En resandefamiljs historia

Oro i Europa

Vid tiden förFriedrich Eisfeldts födelse bröt Napoleons herravälde i hela Europa samman. 1815 hade det av den franske kejsaren skapade artificiella kungadömet Westfalen, dit Ellrich hörde, just upphört att existera. I stället skapades vid fredskongressen i Wien 1814– 15 ett slags förbund av tyska stater: Tyska förbundet.

Det var en tid av omvälvning som efter julirevolutionen i Frankrike 1830 också fick återverkningar i det tyska området, med social oro och upplopp. Man kan bara spekulera i möjligheten att de yngre medlemmarna av en så lättrörlig familjegrupp som de kringresande artisterna Eisfeldt någon gång vid denna tid funnit det bäst att dra norrut. Större delen av familjen Eisfeldt blev dock kvar i Ellrich.

Kringresande artistsläkt

Familjen Eisfeldts ursprung förlorar sig i historiens dunkel. Så långt vi kan följa familjen, till mitten av 1700-talet, har den varit en kringresande artistsläkt. I de tyska källorna finns aldrig etniska uppgifter, bara yrkesmässiga och polisiära.

De flesta av de artistnummer kopplade till familjen Eisfeldt som vi har dokumenterade från början av 1800-talet har en mycket gammal bakgrundshistoria. Ursprunget är commedia dell’arte-traditionen samt lindansen som förefaller ha kommit till Europa på bred front under medeltiden genom invandrare från Indien.

Dessa tidiga immigranter kom senare att utvecklas till de två huvudgrupperna romer och resande. Dräkter, språk och specifika artistiska traditioner kan följas detaljerat under hela denna process, ända fram till vår tid.

Sintifolket blev "tattare" i Sverige

I Centraleuropa, Tyskland och Frankrike stabiliserades under 1400-talet den folkgrupp som efter hand kom att kallas sintifolket, i huvudsak det västeuropeiska resandefolket. I Sverige blev de kända under begreppet ”tattare”, och omnämnes här med detta namn första gången i september 1512.

Det finns i Europa både samtida litterära skildringar och bevarade bilder från denna tid som framhäver detta folks nära koppling till akrobatikens konst. För dem som föddes i dessa artistfamiljer fanns inget utrymme för ett personligt yrkesval.

Turnerade i Finland

Efter ankomsten till Skåne 1838 uppträdde Friedrich Eisfeldt i den danske artisten Adolf Marvigs sällskap. I februari 1839 hade familjen Eisfeldt nått fram till Stockholm. Friedrich anhöll om tillstånd hos Överståthållarämbetet att få uppträda både i huvudstaden och landsorten. Den 2 april togs regeringsbeslut i frågan och Friedrich fick tillstånd att vistas i riket för att ge föreställningar i gymnastik, lindansning, voltigering med mera.

Redan våren 1840 reste familjen Eisfeldt vidare – de lämnade Sverige och gav sig iväg på en turné österut, till Finland och Ryssland. Vid denna tid befann sig Friedrichs nästan jämnårige bror Heinrich i Finland. Även han var lindansare och akrobat, och bröderna uppträdde tillsammans.

Efter en kortare vistelse i Sverige 1841, då Friedrich hann uppträda i den berömda Barnhusträdgården vid Drottninggatan i Stockholm, återvände de båda bröderna till Finland. Heinrich reste till Tyskland efter några år, men för Friedrich utgjorde återkomsten bara inledningen på en mer än decennielång turné i Finland, Ryssland och Baltikum.

Även barnen blev akrobater

Samtidigt växte paret Eisfeldts barnaskara. Mellan åren 1838 och 1857 föddes nio för oss kända barn. Åtta av dem levde till vuxen ålder och sex av dem föddes på olika orter under utlandsvistelsen. I slutet av 1853 eller början av 1854 kom familjen Eisfeldt tillbaka till Sverige.

Alla Friedrichs och Concordias barn växte upp med akrobat- och lindansartraditionen och de flesta blev kvar i branschen livet ut. Några bildade så småningom egna turnerande sällskap.

