Tagen på bar gärning i Watergate-byggnaden
17 juni 1972, cirka 02:30 Watergatebyggnaden, Washington D.C.:
Det nya byggnadskomplexet är huvudstadens mest fashionabla adress och rymmer kontor, lägenheter och ett hotell.
”Stopp! Kom ut!” ropar polismannen John Barrett och riktar sin pistol mot personen han nyss sett röra sig bakom en glasvägg.
Tillsammans med två kolleger har Barrett just kallats till Watergates hotell- och kontorsbyggnad. En nattvakt har upptäckt att låset i flera dörrar har klistrats över med tejp. Spåret av tejpremsor löper från parkeringskällaren och upp till ingången till Demokratiska partiets högkvarter på sjunde våningen.
”Kom ut!” ropar Barrett igen. Någon rör sig innanför glaset, och ut kommer inte bara en utan hela fem man med händerna i luften.
Poliserna inser att de fått ett ovanligt byte: alla inbrottstjuvarna är klädda i slips och kavaj. De gripnas utrustning är lika märklig: flera uppsättningar gummihandskar, walkie-talkies, ett par kameror, tårgaspistoler och avancerad elektronisk avlyssningsutrustning. Inkräktarna får handklovar på sig och förs bort.
Nixons medarbetare ligger bakom Watergate-inbrott
Den 17 juni, 1972, 09:00 Washington:
Den 29-årige journalisten Bob Woodward sover tungt i sin enrumslägenhet i utkanten av Washington när telefonen ringer.
Woodward tumlar ur sängen och famlar efter telefonen. Han hade egentligen tänkt unna sig en sovmorgon den här lördagen. Det är nyhetsredaktören på Washington Post som ringer. Fem inbrottstjuvar har gripits i Watergatebyggnaden. Kan Woodward omedelbart komma in till redaktionen?
Woodward är nyanställd reporter på den respekterade tidningen och på ständig jakt efter historier för att få visa vad han går för. Han är ung, frånskild och full av arbetslust. Men nattens händelse låter som ett simpelt brott. Kanske en notis, tänker han på väg till redaktionen.
På tidningen upptäcker Woodward emellertid att saken inte hör till vardagens små trivialiteter – långtifrån.
Flera av de gripna har nämligen ett förflutet inom underrättelsetjänsten CIA, och inte nog med det: En av dem är James McCord, säkerhetschef i presidentens valkommitté. USA ska gå till val den 7 oktober och kommittén ska se till att Nixon blir kvar i Vita huset.
Woodward samarbetar med Bernstein
19 juni 1972, morgon Washington Post, Washington D.C.:
Historien om inbrottet har publicerats i de flesta större tidningar. FBI undersöker saken men det är inte många som tror att detta kommer att få någon inverkan på det stundande valet.
Bob Woodward sitter lutad över sitt skrivbord. Han håller på att lista upp de personer som skulle kunna hjälpa honom att komma vidare i granskningen av Watergateaffären. Inbrottet har väckt Woodwards nyfikenhet. Ett brott har begåtts och av avlyssningsutrustningen att döma är motivet politiskt.
Överst på listan över tänkbara källor har Woodward skrivit ”Howard Hunt”. Namnet kommer från en fickkalender som polisen har hittat i ett hotellrum där en av de gripna bodde före inbrottet i Watergatebyggnaden. I kalendern står ”E. Howard Hunt” omnämnd med kopplingar till ”W. House” – vilket kanske betyder White House, Vita huset.
Woodward ringer personalavdelningen i Vita huset och får veta att mannen arbetar som extern konsult för presidentens stab. Fram till 1970 var Hunt dessutom anställd av CIA. Woodwards nästa samtal – med Hunt – blir mycket kort:
”Hur kan det komma sig att ditt namn finns med i en adressbok hos två av de män som gripits i Watergate?” frågar journalisten.
”Herregud!” utbrister Hunt och blir tyst ett ögonblick. Sedan säger han kort att han inte vill ge några kommentarer och lägger på luren.
