Vita rasister tog över svart mönsterstad

Propaganda, valfusk, våld och mord – så löd framgångsreceptet för de vita nationalisterna i North Carolinas största stad, Wilmington. Strategin kulminerade i USA:s hittills enda våldsamma kupp, då mer än sextio personer dödades och flera hundra kördes ut ur staden.

Propaganda, valfusk, våld och mord – så löd framgångsreceptet för de vita nationalisterna i North Carolinas största stad, Wilmington. Strategin kulminerade i USA:s hittills enda våldsamma kupp, då mer än sextio personer dödades och flera hundra kördes ut ur staden.

NC Department of Natural and Cultural Resources

En dag i mars 1898 möts två av de mäktigaste männen i den amerikanska sydstaten North Carolina på det luxuösa Chatawka Hotel i staden New Bern.

Josephus Daniels är redaktör och utgivare för The News & Observer.

Tidningen är delstatens mest inflytelserika och det viktigaste språkröret för Demokraterna, som vid den här tiden sörjer avskaffandet av slaveriet och drömmer om en minimal centralmakt.

Furnifold Simmons är ordförande för Demokraterna i North Carolina.

De senaste åren har han med avsky sett hur den vita befolkningens maktposition hotas av en växande svart me­delklass.

Bakom motgångarna står en politisk koalition mellan Republikanerna och Populistpartiet kallad ”Fusionisterna”, som vann en överraskande seger i mellanårsvalet 1894.

Sedan dess har svarta fått fler rättigheter och innehar till och med viktiga politiska poster i delstaten.

Ingenstans är det växande svarta inflytandet synligare än i Wilmington, delstatens största stad.

Med 20 000 invånare var Wilmington den största ­staden i North ­Carolina i ­slutet av 1800-talet.

© FLHC M1/Imageselect

År 1898 är lite drygt hälften av Wilmingtons 20000 invånare före detta slavar.

Den svarta befolkningen äger flera butiker och matställen i staden och ger dessutom ut en tidning, The Daily Record.

Förändringens vindar blåser i staden, och både Daniels och Simmons känner att de måste göra något inför det kommande mellanårsvalet den 8 november.

”Negern ska veta sin plats”, säger Furnifold Simmons till Josephus Daniels under det hemliga mötet.

Daniels håller med. I sina hätska ledare i tidningen skriver han att den svarta majoriteten skapat ett ”skräckvälde” i Wilmington.

”En sak kommer Demokratiska partiet aldrig att göra – och det är att låta negern regera över den vite mannen.” Demokraternas partiprogram.

Något måste göras för att hejda utvecklingen, och de båda männen formulerar en politisk strategi för att få ge makten tillbaka till Demokraterna.

Planen är att uppvigla till rashat hos delstatens vita befolkning och centrera den politiska kampanjen kring återupprättandet av vit överhöghet.

Efter att männen lämnat hotellet kontaktar de sju av delstatens mest inflytelserika demokrater och förmår dem att ansluta sig till partiets nya politiska strategi.

Koalitionen blir senare känd som ”De hemliga nio”.

Strategin har inte som enda mål att ta över den politiska makten över North Carolina i mellanårsvalet.

Demokraterna tänker driva igenom en kupp i Wilmington för att avsätta stadens demokratiskt valda ledning och sätta in partiets egna företrädare som politiska ledare.

Ett par dagar senare skickar Demokraterna ut ett nytt partiprogram till flera tusen vita väljare i North Carolina. I programmet kan de läsa följande löfte:

”En sak kommer Demokratiska partiet aldrig att göra – och det är att låta negern regera över den vite mannen.”

© Niday Picture Library/Imageselect

Vänstervåg skrämde slag på rasisterna

År 1894 får en ny politisk allians mellan Republikanerna och Populisterna makten i North ­Carolina. Demokraterna ser med avsky hur de progressiva hotar status quo.

USA drabbades 1893 av den värsta ekonomiska kris som landet dittills upplevt, och framför allt miste många vita lantarbetare jobbet.

De hade ­historiskt sett röstat på Demokraterna, men krisen ledde till ett växande missnöje med partiets ­kapitalistiska ideologi och gjorde att många i stället röstade på Populistpartiet.

