Bondläppar och fattiglappar blev osårbara soldater
Den brittiska armén hämtade sina soldater från samhällets bottenskikt. Patrask och fattiglappar lockades eller lurades in i den röda rocken och tvingades till stenhård disciplin. Straff, sjukdomar och umbäranden hörde till deras vardag. Trots detta bevisade rödrockarna under hela 250 år gång på gång att de var världens mest effektiva soldater.
”Mitt kavalleri galopperar efter vad som helst”, skrev Wellington.
Rytteriet hade inte infanteriets disciplin.
Soldaterna står skuldra vid skuldra, raka i ryggen och vända mot fienden. Den mynningsladdade musköten vilar vid höger fot. De långa, raka leden är som förstenade.
Dova dån från kanonerna signalerar att slaget redan har börjat. En kanonkula borrar sig in i kullen lite längre fram och vräker upp en kaskad av jord över bataljonen. Soldaterna kniper ihop ögonen och håller hårt i sina vapen.
Ännu en kanonkula slår ned framför bataljonen och studsar därefter in i de täta leden. Musköter, hattar och människokroppar slungas upp i luften.
Bombardemanget tilltar – och slutar sedan tvärt. Men då kan de väntande rödrockarna urskilja ett annat ljud: trummor som taktfast slår den franska anfallssignalen Pas de Charge.
Täta kolonner av blåklädda fransmän närmar sig. Britterna beordras att lägga an musköterna. Soldaterna i det främsta ledet ställer sig på knä. Hanarna spänns och mynningarna riktas mot den annalkande människomassan.
”Redo ... eld!” hörs ropet eka över slagfältet. En våg av blixtar löper längs linjen av soldater. Död och plågor är nu på väg mot fienden. Soldaterna sveps in i tät krutrök medan de febrilt laddar om sina musköter. Ännu en salva avlossas in i röken som nu nästan helt döljer de franska kolonnerna. Sedan hörs ordern att montera på bajonetten.
”Anfall ... bajonett!” skallar över slagfältet. Anblicken av den röda muren och bajonetternas blänkande blir för mycket för fienden. De flesta av de franska soldaterna kastar sina vapen och ränslar och flyr hals över huvud tillbaka nedför sluttningen. Ännu en gång avgår de brittiska rödrockarna med segern.
Den stående armén föds
Den röda färgen kopplades till engelska soldater under medeltidens hundraårskrig mot Frankrike. Då bar engelsmännen röda georgskors på tröjan för att skilja vän från fiende.
På 1500-talet krävde Henrik VIII att hans livvakter skulle ha röda dräkter. Den dräkten bärs än i dag när de är med vid kungliga ceremonier i London.
När de första professionella engelska regementena grundades år 1645 var det därför självklart att uniformen skulle vara röd. Artilleriet, det lätta kavalleriet och skytteenheterna bar kläder i alla möjliga färger men vanliga infanterister och ryttare var rödklädda i nära 250 år.
I början av 1700-talet skaffade sig regimen i London en riktig armé. Tidigare hade soldaterna fått lämna sin tjänst så snart kriget var slut, men den modellen hade nu blivit gammalmodig. Seger i krig mot det mäktiga Frankrike, ett växande välde av kolonier samt unionen med Skottland hade gjort Storbritannien, som landet nu hette, till en stormakt. Med den nya statusen följde både intressen som skulle värnas – och förpliktelser. Till detta behövdes soldater.
Armén blev aldrig särskilt stor eftersom flottan var det viktigaste skyddet mot angrepp av Brittiska öarna. Men armén försvarade kolonierna, upprätthöll lag och ordning på hemmaplan och var Londons förlängda arm i maktkamper på det europeiska fastlandet.
Försöken att höja rekryternas moral imponerade inte på pressen. Satiren gentemot armén var skoningslös.
Vagabonder och ficktjuvar i rött
När den brittiska armén var som störst år 1815 omfattade den 233.852 man. Formellt sett skulle soldaterna skriva in sig frivilligt men det var svårt att locka tillräckligt många att lämna hemmets trygghet för krigets faror.
Värvningsdelegationer bestående av en officer, två sergeanter och en trumslagare vandrade landet runt i jakt på folk som kunde fylla leden. Rekryteringen var rena showen för pöbeln, skrev rekryteringssergeant Thomas Jackson år 1812:
”Där spankulerade vi omkring med viktig min i våra finaste rockar och med svärdet i hand, medan vi trummade oss fram genom massorna av stirrande bönder, rödhåriga hantverkare och tjuvar.”
