Korna flydde i panik över ängen och bönderna skrek och gjorde korstecknet. Både folk och fä anno 1888 trodde nog att det var djävulen själv som kom tuffande i någon märklig farkost på den dammiga landsvägen mellan Mannheim och Pforzheim i Tyskland.
Fordonet drogs inte av hästar utan rullade fram på tre hjul av egen kraft. Dessutom var det en kvinna som körde. Ingen hade sett något liknande.
Det var ingen djävul som satt vid styrstången; bara den viljestarka Bertha Benz, maka till den tyske ingenjören och uppfinnaren Carl Benz.
Efter många års slit hade han nu lyckats bygga det han kallade ”ett hästlöst fordon”. Men uppfinnaren var fortfarande tveksam till att bygga fler.
Bertha var däremot säker på sin sak: Carls uppfinning hade framtiden för sig.
I gryningen den morgonen – den 5 augusti 1888 – hade Bertha därför smugit sig ut tillsammans med sina båda söner, Richard, 14, och Eugen, 15, medan Carl fortfarande sov.
Hennes plan var att köra till sina föräldrar i Pforzheim, en resa på drygt 10 mil. Det var en verklig utmaning; Carls trehjuling hade aldrig tidigare körts mer än några kilometer i sträck.
För att inte oroa sin man – familjens hela framtid låg i den dyrbara maskinen – hade Bertha lagt en lapp till honom på köksbordet:
”Vi reser till Pforzheim och mina föräldrar.” Och eftersom resan skulle ta flera dagar hade hon dessutom skrivit vad det fanns för mat åt Carl i skafferiet.
Utan ett ljud knuffade de ut fordonet ur garaget och ut på vägen, och sedan pojkarna satt igång svänghjulet för att starta motorn hoppade de upp på passagerarsätet bredvid sin mor.
Bertha flyttade fram växelspaken på sin högra sida och det trehjuliga fordonet började rulla. Världens första bilsemester hade börjat.
Gasmotorn kom först
Bertha Benz var fullt medveten om vad hon riskerade med sitt djärva företag. Sedan hon förlovade sig med Carl år 1870 hade hon delat hans livs dröm om ett motordrivet fordon, och satsat alla sina pengar i projektet.
Carls teknikintresse vaknade tidigt; redan som barn tänkte han bara på maskiner och kugghjul.
Hans mor, änkan Josephine Benz, tyckte att han skulle göra sig en karriär som ämbetsman, men den begåvade pojken ville hellre bygga och uppfinna saker.
Trots att hon hade ont om pengar valde Josephine Benz att stötta sin son; en sjättedel av hennes änkepension gick till Carls utbildning – först på ett tekniskt gymnasium och därefter vid stadens tekniska högskola.
År 1861 berättade Carls lärare Ferdinand Redtenbacher om en av de senaste stora landvinningarna: förbränningsmotorn.
Carl blev som förhäxad. Om man blandade bensinångor och luft i en cylinder och antände blandningen uppstod små explosioner som kunde driva maskinens kolvar.
Förbränningsmotorer användes i maskiner hos till exempel skomakare och verktygsmakare men Carl såg andra användningsområden. En dag fick han en idé.
Som så många andra unga var Carl fascinerad av den tidens stora modefluga: velocipeden, en föregångare till den moderna cykeln.
Velocipeden drevs med två pedaler som satt på framhjulet, men ofta tvingades cyklisten ge upp i branta backar.
Medan Carl stod och dagdrömde intill en stationär förbränningsmotor och lyssnade till dess pulserande ljud, fick han en snilleblixt:
Han skulle bygga ett fordon med inbyggd förbränningsmotor, som kunde driva inte bara en liten symaskin hos någon skomakare utan en självgående vagn som kunde ta sig fram på de dammiga landsvägarna.
Efter sin examen år 1864 och diverse anställningar hos bland andra Maschinenbau-Gesellschaft Karlsruhe levde drömmen fortfarande kvar hos Carl Benz.
Och en dag när den 25-årige ingenjören arbetade åt en entreprenörsfirma i Pforzheim mötte han en annan person som blev lika förtjust i hans idé: den 20-åriga Bertha Ringer.
