Korståg mot slavhandlarna

Efter att i 150 år ha gått i täten i handeln med afrikanska slavar förbjöd britterna år 1807 all människohandel. Den nyfunna moralen skulle inte gälla enbart för dem. Hela världen skulle följa efter – det skulle den brittiska flottan se till.

Efter att i 150 år ha gått i täten i handeln med afrikanska slavar förbjöd britterna år 1807 all människohandel. Den nyfunna moralen skulle inte gälla enbart för dem. Hela världen skulle följa efter – det skulle den brittiska flottan se till.

Royal Museums Greenwich

Kapten Broughton på den brittiska flottans HMS Primrose är säker på sin sak: Det spanska handelsfartyget Veloz Pasagera, som tidigt på morgonen den 7 september 1830 seglar framför honom utanför Nigerflodens delta, är inte vad det utger sig för.

Dagen innan besökte Broughton fartyget, men trots att britterna flera gånger begärde att få inspektera lasten fick de inte det.

”Om ni inte låter oss inspektera skeppet skjuter vi.” Kapten Broughton

Därför har britterna skuggat det spans­ka fartyget, och i gryningen skickar Broughton ett ultimatum.

”Om ni inte låter oss inspektera skeppet skjuter vi”, lyder beskedet, och svaret kommer direkt: ”Gör det. Vi skjuter tillbaka.”

Den brittiske kaptenen ger sina män order om att sätta alla segel och segla ikapp Veloz Pasagera. När fartygen ligger jämsides avfyrar Primrose en bredsida.

Medan krutröken hänger över däcket girar örlogsfartyget in framför Veloz Pasagera, så att det spanska fartygets bogspröt sticker in över relingen.

Britternas Primrose angrep i september 1830 slavskeppet Veloz Pasagera.

© Slaveryimages.org

De brittiska sjömännen slår en tamp om bogsprötet och klättrar över. De möts av 150 stridsberedda spanjorer, som kastar sig över dem. Den förste slår omkull kapten Broughton med en lans.

Broughton faller svårt sårad ihop på däcket, men hans män fortsätter. Männen slåss med knivar, lansar och svärd, tills britterna efter femton långa minuter lyckas övermanna spanjorerna.

Britterna öppnar luckorna till lastrummet. Från halvmörkret under däck stirrar 551 par ögon förskräckta på dem.

Lasten består av afrikanska slavar, trångt stuvade och på väg till ett liv i träldom på andra sidan Atlanten. Styrkemätningen mellan Primrose och Veloz Pasagera kostade fyrtiotre spanjorer och tre britter livet.

Konfrontationen var bara en av många som under 1800-talets första hälft ägde rum mellan brittiska örlogsfartyg och slavhandlare, för britterna hade förklarat krig mot slaveriet.

Kampen kom att pågå i sextio år och kostade flera tusen brittiska sjömän livet.

Storbritannien blev rikt på slavar

Slavhandlarnas bittra motstånd borde inte ha förvånat britterna. Fram till 1807 hade Storbritannien varit världens ledande transportör av afrikanska slavar – en handel som landet tjänade en förmögenhet på.

Från 1650 till 1800-talets början transporterade britterna uppskattningsvis svindlande tre miljoner afrikaner över Atlanten.

De europeiska slavskeppen försåg plantager i Nya världen, framför allt Karibien, Brasilien och Nordamerika, med slavar från Afrika.

Synen på slavhandeln förändrades emellertid i och med den franska revolutionen och humanismens utbredning i slutet av 1700-talet.

Många kristna, i synnerhet inom den brittiska kväkarrörelsen, hade länge varit emot slaveriet, och humanismens frammarsch vände opinionen till deras fördel. En majoritet av britterna betraktade nu slaveri som inhumant.

Karl II var i desperat behov av ­pengar, när han 1660 återvände till England från sin exil i Frankrike.