Populisterna var en gräsrotsrörelse, som ansåg att de rika levde i överflöd, medan gemene man led.

På egen hand var Populistpartiet inte särskilt starkt, men i mellanårsvalet 1894 slog partiet sig samman med Republikanerna under beteckningen Fusionisterna.

De förespråkade bland annat allmän skolgång för både den vita och den svarta arbetarklassen.

Fusionisterna vann överraskande i North Carolina, mycket tack vare svartas röster, vilket innebar att svarta politiker fick inflytande.

Medan ledningen i Wilmington några år tidigare bestått nästan uteslutande av rika vita män, såg Demokraterna nu hur svarta personer intog poster som domare, vicesheriffer och polisbefäl.

De fruktade att jordskredsvalet 1894 hade sått fröet till ett slags maktövertagande, och var därför beredda att tillgripa tidigare otänkbara metoder.

Lynchning är lösningen

18 augusti 1898: Sedan våren har Josephus ­Daniels bedrivit en effektiv skrämselkampanj i sin tidning, där svarta män dagligen hängs ut som farliga ­våldtäktsmän och ett hot mot vita kvinnor.

En av North Carolinas största dagstidningar, Morning Star, publicerar ett tal av författaren, kvinnorättsförespråkaren och sedermera USA:s första kvinnliga ledamot av Senaten, Rebecca Latimer Felton.

Anledningen är ett antal nyhets­artiklar om svarta män, som har lynchats efter att de anklagats för att ha våldtagit vita kvinnor.

”Om det krävs lynchning för att skydda kvinnans mest dyrbara egendom mot glupska bestar – så säger jag: Lyncha; lyncha tusen gånger i veckan, om det behövs!” rasar ­Felton till entusiastiska applåder från åhörarna.

Talet publiceras i sin helhet, men tidningen väljer att inte berätta att det ursprungligen hölls den 12 augusti 1897, mer än ett år tidigare.

Att talet återges i en populär tidning visar tydligt att Josephus Daniels skrämselkampanj, som han har bedrivit i månader i tidningen The News & Observer, börjar ge utdelning.

I upprörda ledare och nyhetsartiklar har redaktören målat upp en bild av den svarte mannen som en ”degenererad best”, som inte kan tygla sina sexuella lustar och utgör en fara för oskyldiga vita kvinnor.

”När negern får en smula auktoritet blir han mer benägen att våldta”, förklarar redaktören för sina läsare. Att lägga sin röst på Fusionisterna är med andra ord att ge sitt stöd åt svarta våldtäktsmän.

Epidemin av våldtäkter begångna av ”svarta bestar” är emellertid påhittad. North Carolinas brottsstatistik från 1897–1898 visar ingen ökad förekomst av sexuella övergrepp begångna av svarta män i delstaten.

Men för Daniels spelar fakta ingen roll – han vill skapa rasmotsättningar.

Grova karikatyrteckningar som utmålar svarta män som vampyrer på jakt efter oskuldsfulla vita kvinnor eller som groteska jättar som kliver på den lille, vite mannen, publi­ceras flitigt i tidningen.

”Tiden är inne för den vite mannen att ta lagen i egna händer och genom organiserad makt tvinga den svarte mannen att styra sig själv”, skriver Daniels i en av sina ­ledare. ”Utan tvekan kommer det att ske en uppgörelse mellan svarta och vita. Och i sådana uppgörelser kommer den vita rasen alltid att segra.”

Redaktör tar upp kampen

19 augusti 1898: Alexander Manly, redaktör på de svartas tidning The Daily Record, känner sig tvungen att ge Felton svar på tal.

När Alexander Manly läser Feltons tal den 18 augusti är han kluven.

Å ena sidan känner han att ett bemötande kommer att skrämma bort de vita annonsörerna och medföra en ekonomisk kris för tidningen, och även hota hans och hans medarbetares liv.

Å andra sidan kan han inte låta ett så grovt påhopp på svarta passera obemärkt.

Sedan Alexander Manly 1893 etablerade The Daily Record har han kämpat för de svartas rättigheter i staden, och det trots att han är släkt med Charles Manly – North Carolinas vite guvernör från 1849 till 1851 – och att han själv är så ljushyad att många tror att han är vit.