Tvåtaktsmotorn ville aldrig bli av
Efter bröllopet år 1872 satsade Bertha Benz sin hemgift i Carls firma Eisengiesserei und mechanische Werkstätte.
Med hjälp av ett banklån kunde paret öppna en liten verkstad i Mannheim. Här skulle Carl bygga sin egen förbränningsmotor.
Eftersom hans landsman Nikolaus Otto redan tagit patent på fyrtaktsmotorn fick Carl emellertid nöja sig med att bygga en tvåtaktsmotor.
Alla delar skulle utformas och byggas från grunden, vilket kostade både tid och pengar. Samtidigt växte familjen snabbt. Den förste sonen, Eugen, föddes 1873, året därpå kom hans lillebror
Richard, och därefter tre flickor. Tack vare nya lån och diverse samarbetspartners lyckades makarna Benz hålla firman på fötter, men tvåtaktsmotorn lyste med sin frånvaro trots Carls hårda slit i verkstaden.
I december 1879 var pengarna definitivt slut. Familjen Benz räknade med en knaper jul. Men från verkstaden hördes ett hoppingivande: ”tuck-tuck-tuck”. Benz första tvåtaktsmotor var äntligen färdig. Han skrev i sin dagbok:
”Ju mer den brummar, desto mer trollar den bort alla bekymmer ur mitt hjärta.”
Carls dröm ansågs vara tokig
Men bekymren var inte slut för Carls del. Uppfinnaren visste att han inte var någon affärsman, och 1881 slog han sig ihop med fotografen Emil Bühler och köpmannen Otto Schmuck.
Båda såg fördelarna med en stationär tvåtaktsmotor, men något motoriserat fordon ville de inte höra talas om.
Dessvärre var Schmuck bättre på att slösa bort pengar än på att ro hem beställningar, och snart tvingades Carl gå till banken igen.
Mötet resulterade i ett aktiebolag med styrelse, och banken beviljade ett nytt lån till Gasmotoren-fabrik Mannheim.
Ännu en gång kämpade Carl i uppförsbacke: Bolagets niomannastyrelse var bara intresserad av hans stationära tvåtaktsmotor.
Diskussionen slutade i ett bråk och en av styrelseledamöterna ifrågasatte Carls mentala hälsa. Han lämnade aktiebolaget år 1883, mycket bitter. Senare skrev han:
”När katastrofen slog till på livets hav förblev endast en person vid min sida. Det var min hustru. Orädd och modig hissade hon nya segel av hopp.”
Som tur var hittade han nya investerare, och den 1 oktober samma år grundade Carl företaget Benz & Cie tillsammans med affärsmännen Max Kaspar Rose och Friedrich Wilhelm Esslinger. Företaget fick snart framgångar;
Benz lilla motor sålde bra. Men Carl fick ännu en gång ett rungande nej när han ville utveckla sitt fordon.
I Benz & Cies verkstad fanns redan 20 arbetare som byggde motorer, och hans partners undrade varför man skulle förstöra det hela genom att satsa på någonting så vansinnigt. Carl fick fortsätta att arbeta med sin uppfinning på fritiden.
En världsrevolution
Ottos patent på fyrtaktsmotorn skulle snart gå ut, och Carl beslöt därför att världens första motorfordon skulle drivas med en fyrtaktsmotor.
Trots motstånd och hån visste Carl att han hade någonting stort på gång. Sedan 1830-talet hade en teknisk revolution svept över Europa och USA, och på de årliga världsutställningarna, från Barcelona till Melbourne, häpnade besökarna över uppfinningar som ingen ens hade kunnat drömma om bara några år tidigare.
Nu tuffade ångloken från Nordeuropa till Konstantinopel, och amerikanen Thomas Edison hade gjort elektrisk belysning till var mans egendom.
Med sitt motordrivna fordon hoppades Carl Benz kunna ta täten i utvecklingen, men han insåg snart att det var en enorm utmaning att konstruera en mobil motor.
För det första måste han tänka ut ett kylsystem som hindrade motorn från att överhettas under körningen.
En mobil motor kunde inte heller vara beroende av ständig tillgång på flytande bränsle, och därför använde Carl en effektiv blandning av luft och bensin att driva bilen med.
