Människor vill avskaffa apartheid och rasåtskillnad

Apartheid satte rasismen i system i Sydafrika

År 1948 införde den vita minoriteten i Sydafrika ett antal lagar om rasåtskillnad, som blev känt som apartheid. Apartheid avskaffades 1991, och tre år senare valdes den mest framträdande apartheidmotståndaren, Nelson Mandela, till Sydafrikas första svarta president.

År 1948 införde den vita minoriteten i Sydafrika ett antal lagar om rasåtskillnad, som blev känt som apartheid. Apartheid avskaffades 1991, och tre år senare valdes den mest framträdande apartheidmotståndaren, Nelson Mandela, till Sydafrikas första svarta president.

Shutterstock

Vad är apartheid?

Apartheid är en beteckning för de rasåtskillnadslagar som 1948 infördes av den vita minoriteten i Sydafrika och som gällde fram till 1991.

Apartheid betyder ”åtskillnad” på afrikaans – det språk som ättlingarna till de första nederländska bosättarna i Sydafrika talar.

Skylt som visar den systematiska rasåtskillnaden under apartheid

Det var inte ovanligt att stöta på apartheidskyltar som denna i Sydafrika. Många områden var förbehållna vita, och mörkhyade personer som vistas på området kunde straffas med dryga böter.

© Dewet

Den rasistiska ideologin skulle genom diskriminerande lagar se till att den vita befolkningen fick all makt i landet och ensamrätt på att styra samhället.

Som en icke namngiven minister i regeringen lär ha formulerat det 1978: ”Om vår politik ska drivas till sin logiska spets, kommer det inte att finnas en enda svart person med sydafrikanskt medborgarskap i vårt land.”

För Sydafrikas svarta befolkning kom apartheid dock inte som någon överraskning. Det rasistiska styresskicket var kulmen på flera hundra år av förtryck under de vitas överhöghet.

Vad ledde till apartheid?

Apartheid var inspirerad av nazismen

Nederländerna koloniserade Sydafrika 1652 och dödade eller förslavade stora delar av den ursprungliga befolkningen. Under de följande decennierna bosatte flera tusen nederländare sig i Sydafrika.

Nederländarna kallades för ”boer” i Sydafrika. Omkring 60 procent av Sydafrikas vita befolkning i dag härstammar från boerna.

”Den vilda bestens angrepp kan inte avvärjas med bara nävar.” Nelson Mandela om apartheidstyret

I början av 1800-talet upprättade Storbritannien en egen koloni i Kapstaden. Britterna avskaffade slaveriet 1834 och ingick handelsavtal med den infödda befolkningen.

Det uppskattades inte av boerna, som hade en stark slavtradition och inte var intresserade av att lämna ifrån sig någon makt över huvud taget till den svarta befolkningen.

För att skilja sig från de nyanlända brittiska kolonisatörerna började boerna kalla sig ”afrikaan” – en beteckning som lever kvar än i dag.

Karta över fördelningen av land i Afrika före år 1996

År 1913 införde de vita makthavarna i Sydafrika den så kallade Natives Land Act. Lagen fördelade sju procent av marken i Sydafrika bland de infödda stammarna (markerade med färger på kartan), medan de vita lade vantarna på resterande 93 procent.

© Mary Alexander/southafrica-info.com

Efter nederlaget mot Storbritannien i boerkriget (från 1899 till 1902) underkastade boerna sig det brittiska herraväldet.

De följande åren skedde en försoning och en sammansmältning av de vita befolkningsgrupperna i Sydafrika.

År 1910 införde Storbritannien i samråd med boerna en ny författning till Sydafrikanska unionen, som innebar att den svarta befolkningen berövades i stort sett allt parlamentariskt inflytande.

År 1948 kom boerna till makten i Sydafrika, när deras parti, National Party, vann valet. Boerna, som fått hjälp av tyskarna under boerkriget, hyste en viss sympati för Nazitysklands rasteorier.

Efter valsegern införde den nya regeringen i Sydafrika apartheid med en illa dold nickning till den forna nazistregimen.

Exempel på rasåtskillnad i Afrika under apartheid

Under apartheid i Sydafrika genomsyrade åtskillnaden av svarta och vita alla aspekter av samhället – från skolor och restauranger till busshållplatser och hela stadsdelar.

© Paul Weinberg

Fakta om apartheidlagarna

Från 1910 och långt in på 1980-talet införde den sydafrikanska regeringen ett antal lagar som diskriminerade den svarta befolkningen och garanterade de vitas ekonomiska och politiska överhöghet.

En översikt över de viktigaste apartheidlagarna:

  • South Africa Act, 1909: Sydafrikas första grundlag, som slog fast att landet skulle regeras av ett parlament bestående uteslutande av vita.
  • Natives Land Act, 1913: Marklagen slog fast att 93 procent av jorden i Sydafrika tillhörde landets vita minoritet. De svarta kunde inte göra anspråk på mer än sju procent av marken.
  • Natives (Urban Areas) Act, 1923: Lagstadgade att olika befolkningsgrupper skulle bo åtskilda i städerna, och att svarta behövde ha ett särskilt tillstånd för att bo i städerna.
  • Native Laws Amendment Act, 1937: Utökade en befinlig lag om att svarta behövde ha ett pass för att färdas utanför de områden som de enligt lagen skulle bo i. Varje år greps omkring 800 000 svarta för att ha brutit mot denna lag.
  • Prohibition of Mixed Marriages Act, 1949: Förbjöd äktenskap mellan personer av olika ras.
  • Group Areas Act, 1950: Utökade lagen om rasåtskillnad till att omfatta hela Sydafrika, alltså både städer och landsbygd. Minsta lilla håla på kartan delades alltså in efter vilka som fick bo där, och vilka som behövde ett pass för att över huvud taget få lov att vistas där för att till exempel arbeta.
  • Immorality Ammendment Act, 1950: Förbjöd sexuella relationer mellan personer från olika rasgrupper.
  • Reservation of Separate Amenities Act, 1953: Slog fast att vita och svarta skulle vara åtskilda på offentliga platser såsom bussar, parker med mera.
  • Separate Representation of Voters Act, 1956: Lagen fråntog de svarta rösträtt i valen.
  • Bantu Homelands Citizenship Act, 1970: Lagen föreskrev att alla svarta sydafrikaner skulle vara medborgare i ett så kallat hemland. Därmed var de formellt inte medborgare i Sydafrika, vilket innebar att myndigheterna lättare kunde ta ifrån dem deras rättigheter.
  • South African Constitution, 1983: Tillägget till grundlagen etablerade särskilda parlament för vita, färgade och asiatiska sydafrikaner, men inte för de svarta, som ju officiellt inte var sydafrikaner, utan medborgare i sina egna ”hemländer”.

Hur såg livet ut för svarta under apartheid?

Demonstration slutade i massaker

Apartheid var lagligt sanktionerad rasdiskriminering. Systemet hindrade svarta från att bo i områden med övervägande vita invånare.

Det var dessutom förbjudet för svarta personer att gifta sig med vita, och de fick inte äta, dricka eller bada på samma platser som Sydafrikas vita befolkning.

Under 1950-talet ställde sig många svarta på barrikaderna ledda av landets äldsta politiska parti för svarta, African National Congress (ANC). De bojkottade företag ägda av vita, strejkade och genomförde icke-våldsamma demonstrationer.

Foto från Sharpvillemassakern i Sydafrika år 1960

Totalt 69 svarta män, kvinnor och barn sköts år 1960 ihjäl av vit polis under en fredlig demonstration i den sydafrikanska stadsdelen Sharpville.

© African National Congress Archives

Strävan efter reformer möttes med brutalitet från staten. Demonstranter misshandlades av polis och fängslades.

År 1960 dödade sydafrikansk polis 69 svarta män, kvinnor och barn, som demonstrerade mot apartheid i stadsdelen Sharpeville.

Massakern ledde till omfattande internationell kritik av apartheid, en kritik som växte sig allt starkare de följande decennierna.

Vilken roll spelade Nelson Mandela under apartheid?

Bland demonstranterna i Sharpeville var Nelson Mandela, som var en av de mest framträdande ledarna inom ANC.

Efter massakern i Sharpeville bytte Nelson Mandela taktik från fredliga protester till våldsamma sabotage mot regimen.

Nelson Mandela röstar i valet år 1994

Nelson Mandela röstar i det demokratiska valet år 1994.

© Paul Weinberg

Som Nelson Mandela själv formulerade det: ”Den vilda bestens angrepp kan inte avvärjas med bara nävar.”

År 1962 greps 44-årige Nelson Mandela och dömdes till fem års fängelse för sabotage. Tre år senare ändrades straffet till livstids fängelse.

Fängslandet av Nelson Mandela väckte stor internationell uppmärksamhet, och protesterna mot Sydafrikas apartheidstyre växte runt om i världen.

År 1973 fördömde FN officiellt apartheidregimen.

När upphörde apartheid?

Apartheids skugga vilar över landet

Apartheid avskaffades officiellt 1991, men förhandlingarna om avskaffandet inleddes redan 1990.

Den 1 februari 1990 upphävde Sydafrikas sista vita president, F.W. de Klerk, förbudet mot ANC och benådade Nelson Mandela villkorslöst.

Fyra år senare, den 10 maj 1994, vann Nelson Mandela som ledare för ANC presidentvalet och blev Sydafrikas första svarta president. Han var 75 år gammal.

Sydafrika kämpar med arvet efter apartheid

Trots att apartheid avskaffades för 30 år sedan är skillnaderna mellan svarta och vita i Sydafrika fortfarande stora.

När apartheid avskaffades skulle till exempel 30 procent av den mark som de vita ägde återbördas till de svarta. I dag har mindre än tio procent omfördelats till den svarta minoriteten.

Fattigdomen är fortfarande ett problem för i synnerhet den svarta befolkningen i landet, och 2018 betecknade Världsbanken Sydafrika som världens mest ojämlika land.

Fem viktiga personer under apartheid

1. Nelson Mandela
Frihetskämpe och medlem av ANC, fängslad från 1962 till 1990 och Sydafrikas första svarta president från 1994 till 1999.

2. F.W. de Klerk
Den sista presidenten under apartheid i Sydafrika. Satt vid makten från september 1989 till maj 1994. Benådade Nelson Mandela 1990, vilket ledde till att han 1993 tilldelades Nobels fredspris tillsammans med Mandela.

3. Desmond Tutu
Sydafrikas förste svarte ärkebiskop. Blev känd i hela världen för sitt fredliga motstånd mot apartheid under 1970- och 1980-talet. Mottog Nobels fredspris 1984.

4. Hendrik Verwoerd
Statsminister i Sydafrika från 1958 till 1966. Verwoerd har kallats för arkitekten bakom apartheid, eftersom han drev igenom några av de mest genomgripande apartheidlagarna.

5. Helen Suzman
Sydafrikas mest framträdande vita apartheidmotståndare. Suzman valdes in i parlamentet 1953 och var fram till 1961 den enda liberala medlemmen av oppositionen. Nominerad till Nobels fredspris två gånger.