Engelska fabriker utnyttjade barn som slavar

Tillsammans med de andra sju­åringarna som precis ankommit från barnhemmet St. Pancras i London ska han ta bort överbliven bomull från spinnmaskinernas rörliga delar – medan de är igång! Att stoppa maskinerna skulle kosta värdefull produktionstid.

Innan han ska börja hinner Robert kika runt i lokalen. Han är chockerad över hur smutsiga och slitna de arbetande barnen ser ut.

”Många hade minst ett finger utan topp, så att man kunde se in till benet”, berättade Robert Blincoe senare i en bok om sitt hårda liv som barnarbetare.

Innan Roberts historia kunde berättas skulle han ta sig igenom ett rent helvete som under 14 år kom att kosta honom ett finger, barndomen och hälsan.

Det var en lång mardröm som började denna augustidag år 1799. Barnhemmet St. Pancras hade skrivit under ett tvingande kontrakt som knöt de sjuåriga barnen till fabriken Lowdham Mill utanför Nottingham.

Först när de blev myndiga vid 21 års ålder kunde de lämna fabriken.

Barnhemsbarn arbetade gratis

I början av den industriella revolutionen drevs maskinerna av vattenkraft – ångmaskinen var ännu ett ineffektivt åbäke som behövde förbättras.

Fabriker som Lowdham Mill byggdes över en å med ett vattenhjul. Det saknades arbetskraft på den engelska landsbygden, ett problem fabrikerna löste genom att rekrytera arbetare utifrån.

En given lösning var att hämta barn från de offentliga barnhemmen. Barnen var vana vid fattiga förhållanden, hade lärt sig disciplin och, bäst av allt, de krävde ingen lön.

Kost och logi var tillräckligt. Genom att rekrytera ett barnhemsbarn hade en fabriksägare alltså skaffat sig gratis arbetskraft i fjorton år.

Vid denna tidpunkt försörjdes Englands föräldralösa barn endast tills de fyllde sju år. Därefter skulle barnen jobba för brödfödan.

Problemet var bara att alltför många var föräldralösa och barnhemmen hade svårt att hitta sysselsättning åt alla. Alla arbetsgivare togs därför tacksamt emot.

Det faktum att barnen inte fick lön utlöste kraftig kritik redan i början av 1800-talet. Engagerade människor kal­lade detta ”vitt slaveri”.

Ordvalet ledde till problem för myndigheterna eftersom slaveri var förbjudet enligt lag i England. Smarta tjänstemän lyckades dock formulera sig ur problemet: Tekniskt sett var barnarbetarna inte slavar utan ”lärlingar” med fjorton års oavlönad praktik.

Att barnen inte lärde sig något brydde sig myndigheterna inte om.

Vissa arbetsgivare valde själva att anställa en lärare, men det var ovanligt. Oftast fick barnen inte lära sig läsa, skriva eller räkna.

”Skicka två vagnslass barn!”

Den föräldralöse Robert Blincoe tillbringade sina första år på St. Pancras som i 1800-talets England kallades workhouse (arbetshus).

Barnen tränades tidigt för en framtid som barnarbetare i industrin. Varje dag skulle de till exempel samla klädnypor eller packa in varor.

Robert fick redan som sexåring arbete hos en sotare som firade ner den lille pojken i skor­stenar för att rensa dem.

År 1799 skrev ägaren av Lowdham Mill till arbetshuset St. Pancras i London för att beställa 30 barn till sitt bomullsspinneri.

Robert Blincoe var bland de utvalda och det hade han inget emot. Andra barn blev däremot förtvivlade. De kände inte till något annat än tillvaron på St. Pancras och den ovissa framtiden skrämde dem.

På avresedagen utspelade sig hjärt­skärande scener då barnen grät otröstligt. Några klamrade sig fast vid husets anställda medan andra tiggde och bad:

Men de blev inte bönhörda. Barnen sattes på två hästvagnar och kördes iväg. Resan varade tre dygn och man gjorde inga stopp på vägen. Barnen var totalt utmattade när de till slut kom fram till Lowdham Mill.

Några från samhället hade kommit för att se på barnen som kom. Robert ­Blincoe hörde två av dem utväxla kommentarer.

”Vilken fin samling barn. Intet anar de om vilket liv i slaveri som väntar dem”, sa den ena.

”Låt Gud vara dem nådig”, löd svaret.

”Hm. Nåd hittar de knappast här”, menade den första.

Barnen från London inkvarterades i fabrikens eget barnhus där det redan bodde drygt femtio barn.

Det fanns två sovsalar, en för pojkar och en för flickor. Två barn delade på en säng. Det fanns också en matsal där barnen serverades tre undermåliga måltider om dagen.

Vid ankomsten fick barnen några skivor rågbröd som var så torra att de nästan inte gick att svälja.

Det var deras första intryck av Lowdham Mill. Vad morgondagen bar i sitt sköte visste de inte. Det enda som var klart var att de skulle väckas klockan fem.

Aga skulle motivera barnen

På brittiska fabriker hörde våld till vardagen och Robert Blincoe behövde inte vänta länge på att få ett kok stryk.