På så vis förbrukades bränslet inte lika fort. Blandningen antändes med Carls eget system: en elektrisk gnista från ett inbyggt batteri.
Familjen Benz på utflykt år 1894 med tysken Theodor von Liebieg, som gjorde världens första långfärd i bil – 93,9 mil i en Benz ”Victoria”.
Provtur slutade i tegelmur
Långt om länge fick Carl Benz se resultatet av sitt mångåriga arbete: år 1885 drog han igång det stora svänghjulet för första gången, och automobilen startade med en knall.
Carl körde sin första provtur inne på verkstadens gård.
Medan hantverkarna kom med uppmuntrande tillrop sprang Bertha bredvid bilen och applåderade sin man, som satt stolt bakom styrspaken.
Men glädjen blev kortvarig. Först stannade motorn, därefter hördes en skarp knall när kedjan till det ena hjulet gick av.
Två veckor senare gjorde Carl ett nytt försök, nu med Bertha bredvid sig på sätet. Men motorn hann knappt starta förrän fordonet skenade och for rakt in i en mur.
Carl och Bertha klarade sig oskadda från världens första och kortaste provkörning.
Vid nästa försök gick det bättre, men sonen Eugen fick springa bredvid fordonet och ständigt fylla på bensin ur en dunk.
Det fanns ingen riktig bensintank inbyggd än.
Till sist genomförde Carl en lyckad provtur på 800 meter, och den 29 januari 1886 fick han lön för mödan; han fick ett kejserligt patent på en självgående, elektriskt antänd fyrtaktsmotor – en Motorwagen.
Automobilens gesällprov
Trots att Benz Motorwagen hade blivit godkänd var Carl tveksam till att börja masstillverka den. Uppfinnaren tyckte att det behövdes fler tester och förbättringar. Bertha höll dock inte med. En augustimorgon ”lånade” fru Benz automobilen.
Färden till Pforzheim bevisade att hon hade rätt. Benz Motorwagen fungerade som den skulle. Under resans gång tog bensinen i fordonet slut, och Bertha tvingades stanna till vid Stadtapotheke i staden Wiesloch för att köpa mer bensin i form av ligroin som såldes som fläckborttagningsmedel.
Medan hon tankade kom många nyfikna människor fram för att titta på det märkvärdiga fordonet.
Andra problem krävde mer avancerade lösningar:
När det blev kortslutning i en ledning till ett tändstift offrade Bertha ett strumpeband för att isolera den, och senare rensade hon effektivt en igenkorkad bränsleslang med en av sina hårnålar.
Det hann bli kväll innan Bertha och hennes söner fick syn på ljusen i Pforzheim. Så snart hon kom fram till postkontoret skickade hon ett telegram till sin man: ”Vi har kommit fram välbehållna och utan några olyckor. Äntligen har vi nått vårt mål.”
Efter Berthas bedrift pratade alla om Benz Motorwagen. Motviljan mot ett hästlöst fordon avtog så småningom och därefter tilldelades Carl Benz en guldmedalj vid en teknikutställning i München för sitt revolutionerande motorfordon.
Under utställningen körde Carl små rundor med intresserade köpare, och effekten blev enorm.
I en av Münchens tidningar kunde man läsa:
”Sällan eller aldrig har trafikanterna på vår stads gator sett en mer uppseendeväckande företeelse.”
En annan tidning berättade att färden ”följdes av en stor grupp förstummade fotgängare”.
Omkring år 1900 var Benz & Cie en av världens största biltillverkare med mer än 1 250 sålda motorvagnar.
Efter sekelskiftet rullade mer än 2 000 Benz-tillverkade bilar i bland annat Storbritannien, Sydafrika och Singapore.
Tre år före Carl Benz död år 1929 gick Benz & Cie samman med Gottlieb Daimlers fabrik. Tillsammans skapade de båda biljättarna ett av världens mest kända och uppskattade bilmärken: Mercedes-Benz.
Carl Benz dröm hade äntligen blivit verklighet – mycket tack vare en envis kvinna som lånade sin makes trehjuliga motorvagn en tidig augustimorgon