Alexander Manly är en outtröttlig förkämpe för sina svarta landsmän, vilket dagligen kommer till uttryck i ­tidningens spalter.

I en ledare fyra år tidigare kort efter Fusionisternas jordskredsseger 1894 skrev han:

”Makten i North Carolina ligger i den svarte mannens händer, och om han är uppgiften mogen har han möjlighet att stå fast vid sina principer och slåss för sina rättigheter.”

”Varje svart man som lynchas kallas för en ’svart best’, men sanningen är att dessa män var ­tillräckligt attraktiva för att vita kvinnor skulle förälska sig i dem.“ När Alexander Manly sa att svarta män kunde vara ihop med vita kvinnor utan att det var våldtäkt, utlöstes ett ramaskri i Wilmington.

Situationen har aldrig varit mer kritisk än nu, och som språkrör för stadens svarta befolkning känner Manly att han är tvungen att ta bladet från munnen.

Under rubriken ”Mrs. Feltons tal” konstaterar han att vita kvinnor mycket väl kan ha sex med svarta män, utan att det rör sig om våldtäkt:

”Varje svart man som lynchas kallas för en ’svart best’, men sanningen är att dessa män var ­tillräckligt attraktiva för att vita kvinnor skulle förälska sig i dem. Mrs. Felton, säg åt dina män att det inte är värre för en svart man att vara intim med en vit kvinna, än det är för en vit man att vara intim med en svart kvinna.”

Manlys replik ”skakar delstaten från bergen till havet”, som en historiker senare formulerade det.

Det är emellertid inte enbart vita nationalister som riktar sin ilska mot den frispråkige redaktören.

I Wilmingtons svarta bakland är man ­rasande över ledaren, eftersom många fruktar att redaktörens åsikter kommer att få de vita i staden att hämnas på de svarta.

En av stadens svarta republikaner, John C. Dancy, uppmanar Manly att publicera en ursäkt i ­tidningen. ­Redaktören vägrar, och Dancy säger senare att ”Manly är ansvarig för de här förfärliga händelserna”.

Ledaren ger ytterligare bränsle åt det rashat som pyr i Wilmington, och redaktörens brevlåda fylls av otaliga dödshot.

För Josephus Daniels kommer Alexander Manlys upprörda ord som en skänk från ovan. Under rubriken ”Tarvlig och ondskefull” skriver Daniels:

”Manlys ledare har tänt vredens låga hos den vite mannen och hetsat North Carolinas folk till blint raseri.”

Daniels kumpan, Furnifold Simmons, manar dock till besinning – inte för att han inte skulle vilja se Manly dingla från en galge, utan för att hans politiska strategi bygger på att det vita raseriet ska kulminera först på val­dagen.

För att Demokraterna ska få fullständig kontroll över staden, måste stadens ledning störtas, men den ska inte väljas om förrän 1899.

Därför måste vreden explodera på allvar strax efter valet och bana väg för Demokraternas kupp.

Floden ska fyllas med svarta lik

24 oktober: Den tidigare sydstatsgeneralen Alfred Moore Waddell har anlitats som språkrör för ”The White Supremacist Campaign”.

Sextiofyraårige Alfred Moore Waddell står i Wilmingtons kongressal, Thalian Hall, och blickar ut över ett folkhav bestående av nästan tusen män och kvinnor.

Badande i skenet från en ljuskrona väntar han på att bifallet ska lägga sig. Sedan börjar han tala:

”Negern var en slav, när han fördes hit. Är det här hans land? I tretusen år har negern haft en hel kontinent för sig själv, och den är i samma usla skick i dag som den var då – förutom på de platser där den vite mannen har slagit sig ner. Negern har aldrig gett prov på förmågan till självstyre. Varenda gång han har civiliserats av den vite mannen och sedan överlåtits åt sig själv, har han oundvikligen gått tillbaka till ett tillstånd av vildhet.”

Waddells röst dränks av åhörarnas jubel. I publiken finns förutom några av statens mest prominenta demokratiska politiker även medlemmar av de så kallade Red Shirts – Demokraternas milis bestående av nationalister, som i allt större omfattning patrullerar i North Carolina och i synnerhet Wilmington och terroriserar den svarta befolkningen.