När åskådarna verkade tillräckligt imponerade av de glänsande uniformerna startade övertalningsproceduren. Om värvarnas övertalningsförmåga inte räckte till, använde de sig av mindre snygga metoder. Ofta söp de unga män redlöst berusade och gav dem en shilling i fickan som tecken på att de tagit emot kungens mynt. Sedan följde värvarna sina
offer till inkvarteringsstället där de unga männen blev rekryter i brittiska armén med 25 års tjänstgöring framför sig. År 1794 var genomsnittsåldern på de nya soldaterna 23 år – en 43-åring var nestor och en nioårig pojke den yngste.
Soldaterna var vanligtvis inte Guds bästa barn, oavsett om de hade värvats på gatan eller i fängelserna. Många kom från fattiga trakter som Irland eller det skotska höglandet. Irländarna och högländarna betraktades visserligen som underutvecklade barbarer men de var hjärtligt välkomna att riskera livet för kung och fosterland. På värvningsplakaten stod det med stora bokstäver att armén hade plats för många som i vanliga fall inte accepterades överallt: ”P.S. Även friska, unga irländare godtages.”
Det fanns många olika anledningar att skriva in sig under regementets fanor. En del unga män lockades av äventyret eller drevs av kärleken till fosterlandet. Andra såg soldatlivet som en chans att komma bort från problemen hemma.
För de allra flesta var det pengarna som lockade. Varje rekryt fick en bonus och i krigstider kunde det röra sig om en rejäl slant. Det fanns bedragare som levde på att skriva in sig, ta emot bonusen och sedan rymma – och efter en tid skriva in sig igen. Hederliga rekryter fick kläder på kroppen och någorlunda regelbundna måltider – vilket för många var ett betydligt bättre liv än vad de var vana vid hemifrån.
Rödrockarna skulle hållas kort
När man blivit inskriven i armén väntade sex–sju månader med daglig exercis. Rekryten skulle lära sig att marschera i takt, förstå trumsignalerna och åtlyda order snabbt och exakt.
I det ögonblick den nye soldaten tog på sig sin röda rock upphörde han att vara en egen individ. Han var bara en liten del av en 500 man stor bataljon och kunde inte längre agera självständigt. Enheten fungerade bara om alla gjorde samma sak samtidigt.
Den absolut viktigaste delen av träningen var formationsbyten. Soldaterna övade på att gå från marschkolonn till uppställning på linje, redo att skjuta. Om fiendens kavalleri anföll skulle linjen snabbt bli till en fyrkant med bajonetterna utåt åt alla håll. Det var livsviktigt att varje soldat visste sin plats i formationen och lydde order.
Armén hade sina metoder för att uppnå omedelbar lydnad: Minsta fel ledde till bestraffning – allt ifrån extra vakttjänst till avrättning. Piskan användes flitigt och för grova brott kunde man få ända upp till 1.200 slag. I sådana fall delades straffet vanligtvis upp i två omgångar eftersom det inte var många som överlevde fler än 700 rapp åt gången.
Om en rödrock blev kissnödig under marsch måste han be om ett kisskort hos kolonnens kommendör. Om han lämnade sin plats utan kortet kunde han räkna med att få smaka piskan.
Under pågående strid bestraffades grova förseelser omedelbart. Om en soldat lämnade sin plats i ledet kunde han räkna med drastiska påföljder.
”Soldater som lämnar sin position eller ger upp ska omedelbart dödas av den officer som leder plutonen. En soldat som inte vill kämpa för sin kung och sitt fosterland förtjänar inte att leva”, varnade James Wolfe sina män i 20:e regementet under utbildningen i Canterbury år 1755. Själv dog han som general, bara 32 år gammal, just när hans trupper tvingade en fransk armé på flykt utanför Quebec i Canada.
År 1789 ägde den franska revolutionen rum och förändringens vindar svepte över Europa. Prygelstraffet avskaffades av flera arméer som nu började se den enskilde soldaten som en medborgare med rätt till en värdig behandling. Men de vindarna blåste förbi Storbritannien. Här fick piskan lov att dansa på rödrockarnas ryggar under nästan ett helt århundrade till.
