1600-talets Elon Musk hittade vägen till framgång

En ung man med ambitioner

Släkten Stockalper härstammade från gudfruktiga bergsbönder, som hade sökt lyckan i staden Brig. Den 14 juli 1609 kom Kaspar till världen – en modig och vetgirig pojke, som fick en god utbildning hos jesuiterna i Freiburg (i Sydtyskland).

Enligt munkarnas noteringar hade de ”synnerligen stora förhoppningar” på den unge mannen, när de så småningom skickade hem honom igen.

I Brig slog han sig ner som notarie. Redan året därpå valdes han in i stadsrådet, men Stockalper hade större ambitioner – och tiderna var gynnsamma:

Sedan 1618 hade ett brutalt krig rasat i centrala Europa. Kriget skulle få namn efter hur länge det varade – trettioåriga kriget – men det kunde ingen veta år 1633, när Kaspar Stockalper gav sig ut på en lång resa till de nederländska köpmännen i Antwerpen.

Stockalper visste att alla vägarna genom passen i Alperna var stängda på grund av kriget. Det innebar att inga varor kunde fraktas mellan Nord- och Sydeuropa. Stockalper kunde dock erbjuda de frustrerade köpmännen hjälp, för just hans hemstad, Brig, var utgångspunkt för en förbisedd väg genom ett pass.

Bland resande var rutten över Simplon-pas­set inte populär, för stigen var usel, och de branta raviner­na farliga. Så länge kriget ra­sa­de var det dock den enda rutten – och Stock­alper hade försäkrat sig om ensamrätt på all trafik genom passet.

Köpmännen tog väl emot den vältalige schweizaren, som behärskade sex språk (tyska, franska, spanska, italienska, latin och grekiska) och verkade kunna lösa deras problem. De var dock skeptiska; Simplon skulle först visa sitt värde.

Möjligheten kom året därpå, när prinsessan av Savojen, Marie de Bourbon Condé, skulle över Alperna. Det var en krävande uppgift, för prinsessan reste med ett följe av 50 hovfolk och 100 hästar.

Efter två dagar hade prinsessan tagit sig över bergen – och Stockalper belönades furstligt. Viktigast var dock att ryktet om den säkra alpvägen spreds till Europas furstehus.

Framför allt den spanske kungen behövde vägen, för han hade besittningar i Italien och i Holland – och den enda vägen över land gick genom fiendelandet Frankrike. Omvänt behövde även Frankrike en fri passage över bergen för att hålla kontakten med sin allierade, stadsstaten Venedig.

Stenläggning och härbärgen

Med diplomatisk skicklighet lyckades Stockalper hålla sin väg fri från alla konflikter, så att slagfältets fiender inte ­attackerade varandra i Simplon.

Under tiden hade Stockalper gift sig med den förmögna borgardottern Magdalena, som förde med sig en ansenlig hemgift i äktenskapet. Stockalper in­ve­s­te­ra­de raskt pengarna i vad som i dag kallas ”infrastruktur”:

Först och främst skulle vägen få en fast beläggning. Stockalper lät lägga ut två meter breda stenplattor. Längs hela rutten uppförde han broar, så att resande kom torrskodda över de brusande bäckar­na, och med jämna mellanrum väntade värdshus, så att resenärer kunde få ett mål mat och en säng att sova i.

På strategiska punk­ter uppförde han höghus, så att alla kunde övernatta och förvara sitt gods säkert, medan de väntade på att bland annat förtullas och byta packdjur.

Transporten skedde med mul­or och åsnor, som under lång tid ägts av självständiga säumer – åsnedrivare. För att få kontroll över transporterna för­hand­lade Stockalper länge med säumernas skrå, tills åsnedrivarna gav upp sin självständighet och anställdes av honom.

Totalt 200 män var sysselsatta med att transportera varor över bergen – och Stockalper tjänade på allt: åsnehyra, vägavgifter och förplägnad. Dessutom drev han in tull åt biskopen.

Trafiken fortsatte även under vinterns ymniga snöande, för det fanns personal som röjde vägarna. Deras lön kom från ett vintertillägg, som Stockalper drev in.

Bergen kring Simplon var rika på mi­ne­raler. Därför kunde Stockalper öppna gruvor, som försåg honom med guld, järn, bly och koppar. Sotsvärtade kolare avverkade bergens skogar för att tillverka träkol till metallutvinningen, så att metal­lerna kunde föras ner i dalen.

KARTA: Stockalper gjorde Simplonpasset till en pengamaskin

Allt var emellertid inte rosenrött för den unge affärsmannen. Efter bara tre års äktenskap avled hustrun Magdalena, men den attraktive änkemannen hade inga svårigheter att hitta en ny fru.