Det är framför allt dessa våldsbenägna förespråkare för vit överhöghet som sydstatsgeneralen vänder sig till med orden:

”Ska vi överlämna oss till en flock svarta trashankar ledda av en handfull vita ynkryggar? Tusen gånger NEJ! Vi tänker inte längre finna oss i att leva under dessa förfärliga förhållanden. Vi är fast beslutna att ändra på det, om det så kräver att vi fyller floden Cape Fear med lik.”

Waddells tal får många svarta att försöka beväpna sig i hopp om att kunna försvara sig, om sydstats­generalens hot visar sig vara mer än bara tomma ord.

Men ­alla vapenbutiker i Wilmington ägs av vita personer, och de har fått stränga order att inte sälja pistoler eller gevär åt svarta.

Snart följer vapenhandlarna i resten av delstaten efter, och de svarta kan därmed inte rusta sig för att möta det vita hot som tycks närma sig alltmer.

Den judiske vapenhandlaren J.N. Jacobi går så långt att han kontaktar alla vita företagare i staden och ber dem hota att avskeda sina svarta anställda om de registrerar sig som väljare.

Många vita företagsägare gör som de blivit tillsagda, och det visar sig snabbt att hotet är allvarligt menat.

I slutet av oktober skriver redaktör Alex­ander Manly att han känner till trettio svarta medborgare som avskedats sedan de registrerat sig som väljare.

I det lilla samhället Stewartsville Town­ship femton mil nordväst om Wilmington vägrar fyrtioårige T.A. Graham att låta sig skrämmas och uppmanar alla svarta medborgare att rösta på Republikanerna.

Enligt ett vittne har Graham vid ett tillfälle sagt att han är beredd att ”vada genom den vite mannens blod, om det kan få en svart man till makten”.

Det dröjer inte länge förrän Red Shirts får nys om Grahams aktiviteter.

”Jag piskades ut ur politiken.” T.A. Graham efter att han attackerats av Demokraternas brutala milis Red shirts.

I slutet av oktober sparkar de in dörren till hans hus. En av de rödklädda männen pressar en pistol mot Grahams skräckslagna hustrus panna.

”Var är han?” morrar han, medan de andra söker igenom huset. När de hittar Graham hopkrupen under sin säng, drar de fram honom och börjar misshandla honom.

”Vi har hört att du rivit ner Demokraternas valaffischer och uppmanat svarta att rösta. Lovar du att hålla dig borta den 8 november!?” skriker en av de vita milismännen.

”Ja!” svarar den mörbultade Graham. ”Tänker du säga åt de andra svarta att de ska hålla sig borta under valet?” fortsätter angriparna.

”Ja!” svarar Graham på nytt, varpå han får fem piskrapp, som sliter sönder hans tröja och river upp blodiga sår på hans rygg.

”I Guds namn, detta land tillhör den vite mannen, och vi ska regera det, även om det kräver att vi vadar i blod”, säger ledaren för milisen, innan han ger sina män order att lämna huset.

På valdagen håller Graham sig borta från vallokalen, och han uppmanar sina svarta vänner att stanna hemma även de.

Som han själv uttrycker det senare: ”Jag piskades ut ur politiken.”

Rasistisk propaganda fyllde tidningarna inför valet. Enligt nidbilderna var svarta ute efter att förtrycka vita män och ­våldta ”deras” kvinnor.

© Niday Picture Library/Imageselect

Kuppen följde en genomtänkt plan

Att Demokraterna tog över makten i Wilmington var inte ett resultat av tillfälligheter eller spontant våld. Det var en noggrant planerad kupp, vars syfte var att ta all makt från de svarta medborgarna och de andra partierna.

Fem månader före valet i november 1898 började Demokraterna planera hur de skulle ta över i stort sett alla politiska poster i Wil­ming­ton.

Planerna följdes till punkt och pricka, och propaganda, hot och falska nyheter visade sig vara effektiva redskap för att vända den vita befolkningen mot den svarta.

De vitas raseri utnyttjades för att få oroligheter att bryta ut efter valsegern, och i det kaos som följde intog den tidigare sydstatsgeneralen Alfred Waddell och ett antal beväpnade män stadens rådhus och tvingade bland andra borgmästaren och polischefen att avgå.

