Europa slogs om fågelspillning

Tre illaluktande små öar utanför Perus kust blev på 1800-talet plötsligt oerhört intressanta för Europas köpmän. Öarna var täckta av berg av fågelspillning, som nästan var värd sin vikt i guld.

Tre illaluktande små öar utanför Perus kust blev på 1800-talet plötsligt oerhört intressanta för Europas köpmän. Öarna var täckta av berg av fågelspillning, som nästan var värd sin vikt i guld.

The Horace W. Goldsmith Foundation Fund, through Joyce and Robert Menschel, 2007 & Shutterstock

En novemberdag år 1850 anlöpte fartyget Collector från Liverpool hamnen Coquimbo på Chiles Stillahavskust. Efter fyra månaders resa från England var besättningen helt utmattad.

De hade förlorat två man under färden och flera av de kvarvarande led av skörbjugg efter att ha levt på skeppsskorpor och saltat kött. När lasten av tegelsten och torvbriketter hade lossats meddelade kapten David Cowans att besättningen skulle få en välförtjänt vila.

Coquimbo var enligt kaptenens loggböcker ”en eländig, fattig plats med bara några få märkliga byggnader”, men hamnens läge var perfekt. Därifrån väntade nämligen bara en kort resa till de peruanska Chinchaöarna, som var täckta med ett tjockt lager värdefull fågelspillning.

Om fågelspillningen får ligga kvar på ett ställe som Chinchaöarna, där det på grund av speciella klimatförhållanden aldrig regnar, byggs lagren på och efter flera hundra år bildas en enorm depå av förstklassig gödning.

Inkafolket kallade sjöfåglarnas exkrementer för ”guano”, och år 1840 fick man upp ögonen för guanon inom det brittiska jordbruket. Den sällsynta varan blev snart föremål för en intensiv handel som tidvis var farligt nära att leda till krig.

Guano, Peru, Humboldtströmmen

Alexander von Humboldt gav namn åt den havsström som ger fåglarna på Chinchaöarna idealiska livsvillkor.

© DE AGOSTINI PICTURE LIBRARY/Getty Images

Havsström bevarade guanon

En särskild havsström bidrar till ett rikt fågelliv på Chinchaöarna och i det extremt torra klimatet spolas fågelspillningen inte bort av regn.

Den tyske biologen och naturforskaren Alexander von Humboldt (1769-1859) gjorde åren 1799 till 1804 en lång upptäcktsresa i Sydamerika.

Han beskrev och katalogiserade ett stort antal djur- och växtarter, han visade att det finns en vattenled mellan floden Orinoco i Venezuela och Amazonfloden, och han gav namn åt havsströmmen längs Stillahavskusten.

Humboldtströmmen, som den heter i dag, har stor betydelse för guanoförekomsten på de peruanska öarna. Strömmen för med sig kallt vatten från Antarktis upp längs kusten och vid ekvatorn svänger den västerut och vattnet blir långsamt varmare.

Den svala strömmen ger idealiska förut­sättningar­ för ett rikt fiskliv. Detta är ett av jordens rikaste ekosystem och 18-20 procent av världens fiskfångst kommer härifrån.

Av samma anledning lever miljontals sjöfåglar i stora kolonier på öarna. På andra platser spolas fågelspillningen bort av regn, men i den svala strömmen är moln mycket sällsynta och de som förekommer avger inte sin nederbörd förrän de når Anderna längre in i landet och tvingas stiga. På öarna utanför Perus kust regnar det inte och guanon ligger kvar i århundraden.

Humboldt besökte Chinchaöarna år 1802 och tog guanoprover med sig hem. Han antecknade namnet ”guano” som på inkafolkets språk quechua betyder ”dynga”.

Efter att ha undersökt Humboldts prover skrev den brittiske kemisten sir Humphry Davy år 1813 att guanon ”utifrån sin samman­sättning kan förmodas vara synnerligen rikhaltig gödning”.

Europas bönder skrek efter guano

Peru hade blivit självständigt 1821, men landet var utarmat efter nästan 300 år som spansk koloni. Den nya rege­ringen i huvudstaden Lima såg den värdefulla guanon som en räddningsplanka för nationens ekonomi.

Européerna hade redan tidigare tagit med sig prover hem och exporten kunde nu bli en lönsam affär för Peru. När handeln kom i gång var det emellertid inte Peru utan de europeiska­ handelshusen som tjänade mest.

Guanon blev en ekonomisk framgångssaga som nära nog levde upp till de spanska conquistadorernas drömmar om rikedom. Intäkterna hamnade dock hos några få rika män medan största delen av Perus befolkning var lika fattig som tidigare.

Bland dem som tjänade bra på handeln fanns det brittiska handelshuset Gibbs & Company i Liverpool. Bolaget skaffade sig redan 1840 ett handelsmonopol som innebar att det inom sex år kunde hämta 120 000 ton guano.

Det var en gigantisk mängd med tanke på att guanoskeppens lastrum vid den tiden oftast rymde 150–250 ton och att en resa till Chincha tog ett år tur och retur.