Även britternas skjutträning skilde sig från många andras. Varje man avlossade 30 övningsskott om året och i särskilda skyttetrupper kunde det bli ända upp till 60 skott. Med europeiska mått mätt var detta ett enormt slöseri.
Träffsäkerheten med musköterna var så usel att det verkade dumt att offra en massa dyra blykulor under träning. Men inom brittiska armén hade man en annan åsikt – vilket säkerligen bidrog till rödrockarnas överlägsenhet på slagfälten.
Under första världskriget försökte armén ha kvar den frivilliga värvningen men gav upp efter två år.
##
Fienden var den minsta faran
I de överfulla kasernbyggnaderna hade varje soldat bara hälften så mycket plats som i en genomsnittlig fängelsecell. Vid varje kompani fick några soldater lov att bo tillsammans med hustru och barn och därför fanns särskilda familjerum i de flesta baracker.
Det var inte så mycket för familjernas skull men de övriga soldaternas nattsömn skulle inte störas av barnskrik. Övriga soldater fick betala om de ville ha lite kvinnligt sällskap.
Soldathustrun hade viktiga arbetsuppgifter inom kompaniet: hon lagade mat, tvättade kläder och städade. Några soldathustrur följde till och med med sina män ut i krig och tog då ofta hand om sjuka och sårade soldater.
Kvinnorna var dessutom ovärderliga i det timslånga projekt som det innebar att sätta upp håret. Före år 1795 skulle soldaterna nämligen ha långt hår, varsamt upprullat och vitpudrat på regementsenligt sätt.
Alkohol var 1700- och 1800-talens motsvarighet till medicin och varje soldat tilldelades en daglig ranson rom. Om romransonen inte delades ut kunde officerarna räkna med oro i leden. De flesta soldater nöjde sig dock inte med att dricka det som armén bjöd på. De tog gärna chansen att konsumera mer sprit så snart de fick möjlighet.
År 1809 var en brittisk armé på flykt genom Spanien med stora franska styrkor i hasorna. Alla som kom på efterkälken kunde räkna med att dö eller tas tillfånga. Men när soldaterna hittade ett välfyllt spritlager glömde de allt.
Artillerikapten William Webber var skakad över händelsen: ”Under reträtten från Valdemoro till Pinto förlorade 4:e divisionen 500 eller 600 man på det mest skamliga vis. Nästan 800 bröt sig in i en vinkällare och berusade sig i sådan grad att mycket få av dem var förmögna att fortsätta. Många låg livlösa på marken och blev lätta offer för fiendens kavalleri.”
Tjänsten var livsfarlig
Förr eller senare måste de flesta rödrockar ut och resa, antingen ut till slagfält i Europa eller till garnisoner i alla hörn av det ständigt växande brittiska imperiet. Soldaterna reste med transportfartyg som kunde bli deras hem i upp till ett halvår om destinationen var en koloni i Fjärran Östern. Under däck bodde soldaterna ännu trängre än hemma på kasernen i Storbritannien.
Under resans gång plågades soldaterna av sjukdomar som bl.a. berodde på dålig kost och usel hygien. Åren 1776–80 dog 11 procent av soldaterna under resan över Atlanten till Västindien.
Väder och vind krävde också sina offer, i synnerhet innan ångfartygen kom i mitten av 1800-talet. Bara år 1706 förlorade armén 8.200 man vid skeppsbrott under transporter till Spanien.
Chanserna att överleva behövde inte alltid bli bättre när trupperna väl kommit fram. De riskerade att dödas eller såras i strid, men sjukdomar var den allra största faran. Under Krimkriget på 1850-talet dödades tre gånger så många soldater av epidemier som av fienden.
Vissa platser var ökända för sitt farliga klimat. Redan under utbildningen fick soldaterna lära sig att frukta Västindiens gula feber och rädslan var befogad: Under sju år förlorade 38:e regementet 1.068 man här. Rykten om en förestående transport till Karibien kunde få en hel bataljon att göra myteri.
Efter segern över Napoleon vid Waterloo 1815 började många souvenirer tillverkas.
Här är en snus-tobaksdosa med segrarna på.
Fältslag var sällsynta
Soldatens tid gick åt till vakttjänstgöring och marscher och när han till sist mötte fienden var det oftast i mindre bataljer. Inte ens under de mest intensiva fälttågen utkämpade brittiska armén mer än ett enda slag om året. Men det var då rödrockarna byggde upp sitt rykte genom en lång rad av lysande segrar.