Waddell blir ny borgmästare och börjar ­genast röja undan resten av de ­republikanska och populistiska politikerna.

Framträdande personer – både svarta och vita – marscherades till tågstationen med en bajonett i ryggen och blev tillsagda att aldrig återvända.

En del av de mest avskydda av de så kallade white niggers blev lynchade.

Polischef John Melton räddades enbart tack vare att han hade vänner inom militären.

Manly viker sig för hoten

7 november: Alexander Manly har i månader ­utsatts för dödshot. Nu vågar han inte längre ­stanna kvar i Wilmington.

En häst skrittar genom Wilmington. På dess rygg sitter ­Alexander Manly – desillusionerad och rädd för att dödas.

I takt med att ryktena om en nära förestående lynchning av redaktören blivit allt fler har hans mor och andra familje­medlemmar vädjat till honom att lämna staden.

Dagen före valet ger Manly vika för påtryckningarna och vänder Wilmington ryggen.

Hans vän, pastor Robert Strange, har gett honom tjugofem dollar och det lösenord som han ska ge de vita vakter som bevakar stadsgränsen.

”Må Gud vara med dig, mitt barn. Du är en alldeles för god människa för att hängas upp i ett träd”, säger Strange, innan han skickar iväg Manly.

När redaktören når stadsgränsen möts han som förväntat av beväpnade vakter.

”Bege er till vallokalerna i morgon. Om du ser en neger, så säg åt honom att lämna platsen. Och om han vägrar så döda honom. Skjut honom på fläcken.” Överstelöjtnant Alfred Moore Waddell.

Trots att ­Alexander Manly är den mest hatade svarte mannen i Wilmington, vet få av stadens vita hur han ser ut.

Hans ljusa hud ­betyder dessutom att han inte väcker någon uppmärksamhet.

”Vart är du på väg?” frågar en av vakterna.

”Jag ska till en liten by norr om Wilmington för att köpa hästar”, svarar Manly och upprepar det lösenord som han fått från sin vän pastorn.

”Vi tänker lyncha redaktören för The Daily Record i kväll”, säger en av männen och räcker Manly ett gevär.

”Om du stöter på honom däruppe, så skjut honom.”

Alexander Manly nickar tyst, sporrar hästen och rider iväg längs den dammiga grusvägen med kurs mot tallskogen i fjärran.

Han återvänder aldrig till Wilmington igen.

Wilmington Light Infantry – stadens lokala militär – sattes in för att kväsa oroligheterna den 10 november. De dödade endast svarta personer.

© New Hanover County Public Library & Shutterstock

Övertagandet i fyra steg

Vita hatpredikanter vinner jordskredsseger

8–9 november: Valet pågår, och rasisternas ­propaganda och hot talar sitt tydliga språk.

Kvällen innan har sydstatsgeneralen Alfred Moore Waddell hållit ännu ett brandtal, och dess budskap är djupt inpräntat hos de många Red Shirts, som rider genom Wilmington på morgonen den 8 november:

”Bege er till vallokalerna i morgon. Om du ser en neger, så säg åt honom att lämna platsen. Och om han vägrar, så döda honom. Skjut honom på fläcken.”

Trots att gatubilden präglas av tungt beväpnade Red Shirts till häst och vita män vid vallokalerna, är rädslan för ett svart uppror påtaglig.

Bland de vita i Wil­ming­­­tons grannskap sprids det rykten om att de svarta gömmer sig i mörkret, redo att attackera de vita invånarna.

En journalist från tidningen The Atlanta Constitution rapporterar från valdagen ­omgiven av Red Shirts.

Han skriver att omkring 1500 svarta gömmer sig i de omgivande buskagen beväpnade till tänderna.

Demokraternas milis – Red Shirts – var ett gäng rasistiska busar, som inte drog sig för att begå mord.

© State Archives of North Carolina & N.C. Museum of History

Det påstås att en svart man har byggt upp ett förråd av mer än trehundra gevär, och det ryktas även att svarta barnflickor planerar att förgifta vita ­familjers barn och sätta eld på deras hem.

Verkligheten är en helt annan. I valet fyra år tidigare hade mängder av svarta invånare röstat, men nu är de skrämda från vettet och stannar hemma av rädsla för att ett kryss på röstsedeln ska kosta dem livet.

