Fem anledningar till att Frankrike plågas av konflikter

Konflikt skapade det moderna Frankrike

Den 14 juli 1789 stormade missnöjda fransmän fängelset Bastiljen i Paris. Episoden blev startskottet för franska revolutionen och uppgörelsen med den enväldige kungen Ludvig XVI.

Händelserna visade fransmännen att de kunde störta tyranner genom att bege sig ut på gatorna i stora antal. Sedan dess har skepsis mot auktoriteter och tilltro till massornas makt varit en del av den franska folksjälen.

Revolutionära metoder användes till exempel år 1848, då folket störtade kung Ludvig Filip I.

Sedan år 2018 har framför allt Les gilets jaunes, Gula västarna, gjort sig bemärkta. Rörelsen började som en protest mot regeringens planer på att höja bränslepriserna. Dess namn syftar på en lag som påbjuder bilister att ta med en gul väst att använda vid exempelvis olyckor.

Valsystemet skapar konflikter

Frankrikes överhuvud, presidenten, väljs av befolkningen vart femte år genom direkta val och har jämte regeringen vittgående befogenheter i förhållande till parlamentet.

Befolkningens intresse riktas därmed främst mot presidenten. År 2022 röstade hela 80 procent av väljarna i presidentvalet, medan bara 47 procent röstade i parlamentsvalet.

Detta intensiva fokus på en enda person leder i många fall till besvikelse och därpå följande protester.

Otaliga protester har riktats mot Emmanuel Macron sedan han intog presidentämbetet för första gången år 2017.

Den 23 mars 2018 gick till exempel 200 000 fransmän ut på gatorna och protesterade mot bland annat presidentens förslag om neddragningar inom den offentliga sektorn och avskaffandet av automatiska löneregleringar.

Politiskt samarbete är sällsynt

Fransmännen uppfann den politiska uppdelningen i höger och vänster när de under revolutionen lät anhängare av monarkin sitta till höger och de revolutionära till vänster i nationalförsamlingen.

Sedan dess har polarisering varit en del av landets politiska kultur.

Samarbete mellan politiska motståndare är sällsynt. Ett undantag var den socialistiske presidenten François Mitterrand, som på 1980- och 1990-talet bildade regering med konservativa premiärministrar.

Frankrike är också ett av Europas mest polariserade länder, visar undersökningar gjorda av det internationella forskningssamarbetet V-Dem Institute.

På en skala från 0 till 4, där 0 anger den högsta graden av polarisering, ligger Frankrike i undersökningar gjorda av V-Dem Institute åren 2012 och 2019 nära 0.

Att strejka är en medborgerlig rättighet

År 1946 skrevs rätten att strejka in i den franska författningen. Sedan dess har den använts flitigt.

Redan året därpå lade tre miljoner fransmän ner arbetet i ett antal strejker, som började på Renaultfabrikerna i Paris ytterområden.

Statistik framtagen av OECD, den internationella samarbetsorganisationen för ekonomisk utveckling, visar att Frankrike utifrån antalet strejkdagar per tusen arbetare sedan år 2000 har varit ett av världens mest strejkbenägna.

De många strejkerna beror bland annat på att viktiga förhållanden som löner och arbetstid bestäms av staten, inte av arbetsmarknadens parter.

Fackföreningarna är svaga, eftersom endast åtta procent av arbetsstyrkan är medlemmar. Arbetarna kompenserar för detta faktum genom att använda strejkrätten och på så vis pressa regeringen för att få igenom sina krav.

Elitskolor skapar världsfrånvända statsmän

I Frankrike är utbildning tillgänglig för alla som vill och kan studera. Det gäller emellertid inte landets så kallade grandes écoles, som erbjuder högre utbildning inom ämnesområden som teknik, handel och administration.

Dessa skolor är privata och tar bara emot ett fåtal elever. För den som har turen att komma in underlättas emellertid vägen till en administrativ eller politisk toppost.

Ett av de mest framträdande exemplen på denna typ av skola är Sciences Po, där presidenterna Georges Pompidou, François Mitterrand och Nicolas Sarkozy tog examen, samt École nationale d’administration, där Emmanuel Macron utbildade sig.

Rekryteringen från elitskolornas slutna krets ökar risken för att toppolitiker blir en del av ett kotteri och inte har kontakt med vanliga fransmän, vilket ökar många människors motstånd mot landets ledare.