En kontakt i regeringskretsar kan emellertid berätta att FBI misstänker att Hunt är inblandad i Watergateaffären. Sent på eftermiddagen sätter sig Bob Woodward vid skrivmaskinen och skriver en ingress till sin artikel i morgondagens tidning: ”Konsult i Vita huset har kopplingar till de misstänkta i Watergateinbrottet”.
Hjältar av en slump
Ingen kunde ha anat att två okända journalister vid Washington Posts lokalredaktion skulle få Nixon på fall.
Watergateaffären gjorde Carl Bernstein (f. 1944) och Robert Upshur ”Bob” Woodward (f. 1943) berömda för sin grävande journalistik.
Woodward hade ingen journalistutbildning och det dröjde flera år innan han lyckades få jobb vid Washington Post år 1971.
I dag är han tidningens mest kända profil och har skrivit många rosade böcker och artiklar. Bernstein började skriva artiklar redan som 16-åring och fick anställning vid Washington Post 1966.
Han lämnade tidningen år 1977 och har sedan dess arbetat för flera olika media.
Woodward är nöjd med sin artikel och blir inte särskilt förtjust när redaktionssekreteraren skickar den vidare för redigering hos den 28-årige Carl Bernstein.
Bernstein brukar bevaka rättsfall och lokalpolitik men han skriver även långa, fabulerande historier om människor och om vad som händer i huvudstaden. Och så recenserar han rockmusik. Han är alldeles för utflippad för Woodward, som tidigare varit officer i flottan.
De båda journalisterna har undvikit varandra men när Bernsteins ändringar kommer i retur inser Woodward att texten har blivit mycket bättre.
Från den stunden är Bob Woodward och Carl Bernstein ett oskiljaktigt team i jakten på sanningen bakom Watergateinbrottet.
Watergateaffären får nytt liv
25 juli 1972, Washington Post, Washington D.C.:
Watergateaffären ligger nästan stilla. Polisutredningen går bara långsamt framåt och i Vita huset tiger man som muren.
Temperaturen närmar sig 30 grader och Carl Bernstein retar sig på att han inte tagit semester, precis som Bob Woodward. I nyhetstorkan har redaktören skickat tillbaka Bernstein för att bevaka lokalpolitiken.
Därför är det en välkommen nyhet när Bernstein i en artikel i New York Times läser att de misstänkta i Watergatefallet ringt ett antal mystiska telefonsamtal under dagarna före inbrottet – dels till presidentens kampanjstab, dels till en advokat i Miami.
Bernstein har flera kontakter inom telefonbolaget Bell och efter bara några timmars sökande kan de bekräfta att det är de fem gripna männen som ringt samtalen.
Och de anställda hos Bell har ännu en intressant upplysning: Samtalslistorna har nyss skickats till en offentlig åklagare i Florida som begärt att få dem utlämnade.
Gordon Liddy ledde ”rör-mokarna” och planerade flera av deras aktioner. Det kostade honom 4,5 år i fängelse.
Det beskedet gör Bernstein ännu mer nyfiken. Han bestämmer sig för att ta reda på varför myndigheterna ända nere i Florida vill veta vem männen från Watergatebyggnaden har ringt till.
Bernstein lyfter luren igen och får snart napp: En offentlig åklagare i Miami bekräftar att listorna har begärts ut för att åklagaren vill kontrollera om Watergatemännen även är involverade i lagöverträdelser i Florida.
Om Bernstein lovar att uppgiftslämnaren får förbli hemlig, kan advokaten ge honom ännu ett spår. Bernstein lovar full anonymitet och håller pennan beredd mot anteckningsblocket.
”Vi har också beställt kontoutdrag för de åtalade och översikterna visar på några intressanta transaktioner.”
”Transaktioner varifrån?” frågar Bernstein.
”Från Mexico City”, svarar åklagaren. ”Du får komma till Miami om du vill veta mer.”
Mystiska checkar leder tillbaka till presidentens stab
28 juli 1972, Miami, Florida:
Woodward kommer tillbaka efter semestern. Bernstein flyger till Miami för att ta reda på vad den offentliga åklagaren vet.
