Blixtsnabba försändelser: Underjordiska rör var 1800-talets brevbärare
Postbuden och kurirerna på 1800-talet förlorade dyrbar tid när de satt fast i trafikstockningar – viktiga meddelanden hann ofta inte fram i tid. Därför uppfann idérika ingenjörer ett system av rör och tryckluft som kunde föra runt posten i metropolerna.
I Berlin anammade man snabbt rörposten; första linjen invigdes år 1865. Till slut hade staden 40 mil rörledningar.
Ett 413 meter långt gjutjärnsrör sträckte sig i juli 1861 tvärs igenom Battersea Park intill Themsen.
I den ena änden av röret fanns en öppen lucka, och in i det mörka röret försvann en räls. En vagn lastad med cement stod utanför röret och storleken på vagnen passade precis på millimetern med rörets diameter.
Nu skulle det bevisas att tunga vagnar kunde förflyttas med hjälp av tryckluft.
Ingenjörerna Thomas Rammell och Josiah Latimer Clark ville demonstrera att en maskin kunde pumpa luft genom röret och därmed förflytta den 2,5 meter långa vagnen mer effektivt än med ett ånglokomotiv.
Efter en mängd försök fick uppfinningen så småningom sin slutgiltiga form. Principen med tryckluft i rör vann mark i västvärldens största städer och rörpost används än i dag, 150 år senare.
Snabb kommunikation
I mitten av 1800-talet fanns ett skriande behov av bättre kommunikationsvägar i storstäderna.
En enorm mängd fabriker, skorstenar och bostadskvarter växte fram under den industriella revolutionen och London blev världens största stad – men den kippade efter andan. Infrastrukturen hängde inte med.
Hästkärror och fotgängare trängdes på gatorna och transport av post och varor gick alldeles för långsamt.
Telegrafen var uppfunnen men telegrafstationerna var ganska få och själva transporten från telegrafen och vidare till mottagaren gick alldeles för långsamt i förhållande till det i övrigt blixtsnabba kommunikationssättet.
Trots att avståndet mellan Londons Electrical & International Telegraph Company och börsen var bara 106 meter behövdes det en förbindelse.
Buden som banade sig väg genom trafiken fick helt enkelt inte fram de viktiga meddelandena tillräckligt snabbt.
Ingenjörerna gnuggade geniknölarna för att komma på ett snabbt, bekvämt och effektivt postsystem i städerna.
Ångmaskinen och mekaniken var förhärskande, men det fanns faktiskt uppfinnare som tänkte i andra banor.
En av dem var britten George Medhurst, som brann för att generera energi och rörelse bland annat med komprimerad luft.
Medhurst hade massor med idéer och år 1810 presenterade han hur man skulle kunna använda tryckluft för att transportera föremål och till och med personer genom rör.
Succé på testbanan
Medhurst tog aldrig patent på sina idéer, vilket ingenjörerna Josiah Latimer Clark och Thomas Rammell var tacksamma för.
Det var Clark som löste uppgiften åt Electrical & International Telegraph Company genom att bygga ett tryckluftsystem 106 meter fram till börsen, långt under Londons jäktiga finanskvarter.
Samtidigt beskrev Thomas Rammell hur man skulle kunna lösa trafikproblemen i London genom att skapa ett underjordiskt nät för varutransporter under hela staden.
Rammells lösning var tryckluft – ånglok var alldeles för stora och förorenande för att köras i tunnlar.
Clark och Rammell utvecklade sitt system och i juli 1861 var de redo att testa det uppe på marken intill Themsen.
De lastade en hemmagjord postvagn med ett ton cement, rullade in den i röret och stängde luckan.
En kompressor startades och tryckluften sköt iväg vagnen. Femtio sekunder senare kom vagnen ut i andra änden, 413 meter bort.
Provkörningarna fortsatte under hela sommaren och postvagnen kom upp i 65 km/h. Uppfinnarna bjöd in allmänheten till testerna.
De lade en madrass i vagnen och lät sin assistent Tom Gatehouse åka genom röret.
”Varje gång var det en spännande resa. Luften var frisk och sval, även på den varmaste sommardag.
I mörkret kändes det som att gå ut över kanten till ett stup med fötterna först. Första gången jag åkte var det skrämmande att bli skjuten genom ett rör i hög fart”, berättade han.
Efter lite knot anammade postväsendet den nya tekniken och Clark och Rammell fick tillstånd att bygga en 549 meter lång rörpostlinje från Euston Station till postväsendets North West District Office.
