Bleka turister vallfärdade till grisfesterna

Alkoholen får gästerna att inta restaurangens dansgolv. När det är dags att traditionsenligt kora ”festens drottning” skuttar en kvinnlig gäst upp på scenen framför orkestern. Hon knäpper upp klänningen och visar hela härligheten – till stort jubel från de berusade gästerna. Efter det vinner hon så klart titeln.

Restauratören följer lugnt uppståndelsen, för under 1970-talet formligen håvar don Antonio, mer känd som ”Gris-Antonio”, in pengar på sin verksamhet.

I två årtionden har turister från Skandinavien strömmat till Spaniens värme och billiga rödvin. Charterresor till Sydeuropa har blivit en miljardaffär och en av de största inom branschen är den danske resekungen Simon Spies.

Välfärd gav reslust

Möjligheten att komma bort från Nordens nyckfulla sommar uppstod efter andra världskriget. En växande ekonomi gav nordborna pengar som de kunde spendera på en ny förmån: den lagstadgade rätten till betald semester.

Längtan efter att få se världen och samtidigt få lite sol tilltog, men bara tanken på att helt på egen hand boka hotell och beställa mat i ett främmande land hindrade många från att resa söderut. I byn Tjæreborg på den danska halvön Jylland riktade en grupp reslystna, men oerfarna sockenbor år 1950 en bön till stadens präst Ejlif Krogager om att han skulle arrangera en resa åt dem.

Prästen hyrde en buss och meddelade att han hade 30 biljetter till salu. Platserna gick åt som smör i solsken. På sommaren rullade bussen iväg mot Spanien med en grupp sockenbor och Krogager som guide. Några år senare startade Krogager firman Tjæreborg Rejser. Med en flotta om 80 bussar ägde han Skandinaviens största bussresebyrå.

Flera resebyråer upptäckte Sydeuropa, bland dem svenska Nyman & Schultz (som senare blev Vingresor). Populära mål för 1950-talets bussturister var franska Rivieran och italienska Gardasjön, men den spanska ön Mallorca med sitt sköna klimat och sina låga priser lockade alltfler gäster.

I Danmark stod bland annat De Forenede Rejsebureauer för resorna till Mallorca. Där kunde turisterna få en översvallande psykologistudent vid namn Simon Spies som reseledare.

”Är ni redo att bli uppladdade?” brukade Spies ropa på bussen med sin släpiga röst.

Simon Spies kunde dricka de flesta turister under bordet och ändå stå beredd vid bussen morgonen därpå. Under den totalt 36 timmar långa resan fick festprissen Spies bara tillfälle att vila en stund på nattfärjan mellan Barcelona och Mallorca. Den kroniska sömnbristen hindrade dock inte Spies från att få en genial idé, som kom att förändra Nordeuropas resebransch för all framtid.

Mardrömsresa sålde bra

Simon Spies blev precis lika förtjust i Mallorca som sina gäster. Under en vistelse på ön år 1956 gjorde den 35-årige reseledaren upp en plan: Varför inte låta turister resa söderut under lågsäsongen, från oktober till mars, då öns hotell ändå stod halvtomma?

Spies fick bra priser av Mallorcas hotellägare, framför allt för att han utlovade full beläggning. Den 11 november 1956 satte Spies in en tidningsannons för sitt nya bolag Spies.

”Vill ni bada i Medelhavet på juldagen?” lockade texten i annonsen.

Priset för fyra veckor på Mallorca var 995 kronor, vilket motsvarade en och en halv månads lön för en hantverkare. Det höga priset till trots såldes emellertid de 26 platserna, och Spies kunde hålla vad han lovat hotellägarna.

Resenärerna fick skumpa fram genom Europa på tåg med obekväma sovvagnar, eftersom Frankrike hade förbjudit utländska charterbussar att passera igenom landet. Spies, som var med på resan som guide, drog vitsar som fick även de värsta gnällspikarna på gott humör.

