Butlern offrade allt för herrskapet

Solen går aldrig ned över det brittiska imperiet, lyder ett gammalt talesätt. För den engelske butlern var orden nästan sanna. Han arbetade dygnet runt för sitt herrskap och betalade ett högt pris: Han fick vare sig fru eller privatliv.

Solen går aldrig ned över det brittiska imperiet, lyder ett gammalt talesätt. För den engelske butlern var orden nästan sanna. Han arbetade dygnet runt för sitt herrskap och betalade ett högt pris: Han fick vare sig fru eller privatliv.

Shutterstock

För tjänstefolket på herresätet Youlston House i södra England är det en befrielse, när tjänstepojken Ernest King till slut drar i snöret till personal­klockan.

Visarna står på 8.30, och familjen Chichesters tjänstestab har redan varit i farten i mer än två timmar.

De gick upp i gryningen, och sedan dess har de tänt spisarna, putsat skor, strukit kläder och serverat herrskapet frukost – innan de själva fått mat i magen.

När klockan klingar skyndar de hungriga till husets kök för att få dagens första måltid.

Av bitter erfarenhet vet de att husets butler smäller igen dörren, om de kommer för sent, så det är med snabba steg de infinner sig i köket och slår sig ned kring det stora träbordet.

Året är 1901, och som tjänstepojke – på engelska hall boy – hör det till Ernests uppgifter att ringa i klockan. Han står längst ned i tjänstestabens hierarki, och därför är det han som serverar frukosten åt de andra. D

enna morgon är som de flesta andra, och alla sitter på sina vanliga platser, när butlern läser bordsbönen och inleder måltiden.

Matpausen får inte vara längre än absolut nödvändigt, och därför har butlern bestämt att alla ska vara tysta under måltiden.

Så snart butlern har svalt sin sista tugga hoppar Ernest upp för att öppna dörren åt sin överordnade. Först när butlern är utom synhåll vågar de övriga i personalen börja prata med varandra.

Tjänarstaben gav prestige

När Ernest King i början av 1900-talet fick sin första anställning hade tjänstefolk varit en del av överklassens livsstil i århundraden.

I det viktorianska Storbritannien år 1851 slet nästan 700000 britter som hushållsarbetare, och ett halvt sekel senare hade de ökat till 1,3 miljoner.

Det var med andra ord fler som tjänade den brittiska överklassen än som var drängar och pigor i lantbruket. I de rikaste kretsarna gav antalet anställda i hushållet nämligen prestige.

Över tjänstepojkarna, kökspigorna, tjänsteflickorna och betjänterna härskade butlern, som var tjänaren över alla tjänare.

Hans arbete var bland annat att se till att resten av personalen skötte sina sysslor utan att husets herrskap eller deras gäster lade märke till dem.

Det krävde goda ledaregenskaper, för tjänarstabens misstag var även butlerns misstag.

”I alla hushåll är det butlerns roll att regera. Framför allt i stora hus är denna klart och tydligt definierade makt nödvändig – för under en svag ledning är lägre tjänstefolk aldrig någonsin nöjda, och de är mindre glada”, konstaterade en tidig handbok för butlers.

Ledaregenskaper var dock inte det enda som förväntades av en butler; även tidens moraliska värderingar och artiga manér skulle genomsyra hans väsen.

På det sättet kunde han fungera som förebild för sina underlydande. Emellanåt uppträdde butlern så elegant och bele- vat att även herrskapets gäster blev imponerade:

”Några av förkrigstidens butlers var så anmärkningsvärda för sin värdighet och sitt goda uppförande att jag ofta kände att tilltalsformen ’Ers excellens’ var den enda rätta”, reflekterade den unga och förmögna Violet Markham i slutet av 1800-talet.

Butlern arbetade sig upp från bottnen

I det engelska klassamhället ingav ställningen som butler respekt, för den mäktiga positionen förutsatte årtionden av hårt slit i tjänaruniformen.

De allra flesta butlers inledde sin kar­riär nederst i hierarkin som hall boy, som putsade skor, tände lampor och passade upp på husets övriga personal.

På det sättet kunde de redan som unga ton­åringar öva sig på servering, innan husets butler befordrade dem till betjänter, som passade upp på herrskapet i de fina salongerna.

Den bäste av betjänterna blev så småningom befordrad till underbutler för att med tiden tillträda som husets butler, när den gamle slutade.

Vid det laget var underbutlern i regel en medelålders man. Även tjänstepojken Ernest King lyckades stiga i graderna, och under 1930-talet fick han till slut den eftertraktade positionen som butler.

För att tydligt markera rangordningen i staben av hushållsarbetare blev betjänten till en ”Mister”, i samma ögonblick som han drog på sig butleruniformen.

Av den anledningen var hans kläder finare än resten av personalens. En underbutler på den förnäma herrgården Cliveden i sydöstra Storbritannien i början av 1900-talet var alltid djupt imponerad av sin överordnades klädsel:

”På dagen bar han en svart alpackakavaj och fluga, men på kvällen bytte han naturligtvis till en frackjacka med långa skört.