Mannen framför Carl Bernstein är en satt figur med rödblossigt ansikte och en ännu rödare näsa. Armbågarna på hans blå blazer är slitna och han är inte glad över att reportern valt att komma till Miami.
”Låt oss få det överstökat”, säger åklagaren och visar vägen in till sitt kontor. Han öppnar snabbt ett arkivskåp med kodlås och tar fram fem checkar ur en mapp.
”Du får inte låna min kopieringsapparat. Då kan någon spåra kopiorna till mig”, säger åklagaren medan han höjer armen och nervöst tittar på armbandsuret. Den rörelsen upprepar han många gånger under Bernsteins besök.
”Okej, jag skriver av dem för hand”, svarar reportern. Han börjar skissa upp checkarna i sitt block. Fyra av dem är mexikanska och på sammanlagt 89 000 dollar. Den sista kommer från First Bank and Trust Co. i Florida. Den är utställd till en Kenneth Dahlberg och lyder på 25 000 dollar.
När han återvänt till sitt hotell ringer Bernstein till Woodward. De kommer överens om att leta upp den mystiske Dahlberg. Woodward kontaktar Washington Posts arkiv, och snart ligger en bild på hans skrivbord. Fotot föreställer en brett leende man som står bredvid en lokalpolitiker från Minneapolis, Minnesota. Nu är det enkelt: Woodward ringer nummerupplysningen i Minnesota och får mannens telefonnummer.
”Detta är Bob Woodward från Washington Post. Jag ringer angående de checkar som betalats ut till de gripna i Watergateaffären.” Tystnad.
”Ditt namn står på en av de fem checkarna ....”
Fortfarande tystnad. När Dahlberg till sist börjar prata, låter han skakad. Han ångrar sig och lägger på luren, men ringer tillbaka efter en liten stund.
”Pengarna är insamlade bidrag till kampanjen. Jag har ingen aning om var checken hamnat ... Jag borde inte berätta det här för dig men en gång i tiden lämnade jag den till Maurice Stans.”
När Woodward hör det namnet tar han ett hårt grepp om pennan. Maurice Stans är ekonomiansvarig i presidentens kampanjstab. Detta är ytterligare en tråd från Watergate och direkt till personer som befinner sig mycket nära presidenten.
När Woodward lämnar in dagens artikel tittar redaktören fundersamt på texten. ”Vi har aldrig haft en så stor story som den här! Aldrig!”
Revisor kommer med ledande spår i Watergateaffären
14 september 1972, Washington D.C.:
En oberoende revisionsrapport har visat att Nixons kampanjstab har försökt tvätta pengar till kampanjen via Mexico.
För att följa spåret med checkarna har Bernstein och Woodward börjat ringa på hos anställda inom Nixons valkommitté. Genom att tränga sig på hemma hos folk hoppas de båda reportrarna få reda på var ordern om inbrottet i Watergate egentligen kom ifrån.
Bernstein sitter hemma hos en av bokhållarna inom valkommittén. Hon är synbart nervös och darrar på handen när hon häller upp kaffe till journalisten.
”Jag vet ingenting om hur spionaget gick till. Jag vet bara vem som fick pengarna och vem som godkände det”, viskar hon och ser ut som om hon redan ångrat att hon berättat. Hon vägrar att lämna ut några namn. I stället ber Bernstein henne att bara nämna initialerna på de personer som hon anser är ansvariga.
När bokhållaren tvekar försöker Bernstein att få igång henne genom att själv föreslå L. Hon säger långsamt: ”L och M och P, och det är allt jag tänker ge dig.”
De tre initialerna passar perfekt in i den rebus som Bernstein och Woodward försöker lösa. L kan stå för Gordon Liddy, M för Jeb Stuart Magruder och P för Herbert Porter. Alla tre är centralfigurer i Nixons valkommitté och de båda journalisterna har redan ögonen på dem.
Bernstein dicker en sista klunk, sätter ifrån sig koppen och tackar för kaffet. Nätet stramas åt kring Vita huset.