På Mallorca visade det sig emellertid att hotellägarna inte hade hållit sin del av överenskommelsen. Endast ett fåtal av de utlovade rummen var klara; vissa av dem fanns till och med på hotell som ännu inte var färdigbyggda.

Spies löste problemet genom att dels skaffa rum på andra hotell, dels dela ut kannor med sangria – som han betalade för ur egen ficka. Det söta, svalkande rödvinet var uppskattat. Flera av turisterna drack så mycket att de somnade i hotellets solstolar vid poolen. Efter några timmars sömn vaknade de med knallröd hud, sönderbrända av den starka Medelhavssolen.

Spies försäljning under nästa säsong gick strålande. I katalogen fanns en poetisk beskrivning av den ansträngande resan, bland annat av färjeturen till Mallorca.

”Vem vill inte gå upp på däck och se ut över Medelhavet i stjärnornas sken innan det är dags att krypa ner i våra reserverade kojer och se fram emot att vakna morgonen därpå, då hesperidernas gyllene ö Mallorca visar sig vid horisonten”, stod det i katalogen säsongen 1957–1958. Orden var Simon Spies egna.

Flyget var för fint folk

Det var emellertid inte alla turister som skramlade fram söderut med buss och tåg. Sedan år 1953 hade bland annat det svenska bolaget Transair flugit turister söderut med propellerplan. Liksom Simon Spies föll Transairs försäljningschef Göte Rosén pladask för Mallorca och öns huvudstad Palma: ”Jag satt i solen och lät den bränna min bleka hud och beundrade den vackra utsikten över Palma. Jag slöt ögonen och tänkte att det här skulle kunna bli ett semesterparadis för stressade svenskar”, skrev Rosén i sin memoarbok Vägen till Palma från år 1970.

Flygresan med Transair var nervpirrande. De ovana ljuden från planet, en sliten DC-3:a från andra världskriget, fick passagerarna att klamra sig fast i sätena av skräck. Personalen serverade konjak för att lugna dem.

Från år 1956 sålde svenska Vingresor paketresor med flyg, kost och logi – allt förbetalt hemifrån. De chartrade planen behövde dock mellanlanda för att tanka vid minst tre tillfällen, bland annat i Marseille i Frankrike. Först 13 timmar senare var gästerna framme i semesterparadiset.

Att resa med flygplan under efterkrigsåren betraktades som en lyx. De få avgångarna och de höga bränslekostnaderna gjorde biljettpriset fyra gånger dyrare än en tågresa av motsvarande längd. Det innebar att flygturisterna var finklädda – herrarna i slips och kavaj, damerna i klänning.

Lokalbefolkningen betraktade resenärerna som distingerade gäster. När de första svenska charterturisterna landade på den spanska ön Tenerife år 1956 stod två borgmästare och en orkester och väntade på flygplatsen för att välkomna dem.

Trots priset köpte svenskarna år 1956 hela 10 000 flygresor av charterbolagen. Simon Spies lät sig inspireras av sina svenska kollegor. Från julen 1958 erbjöd även han sina gäster att resa söderut med flygplan. Spies, som hade mängder av kunder, kunde få flygbolagen att erbjuda stora rabatter, vilket gjorde att han kunde hålla lägre priser än sina konkurrenter.

”Jag tjänar kanske bara elva kronor per resa, men med tanke på att jag säljer en miljon resor om året blir det ju ändå en del”, sa Simon Spies om sin affärsmodell.

Ejlif Krogager tog upp konkurrensen när han startade flygbolaget Sterling Airways år 1962. Två år senare bildade Spies bolaget Conair. Sterling Airways var dock snabbast, eftersom man flög med franska Super Caravelle, världens första jetflygplan i charterbranschen.

Med Caravelleplanen tog resan till Spanien bara sex och en halv timme. Storhetstiden för den klassiska chartersemestern kunde börja.

Bolagen hittade nya resmål

Franco godkände bikinier

För små sömniga spanska fiskelägen blev invasionen av berusade och halvnakna skandinaver omtumlande.