Äldsta barnet Bertha föddes i Lund 1838. År 1842 tillkom sonen Fritz (Friedrich), blivande trollkarl och buktalare, under familjens turnéstopp i Sankt Petersburg. Carolina föddes i staden Lassen (Lasi i dagens Lettland) 1844 och uppträdde senare i livet bland annat som svärdslukerska. Nästa barn var Catharina Therese, född i Dorpat (Tartu i dagens Estland) 1845. Därefter föddes Mathilda i ryska Viborg 1846.

Kusin till Elvira Madigan

Vid 17 års ålder fick Mathilda en dotter tillsammans med Ludvig Elias Olsen. Han var bror till Laura Madigan och Mathildas dotter var alltså kusin till Elvira Madigan. Ingeborg (min farfars farmor) kom till världen i Nystad i Finland 1850. Friedrichs och Concordias två yngsta barn föddes båda efter återkomsten till Sverige, Fanny Nadetza i Piteå 1855 och Frans i Köping 1857.

Bertha och Ingeborg – som var lindanserskor liksom alla döttrarna
i familjen Eisfeldt – kom så småningom att bli självständiga direktörer för var sitt sällskap.

Äldsta dottern Bertha var, med stöd av sin yngre broder Fritz, den som efter föräldrarnas död runt 1860 tog över ansvaret för akrobat- och lindansarsällskapet Eisfeldt. Hon gifte sig 1875 med artisten August Melmblom Magito, och drev fram till hans död 1881 företaget tillsammans med honom. Därefter undertecknade hon sina tidningsannonser med ”Enkefru B. Melmblom från Stockholm”.

Ingeborg blev föräldralös tidigt

Berthas yngre syster, min farfars farmor Ingeborg, är en kvinna i familjen Eisfeldt som har kommit att stå mitt hjärta nära. Hon föddes i Finland och var två, tre år när artistsällskapet återvände till Sverige. Redan vid 12 års ålder var hon föräldralös, men togs om hand av sina äldre syskon som då var vuxna och hade tagit över ledningen för sällskapet. Ingeborg lärde sig allt som hon behövde kunna för att så småningom driva eget företag.

Ingeborg blev änkavid 39 års ålder och ensam med åtta barn mellan 2 och 18 år, när maken Johan Abraham Eriksson avled i hjärninflammation 1889. På egen hand drev hon vidare den rörelse som paret startat tillsammans.

Företaget hade börjat som ett litet turnerande akrobatsällskap, men växte med tiden till en fullskalig cirkus och 1914 omfattade Ingeborgs stab 37 personer. I annonserna för sällskapet kan man läsa om en mängd olika programpunkter: luft- och guttaperkagymnastik, jonglör- och balansproduktioner, dresserade hästar och pudelhundar, ”kalla nordens djur eller 5 st. Renar jemte en Lapp från Gelliwara lappmark”, slapplindansning, komiska intermezzon, svärdslukare, styrkeatleter och clowner.

"Plastiska och akrobatiska Pantomimsällskapet"

Turnélivet innebar en blandning av glädje, framgångar, sorger och svårigheter. Ingeborg hade nära kontakt med sin syster Bertha och när situationen så krävde slog man ihop sina verksamheter. Ett exempel på detta är de föreställningar som gavs i Norrbotten vintern 1884–85.

Två av de mest betydelsefulla personerna i Berthas sällskap, hennes bröder Fritz och Frans, avtjänade vid denna tid fängelsestraff för hemfridsbrott, stöld och misshandel. Ingeborg och hennes man, som hösten 1884 befann sig i Jämtland, fortsatte då genast sin turné norrut för att undsätta systern. De förenade sällskapen marknadsförde sig som ”det vidt berömda nordiska plastiska och akrobatiska Pantomimsällskapet”.

Ingeborgs barn, i synnerhet de fem sönerna Johan Leonard, Karl Severin, Axel, Henning och Frans utgjorde stommen i hennes akrobatsällskap. Även sedan sönerna blivit vuxna och fått egna familjer fortsatte Ingeborg som direktör.

