Petrus Gonsalvus och Katarina Raffelin

Den tragiska historien bakom verklighetens skönheten och odjuret

Sagan är inte helt påhittad utan bygger på en tragisk historia från 1500-talets Frankrike, då drottningen tvingade en ung skönhet att gifta sig med en ”djurmänniska”.

Sagan är inte helt påhittad utan bygger på en tragisk historia från 1500-talets Frankrike, då drottningen tvingade en ung skönhet att gifta sig med en ”djurmänniska”.

Joris Hoefnagel

Sagan om skönheten och odjuret skrevs 1740 av den franska adelsdamen Gabrielle-Suzanne de Villeneuve, men mycket tyder på att historien inte bygger enbart på hennes fantasi.

Spanska forskare fann år 2021 dokument som belyste hur historien inspirerats av verkliga händelser vid det franska hovet.

Till skillnad från i sagan hade berättelsen om verklighetens skönhet och odjur inget lyckligt slut.

Skönheten och odjuret bok från 1918

Sagan om skönheten och odjuret är i dag känd över hela världen. Här i en engelsk utgåva från 1918.

© Elizabeth Tyler Wolcott

”Djurmänniska” blev kungens hobbyprojekt

Pedro González föddes 1537 på Teneriffa, men redan tio år senare skänktes han som gåva till den franske kungen Henrik II. González led nämligen av den då okända sjukdomen hypertrikos – även kallad varulvssyndrom. Sjukdomen innebär att kroppen täcks av långt och tjockt hår.

Hypertrikos är oerhört ovanligt. Mindre än femtio fall har dokumenterats i världshistorien och de flesta som lidit av sjukdomen har slutat som attraktioner i olika typer av ”freakshows".

Det var likadant för Pedro González. Vid Henrik II:s hov betraktades han som en exotisk kuriositet och visades upp, när kungen hade gäster. Den hårige pojken blev snabbt kungens personliga projekt, eftersom han ville undersöka om det var möjligt att civilisera ”djurmänniskan”.

González överraskade dock hovet med sin intelligens, och kungen var så imponerad att han undervisade pojken i hovetikett och gav honom det nya namnet Petrus Gonsalvus.

Med tiden lärde Petrus Gonsalvus sig tre språk, blev uppläsare för kungens son, Karl IX, och fick en juristutbildning.

Petrus Gonsalvus och Katarina Raffelin

Giftermålet mellan Petrus Gonsalvus och den vackra köpmannadottern Katarina Raffelin började som ett biologiskt experiment, men de förblev lyckligt gifta i mer än 40 år.

© Joris Hoefnagel

Men mörka moln lurade vid horisonten.

Henrik II avled 1559, och makten övergick till hans hustru Katarina av Medici, känd för sin starka katolska tro och sin hänsynslöshet.

Katarina hade inte lika varma känslor för Gonsalvus som hennes make och beslutade 1570 att det vore intressant att se vad för slags barn en sådan ”vilde” skulle få.

Skönheten gifte sig ovetande med ”ett odjur”

Drottningen arrangerade därför ett äktenskap mellan Petrus Gonsalvus och Katarina Raffelin, en vacker dotter till en fransk handelsman. Hon ”glömde” dock att berätta för familjen Raffelin om Gonsalvus åkomma.

Det ryktades att äktenskapet var långtifrån vad den unga Katarina hade hoppats på, men att säga emot Katarina av Medici, som var en av världens mäktigaste personer, var inte möjligt.

Precis som i sagan tyder källorna dock på att den unga Katarina så småningom såg förbi Gonsalvus ”djuriska” yttre och föll för hans bildade personlighet, varpå kärleken började växa mellan dem.

Antonietta Gonsalvus

Makarna Gonsalvus dotter Antonietta led av samma varulvssyndrom som sin far och var ett populärt porträttmotiv.

© Musée des Beaux-Arts de Blois

De hade emellertid inte längre en fast plats vid det franska hovet och skickades runt i Europa, där överklassen roades av den vältalige ”vilden” och läkare fick lov att undersöka honom.

Efter att ha flackat runt mellan olika hov fick familjen till slut permanent uppehälle hos hertigen av Parma, Alessandro Farnese. Där levde Petrus och Katarina efter omständigheterna väl, och de fick sju barn, varav fyra led av samma sjukdom som fadern.

Hertigen var fascinerad av de håriga barnen och beställde åtskilliga målningar av dem. Det visade sig emellertid att han även betraktade barnen som perfekta gåvor till adliga vänner, och alla fyra skickades i unga år till olika hov i Europa, där de behandlades som sällskapsdjur. Föräldrarna hade inget att säga till om.

Makarna Gonsalvus flyttade så småningom till Capodimonte strax utanför Rom, där de levde ett stilla liv. Petrus Gonsalvus avled sannolikt 1618, men hans död är inte registrerad någonstans, eftersom han inte betraktades som en riktig människa och därför inte kunde få en kristen begravning.