År 1953 var det nära att Pedro Zaragoza Orts, borgmästaren i badorten Benidorm, blev bannlyst av den lokale ärkebiskopen efter att ha tillåtit den oanständiga bikinin, det diminutiva plagg som turisterna från Nordeuropa älskade att bada och promenera i på stränderna.

Borgmästaren visste att ett bikiniförbud skulle inverka negativt på turismen, och därmed på stadens ekonomi, men för en katolik innebar en bannlysning ett liv efter detta i helvetets lågor. Orts hoppade resolut på sin Vespa och körde de cirka nio timmarna till Madrid, där han lyckades få audiens hos general Franco, Spaniens envåldshärskare.

”Jag bytte skjorta, men gick in till generalen med byxorna fläckade av motorolja. Han stöttade mig och bikinin blev kvar”, mindes Pedro Zaragoza Orts vid ett senare tillfälle.

Borgmästaren slapp undan exkommunikation när biskopen valde att ta tillbaka sitt hot, allt för att inte misshaga den spanske diktatorn.

Även hotell, barer och restauranger ställde om till nordbornas vanor och smaklökar. Nya menyer dök upp i badorternas gatubild med för spanjorer exotiska erbjudanden som smörrebröd, snaps och fika.

I synnerhet kaffet var en känslig sak. På väg från flygplatsen pumpade nervösa svenska turister sina guider om huruvida det serverades ”svenskt kaffe” på hotellet.

För att folk skulle kunna stilla sitt kaffesug ställde resebyrån Fritidsresor ut påsar med kaffe och filter på gästernas säten i planet före avgång. Under semestern kunde gästerna sedan själva ordna kaffe i semesterlägenheten som ingick i Fritidsresors paketresor.

Andra resebolag försåg på förhand hotellen med drickbart kaffe.

Tabbe blev till grisfest

Det spanska köket uppfattades som stark mat med sina främmande kryddor, bland annat vitlök, som gav dålig andedräkt. Många nordiska charterturister föredrog kroketter och brunsås, vilket gjorde att de spanska restaurangerna på 1960-talet började servera mat som påminde om det nordiska köket.

I sin norska resekatalog rekommenderade Vingresor sina kunder att komplettera frukosten med medtagen ost, marmelad och kaffe, som hotellpersonalen kunde brygga efter nordisk smak. Ett annat tips var att börja dagen med ett glas Fernet-Branca eller Jägermeister för att undvika magont på grund av den spanska maten – och det suspekta kranvattnet.

Helt fel gick det år 1961 på Gran Canaria, där en svensk guide stod med en grupp rosenrasande gäster. Hotellet hade inte tillräckligt många rum, så vissa av turisterna hade inkvarterats på ett sanatorium. Guiden överöstes av klagomål. Sjukhusmaten var ju oätlig!

Som kompensation fick guiden tag i Antonio Santana Miranda, en lokal restauratör som lovade att servera grillad gris. Det var visserligen inte fläskkotlett eller fläskstek, men nära nog. Tyvärr glömde spanjoren bort överenskommelsen, så när 50 hungriga svenskar dök upp utanför restaurangen på kvällen öppnade Miranda dörren iklädd pyjamas.

Han fick emellertid snabbt på sig kläder och kallade in en orkester. Matlagning fanns det inte tid för, så en hel gris åkte på grillen. Djuret stekte i flera timmar, medan restaurangpersonalen öppnade vinflaskor och hällde upp i glasen åt de hungriga och irriterade gästerna. För varje glas blev emellertid svenskarna lite gladare, så kvällen slutade som en hejdundrande fest med levande musik, dans, helstekt spädgris och floder av vin.

Ryktet om den fantastiska kvällen spreds snabbt och restaurangen fick snart flytta till större lokaler för att kunna ta emot alla nordiska charterturister som ville festa hos ”Gris-Antonio”.

