Gick man i kloster för hela livet?
Det fanns flera olika sätt att gå i kloster på under medeltiden. Inte alla innebar att man lovade att stanna livet ut.

Av Gudhems kloster återstår bara ruiner.
När den blivande kungen Knut Eriksson under en period på 1160-talet tvingades i landsflykt, satte han sin trolovade i kloster för att hon skulle ha skydd under hans bortavaro. När Knut senare återvände till riket, och fienden var besegrad, tog han sin fästmö ur klostret och de ingick äktenskap.
Efter att hustrun – vars namn vi inte känner till – fött flera barn, blev hon emellertid allvarligt sjuk. Hon vistades då åter en period i kloster och gav ett löfte; att om hon blev frisk skulle hon leva sitt återstående jordeliv i evig avhållsamhet.
Vi känner till dessa händelser genom ett brev skrivet av påven Celestinus III år 1193. I brevet framgår att Knut bett påven låta hustrun, som återfick hälsan, bli befriad från sitt löfte och åter leva samman med honom – vilket påven också tillät.
Dyrt att gå i kloster
Brevet ger två exempel på situationer då en kvinna kunde vistas i kloster en begränsad period – dels för skydd i politiskt oroliga tider, dels vid sjukdom. Vi kan emellertid utgå från att dessa möjligheter främst gällde samhällets bättre bemedlade.
Att inträda i ett kloster som nunna var nämligen främst en angelägenhet för samhällets översta skikt, då det krävde en omfattande inträdesdonation (oftast i form av jord) för att dottern, eller vem det nu gällde, skulle bli mottagen hos nunnorna.
Vi vet också från andra medeltida brev att unga pojkar kunde sättas i kloster under en begränsad period för att där få en del av sin fostran och utbildning. De avgav då inget livslångt klosterlöfte utan lämnade klostret som vuxna.
Ett brev som makarna Olof Lang och Gyrid Gjurdsdotter lät upprätta år 1407 låter berätta att makarna önskade sätta sin son Håkan i Nydala kloster i Småland. De önskade att munkarna skulle låta honom ”kenna [...] book ok hielpa hanom til skola alt til thes han vardhir moghande man”.