Brott straffades brutalt under medeltiden

Även den minsta förseelse kunde kosta livet i medeltidens rättsväsende. Av rädsla för en dom valde 75 000 engelsmän istället frivillig landsförvisning. I överfulla fartyg gick turen över kanalen mot en oviss framtid.

Även den minsta förseelse kunde kosta livet i medeltidens rättsväsende. Av rädsla för en dom valde 75 000 engelsmän istället frivillig landsförvisning. I överfulla fartyg gick turen över kanalen mot en oviss framtid.

Getty Images

Året är 1221. Engelsmannen Thomas av Eldersfield tittar missmodigt ut över den upphetsade församlingen på torget i staden Worcester.

Han har just fått sin dödsdom omvandlad, men ser ingen anledning att glädjas.

Juryn har i stället gett våldsverkarens offer lov att lemlästa honom.

De kokar av ursinne och kastar sig över Thomas för att kastrera honom och klösa ögonen ur honom.

En krönikeskrivare berättar vad som hände sedan: ”Ögonen kastades på marken och testiklarna användes som fotbollar – pojkarna sparkade dem på skämt mot flickorna.”

Uppståndelsen visar bara på hur medeltidens brutala sätt att straffa både stora och små förbrytare kunde se ut.

Den sanna bilden av lag och ordning för 1 200 år sedan är dock mer nyanserad. Död och lemlästning var inte juryns enda vapen i kampen mot kriminalitet – även mer humana metoder kunde användas.

En av dem var landsförvisning.

Under åren 1180–1350 landsförvisade England så många som 75 000 medborgare som de satte på båten till Frankrike.

Det märkligaste var att förvisning var en frivillig lösning – inte resultatet av rättegång och dom.

Dråpare erkände stöld

Richard Mandeville från Northampton­shire var en av många som frivilligt lät sig landsförvisas.

Omkring år 1300 hade han råkat döda sin bror när de tävlade i att kasta sten.

Det hela var en tragisk olycka men Mandeville var livrädd för att anklagas för mord – ett brott som han skulle ha avrättats för.

I stället gick Mandeville till myndig­heterna och erkände en mindre stöld som han hade begått ­tidigare, men då klarat sig från upptäckt.

Som en del i sin upp­görelse med rätten gick han med på abjure som det kallades – det vill säga att frivilligt lämna England och aldrig återvända.

I Mandevilles situation hade de flesta förmodligen gjort samma sak för det var sällan rättvisa som skipades under rättegångar i det medeltida England.

Ute på landet, långt från kungens hov, skötte en så kallad jury uppklarandet av brott.

På kungens befallning utsåg hovets ämbetsmän omkring var åttonde vuxen man att sitta i en jury.

Varje enskild jury beslutade själv vem som skulle anklagas för brotten och ­kraven på bevis var inte stora.

Om exempelvis stulna varor hittades hos den anklagade var saken klar, och dödsdomen verkställdes omgående.

Eftersom riket inte hade några poliser kunde man sällan lägga fram några bevis.

Därför kunde kringvandrande hemlösa få skulden för brott som de aldrig hade begått.

Samma sak drabbade impopulära bybor som kommit på kant med grannarna. Om en man hade dåligt rykte – självförvållat eller av en slump – ökade risken för att hamna i juryns sökarljus.

Och alla brott måste straffas så att inte otrygghet och anarki skulle spridas.

I brist på bevis kunde Gud kallas in som vittne.

Tanken var att Guds nåd naturligtvis skulle rädda en oskyldig och straffa en förövare och därför använde sig juryn ofta av det fruktade vattenprovet när den anklagade påstod sig vara oskyldig.

Den ”skyldige” bands till händer och fötter och sänktes ned av juryn i en brunn, flod eller sjö.

Flöt den förmodade gärningsmannen upp uppfattades det som att vattnet vägrade ta emot en kriminell och juryn beslutade om avrättning av den stacka­ren.

Om den anklagade däremot drunk­nade var han eller hon oskyldig och fick som tvivelaktig tröst begravas i vigd jord.

Brott fanns det tillräckligt av eftersom fattigdom och nöd plågade England som under medeltiden genomgick en fullkomlig befolkningsexplosion.

Invånarantalet ökade från en miljon år 1086, till om kring sju miljoner på 1300-talet.

Med en sådan befolkningstillväxt tvingades fler att slåss om samhällets knappa resurser, och antalet rånmord och stölder ökade.

Kungens motdrag var grymma straff som skulle avskräcka folket från olaglig­heter.

Dödsdomar för även mindre för­seelser var vanliga.

Stölder för ett värde av mer än 12 pence, ungefär ­priset på en slaktmogen tupp, straffades normalt med döden.

Dokument visar att omkring 80 procent av alla som avrättades i England på medeltiden var tjuvar eller rånare.

Ett hårt straff väntade oavsett brott.

Tjuvar led en lång och kvalfylld död ­genom hängning, kvinnor som mördat sina män brändes på bål och barnamördare bands till armar och ben vid fyra hästar, som sprang åt var sitt håll och slet lemmarna av kroppen på offret.

