Barn och fattiga satte livet på spel i kolgruvorna

Mörker så tätt som den djupaste natt omger gruvarbetarna. Endast det svaga skenet från ett talgljus bryter av det svarta intet.

Dess gyllene sken speglas i hackorna som männen svingar från axelhöjd mot gångarnas sidor, medan den svartsotiga svetten lackar i deras ansikten.

Från det becksvarta djupet blandas det metalliska ljudet av hackor mot kol och sten med det djupa mullret från tungt lastade vagnar med svarta klumpar som långsamt dras genom gruvans gångar.

Samtidigt knakar det i de alltför bräckliga trästolpar som stöttar upp gångarnas sidor och tak mot trycket från det flera hundra meter tjocka jord- och stenlagret. Dessutom hörs det konstanta ljudet av insipprande vatten som långsamt översvämmar gångarna.

De ljuden försöker gruvarbetarna förtränga. De bekräftar bara vad de redan vet – att gruvan är en livsfarlig plats där olyckan vilken dag som helst kan vara framme.

Den brittiska gruvarbetarens liv är under mitten av 1800-talet kort och hårt. Få har dock något annat val än att slita under jorden – 10–12 timmar om dagen – för att säkra att familjen har tak över huvudet och bröd på bordet.

Gruvarbetarnas eländiga förhållanden står i skarp kontrast till den betydelse deras arbete har för samhället.

Från mitten av 1600-talet och ända fram till 1960 är kol Englands viktigaste naturresurs. Kolet värmer folks hus och spisar.

Det driver lokomotiv och ångbåtar och viktigast av allt: det ger kraft till fabriker och stålverk som genom hela industrialiseringen gör Storbritannen till världens ledande politiska och ekonomiska stormakt.

Priset för framgångarna betalar gruvarbetarna. Sjukdom och tidig död är livsvillkor; mer än någon annan befolkningsgrupp lider de för framstegen.

Arbetarna värdesattes inte

Bara några århundraden tidigare var det svårt att förutse att kolet skulle komma att spela någon roll i de brittiska öarnas historia.

De svarta klumparna som folk hämtade upp från jorden i Wales, Skottland och nordöstra England användes som bränsle från 1100-talet, men bara i förhållandevis liten utsträckning.

Kol avger en skarp och sur lukt när det bränns, varför engelsmännen föredrog att värma sina hem med trä.

Smeder och andra hantverkare använde den svarta stenen i verkstäderna. Denna användning förargade biskopar, baroner och andra fina herrar med känsliga näsor när de kom till London för att delta i parlamentssammankomsterna.

År 1306 tvingades Edvard I tillfälligt förbjuda bruket av kol med hot om "dryga böter" för de våghalsiga användarna.

Britterna fick slut på trä

Inställningen till kol ändrades snart. England genomgick från1500-talets slut en enorm utveckling.

Handeln blomstrade och landet påbörjade uppbyggnaden av sin flotta. Byggandet av nya hus och skepp krävde enorma mängder trä som snart blev en bristvara.

Det blev inte bättre av att skogsägarna tog den skövlade marken till fårhållning vilket förhindrade att nya träd planterades. Flottan varnade för att bristen på trä snart kunde bli så stor att den hotade landets säkerhet.

Samtidigt gled Europa in i en period som klimathistoriker kallar "den lilla istiden". Perioden, som varade till 1700-talets slut, gav långa vintrar med extrem kyla. Efterfrågan på trä till bränsle steg – och detsamma gällde priserna.

Snart var de högre än vad en vanlig hantverkare eller bonde kunde betala. I Essex infördes därför en lag som innebar att de som blev påkomna med att stjäla trä skulle "piskas tills de blödde rikligt och ordentligt". Men det hjälpte föga.

Även om drottning Elisabeth I ska ha varit "särdeles besvärad och irriterad över smaken och röken från kol" fanns det inget annat sätt – den svarta stenen behövde användas. Redan år 1600 blev kol därför nationens viktigaste bränslekälla.

Gruvorna badade i vatten

Kolet kom framförallt från gruvor i Wales, Skottland och norra England. Med fartyg kom det till landets många hamnstäder. Huvuddelen av de enorma mängderna gick dock till huvudstaden där de fick författaren Daniel Defoe att förundras:

"När jag är i London och ser stora flottor av fartyg som konstant lägger till med kol frågar jag mig varifrån det kommer", skrev han.

Den stigande efterfrågan betydde att gruvägarna var tvungna att hitta nya metoder för att gräva upp den svarta stenen från underjorden.