Ett fåtal modiga personer trotsar hoten och trakasserierna och går och röstar, men resultatet är givet på förhand – inte minst för att vita nationalister i flera av vallokalerna proppar valurnorna fulla med fabricerade röstsedlar med kryss för Demokraterna.

”Spelet är över. De vita männen vinner” lyder rubriken på förstasidan av The News & Observer dagen efter valet.

Resultatsiffrorna talar sitt tydliga språk. Demokraterna får nittio­fyra av de etthundratjugo platserna i representanthuset i North Carolinas delstatsparlament.

Fyrtio av de femtio platserna i Senaten går också till Demokraterna, medan Republikanerna och Populisterna får ynka sju respektive tre ­platser.

Fusionisternas experiment med att stärka makten lokalt i delstaten och ge de svarta invånarna fler rättigheter har abrupt avbrutits.

Men Demokraterna är inte färdiga.

Nu är det dags att genomföra den sista, blodiga delen av deras plan för maktövertagandet.

© North Carolina Digital Collections

Skolböckerna ljög i åratal

I åratal fick amerikanska skolelever lära sig en förljugen version av händelserna i Wilmington.

Att det skett en kupp förtegs, och de vita nationalisterna hyllades som hjältemodiga bekämpare av den ”inkompetente negern”.

1907 – Young People’s History of North Carolina av Daniel Hill:

”Andra året av guvernör ­Russells ämbetsperiod fick De­­mo­­kra­­ter­­na majoritet, och staten blev demokratisk igen.”

1916 – A Child’s History of North Carolina av W.C. Allen:

”När oroligheterna var över tvingades den inkompetente negern och stadens vita ämbetsmän att avgå, en efter en, varpå kompetenta vita män tog deras platser. Sedan dess har Wilmington blomstrat enormt.”

1940 – North Carolina for Boys and Girls av Sarah Ashe:

”För att behålla sin makt gav de vita politikerna negrerna lov att göra som de ville. Den ­grövsta kriminalitet förblev ostraffad. Över hela Södern gick vita människor samman i ett slags klubb som kallades Ku Klux Klan för att göra något åt dessa förfärliga förhållanden. Utklädda till spöken skrämde medlemmar av Ku Klux Klan laglösa män att bete sig ordentligt. Åsynen av dem räckte för att få ­negrerna att leva ett dygdigare liv.”

1958 – North Carolina History av Daniel Jay Whitener:

”De negrer som kom till demonstrationerna såg rödskjortorna och smet iväg. Negern är vänlig till sin natur och angelägen att undgå problem. Negrerna var rädda, och på valdagen stannade många hemma.”

1978 – Carolina Quest av ­Thomas C. Parramore:

”Två dagar efter valet samlades en grupp av sexhundra vita i Wilmington och banade väg för en ny era genom att förstöra och bränna ner tidnings­redaktionen till grunden. Tio svarta män dödades under oroligheterna som följde, och många andra flydde från staden, däribland svarta tjänstemän. Ett antal svarta greps för att ha startat upplopp, och en ny, vit administration tog över Wilmingtons ledning.”

Segern firas med bränder

10 november, kl. 8.00: Valsegern är ett faktum, men det räcker inte för de vita nationalisterna. Nu ska de svarta jagas ut ur staden.

General Waddell vaknar tidigt på morgonen dagen efter att Demokraterna utropats till valets vinnare.

I sitt segertal presenterade han ”Wilmingtons självständighetsförklaring”, som ”De hemliga nio” har författat.

Förklaringens sju övergripande krav inkluderar att de svarta ska fråntas sin rösträtt och sina möjligheter att arbeta.

I den sista punkten kräver de vita nationalisterna att Alexander Manly förvisas från Wilmington ”för alltid”.

Efter flera månader av propaganda är tiden inne att helt fördriva de svarta samt de vita republikanerna från Wilmington och inleda en ny era av vit dominans.

Waddells starkaste vapen är ilskan mot de svarta, och den riktas mot The Daily Records redaktion.

Klockan åtta tar Waddell på sig sin hatt och sin rock och går ner mot stadens centrum. Det är en vacker höstmorgon och termometern visar ungefär tjugo grader.