Förargelse ökade försäljningen

Den ökade konkurrensen mellan flygbolagen pressade ner priserna. År 1966 kostade två veckors semester på Mallorca bara 395 kronor, cirka 5 250 kronor omräknat i dagens penningvärde. Sommardestinationer som Kreta, Kos och Rhodos dök upp i de nordiska resebyråernas kataloger och i en del familjer sparade man ihop pengar för att kunna komma iväg på både en sommar- och en vinterresa.

Spanien var fortfarande skandinavernas favorit, framför allt Costa del Sol, Mallorca och Kanarieöarna, alla destinationer med fina stränder och milda vintrar. Hundratusentals turister norrifrån hade köpt resan av antingen Spies eller Krogager.

”Det må vara att Spies är billigare, men vi flyger folk snabbare fram och tillbaka, så att de får mer ut av semestern”, kommenterade Ejlif Krogager, som syftade på sina Caravelleplan.

Simon Spies hade emellertid större fallenhet för marknadsföring än ”prästen”.

Slösaktighet blev Spies kännetecken. I en intervju på Danmarks Radio berättade Spies att han för att se bättre alltid köpte platserna framför sig när han gick på teater.

”Jag bokar alltid platsen bredvid också. Den är till min käpp”, sa resekungen och skrattade.

I Nordens skvallerpress skrevs det massor om Spies extravaganta livsstil, vilket emellertid bara gjorde att försäljningen av resor ökade. ”Dålig press är bättre än ingen press”, som Spies sa.

I vissa fall sålde han till och med fler resor än det fanns plats för på flygplanen. Då fick vissa passagerare sitta på golvet eller i pentryt hos flygvärdinnorna.

Som kompensation sänkte Spies priset. I ett fall tvingades emellertid Spies ta fram den riktigt stora plånboken. När resebolaget saknade ett flygplan till en avgång från Köpenhamn bjöds nämligen de strandsatta resenärerna på den välrenommerade restaurangen Wivex på Tivoli och fick sedan övernatta på lyxhotell.

”När man väl gör en tabbe är det väl lika bra att tabba sig ordentligt”, kommenterade Simon Spies.

Turisterna marinerades i alkohol

För en del charterturister började festen redan på planet. Kabinpersonalen sålde alkohol, och med taxfreepriser ombord var vin, champagne och sprit som whisky och rom mycket billigare än hemma.

Flygplansmaten med små köttbullar, sill och snaps gjorde också mycket för att höja humöret.

Alkoholkonsumtionen fortsatte på de allt populärare grisfesterna. På 1960-talet hade konceptet spridit sig till Mallorca och Costa del Sol. Nu festades det två–tre gånger i veckan, året runt, och varje gång kom 12–15 bussar lastade med charterturister.

”Alkoholen fick snabbt upp stämningen. Många fick flickvänner, som de i vissa fall till slut gifte sig med”, berättade dansken Lennart Isaksen, tidigare chefsreseledare på Spies, för La Danesa.

Grisfesterna samlade människor från alla samhällslager – sophämtare och advokater satt vid samma långbord – men festerna hade enligt Lennart Isaksen också en baksida: ”Guiderna ville för allt i världen undvika att hamna på sista bussen hem. Till den körde kypare folk i skottkärror och bar in dem på bussen.”

I bussarna tog guiderna med sig påsar ifall någon behövde kräkas. Särskilt berusade gäster fick sova av sig ruset på restaurangen tills de kvicknade till och kunde berätta vilket hotell de bodde på.

På dagarna utforskade charterturisterna städernas marknader, som var fulla av krimskrams som spanska sjalar med fransar och färggranna åsnor av trä. Djärvare charterturister följde med guiden på söndagens stående utflykt: tjurfäktning. Från åskådarplatserna kunde nordborna följa matadorens blodiga kamp mot tjuren och känna kalla kårar längs ryggraden.

”Ett skräckinjagande men färgsprakande drama på arenan”, löd beskrivningen från charterturisten Ole Clifford Pejtersen i Danmarks Posten (nuvarande Danes), en medlemstidning för utlandsdanskar.