I gruvdriftens tidiga år hade arbetarna grävt upp kolet i ett stort klockformat brott i jorden där den togs upp med en hästdragen hissanordning.

Under 1600-talet blev gruvarbetarna tvungna att gräva gångar ut från brotten. De hackade kol från gångarnas sidor som tillsammans med taket säkrades med timmer.

För att ytterligare säkra gruvans stabilitet kastades efterhand sten, jord och annat material in i de gångar gruvfolket grävt färdiga.

Med den nya tekniken kunde gruvan bli djupare. Detta lämnade dock gruvägarna med ett nytt problem: Allt eftersom gruvorna hamnade under grundvattennivån trängde vattnet in.

England pumpade på

Det konstanta läckaget hotade att lägga gångarna under vatten och förhindra utvinningen av kol. Gruvarbetarna satte in pumpar men varken vatten eller vindkraft kunde producera tillräckligt med energi till de ständigt arbetande pumparna.

Hästdrivna pumpar var driftsäkra men eftersom en större gruva krävde 50–60 hästar med tillhörande utgifter för foder och hästskötare var lösningen för kostsam.

Gruvägarna slet sitt hår. Varje år lämnades gruvor "outnyttjade eller dränkta på grund av brist på sådana ädla maskiner eller metoder som talas om eller man tänker sig" som det hette i verket "The Compleat Collier", en utbredd brittisk lärobok om gruvdrift som utkom år 1708.

Fyra år senare har den "ädla maskinen" äntligen blivit en realitet. Smeden Thomas Newcomen hade uppfunnit en koldriven ångmaskin som togs i bruk i Conygree-kolgruvorna i centrala England.

Newcomens maskin åt kolen nästan lika snabbt som arbetarna bröt den.

Å andra sidan producerade maskinen tillräckligt med energi för att driva en pump som höll gruvan fri från vatten.

Kvinnor och män slet i gruvan

Den skotska uppfinnaren James Watt förbättrade år 1769 Newcomens maskin så han kunde få ut fyra gånger så mycket kraft från varje kolklump.

Den nya, förbättrade ångmaskinen användes inte bara i gruvor i hela landet utan också på väverier, stöperier och andra fabriker.

Den nya energikällan fick produktionen att explodera från 1780 till 1830 och utvinningen av kol hängde med.

År 1750 hade engelsmännen utvunnit 4,7 miljoner ton kol ur underjorden. Nu, 100 år senare, var siffran uppe på 50 miljoner ton.

Den ökande kolförbrukningen ledde inte bara till djupare gruvor utan också till längre arbetsdagar för de anställda.

Ofta tillbringade männen upp till 12 timmar under jorden där de i skift utvann kol med hackor och spadar. Arbetet underlättades inte av att gruvgångarna på vissa ställen var så trånga att de var tvungna att ligga på sidan medan de hackade.

Gruvan var helt genomskuren av gångar som alla var förbundna med huvudschaktet som ledde upp till markytan.

Då gruvägarna inte ville lägga mer pengar på att gräva gångarna högre och bredare än nödvändigt var de endast 60–120 cm höga, precis nog för att vagnar eller hjullösa kar – fyllda med kol – kunde släpas igenom.

De trånga gångarna gjorde att kvinnor och barn efterfrågades som dragkraft och arbetet var lika förödmjukande som det var hårt. "Jag har ett bälte om livet och en kedja som löper mellan mina ben.

Jag kravlar på händer och fötter. Gången är mycket brant, så vi måste hålla fast i ett rep. Där det inte finns något rep håller vi fast i det vi kan få fatt i", berättade den 37-åriga Betty Harris år 1842 om sitt arbete i en kolgruva.

Jobbet blev värre av att passagerna, trots de ångdrivna pumparna, ofta var fuktiga eller till och med stod under vatten.

"Ofta är gångarna blöta, så arbetarna måste kravla genom smuts eller vatten på flera centimeters djup, vilket utsätter dem för hudirritation. Det är lätt att föreställa sig hur sjukdomar frodas av detta särdeles fruktansvärda slavliknande slit", skrev den tyska socialistiska teoretikern Friedrich Engels som i sin ungdom sett kolgruvorna runt omkring Manchester.

Barnen vågade inte sjunga i mörkret

Också barn arbetade i gruvorna som så kallade trappare. Jobbet bestod i att vakta och sköta de dörrar av trä som skilde olika delar av gruvan åt.