© Mary Evans Picture Library/Charles M Padday In The Boys Own Paper, 1903/Ritzau Scanpix

Inbördeskrig satte fart på brittisk slavhandel

När Karl II 1660 besteg den engelska tronen efter nio års inbördeskrig var staten i desperat behov av pengar. Tillsammans med sin bror James, hertig av York, upprättade Karl därför ett handels­kompani.

Syftet var att utvinna guld i Västafrika, men snart stod det klart att slavhandel var mycket mer lukrativt. Handelskompaniet fick monopol på slavhandeln och 1672 fick det namnet Royal African Company.

Kompaniets fartyg skyddades av den engelska ­flottan, och många av slavarna brännmärktes med bokstäverna DY – Duke of York – så att det inte skulle råda någon tvekan om vem de tillhörde.

Kompa­niet miste sitt monopol 1697, men hann frakta fler slavar över Atlanten än något annat handelskompani.

”Jag lovar er att när jag började undersöka slavhandeln insåg jag att den i sin ondska var så enorm, så förfärlig och så omöjlig att ursäkta, att jag genast började arbeta för dess avskaffande”, förkunnade den djupt troende parlamentsledamoten William Wilberforce i parlamentet 1789.

Nästan tjugo år senare hade förespråkarna för slaveriets avskaffande fått så stort inflytande att parlamentet den 25 mars 1807 införde den så kallade Abolition Act.

Lagen förbjöd alla britter att handla med slavar samt att finansiera, utrusta eller ta hyra på slavskepp.

För att visa att de menade allvar upprättade brittiska flottan eskadern West Africa Squad­ron, som skulle patrullera längs Afrikas­ Atlantkust.

“Aldrig, aldrig kommer vi att ge upp, förrän vi tvättat bort denna skamfläck från kristendomens namn!" William Wilberforce i brittiska parlamentet, 1791

Lagen kom till mitt under Napoleonkrigen, och de brittiska slaverimotståndarna såg det som en självklarhet att andra länder skulle följa efter.

De blev emellertid besvikna. I fredsförhandlingarna fick britterna visserligen med ett par rader som fördömde slavhandeln, men inga bestämmelser om hur förbudet skulle upprätthållas eller av vem.

För världens andra stora sjöfartsnationer – Frankrike, Spanien, Nederländerna, Portugal och USA – var handeln med slavar alltför lukrativ för att de skulle vilja gå med på att underkasta sig britternas självpåtagna roll som världshavens polis.

Till slut lyckades britterna emellertid få Spanien, Portugal och Nederländerna att ingå avtal, som tillät den brittiska flottan att inspektera deras fartyg och konfiskera slavskepp.

Handelsmannen Edward Colston blev 1680 en av de ledande krafterna i Royal African Company. Hans staty i Bristol har vandaliserats upprepade gånger.

© Shuttersock

Sjömännen dog som flugor

När Storbritannien 1808 skickade örlogsfartyg till Afrikas västkust, var Napoleonkrigen fortfarande inte avgjorda.

Landet kunde därför avvara endast två fartyg, den ålderstigna fregatten Solebay och slupen Derwent. Fartygen skulle patrullera mer än 4 800 kilometer kust, dubbelt så långt som mellan London och Aten.

Efter fredsslutet 1815 växte flottan till sex fartyg, men eskadern var fortfarande för liten för uppgiften.

Dessutom var stora delar av kusten inte kartlagda och fyllda med vikar, laguner och floder, där slavskeppen kunde gömma sig.

”Bland de sjuka låg ett ruttnande lik.” Kapten Fisher på örlogsfartyget HMS Bann

Trots det fick britterna snabbt en rad framgångar. Två av dem stod kapten ­Fisher på örlogsfartyget HMS Bann för.

Den 18 januari 1816 upptäckte kaptenen ett fartyg vid floden Gallinas i nuvarande Liberia. Han skickade ut en jolle för att undersöka det främmande fartyget.

Sjömännen möttes av kanonkulor och gevärseld. Britterna sköt tillbaka, medan de envist rodde närmare med kulorna vinande kring öronen.

När de bordade det amerikanska fartyget fann de 276 slavar ombord.

