Forna tiders ideal: En sund själ i en slö kropp

Det faktum att Powell kom upp i en vikt av hela 230 kilo var med andra ord en arbetsförmån och ett tecken på att slaktaren varit flitig som en myra.

Synen på övervikt har förändrats radikalt genom historien. Antikens greker ansåg att fetma var ett tecken på dumhet och på medeltiden fördömdes fettvalkar som ogudaktiga.

”Den som är slav under sin mage tillber sällan Gud”, skrev den iranske diktaren Saadi på 1200-talet.

På 1700-talet blev fylliga kroppar återigen på modet, men det sista ordet var inte sagt i debatten om kroppens form.

Egyptiernas idealvikt gick upp och ner

I det gamla Egypten var det långt ifrån alltid smala kvinnor som var eftertraktade. Arkeologerna har hittat mycket gamla terrakottafigurer med enorm barm och breda höfter.

När Egypten enades under en farao cirka år 3200 före Kristus, förändrades emellertid modet till ett smalt ideal. På stenreliefer framställda efter detta årtal avbildas män och kvinnor som relativt smala – men skenet bedrar.

Studier av mumierna av Amenhotep III, från 1300-talet före Kristus, och Ramses III, från 1100-talet före Kristus, visar att de uttorkade kropparna har åtskilliga slappa hudlager, vilket tyder på att faraonerna var överviktiga vid sin död.

Idealet om en smal kropp tycks emellertid ha förändrats flera gånger under Egyptens historia. En staty från 2500-talet före Kristus av arkitekten bakom Cheopspyramiden, vesiren Hemiunu, uppvisar både fettvalkar och dubbelhaka. Under den här epoken kan övervikt ha signalerat välstånd i ett land där fattiga människor riskerade att svälta om det blev missväxt.

Läkare kallade Sokrates tjock och dum

Medan egyptierna i flera perioder värdesatte runda former, led antikens greker närmast av fettskräck. Statyer av gudar, hjältar och lärda män var smärta och hade symmetriska drag. Grekerna ansåg nämligen att smala människor var vackra och ädla.

Detta kroppsideal var olyckligt för den berömde filosofen Sokrates (469–399 före Kristus), som var kortväxt, rund om magen och hade trubbnäsa. Till och med hans vänner jämförde honom med den fule, försupne silenen Silenos. När Sokrates under ett dryckeslag sa att han ville lära sig dansa för att gå ner i vikt, brast vännerna ut i skratt.

”Är det den här som får er att skratta?” frågade filosofen och pekade på sin mage.

Enbart utifrån Sokrates utseende förklarade läkaren Zopyrus från Alexandria på 100-talet före Kristus, cirka 300 år efter filosofens död, att Sokrates måste ha varit ”dum och tjockskallig” och ”besatt av kvinnor”, kort och gott en obegåvad flickjägare.

Lyckligtvis för Sokrates var övervikt inte straffbart i Aten, där han bodde. I filosofens samtid avrättades emellertid tjocka slavar offentligt i Sparta – och ägaren straffades med piskrapp för att ha försummat sin egendom.

Kvinnor utan extra hull var osexiga

Romarna var mindre strikta än grekerna när det gällde en slank figur. Faktum är att romerska rikets kvinnor helst inte fick bli för tunna.

”Jag vill inte ha en smal kvinna vars armar får plats i mina ringar och som sticker mig med sina knän”, skrev den romerske diktaren Martialis i boken Epigrammata från cirka år 90 efter Kristus.

Det var även godtagbart för män att ha lite övervikt, eftersom det var ett tecken på välstånd. En man fick dock aldrig ha för mycket ”överskjutande fläsk”, som den grekiske läkaren Soranos från Efesos uttryckte det.

Soranos från Efesos, som var verksam i Rom på 100-talet efter Kristus, såg med kritisk blick på feta romare på stadens gator.

”Onormalt överskjutande fett som sticker ut märkbart är fult och skamligt”, varnade Soranos från Efesos i skriften Om akuta och kroniska sjukdomar.

Alltför stor övervikt var ett tecken på ett moraliskt tillkortakommande, ansåg romarna, som upprördes av hur det såg ut i Mellanöstern, där eliten mest latade sig och åt feta rätter med grädde. När rika romare själva hängav sig åt stora fester handlade det huvudsakligen om att imponera på gästerna med exotiska rätter, till exempel giraffstek.

Muskulösa män byggde samhället

På 300-talet efter Kristus infördes kristendomen i romerska riket och med den nya religionen följde en strikt syn på övervikt i Europa. Om magen hängde ut över livremmen var det ett tecken på frosseri och en synd mot Gud, menade Bernhard av Clairvaux, som på 1100-talet grundade cisterciensorden. Själv åt den asketiske munken bara 300 gram torrt bröd om dagen.

För Henri de Mondeville, som på 1300-talet var livläkare åt Frankrikes kung Ludvig X, skapades samhället av muskulösa och solbrända bönder, soldater och sjömän, som alla ägnade sig åt hårt fysiskt arbete.