Endast 38 dagar efter Magdalenas död förlovades Stock­alper med 18-åriga Cäcilia, som även hon medförde en stor hemgift och som under de följande åren skulle skänka honom tretton barn.

Kungen av Simplon bygger ett slott

Trots att Martin Luthers lära spred sig långt in i Schweiz, och att protestantismen vann anhängare även i republiken Valais, höll Stockalper fast vid ka­to­li­cis­men. Han såg till att stärka tron genom att bygga nya kyrkor och öppna kloster, skolor samt ett sjukhus – inte enbart för att visa Gud sin tacksamhet.

Den självmedvetne affärsmannen ansåg att hans rikedom var fullt berättigad. Sospes lucra carpat löd hans val­språk – Guds gunstling kan skum­ma överskottet. Orden skrev han gärna på framsidan av sina räkenskapsböcker.

Stockalper var övertygad om att jordisk rikedom var ett uppenbart bevis för Guds uppskattning, och att den som utnyttjade sina förmågor på jor­den skulle bli rikligt belönad även i himlen. Sospes lucra carpat är för övrigt ett anagram för Casparus Stockalper.

Parallellt med driften av alpvägen och de övriga verksamheterna fortsatte Stockalper sin politiska karriär – han hade tidigt upptäckt fördelarna med att kombinera de offentliga posterna med privat företagande.

I Valais lantdag (parlament) fick han allt viktigare förtroendeposter och i arton år var han republikens skrivare – det vill säga lands­höv­dingens högra hand och stats­mi­ni­ster.

År 1670 kunde han kröna sin strävan med posten som republikens landshövding. Valet var enhälligt, och ledamöterna av lantdagen öste lovord över Stockalper.

Året därpå flyttade familjen Stockalper in i ett nybyggt slott i hemstaden Brig. Slot­tet fick tre torn uppkallade efter de tre vise männen – Kasper, Melchior och Balthasar.

Slottet var värdigt en kung, och i Frankrike kallade Ludvig XIV rent av Stockalper för ”Simplons kung” – och det var ingen överdrift. I ekonomisk, politisk och juridisk mening var han ensam härskare över Valais.

Ingenting kunde ske utan att han hade bestämt att det skulle bli så. ”Den som saknar pengar saknar argument”, som Kaspar Stockalper brukade säga.

Soldater till alla krig

Solkungens respekt berodde på en spe­ciell del av Stockalpers affärsimperium: 1200 välutbildade soldater, som affärsmannen förfogade över och mot lämplig betalning hyrde ut till de krig som Europas härskare mer eller mindre ständigt utkämpa­de mot varandra.

Solkungen hade försäkrat sig om första tjing på Stockalpers regemente och utnyttjade det flitigt, och om inte Frankrike behövde soldaterna, stod andra på tur. Även påven i Rom anlitade Stockalpers soldater.

Männen kände varandra hemifrån och hade stridit tillsammans i åratal. Därför var de betydligt effektivare än andra europeiska legoarméer, som i regel bestod av löst sammanhängande lycksökare med dålig strids­moral och en bristfällig lojalitet.

Anledningen till att vanliga legosoldater under trettioåriga kriget inte var så lojala var att härförarna ofta struntade i att betala dem. Så var det inte med schweizarna:

”Inga pengar, inga schweizare”, var ett talesätt bland Europas härskare. Om de ville ha de skickliga soldaterna från de schwei­­ziska republikerna fick de betala som överenskommet.

Kaspar Stockalper fick pengarna direkt från fursten, och när sol­da­ter­na hade fått sitt, var det alltid en ansenlig summa kvar.

När trettioåriga kriget tog slut 1648, och efterfrågan på legosoldater för en stund minskade, gav Stockalper sig in i ett nytt affärsområde – salt.

Han hade lyckats få mo­no­pol på handeln med salt i det saltfat­tiga Valais, som varje år behövde im­por­te­ra cirka tusen ton. Saltet var oumbärligt i maten och användes dessutom för konservering och inom ostproduktionen.

Att utvinna mineralet var billigt, men möjligheterna att lägga tull och avgifter på varan var i det närmaste oändliga. Innan saltet nådde från utvinningsplatsen till konsumenten hade priset ofta stigit till det fyrtiodubbla – och Stockalper var den som profiterade mest.

Skulden blev hans fall

Alla de pengar som ”Guds gunstling” fick in fördes över i hans privata bank, som lånade ut pengar till bland annat Europas regenter. Kunde de inte betala tillbaka tog Stockalper gärna emot mark, titlar eller privilegier i stället. ”Inget är beständigt – utom jord och fast egendom”, som han sa.