Politikern William Wilberforce bevittnade hur slavar misshandlades, och blev därför slaverimotståndarnas talesperson.

© Look and Learn/Bridgeman Images

Idealister drev igenom en ny moral i England

För att få slavhandeln förbjuden samlade brittiska slaverimotståndare i slutet av 1700-talet vittnesmål om de vidriga förhållandena på engelska slavskepp.

Under en resa från Afrika till Jamaica i november 1781 upptäckte kapten Luke Collingwood på slavskeppet Zong att dricksvattnet höll på att sina.

Han gav därför sina män order att kasta 130 sjuka slavar över bord, så att de inte skulle tära på reserverna. Att de gick miste om slavarna spelade ingen roll, för de var försäkrade.

När Collingwood kom fram vände fartygets ägare sig till ­försäkringsbolaget för att få ersättning.

När den brutala historien nådde England vållade den stor ilska, och händelsen bidrog till att tolv britter under ett möte i London 1787 bildade föreningen Society for ­Effecting the Abolition of the Slave Trade – Sällskapet för slavhandelns avskaffande.

Föreningens ledning bestod till större delen av starkt troende män från bland annat ­kväkarrörelsen, som lade stor vikt vid ­medmänsklighet och tolerans.

Men även icke-religiösa anslöt sig, inspirerade av ­tidens tankar om frihet och jämlikhet.

Framträdande medlemmar som Thomas Clarkson reste runt i landet och samlade in bevis för slavarnas förfärliga förhållanden. Det var även han som övertygade den djupt kristne politikern William Wilberforce om att hjälpa till.

Rörelsens idealism gjorde den populär i synnerhet hos borgerskapet, och i augusti 1788 abonnerade tvåtusen personer på sällskapets publikationer.

Bland ­anhängarna fanns Josiah Wedg­wood, ägare till Englands ledande keramikfabrik. Wedg­wood skapade rörelsens emblem, en relief som visar en slav i bojor.

Slavhandelns motståndare hade ingen lätt uppgift, för de slogs mot mäktiga ekonomiska intressen, men deras idealism och reli­giositet gav dem ett betydande genomslag.

Det gällde även i parlamentet, där rörelsens talesperson William Wilberforce tryckte på för att slavhandeln skulle förbjudas.

”Aldrig, aldrig tänker vi ge upp, förrän vi tvättat bort denna skamfläck från kristen­domens namn och befriat oss från denna tunga skuld”, rasade han i parlamentet 1791.

År 1807 kröntes Wilberforces arbete med framgång, när Storbritanniens parlament till övriga världens häpnad införde ett totalförbud mot slavtransporter.

Två månader senare, i mars 1816, bordade Fisher den portugisiska briggen San Antonio. En fasansfull syn mötte de brittiska sjömännen, när de öppnade lastluckorna.

Enligt den portugisiska flottans bestämmelser, som noga angav det tillåtna antalet slavar i förhållande till ett fartygs storlek, fick San Antonio lasta högst trehundra slavar.

Lasten innehöll cirka sexhundra människor. Följderna av trängseln var katastrofala.

”Under en resa som sträckte sig över lite drygt etthundrafemtio kilometer hade mer än trettio dött, och lika många var så dåliga att de inte gick att rädda. Bland de sjuka låg ett ruttnande lik. Stanken var så förfärlig att kapten Fisher fruktade att en allvarlig sjukdom skulle bryta ut”, löd den officiella rapporten.

Enligt flottans bestämmelser skulle slavskepp seglas till Storbritanniens västafrikanska kronkoloni Sierra Leone. Där skulle slavarna släppas fria och villkoren på fartygen utredas.

I regel stannade slavarna på transportskeppet, men förhållandena på San Antonio var så usla att britterna fick ta ombord etthundrafemtio av slavarna på Bann under resan till Sierra Leone.

Resan blev en mardröm i nästan oupphörligt regn. När Fisher väl kom fram var en tredjedel av besättningen sjuk.