Sedan fanns det ”kvinnor, eunucker, flegmatiker och feminina män”, som enligt Mondevilles verk Chirurgia från år 1306 var lata människor.

Till denna grupp hörde även munkar, lärde män och borgare ”som tillbringar det mesta av sin tid i skuggan medan de lever ett lugnt och makligt liv”.

Uppfattningen av den hälsosamma människan skulle emellertid komma att förändras igen, och förändringen kom från ett något oväntat håll.

Luthers fettvalkar utstrålade livsenergi

I sin ungdom var reformatorn [Martin Luther]https://varldenshistoria.se/samhalle/religionshistoria/reformationen/martin-luther-upprord-munk-attackerade-paven) smal. Han var dock övertygad om att rikliga mängder mat och dryck motverkade melankoli, så på äldre dagar blev teologen kraftigt överviktig.

Det var något som Luther själv var medveten om. En kort tid före sin död år 1546 lär han ha sagt: ”Jag vill lägga mig i min kista och ge maskarna något att äta.”

För Luther var övervikten inte nödvändigtvis av ondo. Det goda fettet var fast och solitt, medan det dåliga dallrade, hävdade han. Luthers fetteori spreds i Europa och med den uppstod ett nytt mode: bleka fettvalkar.

När den nederländske målaren Peter Paul Rubens år 1635 satte penseln till duken för att måla De tre gracerna skulle kvinnorna följaktligen ”stråla av livsenergi”, som Rubens uttryckte det. De tre bleka kvinnorna målades ”runda, delikata och smidiga” och med ”stora och yppiga” höfter och lår.

Sextonhundratalets borgerskap hoppade på fetmavågen. Med sina stora magar visade de sitt välstånd, som de byggt upp med inkomster från slav- och kryddhandeln.

Från kolonierna i Asien kom bland annat peppar och muskot, och kokböcker med de nya ingredienserna blev populära. Ofta föreskrev recepten riklig användning av olja, smör och socker. På 1700-talet uppfattades magerhet rentav som ett tecken på att en person höll på att bli ”uppäten av bekymmer”, som man sa.

Alla var emellertid inte med på fetmavågen. När den tyske historikern Johann Winckelmann år 1755 reste till Rom för att se de antika statyerna hyllade han deras former: ”Deras platta magar är som hos en person efter en god natts sömn med god matsmältning.”

Kopplingen mellan fetma och en osund livsstil fick på 1800-talet ytterligare stöd av läkarvetenskapen och de framväxande hälsorörelserna. Nu skulle människor banta.

Läkare dundrade mot latmaskar

I och med västvärldens nya insikter om att en sund livsstil förbättrade hälsan, började invånarna leva hälsosammare och åka till en kurort ifall de lade på sig alltför många kilon. Det faktum att man i andra civilisationer fortfarande betraktade fetma som något positivt skakade dåtidens europeiska upptäcktsresande: ”Vissa av kvinnorna väger 200 kilo, och de är kungarnas och härskarnas favoriter. Det är så att man knappt tror sina ögon och öron”, skrev den belgiske geografen Adolphe Burdo förfärat i sina reseskildringar från Nigerdeltat på 1870-talet.

Fet mat och lättja orsakade förstoppning och högt blodtryck, hävdade bland andra den amerikanske läkaren John Harvey Kellogg, grundaren av livsmedelsföretaget Kellogg’s. I slutet av 1800-talet spred hälsogurun begreppet ”biologisk livsstil”, en kombination av motion, källvatten och vegetarisk kost.

Folk strömmade till hälsopalats som hans Battle Creek Sanatorium i Michigan. Där kunde uppemot 5 000 förstoppade gäster dagligen mumsa på grovt bröd, dricka källvatten och använda sig av träningsmaskiner. I en av Kelloggs maskiner bankades gästen på magen med små träplattor för att matsmältningen skulle komma i gång.

Blekheten förlorade i popularitet

Bland gästerna på kurorterna fanns många amerikanska filmstjärnor, så hälsotrenden hittade snart till Hollywood. På vita duken och i veckotidningarna kunde miljontals människor runtom i världen beundra de smala skådespelarna.

Blekhet ansågs emellertid fortfarande vara attraktivt – tills den franska modeskaparen Coco Chanel på 1920-talet kom tillbaka solbränd från en semester. Chanel avfärdade all kritik med att brun hud var ett tecken på ett aktivt fritidsliv.

Snart blev solbad populärt bland västvärldens semesterfirare. Den smala, tränade kroppen fick dock inte glömmas bort.

”En kropp utan rörelse är som en stillastående pöl. Den samlar upp sjukdomens gröda, vilket slutar med döden”, stod det i en tysk gymnastikhandbok från år 1920.

På 1950-talet vävdes föreställningen om kropp och sinne samman i begreppet wellness. Nu var idealet ett friskt sinne i en smal, solbränd kropp. Det är ett ideal som råder än i dag – och som dagligen utmanas av vår tids livsstil med enkel tillgång till socker och mycket stillasittande arbete.

Vem vågar spå om när en fet och blek kropp kommer att betraktas som ett uttryck för ett välbetalt jobb framför en bildskärm?