Fältslagen på 1700- och 1800-talen utkämpades enligt ett fast mönster. Kampen inleddes med kanonsalvor från båda sidor. Det mesta av ammunitionen var massiva järnkulor. Artilleristerna försökte träffa framför fienden så att kulorna skulle studsa in bland soldaterna.
Efter kanonernas dånande inledning följde infanteristernas kamp. Den mynningsladdade musköten ”Brown Bess” var rödrockarnas vanligaste vapen i drygt hundra år, men även om vapnet ansågs vara Europas bästa var det mycket svårt att träffa rätt med det. För största möjliga effekt skulle soldaterna stå tätt och avfyra sina vapen på 50 meters håll.
Blykulorna från musköterna stod för 60 procent av förlusterna på slagfältet. De hade en diameter på 19 mm – tre gånger bredare än patronen i många moderna handeldvapen – och gav fruktansvärda skador.
Om kulan inte dödade omedelbart var det stor risk för att krutrester och brända tygbitar orsakade infektion i såret. Kulorna krossade ofta ben på sin väg genom kroppen och bakom frontlinjen amputerade fältkirurgerna armar och ben på löpande band.
Oavsett hur svårt skadad en rödrock var, förväntades han uppföra sig värdigt in i det sista. Efter slaget vid Waterloo gav sergeant Michael Connely en svårt sårad soldat en reprimand när mannen skrek av smärta så att en fransman hörde det: ”Håll käften, din gapige jävel, och skäm inte ut ditt land. För Guds skull, dö som en man!”
För ett fåtal lyckosamma slutade soldatlivet på arméns vårdhem i Chelsea. Många andra hamnade som tiggare på gatan.
När fiendens linje började ge vika var det dags att anfalla med bajonetterna. Oftast flydde motståndarna redan innan trupperna drabbade samman och bajonettstrider på öppet fält blev med tiden alltmer sällsynta.
I kampen om befästa ställningar var det ofta blankt stål som avgjorde det hela. Formationer och exercis var inte till någon större nytta här; varje soldat fick klara sig på egen hand. Det fick menige Bancroft erfara under Krimkriget när han försvarade en brittisk ställning vid Inkerman år 1854:
”Den förste ryssen genomborrade jag i bröstet. Han föll död ned. Därefter blev jag stucken i munnen med stor kraft, vilket fick mig att vackla bakåt medan jag sköt den andre ryssen och genomborrade den tredje med bajonetten. En fjärde och femte kom emot mig och stack mig i sidan. Jag föll, men lyckades genomborra den ene och slå ned honom medan jag kämpade med bajonetten mot den andre.”
När striden ebbat ut var slagfältet en fruktansvärd syn. Trasiga kroppar och förstörd utrustning låg kvar på marken och överallt hördes de sårades jämmer och hästarnas gnägganden. Efter segern fick generalerna befordran, titlar och statspension från ett tacksamt fädernesland.
Den menige rödrocken fick nöja sig med att ta vad han kunde på slagfältet. Om soldaten klarat sig oskadd genom striderna kunde han förvänta sig fler år av vedermödor, umbäranden och livsfara. Invalidiserade soldater gick en osäker framtid till mötes; de var beroende av statens och privatpersoners välvilja.
Slutet för rödrockarna
De brittiska soldaterna bar sina röda rockar med stolthet, men under 1800-talet började färgen bli livsfarlig för soldaterna som tvingades söka skydd i terrängen när det kom mer träffsäkra vapen med större räckvidd. De röda uniformerna avslöjade dem direkt. En annan nymodighet var rökfritt krut: nu kunde en skytt avfyra sitt vapen utan att avslöja sin position.
Den röda rocken bars i strid för sista gången vid Khartoum under fälttåget i Sudan 1885. Därefter kläddes brittiska soldater i kaki från topp till tå. Den gulbruna färgen var tråkigare men mycket mer praktisk. Under första världskriget tågade Storbritanniens franska allierade till fronten i färgglada blå jackor och röda byxor – och fick betala ett högt pris.
Armén förblev professionell i ytterligare några år. Första världskriget krävde mängder med dödsoffer bland soldaterna och år 1916 infördes värnplikt i Storbritannien. Nästan 300 år efter det att de första karriärssoldaterna tagit på sig sina röda rockar förpassades den brittiska yrkesarmén till historien.