bandaöarna.
1619 – Holländarna får övertaget
Efter våldsamma strider lyckas holländarna driva bort engelsmännen.
1667 – New York i utbyte mot muskot
England erkänner Hollands rätt till Bandaöarna, men tar ordentligt betalt. Holland tvingas överlämna rätten till en viktig handelsstation i Nordamerika – New York.
1770 – Fransman stjäl sticklingar
Holland förlorar sitt monopol på muskot när den franske äventyraren Pierre Poivre lyckas smyga i land på Bandaöarna och stjäla sticklingar, som med framgång planteras på Mauritius.
1810 – Britterna går på rövarstråt
Engelsmännen använder Napoleonkriget som ursäkt för att erövra Bandaöarna. De lägger snart vantarna på sticklingar av de dyrbara muskotträden och planterar dem på flera platser i imperiet, bland annat i Malaysia och i Karibien.
1814 – Monopolet har brutits
Holland får tillbaka Bandaöarna men med de franska och engelska stölderna av sticklingar är muskotmonopolet brutet och odlingen har ökat. Priset på muskotnöt rasar, och efter några decennier är kryddan inte längre en lyxvara – alla kan köpa den.
Efter flera militära sammanstötningar och långa förhandlingar kom de två länderna fram till en kompromiss år 1667. Uppgörelsen gick ut på att engelsmännen skulle tvingas acceptera att alla Kryddöarna tillhörde Holland för alltid.
Engelsmännen tog dock bra betalt. De fick vad som i dag är världens kanske mest värdefulla mark: Priset var att holländarna gav England fulla rättigheter till en handelsstation i Nordamerika.
Holländarna kallade den Nieuw Amsterdam, men engelsmännen döpte snabbt om den till New York.