Guano, lantbruk, gödning

Under 1800-talet var Europas bönder konstant på jakt efter näring till sina åkrar. Här skördar bönder tång, som ska bli gödning.

© Carl Locher, Bønder kører tang, 1885, Statens Museum for Kunst, www.smk.dk, public domain

Trots det var handeln en bra affär. I Storbritannien och andra europeiska länder hade lantbruket under 1700- och 1800-talet mångfaldigat utbytet från åkrarna och på så sätt möjliggjort en explosiv befolkningstillväxt.

Det intensiva lantbruket behövde emellertid allt större mängder gödning, och guanon kom som en skänk från ovan. Tack vare det torra klimatet på Chinchaöarna var fågelspillningen extremt rik på kväve och fosforsyra, som fick grödorna att växa ännu bättre.

Guanon betraktades därför som världens bästa gödning, och Europas lantbrukare var beredda att betala dyrt för de stinkande laster som fartygen hämtade hem från det avlägsna Peru.

Det innebar att Gibbs & Company tjänade en förmögenhet på den lukrativa produkten.

Guano, Chincha, fåglar

Flera miljoner fåglar häckade på Chinchaöarna. Den här bilden är tagen 1910.

© Robert E. Coker/Freshwater and Marine Image Bank

För säljaren i Sydamerika var handeln däremot långtifrån någon solskenshistoria. Trots stora intäkter följde den ena ekonomiska krisen på den andra i Peru.

Landet hade aldrig upprättat någon centralbank som kunde investera intäkterna på rätt sätt och pengarna i statskassan åts snabbt upp av stora försvarsutgifter. År 1860 uppgick den peruanska statsbudgeten till tjugo miljoner dollar enligt en amerikansk rapport.

Samma år uppgick guano­exporten till 300 000 ton, vilket inbringade tolv miljoner dollar, men det var inte tillräckligt för att täcka statens utgifter.

Peru tvingades låna pengar av Storbritannien som därför skaffade sig goda ränteintäkter och samtidigt säkrade ett ännu starkare inflytande över handeln med guano.

Stanken stack i näsan

Kapten Cowans skrev inte mycket om arbetet på Chincha, men det gjorde den amerikanske journalisten ­George Washington Peck som besökte öarna år 1853. Han träffade då guvernören på den största ön.

Guvernören tjänade stora pengar på mutor från kaptener som ville gå före i kön och snabbt få sin guano lastad. Handelshusen stod för betalningen – ju snabbare ett skepp kom hem med gödningen, desto fortare kunde­ det ju skickas ut på en ny resa.

Enligt de olika kontrakten skulle de utländska handelshusen själva anställa arbetskraft för att bryta guanon. Men lönen var usel och peruanerna ville inte utföra det hårda arbetet.

”Aldrig någonsin har det tänkts ut ett helvete som kan jämföras med den häftiga värmen, den fasansfulla stanken.” Den brittiske författaren Alexander Duffield efter ett besök på Chinchaöarna.

En skoningslös sol gassade över guanon, som gav ifrån sig en sur stank av ammoniak när arbetarna grävde i den.

”Inget helvete har någonsin tänkts ut av den hebreiska, den irländska, det italienska eller ens av den skotska fantasin, som kan jämföras med den häftiga värmen och den fasansfulla stanken”, skrev den brittiske författaren Duffield efter ett besök på Chincha.

Peru avskaffade slaveriet 1851 men de brittiska handelshusen såg själva­ till att importera asiatiska kroppsarbetare, så kallade kulier, till landet. De bodde i usla hyddor och arbetade under slavliknande förhållanden.

Kulierna lockades dit med ett kontrakt på fem år av välbetalt arbete i guldgruvor på fastlandet – men hamnade på öarna. Enligt Peck hoppade ungefär en kuli i veckan från öarnas klippbranter för att göra slut på sitt lidande. Många andra arbetade ihjäl sig.

Guano, Chinchaöarna, Peru

Chinchaöarnas guanoberg höggs bort i ett rasande tempo. Efter drygt 30 år var öarna helt renskrapade.

© The Metropolitan Museum of Art/The Horace W. Goldsmith Foundation Fund

Guano gav inka deras guldskatt

Som en ödets ironi var guanon på sätt och vis orsaken till Perus djupa nedgång. Landet består av en förhållandevis smal, snustorr kustremsa och det går bara att bruka jorden där små floder rinner ner från Andernas höga toppar.

Där hade inkafolket byggt upp grunderna för sin civilisation. Tack vare guanon kunde de försörja en befolkning av cirka miljoner och därmed fanns det gott om arbetare till guldgruvorna. På så vis byggdes inkas legendariska guldskatter upp.

Guldet lockade de spanska conquistadorerna till Peru i början av 1530-talet. De erövrade inka­riket och sedan tog de peruanska problemen fart. Spanjorerna hade inget intresse för guanon, de var bara ute efter guld och silver som de skeppade hem till Madrid. Inkafolkets förfinade jordbruk förföll och ursprungsbefolkningen reducerades drastiskt.