I det fuktiga klimatet längs Afrikas västkust frodades allt från gula febern till malaria och denguefeber.

Dödssiffrorna bland sjömän på patrull utanför Västafrika var därför väldigt höga – femtiofem döda per tusen man. Som jämförelse kan nämnas att endast tio brittiska sjömän av tusen dog under tjänstgöring i Medelhavet.

Deras förluster var emellertid blygsamma i förhållande till överdödligheten bland slavarna. Under Fishers resa till Sierra Leone 1816 omkom fyrtiotre av de etthundrafemtio slavarna ombord. Sju år senare hade förhållandena inte förbättrats nämnvärt.

”Många stora valar och hajar följer oss. De sistnämnda på grund av de många stackare som nyligen kastas över bord. Många i vår egen besättning är sjuka, och däcken är fyllda med svarta slavar, som dör överallt”, skrev sjömannen Henry Binstead i sin dagbok i juli 1823.

© Shutterstock

Kolonialmakter vägrade att ge upp slavarna

Europas övriga kolonialmakter kämpade med näbbar och klor mot britternas försök att stoppa slavtransporterna. Kolonialmakterna tjänade nämligen en förmögenhet på att frakta miljontals slavar till kolonierna i Amerika.

Slavhandel och slaveri var redan från början ett fast inslag i tillvaron i eu­ro­­­­péer­nas besittningar i Nya världen. Under de tidiga åren fraktade slavhandlarna endast ett fåtal afrikaner över Atlanten.

Först när portugiserna i Brasilien i mitten av 1550-talet började utvinna socker ur ­sockerrör tilltog handeln.

Andra kolonialmakter, till exempel Frank­rike och England, tog efter portugisernas metoder och började odla tobak, socker, kaffe och ris i stor skala med slavar som arbetskraft.

Snart uppstod den så kallade triangelhandeln, som innebar att fartyg från Europa förde vapen och textilier till Västafrika. I utbyte fick euro­pé­erna slavar, som fraktades till plantagerna i Nya världen.

Plantagernas produkter fraktades till Europa och såldes. Där steg efterfrågan på de exotiska varorna, och koloniernas behov av slavar ökade.

De flesta afrikaner fördes till Karibien eller Brasilien, som var de största importörerna.

Det stora behovet berodde på bland annat att slavarna i Karibien och Sydamerika utnyttjades för att odla socker och ris. Arbetet var extremt hårt, så många dog.

Historiker uppskattar att strax över tio miljoner afrikaner fraktades över Atlanten under de 366 år som den transatlantiska handeln pågick. Av dessa tio miljoner dog cirka 1,3 miljoner under överfarten.

Domstolarna friade skyldiga

Sjukdomar var inte britternas enda problem. Straffet för slavskeppens kaptener och ägare var ofta böter samt att fartyg och slavar konfiskerades.

Avtalet med de andra länderna innehöll emellertid en klausul, som innebar att kaptener och ägare endast kunde ställas till svars om britterna fann slavar på deras fartyg.

Slavskeppen var i regel lätta att känna igen. De hade ofta ett extra däck för att få plats med fler människor.

Luckorna till lastrummet hade ersatts med galler, så att luft nådde fartygets inre, och så fanns det bojor och fotjärn ombord. Men hittades inga slavar kunde ingen dömas.

Även när patrullerna fann slavar ombord på ett fartyg lyckades kaptenerna ibland slingra sig ur.

Britterna hade 1816 upprättat tre domstolar i samarbete med Spanien, Portugal och Nederländerna – en för varje samarbetsland.

Domstolarna fanns i Sierra Leone och avgjorde skuldfrågan, när britterna uppbringat ett fartyg. De ombud som representerade de övriga länderna gjorde emellertid allt för att sabotera rättegångarna.

På slaverimotståndarnas emblem stod det: ”Är jag inte en människa och en bror?”

© AF Fotografie/Imageselect

Som i rättegången mot det nederländska fartyget Eliza. I oktober 1819 siktades det av brittiska flottans HMS Thistle utanför nuvarande Liberia.

