Arbetsvandring blev räddningen för fattigbygdernas folk
1800-talets kraftiga befolkningsökning tvingade ut många från fattigbygder på vägarna. Från främst Värmland, Småland och Dalarna vandrade folk långa sträckor för att säsongsarbeta på betfält, bruk eller byggen – eller, som på bilden, på Skansen.

Dalkullor anställda på Skansen 1896.
De ofta små och magra gårdarna i skogsbygderna gav inte tillräcklig avkastning för ett drägligt liv åt alla som föddes och växte upp där. För dem som valde att inte emigrera blev säsongsarbete i andra delar av landet en utväg. Arbetsvandringar förekom över hela Sverige, men störst var omfattningen från Värmland, Småland och Dalarna.
Till att börja med handlade det mest om jordbruksarbete. Redan under medeltiden var det vanligt att män från de kringliggande landskapen sökte sig till slättbygderna i Skåne, Västergötland, Östergötland, Sörmland och Uppland för att delta i tröskningen under sensommaren och hösten. Betalningen gavs ofta i säd, som tryggade överlevnaden under vintern.
Sillstim bakom arbetsvandring
Den enorma tillströmningen av sill i Bohusläns skärgård under andra hälften av 1700-talet och början av 1800-talet gav upphov till den förmodligen största enskilda vågen av arbetsvandring i Sverige. Sillen gick till i väldiga stim varje höst, fångades och förädlades i land. Det krävde långt större arbetskraft än vad som kunde uppbringas lokalt.
DE FÖRSTA UTVANDRARNA TILL USA
Uppgifterna om hur många som arbetade med sillen under fångstperioderna varierar kraftigt, från cirka 10 000 till 50 000. En realistisk siffra kan vara strax under 20 000, varav mer än hälften var arbetsvandrare. De flesta kom från grannlandskapen Halland, Västergötland och Dalsland, men smålänningar och värmlänningar förekom också.
Det är lätt att förstå den lockelse som sillarbetet utövade. En dräng kunde tjäna tre till fem gånger så mycket där jämfört med en kontantlön inom jordbruket, och en piga två till tre gånger så mycket. Det var också vanligt att säsongsarbetaren fick en tunna sill med sig hem.
Kraftig befolkningsökning
Flera samverkande orsaker gjorde att arbetsvandringarna ökade kraftigt under 1800-talet. Viktigast var att jordbruksbefolkningen ökade med en miljon åren 1800 till 1870. Störst var ökningen bland de obesuttna: torpare, backstugusittare, drängar och pigor.
Men även bland de jordägande bönderna ökade befolkningen kraftigt, framförallt genom minskade dödstal bland nyfödda och längre livslängd.