Omkring femhundra vita medborgare väntar på generalen. Alla är beväpnade med gevär och i deras ögon lyser hämndbegäret.

Med Waddell i täten marscherar folkmassan längs gatan i fyra stora kolonner, till vilka alltfler män ansluter sig.

När den ilskna mobben kommer fram till tidningens lokaler omfattar den mer än 1500 personer.

Den blå hösthimlen genomborras av kulor, när flera av männen avfyrar sina vapen upp i luften.

Nationalisterna hade retat sig på bland annat de svartas ­tidning The Daily Record, vars ­redaktion brändes ner.

© NC Department of Natural and Cultural Resources

Wilmingtons polischef, John Melton, iakttar tumultet på avstånd tillsammans med den handfull poliser som han har till sitt förfogande.

Melton vet att det vore rena självmordet att försöka ingripa, och han kan bara hjälplöst se på medan de vita ­nationalisterna sparkar in dörren till tidningsredaktionen.

Beväpnade män rusar in i ­redaktionslokalerna, medan de ropar och skriker i munnen på varandra.

Bord, stolar, bilder och tidningens tryckpress kastas ut genom fönstren och krossas på marken framför den upphetsade folkmassan.

Några av männen häller ut ­lampolja och fotogen på kontorets trägolv och stryker eld på en tändsticka.

I nästa ögonblick står hela redaktionen i lågor. Stadens svarta brandmän anländer till eldhavet, men först när byggnaden brunnit ner till grunden, får de lov att släcka elden för att förhindra att branden sprider sig.

”Ni har fullgjort er plikt”, ropar general Waddell. ”Låt oss nu dra oss tillbaka till våra hem och följa lagen, såvida vi inte blir tvungna att göra annat i självförsvar.”

Det vapen som Waddell hållit i sina händer vill emellertid inte stoppas tillbaka i hölstret.

Flera av de vita männen har hört rykten om att beväpnade svarta män håller till i stadens största svarta kvarter, Brooklyn.

Mobben vänder Waddell ryggen och traskar iväg med gevären höjda i triumf.

Jim Crow-lagarna innebär bland annat att svarta inte fick dricka ur vitas offentliga vattenfontäner.

© Afro Newspaper/Gado/Getty Images

Svarta miste rättigheter i hela Södern

Händelserna i Wilmington ­underströk de vita nationalisternas makt, samt att moderata vita politiker inte var beredda att försvara de svarta.

Det gav Demokraterna blodad tand, och snart införde partiet i North Carolina ”the grandfather clause”.

Enligt den hade invånare rösträtt endast om de själva eller deras mor- eller farfar röstat i delstaten före 1867.

Detta stängde i praktiken ute de svarta från politiska val, eftersom de fick rösträtt först 1868.

Andra sydstater följde efter och införde under de följande år­tiondena så kallade Jim Crow-­lagar.

De föreskrev bland annat rasåtskillnad i det offentliga rummet och såg till att svarta förblev underklass. Först under 1950- och 1960-talet avskaffades Jim Crow-lagarna.

”Döda de förbannade niggrerna!”

Samma dag kl. 11.00: Omkring femhundra beväpnade vita nationalister går in i den svarta stadsdelen Brooklyn. Snart flyter blodet på gatorna.

Svordomar och skällsord haglar över de vita nationalisterna från både fönster och människor på gatan, när oväsendet plötsligt överröstas av en skottsalva.

Fyra vita män har öppnat eld, och två svarta män faller döda till marken.

En tredje kravlar in i ett hus i närheten, där han förblöder. ”Döda de förbannade niggrerna”, skriker nationalisterna, medan de avfyrar en ny skottsalva.

Sex svarta män faller omkull på trottoaren. En grupp svarta män skjuter mot den vita milisen, medan de försöker komma undan.

Skjutandet fortsätter, och när ambulansen kommer, förs fjorton sårade svarta personer och två sårade vita till stadens sjukhus.

Två av de svarta sårade avlider strax efter att de kommit fram. I sin journal noterar en läkare vid namn doktor Zachary: ”Alla utom de vita männen hade blivit skjutna i ryggen.”

