Fem skäl till att Schweiz är neutralt

I 1400-talets oroliga Europa kunde Schweiz erbjuda en vara som stod högt i kurs hos grannländerna – krigare. Schweiziska legosoldater var kända för sin skicklighet på att slåss med lansar och hillebarder. Intresserade kunde leja hela kompanier direkt från myndigheterna, eftersom alla kantoner – delvis autonoma delområden – förfogade över en egen stående milis. För att inte stöta sig med potentiella kunder valde Schweiz att förhålla sig neutralt i alla konflikter.

Det område som omfattar dagens Schweiz hyste redan under romarriket olika folkslag med olika språk.

Till exempel bosatte germanska alemanner sig på 300–400-talet i nordöstra delen av landet, medan fransktalande stammar slog sig ner i västra delen.

Med tiden införlivades flera folkslag i Schweiz, vars olika områden på 1300-talet slog sig samman i ett förbund. Att Schweiz var neutralt garanterade under de följande århundradena att främmande makter inte splittrade landet genom att spela ut grupperna mot varandra.

Landets placering vid ett antal strategiskt viktiga bergspass och mitt på kontinenten gjorde Schweiz utsatt för stormakternas expansionsiver.

Det fick schweizarna erfara, när franska styrkor 1798 invaderade landet, upplöste federationen och upprättade en fransk-dominerad republik.

När Europas länder i samband med Napoleonkrigens slut 1815 möttes i Wien för att diskutera framtidens Europa, såg Schweiz till att landets status som neutral nation skrevs in i fredsfördraget.

När den schweiziske affärsmannen Henry Dunant år 1859 var på resa i norra Italien upplevde han slaget vid Solferino och såg döende och sårade soldater ligga hjälplösa på slagfältet.

Dunant blev så illa berörd att han samlade ihop en grupp frivilliga, som kunde hjälpa de sårade utan hänsyn till vilken sida de stred för.

Den spontana insatsen blev början till Röda korset. Att hysa Röda korset och andra humanitära organisationer gav Schweiz prestige och inflytande, som kunde ersätta militär makt.