Peru blev ett samhälle med stora klasskillnader. ”En sjuk stad av rika snobbar”, kallade en samtida källa huvudstaden Lima där den spanska överklassen levde i sorglös dekadens.

Guano, segelfartyg, Chincha

Resan hem till Europa från Chinchaöarna förde fartygen söder om det farliga Kap Horn.

© PhotoStock-Israel/Imageselect

En livsfarlig färd

Resan till Cinchaöarna var lång och många sjömän miste livet. Särskilt passagen söder om Kap Horn var en fruktad etapp. Där blåste nästan alltid styv västanvind och vågorna var enorma.

Segelfartygen kunde inte gå rakt mot vinden utan var tvungna att fortsätta mot sydväst medan jättevågorna slog mot fartygssidan, och sedan vända mot nordväst.

Resan blev 1 300 sjömil längre och bara denna del av rutten tog ofta fyra veckor. Riggen måste vara bemannad dygnet runt och då och då hände det att en besättningsman slungades av och försvann i de iskalla vågorna.

Peru hade mängder med problem men i mitten av 1800-talet drogs landet in i ett politiskt maktspel. Amerikanska bönder hade upptäckt den fantastiska guanon och efterfrågan ökade snabbt när det brittiska Gibbs & Companys monopolkontrakt med den peruanska staten gick ut år 1846.

Amerikanerna var dock missnöjda med att guanon kostade hela 50 dollar per ton. Handelshusen tog till sig av kritiken men ville inte dra ner på förtjänsten. Det blev början till en ny epok i handeln med guano.

Den dynamiske ordföranden i den brittiska jordbruksföreningen Royal Agricultural Society, sir Thomas Wentworth Buller, ansåg sig ha en lösning på problemet.

Peru snuvades på nytt guanofynd

Buller hade fått nys om Lobosöarna, som han påstod låg 40 sjömil från Perus kust och därmed utanför landets territorialvatten.

I själva verket ligger bara en av öarna så långt från kusten, men för Buller var det självklart: Lobos var ”oupptäckta” och därmed kunde öarnas guano utnyttjas fritt – utan att Peru kunde göra anspråk på förtjänsten. På så sätt skulle handels­husen kunna leverera billig guano och samtidigt tjäna pengar på den.

Perus generalkonsul i London protesterade. Ända sedan inkafolkets tid hade lokalbefolkningen hämtat guano på öarna och även om de var obebodda tillhörde de peruanskt territorium.

Många brittiska politiker var även godsägare och valde att ignorera protesten. Det beslutades att de brittiska guanofartygen kunde begära skydd från brittiska flottan.

”Jag hade kunnat lasta tusen skepp.” Kapten Dixon efter att ha hittat guano på Lobosöarna.

I USA tänkte man likadant. Där antog kongressen i augusti 1856 ”the Guano Islands Act” som än i dag förpliktar den amerikanska flottan att beskydda utvinningen av varje guanoförekomst som inte tillhör någon annan stat. Men britterna var snabbast. I december 1851 anlöpte kapten Dixon Lobosöarna.

”Jag hade kunnat lasta tusen skepp”, rapporterade kaptenen hem till London. Han hade tagit en provlast från Lobos utan­ tillstånd från Peru och klarat sig. Fler fartyg gjorde samma resa men Peru skickade då ut en större örlogsstyrka för att bevaka öarna.

Regeringen i London fick i slutänden kalla fötter och höll tillbaka den utlovade flotta­ som skulle skydda guanofartygen. Men amerikanerna skickade örlogsfartyg till farvattnen utanför Peru utan att någon egentlig konfrontation uppstod.

När guanofartyget Manlius i oktober 1852 avseglade från Boston i USA drog det emellertid ihop sig till konflikt. Strax efter Manlius följde tjugo andra skepp som hade ett tydligt avtal med den amerikanske utrikesministern Daniel Webster om beskydd av flottan.

Men innan de kommit fram hade Manlius tagits i beslag av peruanerna och när den amerikanska flottan inte ingrep, vände de tjugo fartygen om igen och seglade hem.

Guano, Peru, Ballestasöarna

När Chinchasöarna tömts på guano fortsatte jakten på Perus andra öar, till exempel Ballestasöarna, där denna bild togs 1910.

© Robert E. Coker/Freshwater and Marine Image Bank

I slutänden blev affären kostsam för Peru. Landet tvingades låna ännu mer pengar – återigen av britterna. Och som extra salt i såren tvingade den amerikanska regeringen Peru att betala Manlius ägare full ersättning samt att täcka alla utgifter i samband med den långa resan mot guanoöarna – som ju varit alldeles förgäves.

År 1872 tog sagan slut. Under årens lopp hade arbetare hämtat omkring tio miljoner ton guano från Chincha och nu var lagren tömda. Guanohandeln torkade därmed in av sig själv – och konstgödning av olika slag började dyka upp på marknaden.

Försäljningen av guano kunde ha blivit Perus stora välsignelse. Men i stället för att bygga upp rikedom i landet blev de enorma bergen av fågelexkrementer en förbannelse som gjorde landet än mer skuldsatt.