Även privatpersoner hemma i Valais kunde räkna med Stockalpers hjälp, om skörden slog fel, eller de saknade pengar till en hemgift. Stockalper lånade ut till framför allt mäktiga män som biskopen och ledamöterna i Valais lantdag, som på grund av skulderna blev beroende av honom.

Sålunda var det inget problem att bli återvald till posten som lands­höv­ding tre gånger. I sammanlagt åtta år fun­ge­rade lån­e­n som ett väldigt effektivt re­ge­rings­red­skap, men för första gången i sin mycket im­po­ne­ran­de kar­ri­är hade Kaspar Stockalper kalkylerat fel.

Av de 110 medlemmarna av lantdagen hade 87 med tiden blivit skyldiga honom så mycket pengar att de var oförmögna att betala tillbaka. I denna omöjliga situation beslutade lantdagens medlemmar sig för att göra sig av med långivaren.

Hans omåttliga rikedom och det överdimensionerade slottet i Brig hade redan väckt en farlig avund.

Borgarsonen Kaspar Stockalper förde sig som en kung – och det vållade ilska i republiken Valais, där man gladdes åt att ha blivit av med den tysk-romerske kejsaren.

När lantdagen år 1678 skulle rösta om att förnya Stockalpers saltmonopol, slog de folkvalda till: ”Ända sedan sin ungdom har herr Stockalper varit van vid att attackera utan att tänka eller fråga. Han anser sig ha rätt till allt”, stod det i ett rasande uttalande, som beskyllde honom för ”grovheter och ondska, vars like inte känd i vårt land”.

Lantdagen presenterade honom för en åtalsskrift med arton brott – bland annat ämbetsmissbruk, bedrägeri mot legosoldaterna, försnillade tullindrivningar och fusk med salthandeln.

Under dödshot tvingade de landshövdingen att förklara sig skyldig. Samtidigt skulle han lämna ifrån sig all sin egendom, och för att öka pres­sen på honom sattes han i husarrest i Sion, huvudstaden i Valais.

Imperiet kollapsar

I juni 1678 sattes Stockalper på fri fot och kunde återvända till slot­tet i Brig. Han fann lantdagens kom­mis­sarier fullt upptagna med att räkna ihop hans förmögenhet.

Det sägs att Stockalper – i ett försök att rädda i alla fall en del av sina tillgångar – erbjöd sig att lägga fram allt han hade på altaret i slottets kapell. När han hade burit ner lagfarter, pantbrev, guld och silver, såg han till att i hemlighet gömma hälften under altaret.

Därmed kunde den gudfruktige affärsmannen utan att ljuga säga: ”Under mina händer ligger allt jag äger!”

Enligt källorna lyckades hans list – för en stund. Kommissarierna fort­sat­te oförtrutet sitt arbete och kom fram till två miljoner valaispund – ett belopp som på 1600-talet hade räckt till att köpa 122 233 mjölkkor.

Sammanställningen omfattade inte tillgångarna utanför Valais – såsom en villa i Domodossola i den italienska delen av passet eller slottet i Brig, som han fick lov att behålla och bo i.

Framtiden såg dock mörk ut. Stockalpers motståndare började plocka isär hela affärsimperiet. Till motståndarna hörde ärkefienden Adrian In-Albon, som hade personliga skäl att avsky Stockalper.

Landshövdingen hade nämligen vägrat att ge In-Albon sin dotters hand, och nu beskyllde den försmådde friaren honom för ma­je­stätsbrott mot den tysk­-romerske kejsaren. Kaspar Stockalper insåg till slut att hans motståndare inte skulle ge sig förr­än han blev halshuggen. Enda möjligheten var att ge upp allt och fly landet.

Slottets tjänare gjorde en häst klar, och Stockalper försvann ut i natten med några få lojala män. Målet var villan i Domodossola på andra sidan gränsen.

Kvar på slottet fanns bland annat hans omfattande bibliotek och antecknings­boken med de många visdomsord som han hade lärt sig genom att studera böcker­na – bland annat detta: ”Liksom skuggan följer kroppen, följs det goda ryktet av avund”.

Epilog:

Kaspar Stockalpers exil i Domodossola kom att vara i fem år, innan vreden i Valais hade lagt sig. Den 75-årige flyktingen fick offentligt be om förlåtelse, innan han kunde återvända hem. Fram till sin död den 29 april 1691 levde han som en bitter man på sitt slott.

Släkten Stockalper dog ut 1975, när den siste ättlingen avled i Brig.

De stängda passen under trettioåriga kriget innebar att Europas stormakter insåg Schweiz stora betydelse för resande och den fria handeln. Under fredsförhandlingarna uppnådde republikerna i Schweiziska edsförbunden fullständig självständighet från Tysk-romerska riket. Framöver skulle alpländernas neutralitet garantera att passen hölls öppna.