Tanken var att dörrarna skulle begränsa bränder och gasutsläpp. Gruvvagnarna skulle dock kunna passera och därför var det viktigt att barnen snabbt öppnade och stängde. Den mesta av tiden ägnades dock åt att vänta – helt ensam i det djupa mörkret.

Under mitten av 1800-talet skapade de eländiga förhållandena en så stor politisk vrede att parlamentet tillsatte en kommission för att undersöka arbetsförhållandena i gruvorna.

Den kom bl.a. fram till att "i alla kolgruvor i alla distrikt i Storbritannien är arbetet med dörrarna betrott till barn från fem till åtta år".

År 1842 intervjuade kommissionen den åttaåriga Sarah Gooder som hade följande att berätta: "Jag måste ofta sitta vakt vid dörren utan ljus och då blir jag rädd. Jag sover aldrig. Ibland sjunger jag, när jag har ljus, men aldrig i mörkret. Då vågar jag inte sjunga."

Efter att ha hört fler än 1 500 berättelser sammanfattar de förfärade kommissionsmedlemmarna:

"Dessa sysslor förtjänar knappast att bli kallade arbete. Barnen som utför dem får inget dagsljus och är alltid utan sällskap. Om det inte vore för trafiken från kolvagnarna skulle det motsvara isoleringsfängelse av den värsta sorten."

Kvinnorna i gruvan hade inte ett lättare liv. “Då jag arbetade i sir Johns gruva bar jag kol. Det ledde till missfall fem gånger och varje gång var jag mycket sjuk efteråt.

Att skjuta kolvagnarna var inte i närheten så ansträngande; mitt senaste barn föddes en lördagmorgon och den följande fredagkvällen var jag tillbaka på arbetet", berättade modern Isabel Wilson för kommissionen.

Kommissionens resultat ledde till att kvinnor och barn under 10 år nekades tillträde ner i djupet. Istället användes ponnyer för att dra de tunga vagnarna. De stackars hästarna levde i underjordiska stall och såg aldrig dagsljus.

Gasen tog liv i tysthet

Arbetet i gruvorna var inte bara hårt, det var också livsfarligt. Det finns ingen statistik över olyckor före år 1850 och även efter det är siffrorna osäkra.

Författaren Ian Winstanley som har forskat på ämnet uppskattar att arbetet i de brittiska gruvorna mellan åren 1850 och 1914 krävde mer än 90 000 liv.

"Genom hela den viktorianska eran dog nästan en person varje dag i alla gruvor i Lancashire", säger Winstanley som baserar sin bedömning på rapporter från brittiska gruvinspektörer.

Ras, översvämningar, explosioner och gasförgiftningar förekom ofta.

"Ingen sysselsättning i hela det brittiska imperiet bjuder på så varierande möjligheter att bli tagen av daga", konstaterade Friedrich Engels torrt.

Gaserna var särskilt fruktade. De fanns i underjorden och var speciellt farliga eftersom de varken kunde ses eller luktade något. Koldioxid, som bildas när kol kommer i kontakt med luft, kunde avsluta en storvuxen mans liv utan vidare.

En samtida källa berättar om nio arbetare som ovetande gick in i en håla med koldioxid. De föll livlösa till marken "som om de blivit skjutna" heter det i redogörelsen.

Några dog av gasen redan då de firades ner i gruvan med rep. Efterverkningarna hos dem som togs upp i tid var enligt vittnet "tillfällig lätthet i hjärnan".

Mest fruktad bland gruvarbetarna var dock metangasen som sipprade ut i gruvorna och samlades vid taket i gångarna.

Den kunde utan förvarning antändas av de många talgljus arbetarna alltid bar med sig för att kunna se i gångarna. När det hände utlöstes kraftiga explosioner.

En gasexplosion kunde döda många gruvarbetare. Detta var fallet vid en av de tidigaste gruvkatastroferna som har beskrivits i detalj.

Vid olyckan, som skedde vid Durham i nordöstra England år 1708, ljöd "kl. tre om morgonen plötsligt ljudet av en våldsam eldbrand, som med ljudet från åska eller avfyringen från en kanon, stod ur alla tre schaktöppningar".

63 personer blev "fullständigt söndersplittrade", heter det i rapporten.

Anställda betalade för egen säkerhet

Gruvfolket blev delvis kompenserat för det hårda och farliga arbetet, de tjänade bättre än de flesta andra arbetarna.