Watergateaffären hålls vid liv trots jordskredsseger
December 1972, ombord på ett flygplan mot Los Angeles:
Nixon har vunnit en jordskredsseger över demokraterna. Påtryckningarna mot Washington Post om att lägga ned Watergateaffären är stora, men tidningen gräver vidare.
Nixons skyhöga opinionssiffror stört-dök i takt med att Watergateaffären bit för bit avslöjades.
”All in”, säger Bernstein och skjuter självsäkert in sina marker så att de hamnar i mitten av bordet. Han och Bernstein fördriver tiden med en omgång poker i loungen på en jumbojet på väg mot Los Angeles. Där ska de möta en man som förhoppningsvis kan berätta för dem hur högt upp i statsapparaten som ordern om inbrottet i Watergate egentligen utfärdades.
Bernstein har vunnit 30 dollar när planet går ned för landning. På ett café i utkanten av Los Angeles träffar de båda journalisterna Donald Segretti, en 31-årig man med ett brett leende och ett vänligt, nästan naivt, ansiktsuttryck.
Men skenet bedrar: flera källor har pekat ut Segretti som ”mannen på golvet” som har rekryterat folk till det smutsiga arbetet kring Nixons valkampanj – demonstrationer, falska brev och sabotage mot politiska motståndare.
”Jag vill bara ha lugn och ro för mig själv och min familj”, säger han och vägrar att låta sig citeras i tidningen. Segretti medger emellertid att han anlitats av Nixons män och att han har fått pengar från presidentens kampanjstab. Dessutom är Segretti övertygad om att hans överordnade lydde under någon annan, ännu högre upp.
”Vem då?” frågar Woodward.
”Tja, jag förstod att orderna i regel kom från Haldeman”, säger Segretti och verkar nedstämd. De båda reportrarna ser på varandra. Nu kan de kriminella kopplingarna inte komma mycket närmare presidenten själv. Som stabschef och personlig vän till Nixon är Bob Haldeman en av presidentens mest betrodda män.
Deep Throat blir Watergateaffärens viktigaste källa
24 januari 1973, ett parkeringshus i Washington D.C.:
mot de åtalade i Watergateinbrottet pågår bakom lyckta dörrar. Under tiden fortsätter Woodward och Bernstein med sina efterforskningar.
I parkeringskällaren är det iskallt och dunkelt. Men här under huvudstadens gator kan Woodward ostört möta den person som blivit hans viktigaste källa när han försöker nysta upp Watergateskandalen.
Mannen har en hög position inom statsapparaten och kan leverera detaljerade uppgifter om vad myndigheterna upptäcker under utredningen av Watergateaffären. Men han vill absolut inte framträda med sitt namn.
Woodward och Bernstein nämner inte den hemliga källan i sina artiklar. Allmänheten får inte höra talas om honom förrän på sommaren 1974 då de båda journalisterna ger ut en bok om sitt utredningsarbete.
Nixons stab anade att det var Felt som skvallrade till pressen men hade inga bevis.
FBI-chef var Deep Throat
Woodwards hemliga källa i Watergate-affären förblev ett mysterium fram till 2005 då Deep Throat själv trädde fram.
Hans namn var Mark Felt, tidigare vice-direktör inom FBI. Felt avled år 2008 och han avslöjade aldrig motivet till att han lämnade ut information till Woodward.
Kanske var han bara en rättskaffens tjänsteman som ogillade regeringen Nixons agerande. Eller så var han besviken över att ha blivit förbigången när en ny högste chef för FBI skulle tillsättas.
Inte ens i boken avslöjar de hans identitet, utan kallar honom bara ”Deep Throat”. Namnet har de tagit från titeln på en porrfilm som väckte stor uppmärksamhet i USA år 1972.
Mötena i garaget avtalas genom ett sinnrikt signalsystem som bara de två känner till. Om Woodward vill prata med Deep Throat flyttar han ut en viss krukväxt till kanten på sin altan. När Deep Throat vill tala med journalisten ser han till att det finns en liten ring kring sidnumret 20 i Woodwards morgontidning.