Han var så välklädd att man kunde ha misstagit honom för husets överhuvud”, berättade han senare.

En kammarjungfru på väg till en anställningsintervju i London lade märke till butlerns förnäma framtoning:

”Jag gick fram till ytterdörren, en stor massiv tingest – bank, bank, bank – och butlern kom. Jag trodde att det var husets herre!” berättade hon sedan.

Butlern serverade mat och hällde upp vin åt husets herre. Under tiden hade betjänterna fullt med det övriga herrskapet och eventuella gäster.

© Bridgeman

Längden styrde karriären

Att anställa ny personal till husets tjänarstab hörde till butlerns uppgifter.

Som butler kom även King att ägna sig åt att anställa personal, och enligt honom var referenser från tidigare arbetsgivare avgörande för att komma på fråga för ett jobb i husets stab.

Goda referenser, som ofta byggde på minst två års anställning på samma plats, räckte emellertid inte alltid.

För betjänterna spelade utseendet och längden också en betydande roll. För utöver att servera skulle betjänterna även följa med herrskapet på resor, och därför var det avgörande att de såg presentab­la ut.

Hade herrskapet flera betjänter anställda skulle de dessutom vara ungefär lika långa – det vill säga minst sex fot (cirka 183 centimeter).

”Uniformerna var sydda åt långa män. Om en kort, tjock person kom in i staben var det omöjligt att klä honom, utan att han såg komisk ut”, berättade butlern Frederick Gorst.

Under 1800-talets andra hälft inledde Eric Horne sin karriär som tjänstepojke, och i sina memoarer beskrev han betydelsen av betjäntens utseende:

”Såg man någonsin en skelögd betjänt? Nej, de var lika ovanliga som döda åsnor. En tjänare måste vara absolut perfekt till kroppsbyggnad, karaktär och uppförande”, skrev Eric Horne, som sedermera blev butler på ett herresäte i norra England.

Innerst inne var han dock övertygad om att han skulle ha kunnat hamna på ett ännu finare ställe, om han bara hade varit lite längre:

”Hade jag varit bara tre tum längre (7,62 cm, red.), en sexfots­man, hade jag med lätthet kunnat klättra till trädets topp”, berättade Eric Horne under de sista åren av sitt liv.

Stöld straffades hårt

Disciplin var ett nyckelord för butlern, som inte tvekade att dela ut extrauppgifter, om någon gjort fel.

Det fick tjänstepojken Gordon Grimmett uppleva en kväll, när han och en kamrat skulle släcka en oljelampa med en spottloska. Dessvärre såg husets butler det:

”Han skrek åt oss att inställa oss hos honom nästa morgon. När vi gjorde det, fick vi en åthutning, och han gjorde våra liv till ett helvete resten av veckan!”

En av de värsta förseelser man som tjänstefolk kunde begå var stöld – vilket var långtifrån ovanligt, när de fattiga anställda dagligen omgavs av herrskapets dyra ägodelar.

Under sin tid som butler misstänkte Ernest King en gång en tjänsteflicka för att stjäla kläder.

När han letade igenom hennes rum fann han både en stulen pyjamas gömd i ett örngott och parfymflaskor i ett lönnfack bakom en byrå. King avskedade flickan på fläcken.

Samma upplevelse hade butlern Eric Horne med en betjänt, som hade för vana att ta de småpengar husets gäster lade åt kammarjungfrurna.

Horne märkte ett av mynten och hittade det sedan hos betjänten, när butlern bad honom tömma fickorna.

Rädslan för den mordiske butlern, som kallblodigt dödar sitt herrskap, är inte gripen ur luften. Historien bjuder på flera exempel, bland annat butlern Courvoisier, som skar halsen av sin herre medan denne sov.

Tjänstefolket kontrollerades

Med undantag för att passa upp på husets herre utförde butlern aldrig själv något hårt fysiskt arbete.

När glas och silver dagligen putsades, inspekterade butlern bara betjänternas arbete, och det samma gällde, när resten av tjänarstaben slet med kvastar, moppar, tvättbaljor och skurhinkar.

Butlern var en kontrollant – inte någon arbetare.

”Jag kände mig sällan trött”, avslöjade en butler i slutet av 1800-talet. Han hade visserligen en arbetsdag på sexton timmar, men trots det tyckte han att arbetet kändes i högsta grav överkomligt tack vare ”den goda maten och den lilla pausen på eftermiddagen”.

Arbetsdagen var lång för den brittiske butlern, som skulle stå till förfogande från tidig morgon till sen kväll.

© Shutterstock

Butlern skötte dryckerna

En uppgift som butlern inte delegerade till någon annan var att hålla ordning på husets vinkällare.

En bra butler kände således till vilka årgångar som var bra och korrekt serveringstemperatur.