År 1840 fick en gruvarbetare 30,9 pence om dagen, alltså betydligt mer än de 22,1 pence som exempelvis en lantarbetare tjänade.

Lönen var ändå inte så bra som den såg ut att vara: Gruvans anställda skulle nämligen själva betala allt från talgljus till kläder. Hjälmen och annan säkerhetsutrustning fick de också själva stå för.

För de vuxna fortsatte arbetet att vara hårt och farligt. Även för dem som inte blev invalidiserade eller omkom i olyckor kunde gruvan vara en dödsfälla.

Många dog av lungsjukdomar som exempelvis silikos – också kallad stendammlunga.

En gruvarbetare från Gwennap i Cornwall berättade att han hostade slem som var "svart som bläck". Så sent som år 1911 kunde en gruvarbetare i Cornwall förvänta sig att bli endast 39 år gammal.

Explosion dödade 361 människor

Olyckor skedde ofta. Under hela 1800-talet hade gruvorna vuxit i storlek, vilket resulterade i större olyckor med fler döda och skadade.

Det blev inte bättre av att gruvarbetarna ofta snålade med säkerheten. Många valde t.ex. att ventilera gruvan genom att bränna bål.

Ett sådant bål var möjligtvis en bidragande orsak till den olycka som år 1866 drabbade Oaks-gruvan i Yorkshire.

Den 12:e december, precis efter lunch, befann sig 340 människor i gångarna då ett öronbedövande brak hördes – följt av en massiv tryckvåg. Dånet kunde höras i byn Hoyle Mills där gruvarbetarna bodde.

Inom några få minuter kom ängsliga hustrur, barn och män som arbetade andra skift springande.

Några av männen skyndade sig ner i gruvan där de fann 18 levande, men svårt skadade kollegor.

De som fortsatte längre ner i underjorden möttes av en hjärtskärande syn: I gångarna låg sönderslitna lik och minihästar sprängda i bitar runt ikring det förstörda stallet. "En plats präglad av flit och företagsamhet har förvandlats till Golgata", skrev pressen.

Nere i gruvan fann räddningsarbetarna en medvetslös man som kramade en katt i sin famn.

Efter en grundlig genomsökning stod det klart att de inte skulle hitta fler överlevande.

Så återstod bärgningen av de många lemlästade döda som låg i gruvgångarna – en smärtsam uppgift som fortsatte den följande morgonen.

Den första gruppen kom dock inte långt innan en ingenjör vid öppningen oroligt noterade att temperaturen i gruvan steg.

Räddningspersonalen fick order om att lämna gruvan omgående men innan de kommit så långt hördes ett högt brak.

Explosionen kunde höras 1,5 km bort. Den fick männen som samlats kring schaktets öppning att falla bakåt.

Samtidigt flög bränt timmer högt i luften och en av de två burar som användes till att hissa folk upp och ner åkte upp i toppen av hissverket med ett metalliskt dån.

Den andra buren hissades strax ner igen efter överlevande men då den kom upp igen var den tom. Alla människorna nere i djupet var döda.

Efter ytterligare explosioner stängdes gruvan och de kritiska områdena sattes under vatten. Bara sex av de 18 som återfanns vid liv efter den första explosionen överlevde de närmaste dagarna efter olyckan.

Kolet tappade i betydelse på öarna

Med sina 361 dödsoffer var olyckan i Oaks-gruvan Storbritanniens ditintills värsta. Den överträffades dock 47 år senare, då 439 människor omkom under en gasexplosion i kolgruvan vid Senghenydd i södra Wales.

År 1913 var gruvindustrins produktion som högst. Den moderna världen drevs på kol och hela världens förbrukning uppgick till nästan 300 miljoner ton.

Till och med elektriciteten, som vid denna tid vann mark som energikälla, gjordes med hjälp av kol.

Året markerade samtidigt början på slutet för den brittiska gruvdriften. Världskrigen störde den internationella handeln och den ekonomiska nedgången som följde i kölvattnet på freden drabbade också britterna.

Under mellankrigstiden kom andra länder in på marknaden medan Storbritanniens betydelse som kolproducent och industrination minskade.

Den sista stora kolgruvan i Storbritannien, Kellingley-gruvan i Yorkshire, stängdes i december 2015.

Landet har fortfarande ett antal små aktiva kolgruvor men industrin är idag en skugga av vad den en gång var.

Kol skapade den moderna världen men idag blir det svarta guldet i stigande grad bortvalt till förmån för förnybara, miljövänliga energikällor.