Clark och Rammell uppfann ett posttåg som drevs med tryckluft i ett 549 meter långt rör i London. Systemet var klumpigt men tanken bakom det spred sig till andra städer.
Rörposten band ihop Paris
Rörposten fick sina största framgångar på kontinenten. Rammells och Clarks system var förvisso imponerande men de stora postvagnarna var opraktiska.
I Paris gick ingenjörerna Franz Felbinger och Arthur Crespin också och grubblade på en omfattande pneumatisk postlinje.
Men i stället för de tunga brittiska vagnarna ville de kapsla in posten i små cylindrar som skulle skickas i ett nätverk av tio centimeter tjocka rör.
Felbinger och Crespin konstruerade en sändnings- och mottagningsapparat där de kunde aktivera tryckluften och skicka iväg posten genom att vrida på ett handtag.
I rörpostsystemen använde man sig av antingen över- eller undertryck, eller en kombination av de båda.
I början drevs pumpstationerna med ångmaskiner och över- och undertrycket bevarades i tankar, precis som i en modern kompressor.
Under 1870-talet bredde rörposten Le Petit Pneu ut sig i Paris och till sist låg det 467 km poströr under stadens gator och trottoarer.
Post- och telegrafmyndigheterna i andra länder insåg fördelarna med systemet; rörposten var ett perfekt mellanting mellan brev och telegram.
Le Pneu var snabbare än vanliga brev – det tog bara två timmar för ett meddelande att gå från den ena änden av Paris till den andra – och det blev betydligt billigare än telegram.
Systemet knöts ihop med rörpostkontor där brev och meddelanden lämnades in. Expediterna skickade iväg rörposten och för varje kontor kom cylindern närmare sitt mål.
Cylindrarna kunde inte hitta fram på egen hand, och därför behövdes postanställda som såg till att de hamnade i rätt linjer.
När cylindern kom fram till det rörpostkontor som låg närmast mottagaradressen transporterades meddelandet ut till adressaten med hjälp av cykelbud.
Breven fick en speciell rörpoststämpel beroende på om de var avsända i São Paulo, Wien eller Leipzig.
Storstäder tog till sig uppfinningen
Inom stadsgränsen i Berlin ersatte rörposten telegrammen helt och hållet. År 1908 kostade ett rörpostkort 25 pfennig; ett telegram på bara 10 ord var dubbelt så dyrt.
Varje ord därutöver kostade 5 pfennig, cirka 3 kronor i dag. För Berlinborna blev rörposten ett självklart val.
Den amerikanske journalisten Otto Friedrich kallade systemet för en fest i informationsutbyte.
Inte många hus eller hotellrum hade telefon, och därför var rörposten det bästa sättet att snabbt få fram korta meddelanden:
”Via rörpost fick man veta vem som fått nytt jobb. Vem som gått igenom en kris i äktenskapet.
Man ingick avtal eller sade upp dem. Kan jag komma och äta i kväll? Hur bestämde vi om onsdag?”, skrev Otto Friedrich.
Franz Felbinger och Arthur Crespin gick från det ena rörpostbygget till det andra. De var med och byggde rörposten i Wien, Berlin, München och andra storstäder.
Den franske presidenten utnämnde senare Arthur Crespin till riddare av Hederslegionen, den franska förtjänstorden, för hans bedrifter.
Fram till första världskriget spred sig rörposten i de europeiska och amerikanska storstäderna. Berlin hade cirka 400 kilometer rör, New York hade 69 kilometer.
Många städer med trafikproblem insåg rörpostens fördelar, till exempel Chicago, Boston, Prag, Amsterdam och Bryssel.
Rörpostavdelningen i New York förfogade över totalt 69 kilometer rör med större diameter än de europeiska. Rörposten i New York fanns kvar till 1953.
Telefaxen blev dödsstöten
Men rörposten skulle inte leva för evigt. I takt med att telekommunikationen bredde ut sig efter andra världskriget lades rörpostanläggningarna ned.
Även världens största rörpostanläggning tvingades slå igen när Berlin övergav rörposten år 1976, och i augusti 1984 kom turen till Paris och Le Petit Pneu.
Stängningen meddelades i en liten notis i Paris tidningar: ”Den pneumatiska servicen ställs in på onsdag klockan 17.
Tjänsten har blivit olönsam”, stod det kort om det 118 år gamla systemet. Och tidningsläsarna behövde bara se sig omkring för att förstå att det var sant.
På 1980-talet blev telefaxen vanlig och konkurrerade ut rörposten helt.
Rörpost används än i dag, men bara i mindre skala internt i byggnader där man ofta behöver skicka små föremål – till exempel blodprover inom ett sjukhus.