”Grabbar, jag vill att ni allihop laddar era vapen, och när jag ger order om att skjuta, ska ni skjuta för att döda.” Befälhavaren Thomas C. James till männen i Wilmington Light Infantry, när de går in i Wilmingtons svarta stadsdel Brooklyn.

General Roger Moore, som tidigare varit ledare för Ku Klux Klan och nu leder Red Shirts-milisen i Wil­ming­ton, ­telegraferar till North Carolinas republikanske guvernör, Daniel Russell.

Moore ber om militär förstärkning mot ”den svarta revolten”. Russell har svårt att tro på ett våldsamt svart uppror, men Demokraterna har lyckats övertyga de flesta vita invånare om att de svarta utgör ett reellt hot, och många väljare i Russells eget område är oroliga.

Den republikanske guvernören har inget annat val än att beordra två milisgrupper från närbelägna städer att ansluta sig till striderna och ”återställa lugnet i staden”.

Snart ansluter även förbandet Wilmington Light Infantry, som omfattar många vita nationalister.

Tidigt på eftermiddagen marscherar förbandets hundra soldater in i Brooklyn.

”Grabbar, jag vill att ni allihop laddar era vapen, och när jag ger order om att skjuta, ska ni skjuta för att döda”, ropar befälhavaren Thomas C. James till sina män.

Soldaterna höjer sina gevär, och när ordern kommer öppnar samtliga eld. Några ögonblick senare ligger minst tjugofem svarta män döda på gatan.

Kaos banar väg för kuppen

10 november, på kvällen: Medan kaos råder på Wilmingtons gator, tvingar general Waddell ­stadens demokratiskt valda ledning att lämna sina poster. Kuppen har lyckats.

När solen går ner över Wilmington patrullerar Red Shirts fortfarande på gatorna för att kväsa eventuella uppror. Det ryktas att flera hundra svarta män rustar sig för strid.

De enda svarta människor som Red Shirts stöter på är emellertid förtvivlade och skrämda.

Under dagen har Demokraternas milis ridit genom staden med vapnen riktade mot invånarna och uppmanat dem att ge sig av.

Medan mörkret lägger sig över staden har de flesta svarta invånare insett vad klockan är slagen.

De vet att deras liv kommer att bli ett helvete om de trotsar de nya makthavarnas hot och stannar i staden.

Därför lämnar de sina hem och ägodelar och tar sin tillflykt till skogen och våtområdet utanför Wilmington.

”Jag är inte någon särskilt religiös person, och jag förlåter inte. Om det finns ett helvete, så hoppas jag att de allesammans brinner i det.” Alexander Manlys barnbarn Lewin Manly jr. om morden och fördrivandet av Wilmingtons svarta befolkning.

Den svarte prästen J. Allen Kirk beskriver senare flykten: ”Skriken från barn, mödrar och hustrur fyllde luften, me­dan tusentals män, kvinnor och barn flydde ut i träsken.”

Dagarna efter kuppen tonar framträdande ­de­­mo­­kra­­ter ner våldet i den ena tidningsartikeln efter den andra och hyllar de vitas återupprättande av ordningen i staden.

I The News & Observer skriver stadens nye borgmästare Alfred Moore Waddell: ”När krisen uppstod, fanns det ett universellt krav om att jag skulle ta över ledarskapet. Det var en städad och effektiv liten statskupp.”

Alexander Manlys barnbarn Lewin Manly jr. håller föga överraskande inte med om den bilden.

När han cirka hundra år senare får frågan om han kan förlåta de bödlar som tog livet av minst sextio svarta personer och fördrev hans farfar från Wilmington tillsammans med 2100 andra svarta, svarar han:

”Jag är inte någon särskilt religiös person, och jag ­förlåter inte. Om det finns ett helvete, så hoppas jag att de allesammans brinner i det.”

Epilog

Demokraternas maktövertagande i Wilmington och North Carolina berövade de svarta allt politiskt inflytande de följande femtio åren.

År 1896 fanns det 126000 röstberättigade svarta i North Carolina – 1902 hade antalet rasat till 6200.

Wilmingtons storhet falnade under de följande decennierna och staden gick från att vara störst i delstaten till att i dag ligga på åttonde plats.

År 1898 hade staden 56 procent svarta invånare, i dag är andelen 18,3 procent.