När nederländarna fick syn på britterna såg den brittiske löjtnanten Robert Hagan hur jollar i all hast förde i land slavar.

Britterna bordade fartyget och fann en slav, som glömts kvar i brådskan.

Under rättegången medgav Nederländernas ombud att fartyget hade transporterat slavar, men han påpekade att det i juridisk mening inte var en slavtransport, när det bordades.

Fördraget angav slavar i plural, och britterna hade bara hittat en. Åtalet fick därför läggas ner.

Britterna kom ingen vart

De mänskliga konsekvenserna av avtalets bestämmelser kunde bli ännu värre, när slavskeppens kaptener av rädsla för att dömas kastade sin levande last i havet – ofta fortfarande iförda bojor.

En del kaptener var till och med villiga att offra sitt eget skepp för att inte åka fast.

Vid jultid 1819 fick löjtnant Belcher från sitt patrullfartyg syn på ett stort slavskepp vid horisonten. Han gav besättningen order att jaga ikapp det.

När han kom inom skotthåll hissade fartyget den spanska flaggan och avfyrade en bredsida mot britterna.

När Belcher skulle skjuta tillbaka seglade det spanska skeppet i hög fart upp på stranden, varpå slavarna hoppade i land och försvann.

”Det gläder mig att säga att skeppet blev fullständigt förstört”, noterade den förbluffade Belcher.

© Shutterstock

Efter flera års patrullering fick britterna medge att de inte hade uppnått ens en bråkdel av vad de hoppats på.

”Trafiken med slavar har inte avtagit. Jag kan inte heller föreställa mig att det sker, så länge européerna öppet och helhjärtat skyddar den”, konstaterade befälhavaren på Owen Glendower, Robert Mends, bittert 1822.

Mends ansåg att om de brittiska örlogs­kaptenerna fick betydligt friare händer, skulle slavtrafiken bli så besvärlig att den inte längre var värd risken.

”Tills dess får vi stå ut med förödmjukelsen att se vårt lands förhoppningar i denna sak förbli ouppfyllda och vår flottas ansträngningar utan verkan.”

Britterna drar åt tumskruvarna

Hemma i England hade även politikerna börjat bli bekymrade – insatsen var kostsam för statskassan. Trots det enades de om att fortsätta.

År 1822 ingick Nederländerna och Storbritannien till slut ett fördrag, som innebar att ett fartyg kunde beslagtas om det var inrättat på ett sätt som tydligt visade att det var avsett för slavhandel.

Fördraget gjorde det möjligt för britterna att uppbringa och beslagta en lång rad nederländska fartyg. Inom kort försvann de nederländska slavskeppen fullständigt från Atlanten.

Britterna började därefter pressa andra nationer att acceptera samma regel, och i slutet av 1830-talet gav även Spanien och Portugal med sig.

År 1839 antog parlamentet lagen Palmerston Act, som gjorde att portugisiska fartyg skulle behandlas i en rent brittisk domstol.

Två år senare hade sextiofem portugisiska fartygskaptener dömts i britternas domstol.

Samtidigt förstärktes styrkan med fler och snabbare fartyg. Omkring 1840 opererade cirka tjugofem fartyg längs Väst­afrikas kust.

De bemannades av tvåtusen brittiska sjömän samt tusen man från krufolket, ett västafrikanskt folkslag med omfattande kännedom om områdets kust.

©

Brigg och slup

Dessa fartyg var små och kunde båda manövrera i flodernas grunda vatten.

©

Fregatt

Britternas största örlogsfartyg var tungt bestyckade och ­användes på öppet hav.

©

Klipper

Konfiskerade slavskepp av typen klipper – dåtidens snabbaste – användes också.

Trots upprustningen fortsatte slavskeppen att göra motstånd. I gryningen den 1 november 1839 fick löjtnant Matson på örlogsfartyget Waterwitch syn på en brigg utanför nuvarande Ghana.

Han förföljde den, och ­klockan nio var han så nära att Waterwitch kunde avfyra ett varningsskott. Briggen försökte lätta lasten genom att kasta ankare, kanoner och annat över bord.