Redan efter ett par veckor fick han några hårda slag av sin arbetsledare mr Smith.

Det var helt normalt att barn straffades med piska och rotting. Mr Smith föredrog dock att uppfostra barnen med välmåttade sparkar och knytnävsslag.

”Efter de första veckorna var jag fläckig som en leopard efter slagen”, mindes Robert Blincoe många år senare.

Mr Smith var inte ensam i sitt slag. Arbetsledarna var våldsamma av den enkla anledningen att de fick resultatlön.

Om fabriken nådde upp till den månatliga produktionskvoten fick de en bonus. Uppnåddes inte kvoten sänktes lönen och de riskerade att bli avskedade.

Liksom våldet var allvarliga arbetsplatsolyckor vardag på fabriken. En dag år 1801 drabbades tioåriga Mary Richards, som Robert hade vuxit upp tillsammans med på St. Pancras.

Denna förfärliga dag stod Mary och Robert bredvid varandra och arbetade. Plötsligt var olyckan framme och Marys finger fastnade i maskinen.

Det var inte nog med att fingret slets av; handen, armen och hela kroppen drogs in i maskinen.

Mary skrek av alla krafter och Robert kastade sig fram för att stoppa maskinen men allt skedde mycket snabbt och han kom för sent. Blodet sprutade när flickans kropp slets sönder i den pumpande maskinen.

”Stoppa maskinen! Stoppa maskinen!” ropade Robert till arbetsledaren. Men det hjälpte inte. Det sista Robert såg innan han svimmade av skräck och föll ihop på fabriksgolvet var Marys krossade huvud.

Olyckor möttes med hån

Dödligheten på Lowdham Mill var mycket hög, något som ägaren försökte dölja. I lokalsamhället gick det rykten om att han smugglade döda barn till andra orter för att i hemlighet begrava dem där.

Genom att studera kyrkböckerna från områdets församlingar har historiker senare kunnat bekräfta ryktet. Under åren 1783–1810 omkom 27 barn på Lowdham Mill. Under samma period omkom ”endast” sex barn på grannfabriken Cressbrook ­Cotton Mill.

Robert överlevde men klarade sig inte oskadd under de fjorton åren av hårt arbete. Kort efter ankomsten till Lowdham Mill skulle han ersätta en vuxen, utbildad arbetare vid en avancerad maskin.

Den var konstruerad för att skötas av en vuxen man och med sina korta ben kunde Robert inte nå upp till handtagen.

Det problemet löste man genom att ge Robert en låda att stå på. Men Roberts armar var också de för korta och han behövde sträcka sig så långt han kunde för att nå handtagen. Därför kunde han inte heller hänga med i maskinens ­mycket höga tempo.

Mr Smith körde med Robert och slog honom flera gånger, men inte hjälpte det när pojkens armar var alldeles för korta. En dag slutade det hela naturligtvis illa för Robert.

En dag när Robert hade svårt att fokusera efter flera timmars hårt arbete tog maskinen plötsligt den yttersta biten av han pekfinger.

Skrikande av smärta och med blodet sprutande över golvet ropade han på hjälp. Men de vuxna visade inget medlidande. Istället fick han en sur kommentar om att han var en klantskalle.

Robert fick själv springa bort till byn och ta reda på var läkaren bodde. Han lyckades som tur var.

Läkaren sydde ihop fingret och stoppade blödningen. Han var expert på dessa arbetsskador eftersom det låg flera textilfabriker kring byn.

Behandlingen utfördes utan bedövning eftersom läkaren inte hade något annat smärtstillande än opium. Han ville inte skicka tillbaka pojken opiumpåverkad till arbetet vid den farliga maskinen.

Och tillbaka till arbetet skulle Robert direkt. Hans finger gjorde ofantligt ont men han bet ihop. Annars skulle mr Smith bara bli arg.

Barnen fick inte tillräckligt med mat

Vid ankomsten till fabrikerna var barnhemsbarnen generellt pigga och vid god hälsa men det förändrades drastiskt på bara några få månader.

Barnens hälsa försämrades mycket av luften i fabriken. Den var full av bomullsfibrer som med tiden fastnade i lungorna.

Barnen fick därför nästan alltid luftvägssjukdomar såsom astma, kronisk bronkit och lungcancer. Sjukdomarna följde de före detta barnarbetarna resten av livet och var också en vanlig dödsorsak.

En annan viktig orsak var något så basalt som maten. Barnen i industrin fick helt enkelt för lite att äta: Frukosten bestod av havregrynsgröt kokad på vatten.

Till lunch fick barnen havrekex och till middag blev det några kex till och eventuellt kokt potatis och rågbröd. Så såg menyn ut i stort sett alla dagar.

Kött och färska grönsaker såg barnen praktiskt taget aldrig. Undantagen var så få att Robert Blincoe fortfarande kunde minnas dem mer än 20 år senare, till exempel den dag de serverades en hel skiva bacon var.

Med den eländiga kosten i kombination med långa, hårda arbetsdagar och för lite sömn ledde till att barnen blev svaga och stannade av i utvecklingen. Tillväxten hämmades och de blev sällan lika långa som andra barn.