Chartersemestern blev ett nöje för alla

Vissa turister blev så förtjusta i Spanien att de bosatte sig där. Priserna i 1970-talets Spanien var lockande för nordeuropéer. I snabbköpet kostade en liter mjölk tio pesetas, cirka sju kronor i dagens penningvärde. En liter vin kostade mindre än sex kronor.

Andra skandinaver öppnade hotell, barer eller restauranger med namn som Holger Danske och Viking. Där proppade deras landsmän i sig potatissallad och stekt fläsk med persiljesås utan att behöva oroa sig för att maten skulle innehålla oregano, saffran eller några andra mystiska kryddor. Maten sköljdes ner med importerad Carlsberg och Aalborg Akvavit.

Med tiden hade nya, snabbare jetflygplan fått ner restiden till två och en halv timme, vilket öppnade för ännu fler avgångar, bland annat med SAS-ägda Scanair. SAS ledning hade länge rynkat på näsan åt charterresorna, men med tiden insåg man att marknaden var en guldgruva.

Den ständigt växande reslusten gynnade branschen. Med sina nyinköpta Boeingplan kunde Spies från år 1968 skicka iväg över 180 000 turister om året. Resebyrån fick försäljningskontor i bland annat Sverige och Finland, medan Fritidsresor slog sin in på den danska marknaden under namnet Fritidsrejser A/S.

Ejlif Krogager var branschens gigant. Kring år 1970 rundade Sterling Airways, världens största privatägda charterflygbolag, passagerare nummer en miljon. År 1973 var Tjæreborg Rejser Europas största researrangör med 600 000 gäster om året.

För att strömlinjeforma försäljningen införde Ejlif Krogager ett datasystem, men Simon Spies stretade emot den nya tekniken. För Spies kändes gamla hederliga räkenskapsböcker som ett mer trovärdigt sätt att hålla ordning på miljardomsättningen.

Kris satte stopp för semesterfirandet

I början av 1970-talet tillkom nya resmål i bland annat Turkiet. Gipskopior av historiska statyer i miniformat var populära souvenirer och efter Greklandssemestrar följde även retsina, vinet med sin speciella smak av kåda, med i resväskan.

Miljontals gäster sökte sig fortfarande till Spanien, där betonghotell sköt upp längs kusterna. Tjæreborg byggde bland annat ett eget hotell i Torremolinos. Allt såg ljust ut för den skandinaviska resebranschen, men så kom den globala oljekrisen år 1973.

Krisen uppstod när Opec, de oljeexporterande staternas organisation, införde embargo mot länder som stöttade Israel. Oron på oljemarknaden fick priset på ett fat råolja att stiga från cirka tre till elva dollar. Prisökningen drabbade även charterbranschen, där ett stort antal resor fick ställas in.

På 1980-talet återfick världsekonomin balansen, varefter nya, exotiska resmål som Thailand och Sri Lanka introducerades. I dag säljs miljontals charterresor om året i Skandinavien.

Epilog: År 1984 dör Simon Spies av levercancer. Hans fru Janni Spies ärver resekungens miljarder och blir Europas rikaste änka. Fem år senare köper Spies upp den största och äldsta konkurrenten Tjæreborg Rejser. Dåligt ledarskap och inköp av flygplan för lånade pengar får Spies att gå allt sämre och år 1996 säljs bolaget till engelska Thomas Cook. Efter Thomas Cooks konkurs år 2019 tar den norske miljardären Petter Stordalen över Spies. År 2022 avslöjar Danmarks Radio i en dokumentär den mörka sidan hos Simon Spies – en sida som redan var känd av allmänheten, men som först nu på allvar får inverkan på hans anseende och eftermäle. Dokumentären handlar om Spies så kallade ”frukostflickor” – 15–18-åriga tonårsflickor, som han betalade för att tillfredsställa hans sexuella och våldsamma lustar.