Matson fortsatte jakten. Klockan tolv hissade fartyget portugisisk flagg.

Matson lade sig parallellt med fartyget, som visade sig vara slavskeppet Fortuna, och avfyrade flera bredsidor, tills portugiserna gav upp. Då hade jakten tagit nio timmar.

Blockad blev stor framgång

Många andra slavskepp kom undan trots britternas ständiga patrullering. Joseph Denham, överbefälhavare för norra delen av slavkusten, bestämde sig för att göra något åt det problemet.

I stället för att låta fartygen patrullera fram och tillbaka längs kusten gav han flottan order om att blockera de viktigaste hamnarna, så transporterna inte kunde ta sig ut.

När blockaden hade pågått i tio månader fick Denham en stor chans. Två brittiska medborgare hade tagits till fånga av kungen över gallinasfolket, som bodde vid floden Gallinas i Liberia.

Guvernören i Sierra Leone bad Denham att skicka flottan till undsättning. Det gav Denham äntligen en förevändning för att tränga in i landet och slå till mot slavhandelns källa.

Afrikanska slavhandlare och deras lokala agenter hämtade slavarna i landets inre och drev dem mot kusten.

Nära kusten, men fortfarande en bit in i landet, spärrade de in slavarna i så kallade barracoons – stora trähyddor, där slavarna väntade på ett fartyg som skulle transportera dem över Atlanten.

”Operationen hade så stor inverkan på slavhandlarna på Afrikas kust att de meddelade de lokala hövdingarna att de inte tänkte fortsätta med handeln.” Den brittiske kapten Matson

Med en flotta av småbåtar från åtskilliga brittiska örlogsfartyg begav Denham och hans män sig uppför floden. De erövrade hyddorna, som var proppfulla med slavar.

Sedan vände han sig till kungen med en tydlig order: Förutom att släppa de brittiska medborgarna skulle kungen skriva under ett fördrag som avskaffade slavhandeln. Om han vägrade skulle britternas kanoner tala.

Kungen hade inget annat val än att gå med på fördraget. Denham och hans män förstörde slavhyddorna med hjälp av raketer.

Operationen tog tre dagar. Under tiden skickades de 841 frigivna slavarna och en grupp tillfångatagna spanska slavhandlare till Sierra Leone.

Spanjorerna hävdade att operationen hade åsamkat dem förluster av mellan 100 000 och 500 000 pund, och att de dessutom gått miste om 13 000 slavar, som de redan hade betalat för.

”Operationen hade så stor inverkan på slavhandlarna på Afrikas kust att de meddelade de lokala hövdingarna att de inte tänkte fortsätta med handeln. De uppmanade dessutom hövdingarna att ingå fördrag med oss”, skrev den brittiske kaptenen Matson till London.

Brittiska flottan jagade arabiska slavskepp i trettio år.

© North Wind Picture Archives/Imageselect

Araberna tog över de lukrativa transporterna

När de europeiska slavtransporterna ebbade ut i mitten av 1800-talet vände britterna i stället blicken mot arabernas transporter.

Afrikanerna slapp inte brutala och giriga slavhandlare bara för att européerna slutade med transporterna. Européerna var nämligen långtifrån de enda människohandlarna på kontinenten.

Araberna började köpa afrikaner redan på 700-talet, när islam fick fäste i Nordafrika. Arabiska affärsmän skickade slavar till Mellanöstern, där de fick arbeta på åkrarna, i saltgruvor eller som husslavar.

Från 1600-talet och framåt var handeln koncentrerad till ön Zanzibar, som blev den största slavmarknaden i Öst­afrika.

Medan den europeiska slav­handeln i Västafrika kollapsade under 1860-talet mångfaldigades de arabiska slavtransporterna från Östafrika.

En del historiker uppskattar att arabiska slavhandlare under århundradenas lopp totalt stod för handel med omkring tolv miljoner afrikanska slavar.