Det betyder att de ska mötas i garaget samma kväll. Woodward får aldrig veta hur hans källa lyckas få tag på tidningen och rita dit cirkeln.
Denna iskalla januarikväll har Deep Throat viktig information till Woodward. Han utpekar självaste direktören för Nixons valkampanj som ansvarig för inbrottet hos demokraterna.
”Mitchell låg med säkerhet bakom själva Watergateoperationen”, säger han. ”Vita huset vet det, FBI vet det. Vita huset försöker nu dölja alltihop för att vara säkra på att kongressen inte ska undersöka saken.”
Informationen är typisk för Deep Throat.
Han presenterar aldrig några bevis men bekräftar oftast vad Woodward och Bernstein anat och pekar ut nya, intressanta riktningar åt dem. Med säkra bakgrundskällor kan de pressa andra personer till att börja prata.
Washington Post blöder på grund av Watergate
30 april 1973, kl. 11:55 Washington Post, Washington D.C.:
Nixon ligger fortfarande högt i opinionsmätningarna och Washington Post betalar ett högt pris för att fortsätta granska Watergatefallet. Tidningens aktier har sjunkit med 50 procent.
Chefredaktör Benjamin Bradlee småpratar med en kamrat på sitt kontor. Han har fötterna på bordet och medan han pratar försöker han nonchalant kasta en leksaksboll i en basketkorg på väggen.
Ben Bradlees lugn är bara en fasad. Under den nuvarande turbulensen är det allt annat än lätt att vara chef på Washington Post.
Plötsligt slår en medarbetare upp dörren. ”Har du hört?! Nixon har accepterat att Ehrlichman, Haldeman och Dean avgår!” Bradlee tappar hakan. Sedan skiner han upp, stormförtjust. Han lägger pannan mot skrivbordet och bankar hårt på bordsytan med knuten näve.
”Vad säger ni nu då?!” ropar han, flyger upp från stolen och rusar ut i det stora rummet där redaktionen sitter.
”Inte dåligt, Bob! Inte dåligt alls, Bob”, ropar han till Woodward.
Den åtalade John McCord har just brutit den tystnad som de fem arresterade från Watergate har upprätthållit i nästan ett år. Han har berättat allt för domstolen. McCord förklarade att han före inbrottet fått veta att aktionen godkänts från högt uppsatta personer kring presidenten.
Den åtalade är övertygad om att fler personer måste känna till inbrottet, även om de nu påstår motsatsen – bland andra presidentens stabschef Bob Haldeman, chefen för presidentens kampanjstab John N. Mitchell, den juridiske rådgivaren John Dean och den inrikespolitiske rådgivaren John Ehrlichman.
Enligt McCord har Vita huset dessutom använt sig av både mutor och utpressning för att få de gripna att hålla tyst. McCords uttalande slår ned som en bomb, och de tre höga medarbetarnas avgång är det första medgivandet kring att allting inte skötts enligt regelboken i Vita huset.
Snart står alla journalisterna på Washington Post i en ring runt Bradlee och Woodward. Tidningen har hela tiden haft rätt i sina anklagelser, och nu är lättnaden stor på redaktionen.
Nixon har spelat in sig själv under hela Watergateaffären
14 juli 1973, Woodwards hem, Washington D.C.:
Efter John McCords erkännande har kongressen tillsatt en granskningskommitté som ska ta reda på vem som bär ansvaret för inbrottet i Watergatebyggnaden.
Bernstein och Woodward är förvånade över att en viss nyckelperson ännu inte blivit förhörd av granskningskommittén. Alexander Butterfield är stabschef Haldemans assistent och ansvarig för en mängd rutinuppgifter i Vita huset.
Nixon meddelar i tv att redigerade utgåvor av hans inspelningar kommer att offentliggöras.
Nixon spelade in allt
Vittnesmål från Nixons medarbetare avslöjade att det fanns dokumentation om presidentens roll i Watergateskandalen.
