England förbjöd sex och säckpipor
Irer var så ociviliserade att de kunde korrumpera engelsmännen, det menade i alla fall kungen. Han beslutade att skilja barbarerna från de civiliserade engelsmännen och förbjuda allt irländskt – från sex till bollspel.
Hårda straff väntade de personer som dristade sig till att överträda den engelska kungens nya lag.
Opålitliga, vilda och smutsiga. Krönikeskrivaren Gerald av Wales var full av vämjelse då han år 1183 för första gången stiftade bekantskap med irerna. Öborna var "ett folk som endast var konsekventa i sin sjavighet", menade han.
Under flera sidor i redogörelsen Topographia Hibernica beskriver han det iriska folket och ett ord återkommer många gånger – barbari.
"Detta folk är verkligen barbariskt. Sitt hår och skägg låter de växa vilt och våldsamt. Sannerligen är alla deras skick barbariska", skrev han och fortsatte på samma vis:
"De lär sig och mästrar intet, utan håller sig till barbariet som de är födda och uppfostrade i och som en självklarhet klibbar sig fast på dem."
Faktiskt kunde Gerald av Wales bara se en enda kvalitet hos folkslaget:
"Deras musiker är tämligen duktiga."
Beskrivningarna i Topographia Hibernica var i särklass onyanserade. De passade också Gerald av Wales uppdragsgivare – den engelske kungen Henrik II – perfekt.
Han hade efter en rad engelska invasioner på Irland till slut fått öns ledare att svära honom sin trohet år 1171. Med Gerald av Wales bok kunde han med gott samvete säga till sina undersåtar att han gjorde irerna en tjänst genom att kolonialisera landet.
Engelsmännen gifte sig iriskt
Drygt 200 år senare hade Gerald av Wales bok gjort sitt jobb. Uppfattningen bland engelsmännen var att irerna inte var i stånd till att styra sitt eget land och att de, med samtida ord, var "djuriska och olärda människor".
Den engelska kungen Edvard III var alltså van vid vänta sig det värsta av öns befolkning. Han hade ändå inte räknat med att också behöva ta höjd för smittorisken.
Sedan invasionen i slutet av 1100-talet hade invandrarna strömmat till Irland för att få en del av det nyligen erövrade området.
Men allt eftersom tiden gick hände det oförklarliga: De engelska erövrarna blev smittade med den iriska, barbariska sjukan. Engelska stormän gifte sig iriskt, levde iriskt och talade snart mer gaeliska än irländarna.
Dessutom skulle han nu också hela tiden förhålla sig till de ständiga vädjandena om hjälp från de undersåtar som trots allt levde på det goda engelska sättet och förblev lojala med kungen.
Enligt de nyheter han fick från den gröna ön nådde den iriska ledarens makt nu ända till området kring Dublin där de krävde "svart hyra" – skyddspengar – av engelsmännen.
Den vädjan han läste en dag år 1360 varnade i tydliga ordalag för att hans makt över Irland var i fara.
"Övergreppen, farorna och tillståndet i ert land Irland som är på randen till förfall..." läste han i brevet från Irland.
"Som en barmhärtighetsgärning, sänd en härförare försedd och stärkt med män och skatter – som en ädel och nådig furste är förpliktigad att göra för sina undersåtar."
För Edvard III stod det strax klart att Irland snart endast skulle vara engelskt på pappret om förfallet fick fortsätta på samma sätt.
Det hade han egentligen menat länge men hitintills hade de engelska trupperna varit fast på den europeiska kontinenten där de var upptagna med att utkämpa den flera generationer långa kampen mot Frankrike, kallad 100-årskriget.
Nu var det dock uppehåll i striderna på kontinenten så kung Edvard III kunde snabbt skriva ett svar som han menade skulle väcka glädje på den andra sidan om Irländska sjön:
"Eftersom Irland nu är underlagt sådan förstörelse och tillintetgörande att det snart kommer att sluta i fullständigt förfall har vi till frälsning för detta land bestämt att vår kära son Lionel ska fara dit med alla förnödenheter och med en stor här."
Enligt den engelska krönikan Topographia Hibernica från 1100-talet var irerna så
dumma att de inte klarade av att ro.
Nya lagar skilde befolkningen åt
Lionel av Clarence var kungens tredje äldsta son. Han ankom år 1361 och slog sig ned på slottet i Dublin.
Den första tiden försökte han lära irerna glädjen med den engelska civilisationen på det enda sättet som detta barbariska folk skulle förstå. Med vapen i hand. Han drev sin här genom de iriska områdena och plundrade och brände deras byar.
Men till Lionel av Clarences överraskning var det som om irerna fortsatte att vara precis så iriska som de alltid varit och de engelska kolonisatörerna jublade inte precis heller över hans metoder.
Till slut, år 1366, såg han därför ingen annan utväg än den näst bästa lösningen – i alla fall i en medeltidsprins huvud: apartheid.
År 1366 sammankallade han ett parlament i staden Kilkenny i sydöstra Irland. Här fick Lionel igenom 35 paragrafer som sedan blev kända som Kilkenny-stadgan.
"Nu har många engelsmän i detta land övergivit det engelska språket, uppförandet och sättet att rida på samt lagar och skick", lyder inledningen på dokumentet.
"De lever och uppför sig på samma sätt och med samma språk som de iriska fiendena. De ingår också blandade äktenskap och allianser med de förutnämnda iriska fiendena", fortsätter det.
Det skulle dock vara slut med det nu, svor Lionel. Kolonisatörerna förbjöds att ha sex med de infödda barbarerna. Inga äktenskap, inga älskarinnor och inga kärleksaffärer fick existera mellan den engelska kungens undersåtar och "de iriska fiendena".