Under 1870-talet angrep brittiska flottan därför arabernas slavtransporter och på trettio år hann de uppbringa cirka tusen slavskepp.

Handeln upphörde dock först med koloniseringen av Afrika i början av 1900-talet.

Fördrag som gav britterna rätt att förstöra barracoons och stipulerade att kungarna skulle förbjuda slavhandel i sina områden blev med tiden praxis.

Enbart 1841 ingick flottan fördrag med åtta hövdingar. I slutet av 1840-talet täckte fördragen stora delar av kusten och nästan alla större utskeppningsplatser norr om ekvatorn.

Resultatet visade sig snabbt: 1839 var antalet slavar som importerades till Kuba 19 900 och till Brasilien 54 000. Tre år senare hade antalet minskat till 4 100 och 20 000.

Slaverimotståndare på tronen

Omkring 1850 var staden Lagos den enda större utskeppningshamnen norr om ekvatorn. Lagos låg i en labyrint av floder och laguner, som sträckte sig över nästan tjugofem mil – ett perfekt gömställe för slavskepp.

Läget gjorde det svårt för britterna att stoppa transporterna. I november 1851 begav 306 brittiska sjömän i båtar sig uppför floden mot staden.

Kung Kosoko var dock redo. Från flodstranden besköt hans män britterna med gevär och kanoner. Britterna besvarade elden, men gav upp efter att ett stort antal dödats eller sårats.

En månad senare kom de tillbaka – denna gång med fyrahundra soldater och två flatbottnade örlogsfartyg, ångarna Bloodhound och Teazer, samt den brittiske konsulns järnskepp Victoria.

Kosoko var redo. Hans folk hade grävt diken och byggt barrikader. På de platser där vattnet var djupt nog för att britternas fartyg skulle kunna gå in till land, hade kungens folk bankat ner bambuspjut i bottnen för att förhindra landstigningar.

Första dagen gick örlogsfartygen på grund, men dagen därpå besköt britterna staden med kanoner. När de kort där­efter gick in i Lagos hade Kosoko flytt.

I hans ställe installerade britterna en kung som var villig att avbryta transporterna. Därmed var Afrikas sista stora utskeppningshamn för slavar stängd.

Så sent som 1907, då den här bilden togs, befriade den brittiska flottan slavar från fartyg utanför ­Östafrikas­ kust.

© Royal Naval Museum in Portsmouth

Transatlantiska slavhandeln dog ut

I Nya världen hade slaveriet länge frodats i Brasilien, USA och Kuba. När Storbritannien 1850 gav sina örlogsfartyg tillåtel­se att uppbringa slavskepp i brasi­lianska farvatten, förbjöd Brasiliens kejsare emellertid slavimporten.

USA hade redan 1808 förbjudit handel med slavar, men trots förbudet smugglades mängder av slavar till Sydstaterna från Kuba.

År 1861 blev emellertid Abraham Lincoln president, och han tog i med hårdhandskarna mot smugglarkaptenerna.

Efter inbördeskrigets slut 1865 ratificerade den amerikanska regeringen en författningsändring, som slutgiltigt satte punkt för slaveriet i USA.

”Jag vet inget ädlare eller mer strålande kapitel i vårt lands historia.” Brittiske kolonialministern, 1865

Händelseutvecklingen slog även ut slavmarknaden på Kuba, där britternas insatser hade fått slavpriserna att mångdubblas.

Därmed dog den transatlantiska slavhandeln ut – och äran för det tillföll till största delen brittiska flottan. ”Jag vet inget ädlare eller mer strålande kapitel i vårt lands historia”, förkunnade den brittiske kolonialministern 1865.

Två år senare slutade den västafrikanska eskadern att existera som självständig enhet. Det sextio år långa kriget hade kostat cirka 2 500 brittiska sjömän livet.

I gengäld hade 1 600 slavskepp hej­­dats och 160 000 afrikaner räddats från träldom. Det var en bråkdel av det antal britterna på sin tid själva hade transporterat, men trots allt ett ljus i mörkret.