Lillgrabben behövde nya skor. Trots att priserna hade stigit våldsamt. Pappan tog ut hela sin månadslön och åkte till Berlin för att handla. Men ack, lönen räckte inte till barnskor, bara till en kopp kaffe.
Detta är en berättelse från Tyskland i början av 1920-talet då de allmänna ekonomiska villkoren var satta ur spel.
Priserna sköt i höjden med prisökningar upp emot 3,2 miljoner procent i månaden när det var som värst. Hyperinflationen innebar att priserna fördubblades på bara 49 timmar. Och fördubblades igen två dygn senare.
Prisökningarna ledde till praktiska problem. Det räckte inte att butikerna skrev nya prislappar varje kväll, de tvingades till och med att hålla lunchstängt för att hänga med.
Återvinning: Sedlarna byttes snart ut mot nya med högre valörer. Till slut tryckte nationalbanken upp 100.000.000.000.000-markssedlar. De gamla sedlarna samlades in och papperet återanvändes.
Annars tömdes hyllorna genast på varor och ägaren blev stående med pengar som inte var värda papperet de var tryckta på. Därför kunde de inte användas till att köpa nya varor.
Situationen för arbetarna var också desperat. Veckolönen betalades ut på fredagen men folk hann knappt handla den dagen och på lördagen hade priserna stigit igen medan köpkraften minskat i motsvarande grad.
Vissa företag betalade därför ut lön var tredje dag, men det var svårt att driva igenom löneförhöjningar som var tillräckligt stora för att folk skulle kunna köpa det nödvändigaste.
Pengar i spisen: En bunt sedlar hade större värde som bränsle än den mängd ved som man kunde köpa för dem. Därför gick massor av sedlar upp i rök under
åren 1922–23.
Fattigdomen sved. På en del platser löpte människor amok och plundrade butikerna. Upploppen drabbade judiska handlare i Berlin hårt. De rånades, slogs ned och blev av med sina kläder.
4,2 biljoner mark för en dollar
Under hyperinflationen ville ingen ha tyska pengar, vare sig i fickan eller på banken.
Investerare undvek långsiktiga projekt och strävade enbart efter snabb förtjänst – eller försökte att skaffa sig varor som till skillnad från sparade pengar behöll sitt värde: till exempel guld, eldningsbriketter eller utländsk valuta.
Valuta på tapeten: Under hyperinflationen miste pengarna sitt värde som betalningsmedel. De tyska marken kunde i stället användas som tapet.
I december 1914, strax efter första världskrigets utbrott, kostade en dollar 4,5 mark. Nio år senare, 15 oktober 1923, hade priset stigit till det svindlande beloppet 3 760 000 000 mark, 3,7 miljarder mark för en dollar.
En månad senare, den 20 november 1923, kostade dollarn 4 200 000 000 000 mark, alltså 4 200 miljarder mark.
Sedelbuntar som byggklossar: Inflationen var en stor tragedi för de flesta eftersom priserna steg mycket snabbare än lönen. Men barnen fick en ny leksak i form av sedelbuntar.
Förklaringen till prisökningen är inte enkel. En orsak var att Tyskland slutade binda sin valuta till guld när första världskriget bröt ut.
Efter kriget blev Versailletraktatens hårda krav på tyska ersättningar också en del av förklaringen. De enorma krigsskadestånden gav ett ohyggligt underskott i statskassan.
Efter kriget var landets import dessutom mycket större än exporten eftersom det rådde stor brist på varor. Och slutligen uppstod de vansinniga prisökningarna då folket totalt förlorade tilliten till mark som ett gångbart betalningsmedel.
Värdeföremål bevakas: Polisen fick nya uppgifter under inflationen. I stället för att skydda penningtransporter vaktade de mer jordnära värdesaker – här bevakas en potatisåker av tio polismän.
Hyperinflationen stoppades först när man antog en valutareform och införde övergångsvalutan Rentenmark i mitten av november 1923. Växlingskursen var 1 Rentenmark för 1 000 miljarder gamla mark.
Därefter återfick tyskarna förtroendet för pengar och priserna stabiliserades. 1924 ersattes övergångsvalutan av nya Reichsmark.
Men chocken över att pengarnas värde kunde förvinna så snabbt satt kvar i befolkningen i flera årtionden.