Tillgången till vinkällaren innebar emellertid att en del butlers smakade lite för flitigt på vinerna:

”Butlern var alltid full vid lunchtid. Alla visste att han var berusad, men i lady Ellesmeres ögon kunde han inte göra något fel. Därför stannade han kvar i huset i fyrtio år”, berättade en missnöjd kammarjungfru, som arbetade i änkefru Ellesmeres hus i Bedfordshire norr om London.

Även om vissa butlers på 1800-talet fick rykte om sig att vara törstiga, hade de flesta styr på sin alkoholförtäring.

Å andra sidan lade flera butlers sin höga moral på hyllan, när de kunde tjäna en slant på ett klassiskt butlertrick:

När han korkat upp dyra viner åt herrskapet, var det inte ovanligt att han sparade korkarna. För två–sex shilling per styck (upp till 245 kronor i dagens penningvärde) kunde han sälja dem på den svarta marknaden:

”Korkarna såldes till skurkar, som stoppade dem i billiga flaskor med fals­ka etiketter, eller till vinkyparna på dyra hotell och restauranger.

Kyparna skulle nämligen lägga flaskornas korkar på bordet, så att gästen kunde se dem.

Därmed betalade en småberusad gäst årgångspriser för ett billigt vin”, avslöjade en butler, som själv sålde korkar – och som använde extrainkomsten som fickpengar under sin semester.

Jobbet uteslöt kärlek

En veckas semester om året var vad en butler och resten av tjänstefolket hade rätt till i 1800-talets England. De flesta reste hem till sin familj, men för många butlers hade tillvaron hos herrskapet blivit hela deras liv.

En enstaka ledig timme på eftermiddagen, då butlern kunde dra sig till­baka, var hans enda paus – förutom de få kvällar, då han och resten av personalen kunde gå ut och roa sig.

På herresätet i norra England arran­gerade Eric Horne och personalen en månatlig danskväll i personalflygeln, då några av husets manliga anställda spelade på sina instrument, medan resten av staben dansade vals och polka.

”Jag anser att sådana tillfällen binder tjänstefolket samman och får dem att känna sig som en enda stor, glad familj”, skrev Horne i sina memoarer.

Tjänstefolket fick dock inte blir alltför förtjusta i varandra, för intima relationer mellan dem kunde i värsta fall leda till avsked.

Celibatet gällde i synnerhet för butlers – vilket Ernest King fick uppleva. Vid 40 års ålder höll han på att bli alltmer involverad i ett förhållande med en kammarjungfru, tills han till slut insåg att det var utsiktslöst.

I teorin fick en butler lov att gifta sig, men han skulle själv ordna en bostad åt sin nystiftade familj.

Om butlern bodde på herrskapets egendom kunde han hamna i en svår situation, om han ville flytta eller om han fick sparken.

Hittade butlern ett hem åt sin familj långt från arbetet, kunde det gå månader mellan gångerna han såg sin familj. De flesta valde att ge upp tankarna på äktenskap och viga sitt liv åt jobbet.

Ernest King gav dessvärre inte så många detaljer om sin olyckliga kärleksrelation, men den kom att prägla honom resten av livet:

”Aldrig igen gav jag plats åt mina känslor i något av de hus där jag arbetade”, skrev han långt senare.

Fiktionens butler

Namn: Mr. Carson

Känd från: Tv-serien ”Downton Abbey”

Skapad av: Julian Fellowes

År: 2010–15

Utmärkande drag: Lojal, konservativ och en aning styvnackad.

Gamla och fattiga

Den brittiska överklassen uppskattade butlerns obrottsliga lojalitet, men någon riktig vänskap mellan butlern och hans arbetsgivare kom aldrig på fråga.

En särskilt lojal butler kunde som gammal få lov att bo i ett litet hus på godset, och godset stod även för läkarvård vid sjukdom.

Det hände även att enstaka butlers fick en liten pension av arbetsgivaren.

Vartenda tillskott i form av gratis boende eller pengar var välkommet, för en butlers årslön räckte inte för att spara något till ålderdomen:

”Även om jag aldrig har behövt låna en penny i mitt liv, kan jag inte säga att jag är mycket rikare än när jag började. Om en man har en familj och en hustru att försörja, är det inte mycket kvar av en lön på 70 eller 80 pund om året”, berättade Eric Horne, som med tiden hittade en kvinna att gifta sig med.

Överklassen slutade med butlers

Efter första världskriget blev butlern och de stora staberna av tjänstefolk ovanligare. Överklassens enorma rikedomar åts långsamt upp av skatter och minskade intäkter från den mark som godsen arrenderade ut.

Butlern Eric Horne blev tvungen att dra sig tillbaka utan vare sig pension eller sparmedel. I mer än tre decennier hade han serverat te ur en silverkanna. Nu var allt det förbi:

”Om en tjänare är en ärlig man, kommer han att ha det värre ställt efter 30 års tjänst än när han började. Om jag måste dö på fattighuset är det så det får bli”.