Överträdelse var förräderi och det bestraffades med döden. Samtidigt måste kolonisatörerna nu enbart prata engelska.
De skulle klä sig som engelsmän och rida på engelskt vis – med sadel. Det fick vara slut med iriska namn, kappor och frisyrer, och Lionel ville inte höra historier om folk som skyddade rumpan under ridturen med en kudde.
Red en adelsman ändå utan sadel blev hästen konfiskerad och överförd till kungen som straff. Ryttaren hamnade också i fängelse tills han betalade en bot vars storlek kungen bestämde.
Till kvällsunderhållningen var kolonisatörerna också tvungna att säga farväl till de populära iriska musikerna:
"Det är förbjudet för iriska underhållare – det vill säga säckpipeblåsare, historieberättare, barder, rimsmeder eller andra irländska artister – att vistas bland de engelska."
Till sist – medan han ändå hade alla de viktigaste stormännen på Irland samlade – tog Lionel av Clarence tillfället i akt att lösa ett annat problem som hade direkt inverkan på hans egen pengapung. Kolonisatörerna skulle sluta fuska med skatten.
Många försökte komma runt de kungliga avgifterna genom att ge sin egendom till släktingar eller en mellanhand så att det verkade som att de inte ägde något själva och därför inte kunde betala.
Stadgan skulle motverka det tricket och slog fast att kungens män ändå kunde konfiskera den aktuella egendomen.
Överträdelser av Kilkenny-stadgan straffades med böter eller fängelse och vid särskilt grova tillfällen döden.
Samtidigt stod kyrkan klar att stämpla lagbrytarna som syndare. Kyrkan slog nämligen fast att alla överträdelser av reglerna skulle leda till bannlysning.
Under medeltiden var det ett allvarligt straff eftersom bannlysta personer inte fick gå i kyrkan och därmed riskerade att direkt hamna i helvetets varmaste del.
Irerna var enligt Topographia Hibernica också lite för förtjusta i sina husdjur som de älskade med helt offentligt.
Engelsmännen var normander
Kort efter rådet i Kilkenny åkte Lionel hem. Han hade tröttnat på Irland och eftersom han nu hade tagit civilisationen till barbarerna kunde den engelska hären passande nog följa med honom. De behövdes inte längre här.
År 1368 dog Lionel av Clarence – kanske förgiftad av sin svärfar – så han fick inte veta hur apartheidsystemet fungerade i praktiken.
Om han gjort det hade han förmodligen dött av förtret över att allt snabbt blivit som förr efter det att hären lämnat landet.
Lionel av Clarence hade nämligen inte tagit hänsyn till att de etniska gränserna på ön i verkligheten var mycket mer flytande än de såg ut att vara på kartan.
Saken var den att många av engelsmännen tekniskt sett inte var engelsmän, utan normander som på sin tid först erövrat England och sedan Irland.
I England hade normanderna efterhand blivit engelska men på Irland hade de lustigt nog blivit iriska och hade på samma gång lärt sig de lokala sederna.
Medeltidens Irland hade därför i verkligheten tre befolkningsgrupper: de ursprungliga iriska invånarna, de normandiska riddarna som regerade från nybyggda fästningar och till sist de engelska invandrarna som följde i erövringstruppernas spår.
De engelska invandrarna höll huvudsakligen till i städerna och var mycket lojala med kungarna i England som var deras huvudsakliga beskyddare.
De normandiska godsherrarna på landet såg däremot sällan till den engelska kungen.
Skulle de överleva var de därför tvungna att komma överens med sina grannar – de gamla iriska släkterna.
Det innebar att de skulle bryta mot Kilkenny-stadgan. Även om Lionel av Clarence hade utlovat stränga straff kunde de bryta mot lagen utan att frukta större repressalier. De efterföljande engelska kungarna orkade nämligen inte lägga mer energi på den fattiga och besvärliga ön. Det var för dyrt.
Flera normandiska släkter absorberades helt och hållet i det iriska samhället under de följande åren och varken betalade skatt eller lydde kungen i England. En spansk resande beskrev irerna och deras levnadssätt år 1397:
"De rider utan sadel på en kudde och alla bär kappa oberoende av stånd. De är beväpnade med ringbrynjor och runda hjälmar av järn som saracenerna. De har svärd, mycket långa knivar och lansar."
Som för att strö salt i såren la den spanska resanden till:
"De är fortfarande i krig med engelsmännen och har varit det länge."
Utöver de fördelar normanderna fick genom att gifta sig och ingå allianser med irerna blev Kilkenny-stadgan också underminerad av en annan anledning. Engelsmännen och normanderna avskydde varandra.
Något texten i stadgan också avslöjar:
"Och det ska framöver inte vara misstro mellan engelsmän födda på Irland (normanderna, red.) och engelsmän födda i England och som kallar de andra för 'engelska clowner' eller 'iriska hundar'.
De ska alla benämnas med ett namn – engelsmän" stod det i texten som för övrigt var skriven på franska eftersom normanderna annars inte kunde förstå den.
Religionskrig drabbade Irland
Först efter att den engelska kyrkan år 1533 bröt med påven i Rom gick de engelska kungarna hårt åt Irland. Monarkernas religiösa förtryck gjorde ingen skillnad på irländska irer och gamla normandsläkter. De var bara katoliker.
Utrensningarna och fördrivningarna drabbade alla och inom loppet av några hundra år var normandernas efterkommande blott förtryckta iriska familjer som alla andra på den gröna ön.