Sonen Johan Leonard berättade i samband med en rättegång 1905 att han var anställd som akrobat vid moderns cirkus. Sönerna fick säkerligen efter faderns död ta ett stort ansvar för verksamheten, men gav nog samtidigt upphov till åtskilliga bekymmer för modern med sitt vilda leverne och sina många fängelsevistelser. De blev allmänt kända som ”bröderna Eriksson”. En av dessa, Karl Severin, var min farfars far.

Rutinerade slagskämpar

Cirkusmannen Trolle Rhodin, Brazil Jacks son, berättar i sina memoarer hur det kunde gå till när bröderna Eriksson anlände till någon av landets många marknader: ”Ibland när de gjorde sin entré på marknadsplatsen skedde det i hästvagnar i full karriär, vältande tält och marknadsstånd”... ”bröderna var alla rutinerade slagskämpar och de riktigt längtade efter bråkiga rallare. De använde svänglarna från sina hästvagnar som tillhyggen”.

Flera av bröderna Eriksson, bland annat Axel och Karl Severin, reste en bit in på 1900-talet med sina egna sällskap. Min farfars far Karl Severin turnerade mestadels i norra delen av Sverige och i Norge.

Eisfeldtklanen växte så småningom till en vittförgrenad artistsläkt, med medlemmar i flera länder.

Ännu under de inledande decennierna av 1900-talet upprätthöll släkten artisttraditionen, men med tiden förändrades livsvillkoren. Friedrich Eisfeldt hade under sin storhetstid på 1840- och 1850-talen arbetat sig upp till en ganska hög status och fått omgivningens respekt.

Dåtidens kändis

Det Friedrich Einsfeldt företog sig uppmärksammades i media och han var föremål för allmänhetens intresse på ungefär samma sätt som dagens kändisar.

De resande artisterna var främmande och underliga fåglar som kunde utföra konster som tangerade det overkliga; de var världsvana globetrotters som talade flera språk och kunde med lätthet manipulera sin omvärld oavsett om publiken bestod av vanligt folk eller societet.

Men när konkurrerande underhållningsformer uppstod blev lindansarnas vandringar upp till kyrktornens toppar mindre intressanta och artisterna tvingades, vid sidan av sina framträdanden, hitta kompletterande inkomster.

Hamnade i utanförskap

Ett närmande till resandefolkets övriga försörjningskällor blev nödvändigt. Det innebar en övergång till ett delvis annat levnadssätt som majoritetssamhället såg med mindre blida ögon på. Familjens medlemmar gick från kändisskap till utanförskap och konsekvensen blev ett betydligt mer problematiskt förhållande till omgivningen.

Konflikter, med rättsliga följdverkningar, kunde uppkomma när de resande behövde någonstans att slå läger, resa sina tält, skaffa förnödenheter åt sig själva eller köpa foder och vatten till sina hästar.

Missförstånd uppstod lätt och anklagelserna kunde gälla hemfridsbrott, misshandel, ”resande av livsfarligt vapen”, ibland stöld och naturligtvis lösdriveri.

I den generation som min farfar Birger, född 1897, tillhörde borde minnet av släktens imponerande artistgärning fortfarande ha varit levande, men den dominerande erfarenheten var marginaliseringens negativa sidor.

Försökte utplåna resandespåren

Detta ledde till att denna generation – till och med för sina egna barn – valde att hemlighålla familjens förflutna och utplåna alla spår. Man försökte, med stor svårighet och tveksam framgång, att bli en del av det omgivande samhället.

Friedrich Eisfeldts son Frans provade på torparlivet i Värmland, men kunde inte släppa turnerandet helt utan kombinerade de båda näringarna. En av hans söner emigrerade till USA för att starta ett nytt liv med ”Eisfeldt’s Bakery”.

Min farfar övergav cirkuslivet och byggde sig ett hus vid Västerbottenskusten, men det var svårt att klara försörjningen, och ännu svårare att bli accepterad av de omkringboende.

Det enda återstående arvet från familjen Eisfeldts framgångar under 1800-talet var den allt överskuggande skammen över att vara ”tattare”.

Publicerad i Släkthistoria 7/2017