Färgblind romans är mer fantasi än fakta

”Bridgerton” är Jane Austen utan hämningar, där sex och skvaller tar upp all tid för de rika och berömda i 1810-talets London – men det har inte mycket med verkligheten att göra.

”Bridgerton” är Jane Austen utan hämningar, där sex och skvaller tar upp all tid för de rika och berömda i 1810-talets London – men det har inte mycket med verkligheten att göra.

Pictorial Press Ltd/Imageselect

I början av 1800-talet befinner Storbritannien sig mitt i en sexuell revolution. Forna tiders repressiva puritanism har ersatts av en mer frigjord livsstil. Sex utanför äktenskapet är inte längre straffbart, och drifterna får fritt utlopp – inte minst hos landets regent, prinsen av Wales, som är känd för sin hedonistiska livsstil och sina många älskarinnor.

Tv-serien ”Bridgerton” skildrar den omvälvande perioden med fokus på överklassens kärleksliv. Till skillnad från exempelvis Jane Austens berömda kärleksromaner från samma period drar ”Bridgerton” sig dock inte för att följa med in i sängkammaren.

I det avseendet är serien mer verklighetstrogen än Austens romaner, men för det mesta är tv-serien, vars andra säsong precis har inletts på Netflix, dock mer en kittlande fantasi än en trovärdig tidsskildring.

Se trailern till ”Bridgerton”

Kläder och musik lånar från nutiden

”Bridgerton” följer den unga adelskvinnan Daphne Bridgerton, som i likhet med många andra av överklassen giftasmogna unga kvinnor är på jakt efter en make som kan ge hennes familj ekonomisk trygghet.

Under den årliga balsäsongen utses hon till drottningens favorit och dras samtidigt till den mystiske, mörkhyade hertigen av Hastings, Simon Basset. Snart skapar det celebra paret rubriker i skvallerpressen.

Serien är lika delar skamlös såpopera och storslaget kostymdrama fritt efter Jane Austens förebild – plus erotik och ett modernt persongalleri bestående av vita och svarta skådespelare.

© Liam Daniel/Netflix

Serien: Skvallertidning hänger ut de rika

Under pseudonymen ”Lady Whistledown” rapporterar en adelskvinna om överklassens intriger och sexuella eskapader i skvallertidningen Society Papers – som namnger de utpekade.

© The Metropolitan Museum of Art

Verkligheten: Tidningarna var fyllda med skvaller

År 1769 kom tidskriften Town and Country med skvallerspalten Tête-à-Tête om Londons överklass ut. Den blev en stor framgång och kopierades snart av dagstidningarna. De utpekade nämndes dock aldrig vid namn.

Det är uppfriskande att se andra hudfärger i ett av de annars notoriskt vita kostymdramerna. Det är inte helt gripet ur luften – uppskattningsvis omkring 20 000 svarta personer levde i England i början av 1800-talet, men de allra flesta var slavar eller före detta slavar.

När serien får det att framstå som att svarta män och kvinnor umgicks på dansgolvet tillsammans med den vita överklassen är det kontrafaktiskt historieberättande utan i stort sett någon förankring i verkligheten.

Det finns ett fåtal exempel på svarta personer som lyckades klättra upp på den sociala rangstegen. Mest berömd är den tidigare slaven och senare professionelle boxaren Bill Richmond, som var vän med Lord Byron och levde en tillvaro i lyx. Richmond, som varit inspiration till boxaren Will Mondrich i serien, var dock ett undantag. De allra flesta svarta befann sig på samhällets botten.

© Liam Daniel/Netflix

Serien: Den blivande bruden vet ingenting om sex

Daphne Bridgerton har aldrig lärt sig om sex, och vad det för med sig. När hennes partner avbryter akten för att inte göra henne gravid är hon ett enda stort frågetecken.

© Library of Congress

Verkligheten: Överklassen höll sanningen om älskog hemlig

Sexualundervisning existerade inte förrän långt in på 1800-talet, och inom överklassen pratade man inte om sex. För många kvinnor var bröllopsnatten ett chockartat övergrepp.

I ”Bridgerton” förklaras förekomsten av svarta hertigar med att den sinnessjuke kung Georg III:s hustru, drottning Charlotte, är svart. För att göra överklassen mer diversifierad delar hon ut greve- och hertigtitlar till svarta personer. Det är väldigt osannolikt – om än inte helt omöjligt – att verklighetens drottning Charlotte hade svart påbrå. Men det fanns inga svarta slavar som dubbades till adelsmän.

Det medger seriens skapare Chris Van Dusen.

”Det är en värld skapad i en ny bild. Vårt mål med serien var att blanda historia och fantasi på spännande sätt”, sa han i en intervju efter att första säsongen haft premiär.

Denna blandning av fiktion och fakta speglas också i seriens visuella uttryck. Kostymavdelningens 238 anställda har med sina egna ord gett de rikas klänningar och andra kläder en ”ung och sexig” look, som får 1813 att påminna en smula om i dag. Dessutom intar adelspersonerna dansgolvet till tryckarversioner av modern popmusik. När det spelas upp till dans blir det alltså verkligen uppenbart hur mycket den konstnärliga friheten fått överskugga fakta.

© Liam Daniel/Netflix

Serien: Drottningen är svart

”Bridgerton” kan skryta med att visa upp tv-historiens första svarta engelska drottning. Georg III:s hustru spelas av Golda Rosheuvel med ett gigantiskt afrohår och vita dreadlocks.

© Royal Collection

Verkligheten: Drottningens hudfärg diskuteras

Drottningens läkare beskrev henne som ”ett sant mulattansikte”, och den skotske författaren sir Walter Scott kallade henne ”dåligt färgad”. De flesta historiker förkastar dock föreställningen att Charlotte inte var vit.

Glamour långt från verkligheten

”Bridgerton” sparkar in det historiska brittiska dramat i en ny tidsålder med ett modernt persongalleri av vita och svarta skådespelare och tillräckligt med sex för att få Jane Austen att rodna. Som en glamourös saga om de rikas och berömdas kärlekskval fungerar serien oklanderligt.

Som historiskt dokument över en banbrytande period i Storbritanniens historia är ”Bridgerton” ungefär lika ohälsosamt som de feta gräddbakelser rollfigurerna proppar i sig.

VÄRLDENS HISTORIAS BETYG: 2/6