Alltihop skedde till skräck och varnagel helt offentligt inför ögonen på folk.

Inte konstigt att människorna var livrädda när stadens jury gav sig ut på jakt efter synda­bockar som de kunde straffa.

Vid brist på bevis kunde vatten­provet blir avgörande. Den anklagade bands och sänktes ned i en brunn. Om han flöt var det ett tecken på skuld och han avrättades.

© Mary Evans/Scanpix

Den landsförvisade svor en ed

I ljuset av detta kan landsförvisning låta som ett lindrigt straff men makthavarna införde inte det alternativet för att vara snälla.

Kungen och adeln ansåg att straffet hade flera fördelar. Frivillig landsförvisning var lätt att verkställa och det överbelastade rättssystemet sparade resurser.

Samtidigt blev England av med oönskade element och försvagade dessutom ärkefienden Frankrike, som låg lägligt nära och inte bevakade sina kuster nämnvärt.

Straffet hade dessutom en ­avskräckande effekt på andra – landsförvisade personer skulle nämligen hånas och förödmjukas offentligt hela vägen från hemtrakten till den kuststad i England som de skulle till.

Det fanns noggrant beskrivna regler för hur förödmjukelserna skulle utföras.

Avskedet från hemorten var i sig ett spektakel.

Efter att ha fått alla sina ägo­delar konfiskerade skulle den landsför­visade högt och tydligt ”och i skuggan av kyrkdörren” avsvära sig sitt fosterland genom att citera eden:

”Hör detta, höga domare. Jag lämnar England och åter­vänder icke med mindre än att kungen eller hans arvingar förlåter mig. Gud är mitt vittne.”

Sedan inledde han eller hon sin långa vandring mot Engelska kanalen – led­sagad av okvädingsord och hånfulla tillmälen från grannarna.

Brottslingen skulle gå barfota och fick inte täcka huvudet. För att alla förbipasserande skulle lägga märke till den ångerfulle syndaren, måste den landsförvisade bära ett träkors.

Häxanklagelser var svåra att bevisa och rätten utdömde hellre förvisning utan rättegång och dom.

© Bridgeman

Flykt straffades med döden

Myndigheterna hade på förhand fastställt hur lång tid den enskilde fick ta på sig för att komma fram till kusten.

Exempelvis fick John av Wheatley, en landsförvisad mördare från London, år 1324 bara fem dagar på sig att ta sig till Dover.

Wheatley tvingades alltså vandra 4 mil om dagen, vilket var en mil mer än kungens budbärare, som sannolikt var i bättre fysisk form – och dessutom hade skor på fötterna.

De landsförvisade bevakades hårt av en eller flera vakter på vägen till havet.

Det var väktarnas ansvar att reglerna följdes.

En landsförvisad fick exempelvis inte övernatta på samma plats mer än en gång om han eller hon inte var allvarligt sjuk.

Om den landsförvisade fick för sig att fly och gömma sig i England, förklarades han eller hon fredlös.

Det betydde att vem som helst hade rätt att döda flyktingen och inkassera en belöning på 5 shilling.

De flesta landsförvisade var utmattade trashankar när de väl nådde Dover – Englands största utskeppningshamn för kriminella. Men förödmjukelserna var inte över än.

I stället för att bara gå ombord på ett fartyg måste den landsförvisade vada ut i havet tills vattnet gick till knäna – och stående i de iskalla vågorna måste brottslingen försöka få lift med en båt på väg till Frankrike.

Lyckades inte det kunde ett av kungens fartyg, mot betalning, ta ombord syndaren på den korta över­färden mellan England och Frankrike.

Skeppen var sannolikt farligt överlastade – ju mer last, desto mer pengar tjänade fartygens ägare.

En samtida källa berättar att skepparna lastade ”så många hästar på fartygen att hästarna ibland trampas ihjäl, medan andra invalidiseras och sedan dör.

När en last på 24 eller 26 hästar vore det lämpliga, tar de 40 eller till och med 50 hästar ombord på ett och samma fartyg.”

Det troligaste är nog att människor packades minst lika tätt som hästarna under överfarten.

När de landsförvisade äntligen klev i land på fransk mark fick de klara sig helt själva.

Fransmännen kunde de inte tala med – på medeltiden var det bara överklassen som fick lära sig att tala främmande språk.

Andra landsförvisade var de nyanländas enda möjlighet att få lite stöd i tillvaron för att överleva.

Några hade turen att få jobb på en krog – i flera franska städer var det utlänningar som drev nio av tio krogar.

De flesta landsförvisade såg dock ingen annan utväg än att fortsätta sin kriminella bana.

Män lät sig värvas av rånarligor och kvinnor sökte sig till hamnområdenas bordeller där de underhöll engelska handelsresande.

Ytterst sällan gjorde kungen ett undantag och lät en landsförvisad återvända hem.

Mera vanligt var i stället att den engelske kungen tillfälligt avskaffade frivillig landsförvisning och under en ­period i stället tvångsrekryterade de kriminella till sin armé.