De stora pojkarna på Lowdham Mill hade redan som 15-åringar rynkiga ansikten och liknade små, gamla gubbar.

Robert bestämmer sig för att fly

Som sjuåring visste Robert Blincoe naturlig­tvis ingenting om lag och ordning men han hade en inneboende känsla för rättvisa som sa honom att det han ut­sattes för på fabriken inte kunde vara rätt.

Därför beslutade han sig för att ta ödet i egna händer. Hans plan var att fly från fabriken. Inte bara för att rädda sig själv, utan för att rädda alla. Han skulle ta sig till fots de många milen tillbaka till St. Pancras.

Där skulle han berätta för de vuxna hur barnhemsbarnen behandlades på fabriken. I sin ivriga naivitet trodde Robert bestämt att de vuxna skulle agera direkt, bara de fick kännedom om den fruktansvärda sanningen.

Morgonen därpå sjösatte han planen. När ingen såg smög han bort mot fabriksporten, såg sig hastigt över axeln och sprang ut.

Han lyckades ta sig nästan en halv mil bort, men han var för ­iögonfallande; han såg helt enkelt ut som ett fabriksbarn på flykt.

När Robert passerade en by lade den lokale skräddaren märke till honom, grep honom i kragen och tog med sig honom tillbaka till fabriken.

Robert visste mycket väl vad som väntade. Han bad därför skräddaren säga till mr Smith att han inte skulle slå alltför hårt.

Det gjorde skräddaren faktiskt, men det hjälpte inte. Så snart de var ensamma slog mr Smith pojken gul och blå. Sedan skickades han i säng.

När Robert kom in i matsalen med sitt blåslagna ansikte följande morgon stirrade de andra barnen på honom med stora ögon, fulla av beundran. Tänk att han faktiskt vågade! Stolt satte sig Robert vid bordet.

”Jag måste erkänna att jag känner en viss stolthet när jag tänker på att jag redan som sjuåring hade modet att säga ifrån när jag såg förtryck”, sa Blincoe många år senare.

En arbetsrättsförespråkare föds

Redan när Robert och de andra barnen från St. Pancras kom till Lowdham Mill år 1799 drogs fabriken med ekonomiska problem.

År 1802 slutade det med att Lowdham Mill tvingades stänga igen. Det betydde dock inte att Robert och de andra barnarbetarna kunde andas ut – tvärtom.

Fortfarande behövdes billig arbetskraft och barnen övertogs av Ellis Need­ham som ägde textilfabriken Litton Mill i Derbyshire.

Det skulle snart visa sig att livet på den nya fabriken skulle få barnen att nästan längta efter mr Smith. Med Blincoes egna ord verkade åren på Lowdham Mill ”nästan trevliga” när han tänkte på vad som följde.

För Ellis Needham handlade fabriksdriften enbart om profit och han hade räknat ut att barnens kost var en av de största utgifterna. Needham sparade in på maten på Litton Mill i sådan grad att barnen ständigt var på gränsen till svält och ofta tvingades de äta löv, grisfoder och annat de fick tag i.

Arbetsledarna bestod bland andra av Need­hams sadistiska söner som ofta slog barnen med bälten och rep.

Om barnen arbetade för långsamt hängdes metall­vikter i deras öron som straff. När förmännen var uttråkade arrangerade de ”lekar” och roade sig till exempel med att lura barnen att äta tjära.

Robert klarade sig med nöd och näppe igenom denna mardröm men efter ett ovanligt hårt kok stryk beslutade han sig år 1812 för att fly och gå till myndigheterna.

Även efter många års ständigt våld och undernäring hade Robert inte förlorat sitt starka rättvisepatos.

Han visste inte om det som skedde på fabriken var olagligt men han ville tro att rätt personer skulle hjälpa honom om de fick veta vad som pågick.

Robert sprang från fabriken så snabbt hans trötta ben kunde bära honom och efter nästan en dags utmattande vandring fann han till slut den lokale för­valtningsmannen mr Thornhill. Han beslutade att hålla ett öppet möte följande dag där den illa tilltygade unge mannen skulle få berätta om sina upp­levelser.

På mötet fick myndigheterna lyssna till Roberts ohyggliga historia. Även om tjänste­männen inte kunde göra särskilt mycket för att hjälpa honom gav de ändå den unge mannen ett brev till fabriks­ägaren Ellis Need­ham. De påpekade för honom att han skulle hålla sig innanför lagens ramar.

Brevet gjorde inte något större intryck på Ellis Needham. Däremot tog han fram en rejäl käpp och slog den olydige arbetaren till oigenkännlighet när han kom tillbaka till fabriken. Men ­Robert betraktade brevet som ”en ­magisk talisman”.

Äntligen hade han fått bevis för att det fanns människor i denna värld som vände sig emot de tydliga orätt­visorna i samhället.

Där och då föddes en av Storbritanniens arbetsrättsförespråkare.

Ännu skulle det dröja flera år, men en dag skulle Robert ­Blincoe gå till historien som en förkämpe för bättre arbetsvillkor i England. Honom skulle de aldrig lyckas kuva!