President Nixon spelade in alla sina telefonsamtal och möten i Vita huset. Därmed skapade han själv bevisen för att han var inblandad i Watergateaffären.
Vita huset kämpade länge för att slippa lämna ifrån sig inspelningarna till kongressens utredningskommitté. Efter massiva påtryckningar erbjöd Nixons stab först skriftliga
sammanställningar av inne-hållet, och senare redigerade avskrifter.
I juli 1974 tog sig högsta domstolen an fallet och beordrade Vita huset att lämna ut originalinspelningarna.
När bandet från den 20 juni 1972 spelades upp saknades emellertid 18,5 minuter av ett samtal mellan Nixon och stabschefen Haldeman. En sekreterare påstod att hon hade råkat radera dem av misstag.
Historikerna tror att bandet innehöll detaljer kring Nixons roll i Watergate-affären. Trots bristerna innehöll inspelningarna rikligt med bevis för att han var djupt inblandad i försöken att hindra polisens utrednings-arbete.
Deep Throat och en källa inom Nixons kampanjstab har hävdat att han är inblandad i Watergateaffären. Fram tills nu har Woodwards och Bernsteins kontakter bland kommitténs utredare skyllt på tidsbrist.
En eftermiddag ringer en av utredarna till Bob Woodward.
”Gratulerar. Nu har vi förhört Butterfield och han har berättat hela historien.”
”Vilken historia?” undrar Woodward.
”Nixon har spelat in sig själv på band under hela förloppet.”
Det har florerat rykten om hemliga ljudinspelningar av presidentens samtal men nu har det äntligen blivit bekräftat att sådana existerar.
Med hjälp av banden kan man nu få klarhet i vilken roll Nixon spelat i Watergateaffären. Kanske har han själv skapat det bevismaterial som kan komma att fälla honom.
Nixon och Kissinger bryter ihop
7 augusti 1974, kväll, Vita huset, Washington D.C.:
I mer än ett år har Nixon vägrat att lämna ut ljudinspelningarna från Vita huset, men nu är alla de 64 banden i granskningskommitténs händer.
Nixon vankar av och an i Lincoln-rummet i Vita huset. Hans enda åhörare är utrikesminister Henry Kissinger. Nixon vet att loppet är kört. Det har gått två år sedan inbrottet i Watergatebyggnaden men nu går det inte längre att förhala utredningen eller bortförklara alltihop.
Kissinger blir illa berörd när han ser på presidenten. Nixon verkar fullständigt ur balans. Gång på gång ber han utrikesministern räkna upp deras gemensamma triumfer på den internationella scenen.
Kissinger försöker övertyga Nixon om att hans eftermäle kommer att bli gott, att hela Watergateskandalen bara blir en liten detalj i ett långt och framgångsrikt liv i det amerikanska folkets tjänst.
Till sist blir den psykiska pressen för stor för den annars ganska cyniske utrikesministern. Kissinger börjar gråta och snart rinner tårar även på presidentens kinder.
När Kissinger senare reser sig för att gå, ropar Nixon efter honom: ”Stanna hos mig och låt oss be till Gud tillsammans!”
Kissinger är jude men faller lydigt på knä bredvid presidenten. De ber ljudlöst. Snart börjar Nixon gråta igen och utstöter skrik av sorg. Nästa dag meddelar Richard Nixon att han tänker lämna sitt ämbete. För första gången i historien avgår USA:s president i förtid.
8 augusti 1974: Nixons avskedstal till nationen.
Den 9 augusti går Nixon ombord på Air Force One med kurs mot sin hemstat Kalifornien. I luftrummet över Missouri byter det stora Boeingplanet anropssignal till SAM 27000.
Vicepresident Gerald Ford har nyss svurit presidenteden i Vita huset och Nixon får inte längre använda presidentens anropssignal. Han landar som vanlig medborgare.
Nixon ägnar resten av sitt liv åt att ta avstånd från Watergateskandalen. Ända fram till sin död 1994 förnekar han att han varit direkt inblandad i de olagligheter som hans närmaste medarbetare blev dömda för.